Som jag skrev i det förra inlägget var jag ganska imponerad av den allmänt höga nivån på talarnas presentationsteknik på IDM-konferensen. Det här med muntlig presentation är väldigt viktigt i den akademiska världen (åtminstone den del av den som jag själv är bekant med). Man förväntas förstås undervisa, men förutom det måste man ofta dela med sig av sina forskningsresultat eller planer. Man åker på konferens för att knyta kontakter och se vad som är på gång i forskningsfältet, man talar inför kommittéer av folk som kan finansiera forskning eller som vill ha redovisning av vad deras pengar gått till, man besöker kanske andra institutioner och håller seminarier där. Om man söker jobb förväntas man också att hålla ett seminarium, så att folk får se vem man är och vad man kan. När man tänker på hur viktigt det faktiskt är att kunna tala inför folk är det märkligt hur dåligt det ofta görs — men, som sagt, de flesta talarna på den här konferensen gjorde det väldigt bra.

En av de saker vi fick höra på konferensen var att gammaobservatoriet GLAST (som Sverige bidrar ganska mycket till) skulle få ett nytt namn snart. Som man kan läsa här har de nu släppt sina första data, och samtidigt annonserat att det här satellitburna teleskopet numera ska heta Fermi Gamma-ray Space Telescope. Det känns lite märkligt att det ska byta namn nu, särskilt som det redan finns massor av publikationer som diskuterar GLAST och vilka vetenskapliga resultat man kan nå med det. Det verkar opedagogiskt med två namn. Nåja.

En ganska rolig session på IDM var för övrigt den om ”dark stars”, något som var helt nytt för mig. Det visar sig att mörk materia skulle kunna ha ganska stor betydelse för tidig stjärnbildning i universum, och det här verkar vara ett hyggligt hett forskningsområde bland astrofysiker just nu. Max Tegmark sade i sitt föredrag om att kartlägga den mörka materian att han tyckte att stjärnor är tråkiga och ointressanta, något som flera av talarna kände sig manade att följa upp och kommentera.

Det är alltså så att de första stjärnorna skulle kunna ha genomgått en period då de drevs av mörk materia-processer. Man tänker sig av olika anledningar att den mörka materian består av partiklar som är sina egna antipartiklar, och som alltså förintas då de kommer i kontakt med varandra och då bildar nya partiklar av olika slag. Om en blivande stjärna har samlat på sig tillräckligt mycket mörk materia skulle den kunna ha en fas när den här processen dominerar och stjärnan hettas upp enbart av mörk materia. De skulle då inte vara helt mörka även om de skulle vara rätt svala för att vara stjärnor. (Här är artikeln som verkar vara huvudreferens för den här idén, om någon skulle vara så intresserad.) Det här skulle vara betydelsefullt för tidiga stjärnor, hur de bildas och utvecklas.

Konferenser kan vara lite intensiva, men nu börjar jag komma in i vardagslunken igen. Hoppas att jag ska hinna titta igenom mina anteckningar innan minnet bleknar fullständigt. Alltihop kommer hur som helst i tryckt form så småningom.