Ett av mina personliga projekt är att kartlägga hur mörk materia hanteras i litteraturen. Det är kul att se hur något som jag själv är bekant med diskuteras och inspirerar författare. (Jag har skrivit en artikel om det till mitt fanzine som jag har tjatat om ett tag nu….) Bara för att jag tycker att det är kul har jag köpt och läst två romaner med titeln Dark Matter, en av Garfield Reeves-Stevens och en av Rodman Philbrick. Det vore kul att diskutera dem brevid varandra och jämföra dem — får se om jag tar mig för med det någon gång.

Hur som helst var en sak som slog mig i båda böckerna hur centralt Nobelpriset är som definition på den yttersta framgången för en fysiker. Naturligtvis innehåller också båda böckerna personer som fått priset vid ovanligt unga år, vilket förstås är ett sätt att visa ett det är fråga om ett geni som inte är som vanliga människor. I båda fallen är det också, förmodligen med flit, ganska svårt att begripa vad de egentligen fått priset för.

Nu när jag vistas utomlands har jag blivit mer medveten om vad man ser av Sverige utifrån. Nobelpriset toppar verkligen, åtminstone från mitt perspektiv i den akademiska världen. Sedan kommer IKEA och svenska köttbullar (!), och möjligen Volvo, SAAB och sånt. En kille nämnde att Sverige är supersocialistiskt och att vi nog har gratis kollektivtrafik… Men, som sagt, Nobelpriset är det allra viktigaste med Sverige.

Alla vet vad som menas med att ”åka till Stockholm” — att ta emot priset. Jag minns en gång i Uppsala, när en besökare från USA försökte skämta lite i ett samtal. ”Om vi kan svara på den här frågan kan vi köpa en tågbiljett till Stockholm!” sade han. Tyvärr föll det platt till marken, ingen förstod vad han menade eftersom de flesta åker till Stockholm då och då och somliga pendlar med tåget — vad är det med det då? Utomlands har Stockholm en magisk klang av pompa och ståt och evig berömmelse för skarpa hjärnor, något som vi där hemma inte alltid tänker på.

Annonser