Om Ausgebrannt av Andreas Eschbach.

Den här boken lider av tempoproblem. Den består av två delar, varav de första 476 sidorna är väldigt långrandiga. Kanske bidrar det att jag inte hade läst något på tyska på rätt länge när jag började, så det var lite motigt de första 200 sidorna eller så, men det är inte bara det. Romanen handlar egentlingen om oljans slut, eller snarare om peak oil (alltså brytpunkten när det inte längre går att öka produktionen trots att efterfrågan fortfarande ökar), och om vad det kan få för följder. Problemet är att Andreas Eschbach samtidigt vill skriva en roman om den amerikanska drömmen och om drömmen om Amerika. Därför börjar det hela med en lång och detaljerad berättelse om den unge Markus Westermann som har bestämt sig för att bli rik. Vi får veta jättemycket om hur det är att jobba med att översätta datorprogram till tyska och hur svårt det är att anpassa datorprogram för skatterådgivning till olika länders lagar och förordningar. Det är distinkt ospännande. Inte ens när killen faktiskt börjar försöka sig på storaffärer blir det särskilt mycket tempo, och dessutom får man jättelika infodumpar om oljepolitik och läget i Saudiarabien. Intressant, men som thriller lämnar det en del övrigt att önska.

Del två överraskade med att faktiskt börja ha lite spänning. Eschbach målar upp det värsta tänkbara scenariot, där oleproducenter och makthavare gör allt för att mörka att de inte har så mycket olja som de säger. När läget väl uppdagas har man redan gjort slut på mycket av reserverna och världsekonomin sjunker som en sten. Det tar rätt lång tid för folk att fatta att det inte bara är en liten kris, utan att det är helt slut på den billiga oljans tidsålder. Oljan tar inte slut, men man har inte råd att bränna upp den i samma omfattning längre. Slut på charterflyg, och problem för folk som pendlar till jobbet. Slut på billig mat från Chile och Nya Zeeland, och problem för stormarknader och inköpscentra som ligger avsides till.

Det verkar ändå inte riktigt rimligt att man bara på ett halvår skulle gå från det normala liv vi känner nu till fullt undantagstillstånd med hungersnöd och epidemier även i USA och Europa. Eller?

Full skräckeffekt uppnås genom att det hela ändå ligger rätt nära till hands. Det är lite läskigt att tänka på hur beroende vårt samhälle är av att ha ett stadigt flöde av billig olja. Medicin, material, gödningsmedel, transporter. Och hela systemet med produktion förlagd till andra länder, som ju hänger på att transporter lönar sig. (Fast blir det för dyrt att bränna olja behöver vi ju i alla fall inte bekymra oss över global uppvärmning och utsläppsrätter och sånt lika mycket.)

När jag var yngre gillade jag att leka med tanken på hur jag själv skulle kunna överleva och klara mig under och efter katastrofen. Jag har tappat kontakten med det där litegrann, men nu börjar jag fråga mig vad jag har för kunskaper och förmågor som skulle kunna vara användbara om det skulle komma ett läge där forskning, undervisning och högteknologi inte längre är särskilt efterfrågade. Hmm. Jag kan ju sticka, och sy litegrann, och jag tror att jag fortfarande skulle kunna klara att få rätsida på en vävstol. Fast helt från råvaran kommer jag nog inte, jag vet inget om att karda och spinna. Jordbruk? Inte mer än vissa små trädgårdserfarenheter. Jag kan lite grundläggande saker om att överleva i vildmarken (i Sverige), men jag skulle verkligen inte vilja prova på det med barn i släptåg. Det slår mig att lajvare av det där slaget som vill ha allting äkta och gjort från grunden nog kan ha rätt sorts överlevarkunskaper.

Nåja. Dithän ska det (väl?) inte behöva komma. Fast det är intressant att föreställa sig, om inte annat för att det ger lite perspektiv på hur vår värld funkar nu.

En sak till bara. Taget ur sitt sammanhang visserligen (syftningen var nog inte tänkt riktigt så här), men det stod ut i mina ögon:

Und manche Frauen trugen Babys in Tüchern auf dem Rücken, Bilder, wie man sie früher nur aus Afrika gekannt hatte.

Jaså? Jag har gjort min beskärda del av barnbärande, både på ryggen och magen. Och jag har aldrig varit i Afrika. Dessutom lär tyskarna vara föregångare i modernt europeiskt barnbärande.