Detta är inledningen till mitt projekt att skriva hårda men vänliga recensioner av svenska noveller. Jag tänker på hur Robert Silverberg beskriver i Science Fiction 101 hur han själv studerade noveller i de magasin han läste på 50-talet, tills han själv behärskade konsten att komponera bra berättelser i det formatet. Tänk vad jag kan lära mig! Jag kanske till och med kommer mig för att skriva någon egen novell till slut.

angpunkantologiNär jag började fundera på det här bloggprojektet drog jag mig också till minnes ett samtal jag hade med en bekant för närmare ett år sedan, om antologin I varje ångetag. Jag kände mig lite otillfredsställd av novellerna, trots att jag gillar idén om att samla originalnoveller till en ”oscariansk steampunkantologi” som baksidestexten säger. Den här andra personen tyckte att den var riktigt bra, och motiverade det med att den var snyggt gjord och inte innehöll en massa korrekturfel. (Det kan hända att jag missade någon del av hans argument, men detta framstod som den tunga poängen.) Detta tycker inte jag räcker riktigt. Lite högre krav har jag på litteratur än att den ska vara bra korrekturläst. Men vad var det egentligen jag själv tyckte? Det framstår väldigt vagt i mitt minne, och jag kan inte riktigt förklara varför jag inte kände mig helnöjd.

Därför tänker jag värma upp lite, för mina försök att förstå mig på novellkonsten, med att ta en närmare titt på tre av novellerna i den här antologin, lite slumpmässigt valda. Först ut blir ”Klon som fångade en fjäder”.

SPOILERVARNING utfärdas här, för den som bryr sig om sådant. Jag tänker dissekera berättelsen fullständigt, och diskutera bland annat hur upplösningen hanteras.

Läs hela inlägget här »

Nu när mitt projekt att läsa alla noveller som vunnit Hugon har gått i mål tänkte jag börja på en ny serie blogginlägg där jag tittar närmare på svensk fantastik.

Det finns alltfler småförlag och egenutgivare som ger sig på fantastisk litteratur i Sverige. Det är roligt, men alldeles för ofta tror jag att reaktionerna är begränsade till antingen tystnad eller allmänna glada hejarop. Det är för sällan som oberoende recensenter ger sig på att faktiskt ta de här berättelserna på allvar, och faktiskt läsa och granska dem på samma villkor som den ”fina” litteraturen. Hur ofta får författarna konkret och specifik feedback från läsare på språk och form? Jag tycker att de vore värda det.

Min plan är att ta mig an att försöka plocka upp en del relativt nyutgiven svensk fantastik, både från mindre och större förlag, och försöka ta mig en riktigt nära titt på dem. Då tänker jag vara ganska hård, men på ett konstruktivt sätt. Jag vill inte såga någon, men jag vill tala om exakt vad jag tycker funkar och inte, och hur det skulle kunna bli bättre. Det är sådant som jag själv som skribent vill veta om mina texter, sådant som ibland gör lite ont men som nästan alltid (i 99% av fallen) faktiskt gör en text bättre och gör att jag själv blir bättre på att skriva.

Ett problem i sammanhanget är förstås att science fiction och fantasy i Sverige är en ganska liten krets, och det är väldigt stor sannolikhet att träffa dem som har skrivit berättelserna. Kanske känner jag dem redan, rentav. Bekantskaper är svåra, det är så mycket lättare att tilltala någon jag inte känner alls, eller någon jag känner väldigt väl. Jag ska verkligen försöka att inte bry mig så mycket om detta, utan försöka anlägga en så objektiv attityd som möjligt. Välvillig är jag alltid, men det är inte värt att vara alldeles för snäll.

Jag är nu ingen särskilt sofistikerad litteraturkritiker, men jag har i alla fall läst väldigt mycket, så jag tror att jag kan säga hyfsat rimliga saker.

En gång när jag var barn reciterade min pappa den muslimska trosbekännelsen. Det var för att visa att han kände till den antar jag, i samband med att han övade arabiska och arabiskt uttal. Min muslimska kompis blev både lite förskräckt och förbluffad. ”Men! Nu är ju du muslim!” utbrast hon. Pappa såg lite klurig ut och svarade att i så fall var han en kristen muslim.

