[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Men detta blir något av ett meta-inlägg.]

I morgon ska Nasa:s InSight landa på Mars, och eftersom det är 2018 kan vi följa det hela i realtid på nätet. Vi kanske får jubla, som när Curiosity landade 2012, eller sucka och sörja som när Schiaparelli kraschade 2016.

Det är hur som helst en helt annan situation än när Kim Stanley Robinson skrev Red Mars i början av 90-talet. Titta bara på Wikipedias lista över farkoster som har skickats till Mars. Visserligen hade 13 av de 30 försöken lyckats mer eller mindre väl, men det var egentligen bara Vikingsonderna och deras landare på 70-talet som var lite mer långvariga och skickade tillbaka ett antal högupplösta bilder. Det var vad Stan Robinson hade att titta på när han skrev. Jämför det med läget när Andy Weir skrev The Martian och hade tillgång till data från Spirit, Opportunity och Curiosity (samt ett antal kretsande satelliter) direkt hemifrån soffan.

Medan jag har skrivit denna korta text har jag surfat runt bland mängder med bilder från Mars. Önskar att jag hade mer tid!

I morgon ska jag i alla fall följa InSights landning. Hoppas att det går bra.

Annonser

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Det går långsamt eftersom mitt jobb tar så mycket av min läs- och skrivenergi. Här är nu sent omsider del fyra, och vi är fortfarande inte framme på Mars.]

I boken Packing for Mars skriver Mary Roach om de mindre glamorösa aspekterna av rymdfart. Bra bok, läs den! I boken reflekterar hon så här, inför kapitlet om Biosphere 2 och liknande försök med att leva under rymdreseliknande förhållanden:

The story made me think about a trip to Mars and what it would be like to spend two years trapped inside sterile, man-made structures with no way to escape one’s work and colleagues and no flowers or trees or sex and nothing to look at outside the window but empty space, or, at best, reddish dirt.

Jag fastnade för formuleringen eftersom rymdfärden i Red Mars är så full av grönska och sex. Ares är ett stort rymdskepp (så stort att ingen känner till alla skrymslen, verkar det som), och med en besättning av ”healthy animals” och en upprymd känsla av vår och nystart är det upplagt för att människorna ska para ihop sig med varandra. De har också en park ombord, som många verkar dras till och tillbringar tid i.

Kim Stanley Robinson jämför skeppet med ett jättestort konferensehotell. Jag kan tänka mig att jag skulle längta ut väldigt mycket efter bara några dagar instängd på ett hotell, och att även om det är annorlunda om jag vet att det är ett rymdskepp skulle jag också sukta efter grönska.

Det där med att inte kunna komma ifrån sitt jobb är inte heller någon grej i den här boken. Hos Stan Robinson är arbete inte något som någon vill komma undan. Arbete är centrum för personernas liv och identitet, allt annat kommer efter det. Kanske är det en del av nyckeln till att klara rymdlivet på ett bra sätt. Av vad jag har hört om astronauter är de ofta extremt hängivna sitt jobb. Kanske blir det annorlunda om det någon gång blir ganska vanligt att resa i rymden, men så länge det är en extrem specialistuppgift kommer det nog bara att vara de där arbetsnarkomanerna som lämnar vår planet.

Jag var ungefär 14 år och gick mellan skolkorridorens tråkfärgade vävtapeter med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag ville inte gråta, men när jag nu inte kunde hindra tårarna (jag har alltid haft fånigt lätt för att gråta) ville jag åtminstone inte att någon skulle se dem. Det var bara en person som upptäckte mig där, och det var Monika. Jag är osäker på vilket ämne hon undervisade i, för min klass hade aldrig henne. Nu såg hon mig, och lät mig gömma mig i ett tomt klassrum. Där satt hon och pratade med mig en stund.

För Monika berättade jag om hur det var. Att jag svämmade över av längtan efter att göra saker tillsammans med andra, men att mina enda två kompisar var så olika mig och de förstod sig inte på saker jag tänkte på. Jag ville prata om rymden och mänskliga rättigheter och antimateria och Gud och hur allt hänger ihop. De ville prata om husdjur och killar och, tja, jag vet inte riktigt. Vi förstod inte varandra. Och jag kände mig avgrundsdjupt ensam och konstig.

Vad Monika sade kommer jag inte riktigt ihåg nu längre, men det var en sak som verkligen landade i mig: många andra i min ålder kände precis som jag. Monika verkade bra på att uppfatta vad som rörde sig bland högstadieeleverna, och hon visste. Hon visste att många andra, även de som verkade framåt och populära, kände sig väldigt ensamma. Udda. Överblivna.

När jag hade gråtit färdigt gick jag därifrån. Nästa dag fick jag ett brunt kuvert från Monika, som innehöll en fotostatkopia av Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Jag tror inte att jag pratade med Monika någon mer gång, men den där stunden betydde jättemycket för mig. Dikten lärde jag mig utantill.

Det var inte så att jag förmådde ändra min situation för det. Att hitta nya kompisar tog några år och en flytt, och sen var det fortfarande inte enkelt. Men det var rätt viktigt att förstå att det inte bara var jag. Alla är ensamma. Och det är jättesvårt men väldigt värdefullt att nå fram till varandra.

