Jag läste en gång en intervju med Nancy Kress (som jag inte kan hitta just nu, så jag kan inte länka till den) där hon berättade att hon började skriva när hon var hemma med bebis. Hon fick det att låta som om hon gjorde det för att ha något att göra när det första barnet sov, innan det andra barnet föddes. Jag baxnade nästan. Själv har jag bara ett barn, och har aldrig haft extratid att fylla ut med skrivande. Allt bloggande, alla fanzineartiklar och alla utkast till noveller som jag aldrig skriver klart kommer på stulna minuter här och där, och ibland när tjejen var liten lyckades jag skriva medan jag ammade framför datorn.

Tim Pratt beskriver en situation som stämmer mycket bättre med min erfarenhet. Man får hålla saker i huvudet, och ta upp tråden igen när man har en stund till övers. Det kan vara lite krävande, men det funkar om man är tillräckligt enveten.

Med barn måste man fokusera lite mer för att få saker gjorda, men på många sätt känns det som om jag också blir lite mer motiverad att göra det. Om jag vet att jag bara har en liten stund på mig skärper jag mig mer för att åstadkomma något på den stunden. Många av de där småstunderna går förstås fortfarande åt till att prata med folk eller bara sitta och läsa för mig själv. De flesta som inte är Nancy Kress behöver koppla av någon gång emellanåt också.