Jag kan tyvärr alltför lite om islam (jag måste verkligen läsa på lite, vid tillfälle), men som jag förstår det ingår det i konceptet att personen som uttalar trosbekännelsen måste mena det. Vad är det egentligen som gör en person till muslim, eller till kristen? Hur stor roll spelar den officiella omvändelseformeln, och hur stor roll spelar den inre hållningen? Den här frågan kom upp i mitt twitterflöde ett par gånger den här veckan i lite olika sammanhang. Religionstillhörighet och tro¹ är liksom saker som inte alltid går hand i hand.

Om någon blir omvänd med tvång, till exempel, ”gills” det då? Mitt omedelbara svar där är att det är klart att det gör i den personens ögon som utövar tvånget. Det här med att tvinga folk har ju i praktiken inte funktionen att rädda själar, utan att mota in folk i en grupp där det går att ha koll på dem, och då spelar det ingen roll vad människorna tror på — en som blir tvingad in i en religion på det sättet kanske inte ens vet särskilt mycket om den, och behåller alla sina föreställningar sedan tidigare.

Det finns också många anledningar att konvertera som inte ser ut som direkt tvång men ändå inte har så mycket med tro att göra.

I vissa fall kan folk utan att blinka tillhöra flera religioner. I Japan lär ju kombinationen buddhism-shintoism vara det normala. Jag har stött på många som menar att det går bra att vara buddhist och samtidigt tillhöra någon annan religion — och många som tycker att det alls inte går för sig. Allt beror på inställning.

I resten av inlägget håller jag mig till exemplet kristendom.

Om jag ska titta på det lite djupare, vad säger just kristendomens läror om detta — när är en person omvänd eller ”räddad” (frälst)? I folkliga lager har det absolut funnits, och finns, en magisk-ritualistisk syn på sådant. Tänk på föreställningarna om dop och kyrktagning som skydd mott oknytt och allmänt ont. Men detta har knappast varit en del av kyrkans officiella lära. I luthersk lära betonas tron — tron allena rentav. Den är kristen som tror och är döpt (jag tror att Luther lutade sig på Mark 16:16 där).

Dopet har förstås en särskild ställning på så vis att det i svenska kyrkan och flera andra stora samfund räknas som giltigt för evigt. Det går inte att ”avdöpa” sig. Men det är ändå upp till var och en att välja att leva i dopet eller inte. Här har vi avsnittet om dopet i Luthers lilla katekes, om nån vill kolla hur mannen själv sammanfattade det.

Teologin bakom de där tvångsdopen som svenskar tydligen ägnade sig åt i Finland på 1200-talet har jag inte förstått mig på riktigt. En del av det lär ha handlat om att göra katoliker av folk som tidigare var ortodoxa. (Något säger mig att den där Jesus inte skulle ha varit jätteförtjust över sådant … men detta är nog ett typexempel på fråga om religion som verktyg för politiska manövrer och maktanspråk.)

Synen på dopet varierar lite mellan olika kristna falanger. Baptister godtar till exempel inte barndop, för de menar att dopet måste vara ett aktivt val. De döper också om folk, så de räknar inte på samma sätt med dopet som en engångsföreteelse. Av vad jag har snappat upp av högljudd amerikansk evangelikal kristendom är dopet inte alls så viktigt för dem, utan det väsentliga är en inre hållning där man ska ta emot Jesus i sitt hjärta — de är ju också komna ur en protestantisk tradition. Många andra stora kyrkor räknar varandras dop som giltiga, till exempel katolska kyrkan, anglikanska kyrkor och svenska kyrkan.

Om du går fram till slumpmässig person på gatan och ställer frågan ”Är du kristen?” är det väldigt sannolikt att du får ett svar i stil med ”nej, jag är inte religiös”, även om personen i fråga är både döpt och medlem i svenska kyrkan. Så där är det fråga om någon sorts kulturell religionstillhörighet där personen inte bryr sig så mycket om religionens innehåll. Är hen mer kristen än min pappa är muslim? I vissa avseenden, absolut. Men det är ganska få situationer där det spelar roll i praktiken.