I just den där åldern är det extra svårt. Alla försöker upptäcka vilka de är, alla söker efter något sammanhang som de kan höra till, och alla drivs av mer eller mindre odefinierad längtan efter något mer än det var att vara barn. Allt som händer betyder så mycket.

Jag tänkte på det här när jag läste en tidningsartikel idag, där någon sade att många unga idag bär på ensamhetskänslor. Jo, så är det nog. Så var det för 20 år sedan också, och så kommer det alltid att vara. Men det finns viktiga gradskillnader. Ensamheten behöver faktiskt inte förbli så där fullständigt ogenomtränglig. Vi människor måste hjälpa varandra att hitta sammanhang och gemenskap, och mildra varandras ensamhet där det går.

Som Monika. Jag hoppas att jag kan vara som Monika för någon, någon gång.

När P3 Dystopia just kommit igång var det en bekant till mig som höll upp Hans Roslings bok framför mig. Hon verkade vilja presentera utopin som en motvikt mot dystopin, eller åtminstone optimismen som en motvikt mot det mörka.

Jag blev lite förbryllad över att hon tyckte att jag verkade behöva detta, eftersom jag uppfattar mig själv som en verkligt optimistisk och hoppfull person som ända från tårna är inriktad på att söka lösningar. Sedan tänkte jag lite på saken och insåg att min inställning kanske inte är så uppenbar från utsidan, för den som inte känner mig riktigt väl.

Det där med optimism och pessimism var något som gick igen också i den panel jag lyssnade på i måndags, på Stadsbiblioteket här i Uppsala. Där var litteraturvetaren Jerry Määttä, fantastikförfattaren Anna Jakobsson Lund och zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer, som pratade om dystopier och vad de betyder i vår tid.

Mycket av det som sades var sådant som sagts många gånger förr, men några saker var lite nya för mig och fastnade i min anteckningsbok. Det här blir inte så mycket ett refereat av vad panelen sade, som en sammanfattning av saker jag tänkte på under panelsamtalet.

Låt mig börja med själva ordet. En dystopi är egentligen en anti-utopi, och brukar handa om ett samhälle som blivit dåligt. Många gånger klumpas alla mörka framtidsskildringar ihop och kallas för dystopier, fastän de kanske egentligen är katastrofberättelser eller postapokalyptiska historier. Jerry Määttä föreslog att det kan vara en språklig association, att ”dystopi” förknippas med ”dyster” — det är något jag aldrig har tänkt på, men det kan ju vara en koppling som gör att ordet oftare används så.

När vi började jobba med P3 Dystopia var det här en av mina invändningar. Min inre akademiker och ordmärkare ville gärna påpeka att avsnitten om övervakning och om fascism passar jättebra in i dystopi-etiketten, men att klimatatförändringar, antibiotikaresistens och krig snarare är katastrofer. Men jag släppte det, för det är ju kanske inte så noga. Fiktionens dystopier utnyttjar dessutom ofta resursbrist eller krig eller andra sådana omständigheter för att hålla folk i schack. Katastrofen blir den grund varpå Dystopia vilar.

(Dessutom handlar i grund och botten nästan alltihop om hur vi agerar som samhälle. Det finns katastrofer som människor inte kan kontrollera eller förebygga, som vulkanutbrott, men de är få. I övrigt är det ju vår civilisation som är den starkaste naturkraften och med störst potential att förstöra våra livsvillkor.)

Anna Jakobsson Lund diskuterade sin egen ingång till dystopierna, som handlade ganska mycket om en önskan att ta tag i saker och fixa så att det blir bra. Det gömmer sig nog en möjlig dystopi bakom varje utopisk strävan. Särskilt om de börjar handla om att förbjuda och rensa ut sådant man tycker att mänskligheten inte får innehålla.

Det är i och för sig inte en helt ny tankegång, men intressant. Här är min egen lilla fundering: att bygga ett någorlunda gott och fungerande samhälle är en aktiv balansakt, lite som att cykla — det går nästan inte att stå stilla. Det behövs lite spänningar, lite oenigheter, lite skilda strävanden, för att upprätthålla styrfart och balans så att inte alltihop tippar. Det betyder att ett renodlat Utopia är utom räckhåll i denna världen, men att vi åtminstone kan undvika det totala eländet om vi bara kommer överens om att fortsätta cykla tillsammans. (Jaja, metaforen haltar lite här, men ni kan säkert hänga med i hur jag menar.)

Både Jerry och Anna var flera gånger inne på hur de dystopiska berättelserna nästan alltid rymmer en optimism och en kampglöd och en vilja att förändra. Det är ofta människans inneboende natur som ger det hoppingivande elementet — det finns en strävan efter kärlek eller rättvisa eller något liknande, som bryter dystopins ramar och hittar en öppning. Herman Geijer kommenterade det med att det är kul att biologin då står för det positiva, medan den i zombieberättelserna nästan alltid är något negativt. När samhället raseras av horderna av vandöda blir överlevarna typiskt egoistiska barbarer. (Undantag finns såklart.)

