Jag har äntligen läst ut Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindquist.

Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den, framför allt för att man kommer så nära inpå de inblandade personerna där de försöker handskas med det obegripliga och med livets gräns. Som vanligt får jag i alla fall lov att säga att jag inte riktigt förstår mig på skräck — jag läser nog inte det här som en skräckroman utan snarare som någon sorts fantasy. Men ändå.

Det är skönt att läsa på svenska också. Jag passade på att bunkra upp nu när jag var i hemlandet. Kanske är det just därför jag börjar tänka på språkliga detaljer när jag läser detta.

Är det jag som är överkänslig för svengelska, eller är det så att en del anglicismer i den här boken är ovanliga och står ut lite extra? En bekant påpekade att det inte heter ”odöd” på svenska, utan ”vandöd”. Jag tänker nu rätt sällan på vandöda, så det är inte något ord som jag fäster mig vid. Men det finns andra saker av samma slag i den här boken, som jag hakar upp mig lite på. Jag är oerhört velig, kan inte alls bestämma mig för vad jag tycker om det, om jag ska bli irriterad på det eller bara ta till mig det, eller möjligen fullständigt strunta i det. Uppenbarligen reagerar jag ibland vare sig jag vill eller inte.

Som när Mahler tänker ”Om de kom fanns alltid möjligheten att … lämna. Ut till öarna.” Det slår slint i huvudet på mig, och jag tänker bara ”Leave.” och vill översätta det med ”Ge sig av.” Det blir fel i mitt huvud och ser ut som en slarvig översättning som min hjärna vill översätta tillbaka till original och sedan till riktig svenska. Fastän det här var en svensk originaltext.

Ett annat exempel: det känns väldigt konstigt för mig att läsa om en ”devot pingstvän” (s 185), i stället för ”hängiven”. Ordet ”devot” känns bara märkligt, om det över huvud taget brukar användas på svenska känns det för mig som fel stilnivå. Eller också är det något som brukas i hippa kretsar där jag inte rör mig. (Ungefär som när man säger att någon blivit ”bannad” någonstans, då ser jag för mig en tant med förkläde som hytter med pekfingret och skäller på någon stackare — om det är för vardagligt för att säga att man är ”förvisad” tycker jag att det heter ”portad”. Att man kan bli ”bannad från” en plats lärde jag mig i romanen Samael, där det är tonåringar som pratar.)

Ofta handlar såna här lustigheter om att språk används olika i olika kretsar, och nya uttryck kan slå rot på ett håll men verka jättemärkliga för andra. Själv känner jag mig lite obekant med den här författarens språkbruk.

Men man kan ju undra ibland, när man har ett engelskt uttryck och inte alls vet vad den svenska motsvarigheten är. Ofta är det ju något som man inte säger alls, eller brukar prata om på nåt annat sätt.

Jag undrar till exempel vad man egentligen traditionellt säger på svenska när man på engelska använder uttrycket ”break a leg”. Det jag har varit med om är att man ger en symbolisk spark i ändan, men det är ju ingenting man säger. Nuförtiden kanske man säger ”bryt ett ben”, som i den här boken? Det låter rätt egendomligt, som en typisk direktöversättning. Jag anar att det kan finnas något gammalt svenskt uttryck som man använt bakom scenen som bara inte är lika allmänt känt i dessa tider av importerad tv.

Det är ganska intressant egentligen, hur man många gånger nuförtiden kommer till vissa fenomen via engelskan, och inte har en aning om hur man talat om det på svenska tidigare. Man vänjer också sig vid engelska idiom, och det känns naturligt att ta till dem i olika former på svenska också.

Jag gillar förresten ofta sånt, särskilt när det blir riktigt försvenskat. ”Windows suger” — eller kanske ännu hellre ”…suger purjo”. Bra uttryck! Eller tvärtom, man kan ju uppskatta något och tycka att det är ”kyligt”. Det hör jag aldrig numera, men det är också ett sådant svengelskt uttryck som jag är ganska förtjust i. Ytterligare ett exempel: det fanniska bruket av ”witter” (se ordlistan).

Kanske är det just när det är tydligt att man leker med språket som jag tycker om det, och när det är oklart ifall det är ett misstag eller inte som jag inte gillar det.

När jag var i Sverige på semestern passade jag på att gå på en charlestonlektion på Kulturhuset i Stockholm. ”Jag kommer att blanda Swedish och svenska”, förklarade instruktören glatt med fransk (tror jag) brytning. Precis så är det ju ibland, man tar till de ord man har. Fast i en tryckt text har man oftast lite högre krav.

(Kom igen nu! Kommentera! Det finns nästan inget som folk har så mycket åsikter om som språk, så nu kanske jag kan få lite kommentarer igen.)

Advertisements