¹Personligen har jag väldiga svårigheter med begreppet tro också, men det får vänta till en annan gång. I det här inlägget låtsas jag som om tro är ett enkelt begrepp, och det samlar allt som har att göra med avsikter, åsikter och övertygelser.

Äntligen är jag framme vid den sista (senaste) novellen i mitt projekt att läsa alla som belönats med Hugopriset! Ambitionen var att läsa en i veckan, men tidvis har det inte riktigt blivit så.

”The Water That Falls on You from Nowhere” vann alltså 2014. Den publicerades ursprunglinen online, på Tor.com och finns att läsa där. Det går att lyssna på en poddversion också.

Temat här är sanning och lögn, och vad som händer med mänskliga relationer när det inte längre är möjligt att ljuga. Huvudpersonen är homosexuell, men har inte kommit ut för sin familj som är första generationens invandrare från Kina. Det handlar alltså också om kulturkrockar, och om identitet, och om kärlek förstås — romantik utan för mycket gull, som funkar i min smak. Kombinationen av ingredienser bäddar för en intressant berättelse, och det hela fungerar väldigt bra. Jag tycker att slutet var bra också.

Detta är en av dessa noveller som inte känns som renodlad science fiction, en som balanserar på gränsen till fantasy — men allt beror ju på hur läsaren kategoriserar genrer. Läser du kommentarerna på på Escape Pods inläsning (av författaren själv) finns där också flera kommentarer av den sura sorten, som inte tycker att detta var riktig sf.

Själv tycker jag inte att det är så noga. Om John Chu hade försökt uppfinna en (pseudo)vetenskaplig förklaring till varför folk inte längre kan ljuga hade berättelsen fortfarande funkat. Vattnet som faller över lögnare är ändå väldigt kraftfullt beskrivet, och det är ju inte själva mekanismen bakom det hela som berättelsen handlar om, utan hur människor reagerar på den nya situationen.

Och just detta, människor som förhåller sig till förändring, det är ett väldigt sf-artat grepp.

När religion diskuteras känns det väldigt ofta som ”goddag, yxskaft”. Det gäller inte bara när övertygade ateister möter troende — även om det ofta blir så just då — utan även inom kyrkor och samfund.

Det här är skrivet ur mitt ganska snäva perspektiv med kristendom och den så kallade nya ateismen som dominerande inriktningar i min omgivning. Fast jag tror att åtminstone delar är mer allmängiltiga, och gäller även när andra religioner diskuteras eller hamnar i kulturkrock med utomstående.

1. Att religion diskuteras som om det vore fråga om en filosofisk tankekonstruktion

När människor berättar om hur de kom till tro (eller vad man nu vill kalla det) handlar det oftast¹ om att de hittar ett hem för en längtan och ett uttryck för sidor av sig själva och livet som de dittills inte riktigt hade känt till eller vetat vad de skulle göra av.

Så här ungefär:

Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn
så var det för mig
att komma till Gud
jag kände att där hörde jag hemma

(Sv. ps. tillägg från 2003, nr 774)

Att bemöta detta med ”Det är dumt att tro på gud, titta här på de här argumenten för att den historiske Jesus faktiskt aldrig har existerat!” är inte särskilt träffande.

Det dumma är att även många kristna trillar i den här kulturella konventionen att religion måste förankras i någon sorts intellektuellt ramverk och motiveras med ”bevis”.

Jag säger inte att det är fel att ha intellektuella analyser av religion eller av religionens idéinnehåll — det behövs ju också. Men jag tror inte att det är en fruktbar väg för att förstå vad religion är eller hur det funkar psykologiskt och socialt. Eller varför människor kallar sig troende/religiösa/kristna/muslimer/whatever.

Om vi kunde släppa det här skulle också en del kyrkliga falangers antiintellektuella hållning kanske bli mindre påträngande, eftersom vetenskap och utbildning inte skulle uppfattas som ett hot mot kärnan för ens tillvaro. Kanske. (Och dessutom kanske vi kunde slippa en hel del dålig apologetik av det dryga slaget.)

