Jag blev just påmind av Rymden idag att jag borde läsa något av Poul Anderson (kanske just Tao Zero, som är den bok som diskuteras, det är konstigt att jag inte har läst den). Här fick jag reda på att en av huvudpersonerna ibland utbrister saker på svenska, som ”Kors i herrens namn”. Jag är inte speciellt förvånad, för Poul Andersson är känd för att vårda sitt skandinaviska arv. Fast ändå. Det var väl ett ganska ålderdomligt sätt att uttrycka sig redan 1970, och därför är det också ett exempel på det smålarviga sätt som författare ibland använder för att få utländska personer att verka exotiska genom att låta dem utbrista små saker på sitt eget språk. Om en ryss pratar engelska kommer han att säga ”yes” och inte ”da”, faktiskt. Jag får ryckningar varje gång jag stöter på såna saker i böcker.

Efter att nu ha vistats flera månader i främmande land kan jag säga att jag faktiskt har råkat blanda in svenska i engelskan några enstaka gånger. Det har varit när jag blivit överraskad (öh, va?) eller när jag varit engagerat och försökt få ordet (men hallå!) och ett och annat ”alltså” och ”liksom” som har smugit sig in när jag pratar väldigt fort och plötsligt inte hittar ord. Knappast de söta exotiska vändningar som man skulle använda i skrift för att få mig att framstå som lagom skandinavisk.

Ett fint exempel på fel sätt att göra det här är boken Dark Matter av Garfield Reeves-Steevens (som jag skaffade som en del av min lilla sido-hobby att läsa alla berättelser med mörk materia i). Det är en historia om en galen seriemördare som också är en genialisk fysiker, vilket framgår redan i första kapitlet. Det är lite svårt att ta konceptet på allvar tycker jag, och ännu svårare när offret är en ung svenska som uppenbarligen har ett talfel som antyder att hennes språkcentrum funkar som en halvdålig datoröversättning: ”Var så god, det gör ont…”

I den här boken förekommer också en skärpt student vid namn Gustav, som pratar utmärkt engelska, men ändå hälsar med ”goddag”. Som tur är försvinner Sverige ur fokus ganska snabbt, så att man slipper mer av samma slag.

Fast ändå. Trots att det är jättetöntigt hanterat känns det lite kul att stöta på svenska i en bok på något annat språk. Det är liksom pinsamt men skojigt på samma gång, ungefär som när man hör folk läsa högt på ett språk de inte kan. Som de där arkeologerna i början av Stargate (filmen).

God jul, förresten!

Annonser