Det är sommar. Jag har svårt att koncentrera mig. Jag sitter på kontoret på dagarna och försöker skrapa ihop lite entusiasm för de saker jag måste göra klart innan semestern — och så bloggar jag lite (självdisciplin är svårt). Och sen tar jag en paus, sträcker på mig… och fötterna börjar röra sig. Shim sham, eller ännu troligare några halvglömda charlestonsteg. Jag måste stänga dörren till det lilla kontoret för att kunna röra mig, och det är väl lika bra det, för annars skulle nog mina kollegor undra vad jag sysslar med. Efter några takter hit och dit är min rastlöshet temporärt botad och jag kan återgå till de vanliga sysslorna.

Men jag får aldrig dansa tillräckligt, det kan jag nog lugnt säga. I söndags var jag ute i paviljongen nere vid sjön, där ett gäng dansar lindy hop varje vecka. Jag känner mig väldigt ringrostig, men får i alla fall komplimanger! Killarna här är verkar lätta att imponera på, de är inte vana vid att dansa med någon som improviserar och tar initiativ. Ändå är det just det som är det roligaste med lindy hop!

Kolla in den här artikeln för lite bakgrund: Are You Hep to That Jive?: The Fan Culture Surrounding Swing Music. Artikeln är skriven av en tjej som disputerat på en avhandling om swingkulturen, och hon skriver om hur man delar med sig av filmklipp och lär sig av gamla dansare från för, men utvecklar det för sin egen stil.

The real challenge to my creative and critical faculties comes on the dance floor, when I have to bring it – to bring the right step at the right time, but with my own unique, creative twist.

För min del är följande klipp en stor källa till inspiration för närvarande, även om det mesta av det är alldeles för svårt för mig på min nuvarande nivå (åtminstone i det tempot, åtminstone om jag ska lyckas få det att hänga ihop). Charleston! Är de inte alldeles galet bra?

En gång i tiden lärde jag ut charleston till lajvare. Det var ett fantastiskt stämningsfullt Lovecraftinspirerat lajv, Det sista kapitlet (sista delen i en kampanj) som utspelade sig 1930. Det är en ganska intressant aspekt av fankulturen kring gammal swing och jazz, att den kan byggas in i rollspel så där.

Faktum är att det var tio år sedan. Det var faktiskt under höjdpunkten av 90-talets swing-revival. (Kan det vara så länge sen redan?) Inte alla musiker tyckte att det var en så idealisk situation, Wolfgang Parker lär till exempel ha lackat ur ganska ordentligt på dansare som inte uppskattade hans punk-attityd och högenergiska musik som kanske är lite jobbig att dansa till i längden. Personligen tycker jag förstås att det verkligen rycker i benen när jag lyssnar på honom, och jag skulle gärna testa min improvisationsförmåga till ”The Mice, the Demons, and the Piggies” om jag finge en chans.

Nåja. Tills vidare putsar jag upp min jitterbug stroll. (Och så ska jag göra klart mina figurer till den där konferensen…)

Advertisements