Ett problem med internet är att det finns så mycket intressant att läsa och kommentera. Idag hittade jag till exempel den här lilla diskussionen om innebörden av vetenskap kontra magi i fantastiken — relevant för temat i senaste numret av Landet Annien. Ted Chiang uttrycker saken väldigt väl, men Stephen Hunt får högst poäng för klatschig formulering:

A fantasy author creates a monster by having a character in robes of any colour mumbling a spell, whereas the rules clearly state a science fiction writer has to put the character in white robes only, and have them mumbling something about genetic engineering and how at termination of protein synthesis, type I release factors promote hydrolysis of the peptidyl-transfer RNA connection in reaction to recognition of a stop codon. For the average reader, though, these both seem equally magic.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är något väldigt poetiskt med väl genomfört teknobabbel! Det charmar mig totalt med antydningarna om att det finns en massa kunskap (eventuellt fiktiv) och tanke bakom det. Gnosis i en liten ask med sidenband. Eller nåt.

En annan sak jag nyss sprang på är en väldigt lång och intressant genomgång av en årsbästa-antologi, som ganska mycket går ut på att bena ut hur de olika berättelserna passar in i genrens diskussion med sig själv. Jag började prata om det här för länge sedan på Vetsaga, men Niall på Vector gör det mer konkret och med substans. (Jag önskar att jag hann och orkade att läsa och skriva så mycket och så grundligt…)

most of the fantasy stories in this collection, seem to point to a difference in the way genre dialogue works, compared with science fiction, specifically that fantasy stories don’t seem to draw as directly on its contemporary tradition in the way that sf does. That may be changing — look at the response to Perdido Street Station (at least if you read it as fantasy), and to a lesser extent the response to Jonathan Strange & Mr Norrell — but it still seems more common to see direct inspiration (such as Accelerando leading to Postsingular) in sf, and there’s more of a sense of common purpose between Egan/Chiang/Gregory/Kosmatka than between any of the more traditional fantasies collected here.

Å andra sidan drar han förstås slutsatsen att det inte är särskilt skarpa gränser mellan sf och fantasy, och att de verkar blanda sig alltmer.

Fast egentligen är jag lite för trött och orkar inte riktigt tänka ordentligt just nu. Gå och läs själv, och se om du kommer till slutet!

(Apropå Vetsaga har jag förresten börjat knåpa på en artikel dit, och snart har jag semester så att jag kanske hinner skriva lite!)

Annonser