Jag kände mig lite lat idag, så jag tog bussen hem från jobbet. När jag stod på busshållplatsen hade jag jättefin utsikt över det enda som lyste igenom det tunna molndiset på himlen: månen och venus, nästan rakt ovanför varandra. Det var riktigt tjusigt. Jag pekade ut det för killen som stod brevid, och det tog en liten stund för honom att förstå vad jag menade. Andra runt omkring tittade också upp. Någon såg riktigt förtjust ut, han frågade mig hur jag visste att det var venus vi såg. Tja, det finns ingenting annat som lyser så starkt, särskilt inte på den delen av himlen. Venus har varit rätt dominerande ett tag nu, står ovanligt högt (långt från solen), och jag vet var jag förväntar mig att se den. Men om man inte brukar titta på himlen har man förstås inte tänkt på det, och man har kanske inte ens koll på var man har väderstrecken.

Tittar folk inte uppåt? Alla på busshållplatsen verkade lite förvånade över att man kunde se något på himlen (fast det kan förstås delvis förklaras med att man inte väntar sig se något när det är mulet). Jag tror tyvärr ofta att folk i stan helt enkelt inte lägger märke till himlen, när det finns så mycket starka ljust nära inpå. Såg en gång ett häftigt norrsken i Uppsala, som ingen annan jag träffade hade upptäckt.

Då är det kanske inte så konstigt att det finns folk som inte märkt att jorden snurrar (alltså att stjärnorna, utom polstjärnan förstås, inte syns i samma riktning hela natten), även om jag tycker att det är jättemärkligt. Det finns tydligen folk som tror att månens faser orsakas av jordens skugga också — de kan aldrig ha tittat särskilt noga på var månen står i förhållande till solen.

Jag är väl heller inte mycket till amatörastronom. Men jag tittar i alla fall lite, och jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är en förlust om man inte lägger märke till stjärnhimlen över huvud taget. Även inne i stan kan man ju faktiskt se en del, trots ljusföroreningar. Det är ju bara att titta uppåt!