Johan Jönsson kommenterar på Ampersand ett uttalande om att fantasy inte kan handla om vad som helst. Så är det ju, om det inte finns några för berättelsen väsentliga fantastiska element blir det nog helt enkelt inte fantasy. Tillägg: det här tycker jag alltså är viktigt. Jag menar alltså inte att det blir någon riktig fantasy ifall inte de fantastiska elementen otvetydigt hör dit. De kan vara i bakgrunden, men de måste vara väsentliga. Det jag säger om mjuk fantasy nedan handlar inte om att det skulle vara ”ofantastiskt” på något vis, eller mindre fantasyartat. Slut på förtydligande inlägg.

Fast det finns, som Johan påpekar, väldigt vardagsnära fantasy som inte alls handlar om prinsessor och stora öden eller drastisk magi. Magin kan ju ligga i bakgrunden, och förgrunden handla om vanliga människor och deras vardag. Som ofta hos Charles de Lint (också Johans exempel). Man kanske skulle kunna kalla det för mjuk fantasy, i analogi med mjuk sf: sånt som handlar om människorna och deras reaktioner på sin omgivning, medan de fantastiska elementen bara bryter igenom här och där eller utgör ramarna för det som händer. Jag har läst en del fantasy där det är fullständigt upp till läsaren om det som hände faktiskt var något övernaturligt eller om det bara var illusioner eller metaforer. Fast egentligen finns det väl redan en diffus term som täcker in det här, nämligen low fantasy. Fast mjuk fantasy låter liksom mer positivt i mina öron.

I kontrast kan man prata om hård fantasy. I hård sf handlar det mycket om teknologiskt strikt spekulation. Hård fantasy går in för att vara mer strikt i världsbyggandet, och låter ofta magin följa snäva regler (begränsningar gör ofta magi mer intressant, och mer övertygande).

Jane Lindskold skriver under rubriken Hard Fantasy på Tor.com om hur det egentligen borde vara svårare att skriva fantasy, där man måste hitta på världen och få allt att hänga ihop, än att bara avbilda vår värld som vi känner den. Det finns ju författare som inte riktigt ids tänka igenom saker, men nog blir det lite mindre intressant då.

När jag tänker på saken kan det förstås finnas fantasy som är hård och mjuk, enligt min beskrivning här, på samma gång. Ungefär som Kim Stanley Robinsons science fiction.

Annonser