2. Antagandet att religion (eller religioners urkunder) skulle vara något konstant och oföränderligt

Religioner och deras uttryck förändras och utvecklas hela tiden. De påverkas av lokala förutsättningar, och av olika folkgruppers förförståelse. Det kan finnas en strävan efter eviga principer och konstanta hållpunkter i tillvaron, men inte ens berggrunden är ju bestående i det riktigt långa perspektivet.

Läsningen av Bibeln förändras också.

En person år 325, en person år 1066, och en person år 2015 kan inte läsa samma text, ens om de läste samma ord och hade hade exakt samma språkkunskaper. Deras tider och kulturer är för olika, de uppfattar en text på olika sätt.

3. ”Allt eller inget”-läsning av Bibeln

Det finns en föreställning om att den som lutar något resonemang på något bibelord måste vikta in precis varje del av bibeln lika mycket. Oavsett vilken typ av text det är, och oavsett kontext.

Ibland förstår jag verkligen inte alls hur folk gör när de väljer att ta ett visst bibelställe framför ett annat, särskilt inte när deras argument inbegriper att de måste göra detta för att de inte kan välja bort obekväma bitar. Det är därför det är så roligt och träffande med texter av den där typen som pekar ut konstiga bibelställen som bibelviftande människor bortser från.

Men det som ofta blir fel sen, det tycker jag är när slutsatsen blir att alltihop måste avfärdas rakt av eftersom det finns vissa delar som är väldigt konstiga eller svåra eller obehagliga. Ett annat vanligt fel är när folk väljer att låtsas som om de här svåra ställena inte alls finns.

Det rimliga, både för troende och icke-troende, borde i mina ögon vara att behandla bibeln som det lapptäcke av olika texter med olika ursprung som det faktiskt är. Även den som anser att bibeln i någon mening är guds ord brukar ju också förstå att det är människor som har skrivit texterna. Dessutom finns även inom bibeln föreställningen om ett historiskt skede där saker förändras, och det är inte samma saker som har gällt i alla tider. (Det här med monogami är väl ett av de uppenbara exemplen — tydligen inte alls obligatoriskt för patriarkerna, men senare något som alla bara förutsätter.)

4. När religionskritik ses som ateisternas domän

Både bland ateister och kristna dyker föreställningen upp att kritik mot religioner (både deras idéinnehåll och praxis) är något som hör till dem som ställer sig själva utanför. Men det är ganska konstigt, med tanke på att ganska hårda diskussioner om sådant har förekommit inom alla kyrkor och samfund i alla tider.

Det är ganska nyttigt med kommentarer lite utifrån, emellanåt. Så den ateistiska religionskritiken kan i bästa fall ha en uppfriskande effekt på självuppfattningen inom de kristna kretsarna. Men minst lika ofta känns det som om den skjuter fullständigt brevid målet, och handlar mer om ateismens självuppfattning, och om att positionera sig i en sekulär tillvaro där debatter inom kyrkorna är osynliga och okända.

Jag hör till exempel ofta kommentarer om katoliker, som går ut på att de skulle vara någon sorts viljelösa marionetter som styrs av påven. Sedan läser jag Garry Wills, katoliken som skriver i sina böcker om hur påvedömet är helt orimligt. Han kanske inte är den vanligaste sortens katolik, men jag råkar veta att han inte är helt ensam. Att bara avfärda det med att ”han är inte en riktig katolik” eller ”det var inte såna som han jag menade” är en svår överförenkling.


¹Helt ovetenskapligt såklart, det här är hur det ser ut enligt min erfarenhet.

Ante framför de apokalyptiskt förfallna byggnaderna mittemot konferenscentret Excel London. Jean Michel Jarre lär ha hållit någon konsert på andra sidan floden med de här byggnaderna som bakgrund.

Ante framför de apokalyptiskt förfallna byggnaderna mittemot konferenscentret Excel London. Jean Michel Jarre lär ha hållit någon konsert på andra sidan floden med de här byggnaderna som bakgrund.

