Jag är fullständigt aningslös när det gäller rasism och sånt. När alla är så till sig över att USA har fått en svart president tittar jag mig yrvaket omkring och undrar varför det skulle vara något märkvärdigt, varför man inte skulle kunna ha en svart president. Jag har helt enkelt ingen aning.

Antagligen är det kanske detta som fått mig att lägga märke till saker på sistone. Som att en dokumentär om revolutionär sång i Sydafrika har massor av gräsligt rasistiska kommentarer på YouTube. Och på något sätt hittade jag den här texten om hur svarta dansare och musiker inte fick de möjligheter de var värda under swing-eran — och hur det fortfarande skiner igenom. Det är svårt för mig som tillhör majoriteten att förstå vad ras kan betyda när man alltid direkt blir kategoriserad efter sitt utseende.

Sen upptäckte jag Things That Don’t Go Away: Race and Science Fiction (Part I) av Sarah Zettel på Bookspot Central. Inga nyheter, men saker jag inte riktigt tänkt på på det här viset. Science fictions huvudfåra är manlig, vit och amerikansk, och exakt hur djupt blindheten för det egna perspektivet sitter i genren är, återigen, något jag blir förbluffad över att jag aldrig har tänkt på (ah, de kära bjälkarna i våra ögon!).

Via kommentarerna till den artikeln upptäckte jag att det nyligen förekommit en jättelik debatt (huvudsakligen på LiveJournal, vilket är anledningen till att jag missat det) om hur man skriver om ras och om kulturer och erfarenheter som ligger långt ifrån ens egna. Den bästa sammanfattningen finns här, det stämmer ganska bra på min uppfattning efter att lite kort ha tittat här och där på debattens delar. Det började med Elizabeth Bear, som skrev om hur man skriver om ”the Other” (vad heter det på svenska?), vilket föranledde vissa kommentarer. Jag tycker att Bear är vettig, men hon uttrycker sig på ogenomtänkta sätt ibland i den här ordväxlingen, särskilt när det börjar handla om hennes egen identitet. Sedan vidtar hennes kompisar, som tycker att Elizabeth Bear har blivit beskylld för att vara rasist och därför vill komma till hennes försvar — här hoppar grodorna omkring. Bear försökte distansiera sig från situationen, och verkar haft lite svårt att få överblick över vad olika personer förväntar sig och vad hon skulle göra för att gjuta olja på vågorna. Den som vill följa större delen av den totala diskussionen kan hitta en jättelång länkdump i kronologisk ordning här, men jag ska erkänna att jag inte alls har orkat sätta mig in i alla detaljer.

Hela diskussionen gör mig ledsen: folk försöker vara vettiga men lyckas inte mötas. Ingen vill vara rasist, alla vill bidra till att göra världen bättre, men ofta målar man in sig i ett hörn och blir defensiv. Inte alls sällan är man alldeles blind för att man själv säger saker som framstår som nedlåtande, och lika blind för att man hemfaller åt härskartekniker för att försöka få slut på bråket. I slutändan blir folk ovänner, och inget gott ser ut att ha kommit av det hela — inte i den här vändan i alla fall.

Problemet, som alltid, är ju att det blir så känsligt när det handlar om folks självbild. Det är inte lätt att se när något man säger helt oreflekterat faktiskt är väldigt känsligt för den man pratar med (se den här kommentaren av Tobias Buckell apropå en tidigare rasismdebatt i science fiction-världen), och det är så lätt att bli arg och defensiv när någon säger att man sagt något som framstår som rasistiskt. ”Men, jag är ju inte rasist!” blir lätt reaktionen, i stället för ”ojdå, jag tänkte mig inte för och det var väldigt dumt sagt”. (Jag kan verkligen identifiera mig med detta, jag är själv inte särskilt smart när det gäller att ta kritik i offentliga sammanhang och rätt rädd för vad folk ska tycka om mig — vilket paradoxalt nog ofta leder till att jag beter mig sämre än jag borde i mina försök att kräva att man låter mig behålla ansiktet.) Även annars fullständigt vettiga och hyggliga människor trillar dit. Deprimerande. Jag som så gärna vill tro på att människor ska kunna mötas och förstå varandra.

Det här med rasism, och imperialistiska attityder till andra kulturer, och liknande saker, har förstås diskuterats på Wiscon. Vad jag förstår har det ibland blivit ganska inflammerat där också.
Internet Review of Science Fiction har en artikel som diskuterar Appropriate cultural appropriation (vad heter det på svenska?) utifrån vad som sagts på en Wiscon om hur man kan göra sånt på bra och dåliga sätt i fantastisk litteratur. Den här artikeln måste jag nog läsa mer noggrannt någon gång, jag skulle behöva grunna lite på det.

Något man ofta ser i både fantasy, sf och historiska romaner är olika varianter på att man visst inte har något emot dem som är annorlunda, bara de är som jag — eller åtminstone inte märks så mycket. Folk har exotisk bakgrund och annan färg, men de tänker och reagerar precis som en vanlig författare med medelklassbakgrund från vår tid (i alla fall om de är någotsånär centrala för handlingen). Förmodligen behöver man, åtminstone som författare, någon att identifiera sig med i texten, men ibland sticker det ut och skär sig mot premisserna. (Jag borde ha massor av exempel här, eftersom jag tänkt på det förr, men just nu faller de mig inte in.)

I bästa fall kan science fiction verkligen vara en litteratur som hjälper en att förstå någon annans perspektiv. Ibland blir det bara ytliga önskedrömmar och pubertala maktfantasier av det. Svårt det där. Kanske jag kan be läsekretsen om kommentarer här: vilka författare är bra på att skildra andra perspektiv på ett rimligt sätt, och vilka har gjort det extra bra i sf och fantasy som ni gillar?

(Elizabeth Bear har för övrigt gjort rätt gott intryck på mig. Mer om hennes böcker en annan dag.)