Mainspring Jay Lake Jag läser sällan böcker som jag inte vet något om innan. Det händer väldigt sällan att jag bara snubblar över en okänd bok och omedelbart bestämmer mig för att jag vill läsa den. Detta var dock ett sådant fall. Omslaget med det fantastiska luftskeppet drog liksom blicken till sig. Det ser också ut som om skeppet flyger inuti en stad, men med moln nedanför — vad är det för sorts landskap? Baksidan har blurbar av Hal Duncan (”…a whole lot of fun to boot”), Cory Doctorov (”…a grandiose, thoroughly engaging blasphemy…”) och Paul Di Filippo (”…a mad, brave, compellingly readable tale of an alternate universe where the gear-stuffed Earth literally rolls through the Heavens on a brass track…”). Det går inte att motstå.

Vad är det med steampunk egentligen? På något sätt attraheras jag av det, fastän jag inte kan sätta fingret på vad det är som fångar mig. Något med estetiken. Något med mötet mellan tungt maskineri, sotigt och skitigt men fundamentalt begripligt, och det främmande, magiska och polerade. Här har vi ångan. Det subversiva elementet, definitivt: ett samhälle i drastiskt behov av reform. Det är punken. Och så kombinationen av det tråkrationella och fullständigt löjeväckande i stärkkragar, fabriksmentalitet, 1800-talsimperialism, hela den viktorianska tankevärlden som bakgrund.

Tja. Något sådant.

I resten av texten diskuterar jag detaljer som kanske inte alla vill veta innan de läser boken. Var härmed varnad.

Lockelsen i just den här boken ligger absolut i den fundamentala premissen. En värld som fungerar som ett mekaniskt urverk! Vad är det för sorts värld, så olik våran? För mig var det hela tiden detta som var gåtan, det som jag ivrigt ville ha ledtrådar till. Hur funkar det, egentligen? Det här är faktiskt en värld där kugghjul av mässing i planetstorlek kan fungera i miljoner år utan att nötas ut, men där fjädern måste vridas upp ibland (se där, en mindre spoiler — precis det man får veta i början, men jag behövde hela boken för att se ifall premissen skulle hålla eller vältas).

Naturligtvis funkar naturlagarna inte likadant som vi är vana vid. Huvudpersonen ger sig också iväg på en lång resa så att vi får se hur det hela ser ut, med de stora kugghjulen vid ekvatorn som vid midnatt rullar över spåret runt solen. Metafysiken är också något överraskande, naturhistorian likaså. Den här jorden är befolkad av flera intelligenta släkten, och det finns många gåtor man inte får svar på. Och magin — är det något naturligt i den här världen, eller något övernaturligt? Any sufficiently advanced magic is indistinguishable from technology, brukar jag hävda och vända bakochfram på Arthur C Clarkes tredje lag. Fast jag kan inte säga att jag riktigt kom till någon slutsats.

Men den här alternativvärdens premisser får förstås andra effekter också. Förmodligen är det för att världen söder om ekvatorn är fullständigt otillgänglig som den politiska balansen är annorlunda. England behåller sitt herravälde. Det är år 1900, och Amerika står under drottningen och regeras av de obekväma adelsmän man inte vill ha kvar hemma i Europa. Förmodligen är det också den här avdelningen av planeten i två halvor som gör att södra halvklotet känns fullständigt drömlikt och mystiskt och inte alls lika intressant som resten.

Naturligtvis är detta också en berättelse om vuxenblivande, och unge Hethor får många anledningar att omvärdera sina uppfattningar om saker och ting. Kvinnor till exempel. Det skulle kunna vara en ganska platt och trist process, som det ibland blir i såna här böcker när huvudpersonen från förr ska förvandlas till något som påminner om en nutida människa som vi känner igen oss i. Eftersom världen är så olik vår blev jag ändå flera gånger överraskad av vad författaren gjorde av detta.

Hethor är klockmakarlärling. Hjältar i såna här böcker är så ofta kompetenta, fokuserade, flitiga. Man blir inte duktig utan att jobba hårt. Inte på kung fu, inte på bågskytte, inte på flerdimensionell analys och inte på att bygga precisionsmaskiner. Undrar hur mycket min syn på arbete har präglats av att läsa om sånt? Undrar hur mycket min noja över att inte vara tillräckligt monomanisk stammar ur vurmen för dessa mina hjältar?