Jag funderar ibland på om det största nöjet med att läsa kanske inte alls ligger i själva texten, utan snarare i vad den får mig att tänka på. En idé jag har är att blogga om allting jag börjar grunna på under läsandet av en bok, och se hur det blir. Jag brukar hur som helst ofta skriva ner små tankar, frågor och uppslag i min anteckningsbok — det kan bli ungefär fem saker per hundra sidor som jag av någon anledning tycker att jag vill kunna återvända till och grunna vidare på. Det var ännu mer när jag var liten, då kunde jag vara tvungen att lägga ner boken vid varannan sida och fundera och fantisera kring det jag läst.

Det här är en av anledningarna till att dåliga böcker kan vara väldigt roliga: dåliga böcker ger oftare än bra böcker en impuls att säga emot. Särskilt om det handar om något man själv vet något om eller har åsikter om. Det blir en ursäkt att tala om hur det borde vara, eller rentav hur det egentligen är.

En gång skrev jag en väldigt uttömmande negativ recension av en bok. Jag hade fått den av någon som tyckte om den, men själv tyckte jag att den var så fånig att det enda som fick mig att läsa vidare var nöjet att göra listor på vad som var fel eller dumt i den. Det var både fråga om vad som sades och hur det berättades. Boken var Decipher av Stel Pavlou. (Det är lite intressant att han tydligen väckte liknande impulser hos andra. En duktig sågning av hans nästa bok lades upp på webbzinet Alien Online, vilket till slut ledde till att det stängdes ner helt. Herr Pavlou blev nämligen rosenrasande över den dåliga recensionen och var väldigt aggressiv mot redaktören. Så kan det gå… Det är en ganska beklämmande historia. Men det var en parentes.)

Efter detta bestämde jag mig för att det inte är värt att lägga så mycket energi på att tala om varför något är dåligt, så jag kommer nog inte att göra om det.

På sistone har jag tänkt litegrann på det här med hur man kan få lust att diskutera såna här böcker (eller filmer för den delen) som man hakar upp sig lite på. Man kan ta dem som en anledning att prata om saker man är intresserad av. Ibland rationaliserar folk det hela med att de vill skydda andra från att tro på de felaktiga fakta som presenteras, men jag tror att det i grund och botten mest är så att man tycker att det är kul att peka ut saker som man själv vet mer om.

Ett exempel är den här artikeln: Cinema Fiction vs. Physics Reality. Chad Orzel länkar till den på sin blogg Uncertain Principles, med kommentaren ”Humorless dorks vs. Halloween”, och så kan man ju se det.

Kanske lite mer lättsamt i tonen: en historiker läser Naomi Noviks drak-fantasy-alternativhistoria Temeraire. Ytterligare ett exempel hittade jag hos en bibelvetare som läser en Dan Brown-klon, lite folkbildarnit som ursäkt men jag tycker mig ana ett visst nöje i att få diskutera saker som han vet bättre än bokens författare. Börjar man bli uppmärksam på det finns det säkert mängder med exempel, det verkar ju vara en ganska vanlig impuls att vilja kommentera på det här viset. Det är ju roligt att ta en bok som diskussionspartner eller motståndare! (Man får bara se upp så att man inte klampar alltför långt ut i besserwisser-träsket.)

Har man inte tänkt på det innan inser man då också att man inte ska ta skönlitteratur som faktakällor. Inte ens när författaren är riktigt kunnig är det väl riktigt tillrådligt att ha en roman som annat än diskussionsunderlag om man försöker lära sig något om ett visst område. Ausgebrannt av Andreas Eschbach (om peak oil) och trilogin Capital Code av Kim Stanley Robinson (om klimatförändring) är exempel på romaner som enligt kunniga människor tydligen ska få de flesta fakta rätt, men jag skulle knappast råda någon att ta Sixty Days and Counting (länken går till en recension av sista delen i klimattrilogin) som lärobok i klimatvetenskap ändå.

Men nu blir jag nästan sugen på att plocka upp någon av alla de böcker som skrivits om vetenskap om saker som inte finns. Häromdagen så jag en bok om fysiken i superhjälteserier, bara en sån sak!