Den här gången tar vi med er till World Science Fiction Convention 2014: Loncon 3. Världskongressen, som vi brukar säga på svenska. Äntligen har vi tagit tag i att göra något med det material vi spelade in när vi var där. Vi vill ge en känsla av hur det var att vara där. Det varvas också med glatt prat om allt möjligt vi stötte på, och det handlar bland annat om konst av Alastair Reynolds, teater som berättarmedium, George R.R. Martins senaste verk och möjliga framtidsprojekt, och så vidare. Håll till godo!

Lyssna direkt

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

Läs vidare för massor av länkar till saker vi pratar om

Långt ute i rymden flyter ett skepp med de sista överlevarna från jorden. Med tanke på att novellen först publicerades i en antologi med titeln The Future is Japanese är det lite oväntat att huvudpersonen är den allra sista japanen. Jag har inte läst jättemycket av Ken Liu, men jag känner igen den vemodiga undertonen, inte minst från ”The Paper Menagerie” som vann Hugon 2012, året innan den här berättelsen.

Ett motiv som går igen är just detta att överbrygga kulturer och vara ensam om att möta omgivningens oförståelse för minoritetskulturens uttryck. Är go sämre än shack? Var finns egentligen hjälten i go?

Det kan vara svårt det här med att skriva om någon annans kultur. Såvitt jag kan bedöma gör Ken Liu ett bra jobb, men jag vet inte mycket om Japan.

En fin berättelse är det, hur som helst. Titeln är ett japanskt uttryck som tydligen står för en empati eller medkänsla inför alltings förgänglighet, och det är också förgänglighet och bräcklighet som är novellens genomgående tema.

Divergent är en av dessa dystopier för ungdomar som blivit galet populär. Den beskriver ett samhälle som består av en stad, där befolkningen är indelad i olika falanger som har olika livsstilar och betonar olika personliga egenskaper. (Jag ska nog tillägga att jag inte läst tredje delen ännu, den har upplägg för att kunna förklara mer om själva världen.) Som sf är den inte något speciellt, men den är en kraftfull metafor för att växa upp och försöka hitta någonstans att höra hemma i världen.

Jag tänker lite på det och känner mig väldigt divergent när folk frågar vad jag sysslar med. Jag vet inte, måste jag kunna sätta en etikett på det? Det går kanske att uppfinna någon. ”Mångsysslare” finns ju. Eller lite mer elakt kunde jag sammanfatta mig som ”besserwisser”, för jag gillar onekligen ju att sätta mig i lägen där jag kan berätta Hur Det Är, typ. Ofta handlar det om att jag försöker läsa in mig på saker och fråga folk som vet, och sen förklara för andra.

Detta gör jag delvis som vetenskapsjournalist. Fast journalist är liksom en etikett som förpliktigar. Halva året jobbade jag för liten andel med sådant för att ens få vara med i journalistförbundet. Jag har i alla fall producerat bland annat artiklar till årets fyra nummer av Populär Astronomi, två Vetandets värld för P1, och två artiklar till Forskning och Framsteg.

Minst lika mycket är jag förstås också sf-fan. Åtminstone om du frågar om vad jag identifierar mig med. Och som en följd av idogt bloggande och skrivande också någon form av steampunkkännare. Då hamnar jag i den där konstiga situationen att jag ibland ska föreställa expert, och lite yrvaket blinkande mot strålkastarna dras ut i offentligeten. (Som här eller här.) Jag trivs bättre som den som skriver än den som står för pratminusen, kan jag säga.

Faktiskt fick jag också betalt för att föreläsa om steampunk. Det var bra och roligt.

Dessutom är jag ju utbildad som fysiker, och har något att leva upp till där också. Förmodligen för allra sista gången har jag blivit intervjuad som expert på mörk materia (jag har inte jobbat med det på fem år nu). Jag kommer hädanefter att hänvisa alla som frågar mig om sådant till någon som har lite aktuell expertis.

Jag citerades som kärnfysikforskare i en artikel i UNT nyligen (den artikeln hittar jag inte online). Jag har visserligen varit anställd som forskare två dagar i veckan i några månader, men jag känner mig ändå inte helt bekväm med att presenteras så.

