Jag har inte alls engagerat mig i debatten om FRA och IPRED och allt vad det heter. En av anledningarna är att jag helt enkelt inte förmår tro på att övervakningsmanin kan slå igenom. Jag menar, jag kan personligen inte riktigt övertyga mig om att ta det på allvar. Det känns som en övergående kris i ett samhälle (en värld) som försöker anpassa sig till en ny ekonomi, ny teknologi och ny infrastruktur. Min instinktiva reaktion är ”Ja, ja, det är alltid någon som förlorar på förändring och innan det här är över kommer hela sättet att tänka på kultur och informationsutbyte ändras”. Och så vill jag liksom vänta ut det, och se hur det går.

Dessutom är jag obenägen att debattera saker utan att vara ordentligt insatt i vad folk säger runt omkring, och det är jobbigt att hålla sig helt a jour. Man kan ha en massa åsikter, men så står man plötsligt mot någon som börjar referera till okända detaljer och avfärdar en som okunnig, och då vinner man knappast några poäng.

Å andra sidan vet jag ju att det är farliga tendenser. Det går att göra läskiga saker med information och informationskontroll. Min tendens att lita på att folk egentligen är förnuftiga och vill väl håller inte måttet alla gånger. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser, och man kan inte bara ge bort makt till olika instanser utan att samtidigt fundera på vad man har för mekanismer som hindrar att det missbrukas. Ibland är det bara dumt och irriterande, ibland verkar det vara riktigt läskiga tendenser på gång. Så jag kanske borde uttala mig på något vis i alla fall, och inte bara hålla tyst när så mycket idiotier kastas omkring i debatten. Jag har inte så mycket konkret att komma med just nu, mer än en känsla av att jag måste ta ställning, så jag fuskar lite och nöjer mig med att peka på andra:

Ursäkta att det här var lite svamligt. Jag är trött, och ärlig talat lite irriterad också, vilket aldrig är bra för klarhet och tydlighet. Håll till godo.

Annonser