Via Locus Online har jag hittat två artiklar om vampyrer — det har väl kanske något med halloween att göra, vad vet jag.

För mig känns vampyrer väldigt 90-tal, det var då jag själv spelade lite Vampire (bara konventsäventyr vad jag minns, men ändå) och alla man kände var inblandade i vampyr-lajv. Det var då Interview with the Vampire kom som film, och det pratades en sån massa om Anne Rice i kretsar jag umgicks i. Själv var jag inte särskilt imponerad. Jag såg filmen Bram Stoker’s Dracula och drog slutsatsen att det hela var övertydlig symbolik kring sexualskräck, och därmed ganska töntigt. Sex är då det där lockande och dunkla, den ociviliserade driften, som inte passar in riktigt i vardagen. Vampyren blir symbolen för detta, farlig men fascinerande.

Det funkar inte på mig. Alls. Jag tycker som sagt att det blir väldigt fånigt.

Sen har vi ju det där med odödlighet, och att liksom kunna stå utanför samhället och flyta ovanpå. Det är en mer begriplig attraktion med de vassa hörntänderna. Jag kan förstå folk som är intresserade av den här aspekten av vampyrer, och att de därför kan funka som symbol att identifiera sig med.

Men jag följde de ovan nämnda länkarna och läste lite för att se vad det är som verkar få vampyrhistorierna att föröka sig.

Jag brukar ibland säga att jag är en romantiker, men jag är definitivt inte praliner-och-rosor-romantiker. Jag tycker att romans i bokform måste vara väldigt välgjord för att inte bara vara pinsamt, och jag läser inte böcker som beskrivs som ”romantik”. När jag läste vampyr-artikeln i Wall Street Journal störde det mig en smula hur de identifierar ”paranormal romance” med ”urban fantasy” — enligt mig finns det väldigt mycket av det senare som inte har så mycket med det förra att göra. Om jag försöker strunta i min kategoriseringnoja kan jag i alla fall konstatera att romantik verkar ha en del med saken att göra. Så här står det:

Here lies one of the unique pleasures that the vampire romance can provide for its female readers: the opportunity to enjoy an 18th- or 19th-century courtship while remaining a 21st-century woman.

Suspekt. Det fortsätter med mer beskrivningar av hur läsarinnorna vill ha fantasier om överväldigande, supersnygga män som uppvaktar dem i oändlighet och som alltid är starkast fastän tjejerna är riktigt tuffa. Jag känner mig mindre intresserad än någonsin, kan jag ju säga.

Fast det var en intressant poäng det där med hur vampyrerna också är en bild av hur välbärgad medelklass kunde känna sig hotad av aristokratin.

Den här ”pop culture”-artikeln från NPR hade en annan vinkel (mer filmbaserad): den kretsar kring hur vampyrerna i populärkulturen har förändrats genom tiderna, och hur de speglar samhället och samtiden. Från ren ondska till samvetsplågade sexobjekt, eller nåt.

Eric Nuzum, author of The Dead Travel Fast, says vampires have been around in one form or another since ancient times. And while vampires cannot see their own reflections in the mirror, they are a perfect reflection of the culture that creates them.

”You look at vampires from any given era and you see what they thought was frightening,” Nuzum says. ”You see what they thought was sexy, and what they thought was forbidden.”

Och sånt är ju faktiskt väldigt intressant. Fast ändå. Vampyrer?

Vi får väl se vad jag säger om jag kommer mig för med att läsa Blindsight av Peter Watts, den lär innehålla en lite annorlunda vampyr. (I övrigt finns det nog inga vampyrböcker jag är särskilt sugen på nu.)