Vad händer med personen om man får en helt ny kropp? Hur starkt är personligheten knuten till kroppen?

Förhållandet mellan kropp och själ (eller psyke, eller vad man nu föredrar att kalla det) är något som ofta bekymrar mig i science fiction. Jag har skrivit om det tidigare, till exempel här:

Jag tycker alltid att det är lite mysko med uppladdning hit och dit, eller gammaldags överflyttning av hjärnan till en konstgjord kropp för den delen. Varför antar man att hela personen är intakt när kroppen byts ut? Det osar av den gamla inrotade västerländska dualismen mellan kropp och själ, tycker jag.

Jag utvecklade det lite mer senare och på ett annat ställe:

Hur mycket av vår personlighet sitter inte i den ständiga återkopplingen med kroppen? Alla manér, reflexer, instinkter. Ganska mycket självuppfattning, hur man bedömer sin relation till andra utifrån hur man fysiskt positionerar sig i närheten av varandra. Alla passioner, all längtan, motivation, sorg… Vi är fullständigt marinerade i hormoner, och det är en ganska komplex apparat det här med att reagera på saker. Vi känner känslorna i kroppen: pulsen, ansiktstemperaturen, muskelspänning. Jag kan inte se det som särskilt lättvindigt att översätta detta till något som liknar ett datorprogram, och jag kan tänka mig att det stackars amputerade medvetandet skulle dras med svåra fantomsmärtor. Man kan tala om själen som en aspekt av människan, men jag har så svårt att se den som en separat del.

Redan 1944 utforskade C.L. Moore de här frågorna i novellen ”Någon kvinna född” (original ”No Woman Born”). Jag läste den här novellen i Nova SF nr 15 (på webben har novellen en annan titel), och blev lite imponerad. Novellen har stått sig anmärkningsvärt bra, särskilt med tanke på hur stor roll tv spelar för huvudpersonen. Berättelsen handlar om en superstjärna som nästan dör i en teaterbrand. Bara hennes hjärna kan räddas och en ny kropp konstrueras för den. Hon går igenom en lång rehabilitering men hur kommer hon att klara att vara världens mest älskade artist med en kropp som inte är mänsklig? Och mer fundamentalt: kommer hon i längden att vara sig själv?

På många sätt tycker jag att den här vinkeln på det hela känns mer realistisk än många senare variationer på samma tema. Tanken på konstgjorda personer och deras rättigheter, och alla fantasier om uppladding och VR och att frigöra sig från kroppens begränsningar — allt sånt har trubbad av sf-tanken för det faktum att en människa är en biologisk varelse. Vi är våra kroppar mycket mer fundamentalt än vi ofta tänker på. Kroppen är inte bara ett hölje för personligheten.