Jag skrev för ett tag sedan att jag hoppades posta något mer om lycka och lyckoforskning framöver. Science fiction missar ofta det där med att människan är en biologisk varelse, en kropp (det har jag skrivit om förut), men dessutom missar man emellanåt det väsentliga att människan är en flockvarelse.

Fight Club är väl inte direkt en sf-film, men det är en ganska dystopisk berättelse. För mig personligen var inledningen till den här filmen ganska skräckartad, och fick magen att knyta sig. Huvudpersonen lever ett så otroligt ensamt liv, isolerad från mänsklig kontakt och riktiga relationer. Mycket riktigt blir han ju lite knäpp av det också.

I vårt samhälle idag har vi väldigt stor individuell frihet, men det betyder också att vi har extremt stort ansvar för vårt eget liv och välbefinnande. Det finns liksom inte något naturligt sammanhang för många av oss, och det är inte alla som enkelt klarar av att skapa eller hitta en stam eller storfamilj. Jag misstänker att det ibland gör att man förväntar sig för mycket av romantiska relationer också, när de måste fylla alla de sociala funktionerna och helst samtidigt vara som på film.

Många mår förstås inte så bra av detta. Det finns en bok av en professor som heter John Cacioppo, Loneliness, som handlar om hur man upplever ensamhet och på vilka sätt det påverkar hälsan negativt (men också om hur man kan ta sig ur det). Cacioppo säger i en intervju:

I think we’ve got it wrong. We have an apparatus [for social connection] that we inherited from 60,000 years ago that’s largely unchanged, and we have made transitions in the last couple of thousand years like nothing we’ve seen in history. /…/ But there are changes that we need not have perhaps taken, like being so isolated, that have led to some of the unhappiness and the health problems that we’re seeing.

Jag läste till exempel en artikel från DNs insida om borderline hos unga kvinnor och om hur det ökar med större krav på individen. I den artikeln står det så här:

Om man spinner vidare på Wilczeks resonemang, så kan man fundera på om det kanske är så att vi i dag har blivit extra beroende av trygga anknytningar. Ju mer autonoma vi förväntas vara, desto viktigare blir det att vi har fungerande verktyg för att hantera världen omkring oss. Vi ska välja utbildning, orientera oss på arbetsmarknaden, hitta en partner i ett utbud av möjligheter och skapa ett sätt att leva som passar just oss.

– Jo, det tror jag är riktigt. I ett lugnare samhälle där valmöjligheterna är färre och informationsflödet inte är så intensivt är det lättare att skapa sig ett bra liv. Samtidigt ökar i dag tillgången på förströelser och vi kan vända på dygnet. Vi kan se på tv eller surfa på nätet hela nätterna, och blir vi sugna på sötsaker eller alkohol så är det behovet lätt att tillfredsställa när som helst. Kravet på att vi ska sätta våra egna gränser är mycket större än tidigare.

Och ensam är oftast inte särskilt stark. Man kan undvika en del problem genom att hålla sig för sig själv, och man kan göra en del saker man inte skulle ha kunnat annars, men man kommer nog inte till sin fulla rätt som människa.

Samtidigt är människor i grupp inte alltid särskilt väl fungerande heller. Vi har ju talesättet att en grupps intelligens är den dummaste individens IQ dividerat med antalet personer. Det finns också många exempel på gruppbeteende som går över styr. Kanske är det så att det är när vi är ensamma som vi har störst benägenhet att bli olyckliga, men när vi är i grupp som vi har störst benägenhet att begå riktigt otrevliga handlingar. (Mer om det en annan gång, hoppas jag.)

Såna här insikter i den mänskliga naturen borde ha stort genomslag för hur vi tänker oss framtida samhällen. Hur ska vi ordna världen så att människan kan leva och utvecklas bäst? Jag läser inte så mycket social och antropologisk sf, men det är egentligen väldigt intressant att se hur folk tänker på de här sakerna. Några bokrekommendationer?