Nästa gång någon frågar mig vad jag gör kanske jag ska citera min twitterprofil: ”Fysiker, sf-fan, bokfantast, allmän entusiast. Nu även journalist.” Eller också kanske jag ska säga: ”404, file not found”. Eller bara ”Divergent”. Med robotröst. Och sen gå därifrån, och slå mig ner i baren Impostor Syndrome.

En PDP8/E, likadan som Pontus har. Foto: Pete Turnbull, CC by-nc-sa.

En PDP8/E, likadan som Pontus har. Foto: Pete Turnbull, CC by-nc-sa.

I det här avsnittet pratar vi om vår fascination för äldre datorer och kulturen kring dem. Dessutom handlar det om en bok från vår barndom: Datorernas död av George Johansson. Vi har också besökt datorsamlaren Pontus Pihlgren, och fått titta på hans föremål ur datorhistorien.

(Ljudkvaliteten är lite kajko, det låter lite som om vi sitter i ett badrum. Ursäkta. Det var ett experiment som inte föll så väl ut.)

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Här nedan finns lite länkar och förklaringar

Under ledigheten har jag kommit mig för att läsa romanen Blood Music av Greg Bear. Jag har tidigare läst långnovellen med samma titel, som publicerades först, och var nyfiken på hur den skulle utvecklas som roman. Det handlar om en sorts celler omgjorda för informationshantering, som blir intelligenta och börjar styra sin omgivning. Noocyter, kallas de i boken. De känns som en korsning av smittsam sjukdom och nanorobotar och ytterligt främmande utomjordingar.

Det är precis den typ av idétung men händelsespäckad berättelse jag kände för att läsa just nu. Jag blir sugen på att lära mig mer om biologi och vad i boken som har verklighetsanknytning. Technovelgy har en sida relaterad till detta, som kan vara en utgångspunkt. Jag får väl se hur långt jag ids ta mig på det spåret.

Vad jag dessutom blir intresserad av är själva grejen med pandemiberättelser. Det är ju en ganska stor grej, ett grepp som står på gränsen mellan sf och den mer poppiga technothriller-genren, och som dessutom fått en väldigt stor förgrening i zombieberättelserna. Det jag började tänka på nu var hur det här temat har utvecklats genom tiderna och hur Blood Music passar in.

Jag började med att jämföra publiceringsår för några andra pandemihistorier jag har läst. Blood Music kom 1985, The White Plague av Frank Herbert (den där en terrorist sprider ett syntetiskt virus som dödar kvinnor) kom 1982, och Pestens tid (The Stand) av Stephen King kom ut 1978, men i svensk översättning först 1988. The Andromeda Strain av Michael Crichton, som vad jag förstår var hemskt stilbildande men som jag inte har läst, kom ut redan 1969.

Tittar jag bara på dessa år känns det ju som om Greg Bear surfade på en våg av stora och bästsäljande pandemiromaner. Den förra vågen, typ.

Men det roliga är att jag förstås hittar en massa andra, en del mycket äldre, föregångare när jag tittar närmare på saken. Framför allt genom att söka på kategorin ”Disease” i Wikipedia-artikeln ”List of apocalyptic and post-apocalyptic fiction”. (Jag är lite fascinerad över att någon ens gett sig på att försöka göra en sådan lista, det verkar vara ett hopplöst företag att göra den ens någonstans i närheten av komplett — och blir den det kommer den att vara hemskt otymplig och svåröverskådlig. Men kul ändå.)

Jag blir till exempel hemskt nyfiken på Goslings av J.D. Beresford, från 1913 — som verkar handla mindre om själva smittan än om vad konsekvenserna blir, och den här gången handlar det om att männen har dött. Och Virus av Sakyo Komatsu från 1964 som 1980 blev Japans dittills dyraste film. Romanen finns tydligen i engelsk översättning först sedan 2012, den borde gå att få tag på. Sen blir jag förstås nyfiken på The Last Man av Mary Shelley, från 1826, som jag inte ens kan påminna mig att jag hört talas om förut.

Den nuvarande vågen av pandemihistorier tänker jag inte ens ge mig på att beröra i det här inlägget. Däremot, för den som är intresserad av lite lyssning, inte minst om film på det här temat, vill jag tipsa om Obiter Dictums avsnitt om pandemier.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 569 andra följare