Jag tycker att det är ganska ofta nuförtiden som jag stöter på diskussioner om science fiction där det handlar om att avgränsa den från fantasy. Ibland går det ut på att förklara varför riktig sf är mycket bättre än fantasy, eller så menar man att sf måste försvara sin ställning för att inte riskera att trängas ut av fantasy eller suspekt fantasyliknande sf. Paul Kincaid på Bookslut ställer till exempel frågan Where’s the sense in sensawunda? (”sensawunda” betyder alltså sense of wonder, om det inte är uppenbart):

Sensawunda really needs both the awe and the comprehension, it needs both sides of the equation that links the fantastic and the real; but more and more we are looking for the wonder above the sense. That has always been a part of literature. Fantasy has its own rationalisations, its own rules and perspectives, but if the story in the end gives you that thrill of amazement it doesn’t really matter if it doesn’t make sense in terms of the world as we understand it. Indeed, it is often the point of fantasy that it should not conform to any expectations of our mundane reality. But science fiction isn’t like that.

Den här artikeln är inte en av de klagosånger man ibland har kunnat höra, utan ställer bara frågan vad science fiction egentligen har för plats nuförtiden:

Science fiction is a spectrum, it stretches between fantasy and realism and needs to be anchored in both. But more and more we see at one end of the spectrum fantasy and sf merging seamlessly, while at the other end realism appropriates, quite legitimately, the tropes of sf. In other words that unique affect that once upon a time made us love science fiction is now equally the province of fantasy and of realism.

Det är knappast något nytt med att sf och fantasy möts och blandas. Faktum är att jag inte tror att avgränsningen någonsin varit så tydlig som man ibland vill ha det till. Däremot är det är nog sant att science fictions attribut håller på att sugas upp i allmänkulturen. Det kan förstås ge en känsla av desorientering hos den som länge tyckt om science fiction, en känsla av att sf tappat sin identitet. Och så hör man ibland argument som de ökända uttalandena av Gregory Benford:

I think this move to fantasy has led to a core lessening of what I value in the larger genre, with a lot less real thinking going on about the future. Instead, people choose to be horrified by it, or to run away from it into medieval fantasy. The American culture that once read Heinlein and went the moon now puts George Martin (a very good writer, who started in sf) on the bestseller lists, and goes nowhere.

Jag känner mig extremt ambivalent till sånt här.

Å ena sidan tycker jag att det är lite fånigt att försöka hålla fast vid någon sorts ”renlärig” sf. När man läser gamla berättelser från förr tycker jag att det ofta inte verkade så noga med gränserna, och det finns inget som säger att det måste finnas litteratur som bara försöker extrapolera framtiden med enbart (kvasi)vetenskapliga resonemang.

Å andra sidan är jag väldigt svag för hård sf, särskilt den sortens hård sf som är väldigt realistisk och inte alltför utflippad i transhumanistiska, post-singularitets-scenarier. Det var nämligen den sortens sf som jag först fastnade för. Det som attraherade mig var (enligt min nuvarande analys) att det var berättelser som placerade äventyr inom räckhåll för mig. Den som förstår sin omvärld och kan hantera tekniken faktiskt kan klara svåra utmaningar. Världen omkring mig är faktiskt spännande och intressant, och det finns en viss rymdfararromantik som är fullständigt åtkomlig om än i mindre skala än i böckerna. Att läsa pojboks-sf från 50-talet gav en känsla av att redan vara i framtiden.

Det handlar, som så mycket annat, om identitet. Att försöka komma på vem man är, och vad man vill associera sig själv med. Innan dess hade jag tyckt bäst om att läsa om forntiden, eller ganska jordnära fantasy med många detaljer om att överleva i vildmarken. Jag beundrade kompetens. När jag upptäckte sf var det en översättning av den sortens överlevarkompetens och äventyrsberedskap till en värld som på något skumt sätt kändes relevant. Det var berättelser om smarta ungdomar (killar för det mesta) som genom att veta och förstå kunde få tillgång till en fantastisk och allt annat än tråkig värld. Teknologi är mer än betong och plastbyttor, och det finns mer för den som vill än bara passivt tv-tittande.

Jämför det med en serie som Young Wizards av Diane Duane. Där finns mycket av precis samma budskap: för att åstadkomma något måste man veta en massa, och det finns massor av fantastiska saker att veta om universum och naturen. Världen är intressant! Tekniken är också intressant, och magi är i stort sett en sort teknologi i den här världen. (Det finns magiska intelligenta datorer!) Det är en lite annan sak ändå. En stackars tolvåring som läser dessa böcker kan veta att hon aldrig kommer att kunna resa till månen med magi, medan att åka till månen med raket faktiskt är ett mycket mer realistiskt mål.

Det är i grunden samma sorts drömmar om att kunna åstadkomma något vettigt, att vara en klok och kompetent person, och att hitta något annat än tråkighet och likriktning i vuxenlivet. Science fiction kan göra det, fantasy kan göra det.

Så långt om attraktionen för tolvåringar. För vuxna är det nog också det där med identitet som spelar in, men nu handlar det kanske mer om vem man anser att man är än med vem man vill bli. Jag kan inte låta bli att tänka att de där som menar att science fiction är bättre för att den är mer ”rationell” eller vetenskapsvänlig eller framtidstillvänd (eller vad det närmaste argumentet för närvarande råkar vara) förmodligen har svårt att tänka i metaforer.

Och sedan, en drastisk tanke: kanske inte all litteratur behöver vara direkt fostrande. Kanske man kan få ge sig hän åt det helt exotiska och bara drömma sig bort.

Min slutsats blir att trots att jag verkligen gillar renodlad sf, så finns det ingen objektiv anledning till att precis denna litteraturform måste finnas. Vi kan vara nostalgiska, vi kan försöka rationalisera och komma med argument, men det är i grunden rätt fånigt. Dessutom gillar jag inte alls följdtanken som jag tycker antyds hos till exempel Benford (se länken ovan) att människor som föredrar fantasy skulle vara osmartare eller mindre ansvarstagande, som om det vore ädlare att läsa science fiction.

Advertisements