Jag var i USA när Obama tillträdde som president. Jo, det var verkligen uppsluppen stämning. Seminariet jag höll konkurrerade med webbsändningar av ceremonier och parader. Varenda butik verkade skylta med Obama-saker, och alla tidningar hade honom på framsidan. Jag såg egentligen ingenting av själva händelserna, men man kunde inte undgå att förstå att det här var en historisk dag och att folk är väldigt entusiastiska. Det var intressant att se.

Det var förstås också kul att se Yale, dit jag var inbjuden, och laboratorier och utrustning som har att göra med deras mörk materia-detektorer och relaterad forskning. Jag älskar att besöka olika labb! Det blir plötsligt så verkligt och påtagligt vad folk sysslar med, och jag får anledning att titta lite bortom min närmsta horisont.

Jag var alltså där för att hålla ett av den lokala gruppens seminarier och prata om den detektor jag jobbar med. Jag ser det fortfarande som en av fördelarna med mitt jobb, att få såna här avbrott från vardagen och anledning att ge mig ut och se nya saker och möta nya människor. Folk kan bli ganska trötta på det om de hattar omkring för mycket till möten och konferenser, men för mig som inte är en så särskilt viktig person är det en bra bit kvar till smärtgränsen.

Jag gillar själva resandet också, det är avslappnande på något sätt att bara vara på väg.

Men jag måste ändå säga att resa till grannlandet i söder var verkligen precis lika krångligt som folk påstår.

Jag höll på att få hjärtsnörp på väg hem, när flygbolagsfolket sade att de inte kunde låta mig åka tillbaka till Kanada. Deras apparater sade tydligen att jag måste ha visum om jag ska stanna längre än si-och-så, och arbetstillståndet som säger att jag får stanna till augusti 2010 förstod de sig inte på. Jag kan ju inte stanna i USA heller, för om jag nu skulle behöva förnya mina dokument behöver jag passera den kanadensiska gränsen…

Efter en liten stund kom en man som tog en extra titt på mina dokument, och förklarade att det inte var något problem och att jag kunde gå till gaten.

Sen skulle jag genom den irriterande säkerhetskontrollen, där jag fick blåknut på skosnöret och inspektören krävde att få packa ur min väska och titta vad jag hade med mig. Jag kom fram till rätt gate med andan i halsen precis när folk började stiga ombord.

Ändå får jag lov att säga att det var betydligt trevligare att fara hem än på resan dit.

Först var vägarna hala och trafiken galen, och bussen kom mer än en timme sent till flygplatsen. Sedan vägrade incheckningsautomaterna att ge mig något boarding pass och hävdade att jag först måste ha en returbiljett — men det hade jag ju! Så fick jag stå i kö, och kom fram med en minuts marginal innan incheckningen stängde. Efter det var det amerikansk gränskontroll, där det var slut på de gröna blanketterna och jag irrade runt och försökte fylla i rätt saker. Tjänstemannen jag pratade med suckade och pratade med ett tonfall som till ett motspänstigt barn, förutom att han hade något talfel som gjorde att jag inte alls förstod hälften. Fingeravtrycksläsaren behövde ungefär ett halvdussin försök för att acceptera mina fingertoppar. Jag hann i alla fall precis hugga en kaffe innan det var dags att stiga ombord på planet.

Just den här biten var inte särskilt avslappnande alls faktiskt.

Annonser