Civilisationskritik är nog bra, men lite uppskattning av människans förmågor och civilisationens välsignelser behövs också ibland. Spänning och balans, återigen.

Det handlar kanske om grundläggande människosyn, men också personlig läggning hos både läsare/tittare och författare. Somliga blir deppiga av dystopier, andra blir peppade av dem. Jag har märkt att somliga inte pallar att lyssna på P3 Dystopia över huvud taget, andra längtar efter nästa avsnitt.

Jag gillar att läsa och höra dystopier, men jag är ingen pessimist. Kanske finns det katastrofer vi inte kan undvika, men jag tror att det går att klara även många svåra utmaningar med hjälp av de mänskliga superkrafterna: samarbete, berättande och kultur.

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson.]

Detalj av omslaget till Red Mars, med farkosten Ares.

Skeppet Ares bär ”de första hundra” på resan.

Det är långt till Mars. I somras kom vi rätt nära grannplaneten, när jorden körde om på insidan i sin mindre bana. Då var avståndet 57,6 miljoner kilometer. Men en resa till Mars är mycket längre än så. Det går inte bara att hoppa mellan två planeter. Vi befinner oss ju i en omloppsbana kring solen — jorden rör sig med en hastighet som i genomsnitt är närmare 30 kilometer i sekunden. Den här rörelsen måste räknas in när en farkost ska lämna jorden. Sedan kommer gravitationen från solen att påverka skeppets bana under hela resan. Dessutom är resans mål också rörligt. Om skeppet Ares skulle sikta rakt mot den punkt där Mars befinner sig när resan startar skulle planeten ha hunnit långt därifrån när skeppet nådde fram.

Därav den speciella sortens bana som rymdfarkoster följer för att flytta sig från en mer eller mindre cirkulär omloppsbana (som jordens) till en annan omloppsbana (som Mars). En sådan resväg kallas för Hohmannbana, efter Walter Hohmann som tänkte ut sådant här redan på 1920-talet. Ares följer i Red Mars en Hohmannbana av typ II, vilket betyder att de hinner komma mer än halvvägs runt solen innan de når sin destination. (En bana av typ I når fram innan den har nått andra sidan solen jämfört med startpunkten.)

Resan som skildras i Red Mars tar nio månader. Det är ganska tärande att leva tätt ihop på en så lång resa. Ares är i alla fall ett rätt mäktigt skepp, med över femhundra rum. Den som vill kan alltid dra sig undan, eller rentav gömma sig helt. Skeppet jämförs i boken med ett stort hotell.

Jag gillar visionen av hur Ares är konstruerad, av gamla bränsletankar från rymdfärjor. I den framtid som skildras här har både Ryssland och USA rymdfärjor, och de använder alla en ny bränsletank på varje färd. Varför inte ta vara på dem?

Det här utspelar sig 2026-2027, och folk har redan använt sådana bränsletankar för att bygga två stora rymdstationer i (låg) omloppsbana kring jorden, en station vid Lagrangepunkt 5, och en station vid månen (ungefär som den ”Deep Space Gateway” som NASA nu pratar om att konstruera). Samt det första skeppet som tog en liten besättning till Mars. Vi får minnas att detta skrevs 1993, och hade man satsat riktigt på att följa en plan i stil med den som Wernher von Braun målade upp på 50-talet — först rymdstationer, sedan månbas, sedan färder till Mars — hade det nog kunnat gå till ungefär så här.

[Detta är ett avsnitt i mitt projekt att blogga mig igenom Red Mars av Kim Stanley Robinson. Häng med! Jag kommer att diskutera detaljer i boken, vissa av dem riktigt grundligt.]

Inledningen av Red Mars — Part 1, Festival Night — är lite av ett destillat av Kim Stanley Robinsons typiska grepp. Här finns en fest med musik och dans och upptåg. Vi får se platsen, den nya staden Nicosia och lite av miljön utanför bubbelkupolen, men ännu mer får vi känna lite av Frank Chalmers förhållande till platsen. Och så är allt strösslat med små genomtänkta detaljer, allt från den piezoelektriska polymeren i kupolen till hur John Boone reflexmässigt har dragit jackan över huvudet för att bevara en luftficka.

Sedan har vi själva sättet att berätta. Jag avundas ibland skönlitterära författare alla deras verktyg. De kan till exmpel lägga in gömda syftningar, de kan antyda saker som inte riktigt förklaras, och de kan växla ut på vad som ser ut som sidospår ibland. ”If I find one good city and I will spare the man.”

Jag älskar ju det här. Men jag kan också se varför jag vid första läsningen tyckte att boken var lite motig, kanske till och med tråkig. När jag var yngre gillade jag väldigt mycket att ha en huvudperson att följa, särskilt om det var någon jag kunde känna med och identifiera mig med. Här får jag inte riktigt det. Jag skulle kunna påstå att det är planeten som är huvudpersonen, och det tog ett tag att begripa mig på.

KSR har valt att inleda boken med en scen som utspelar sig 30 år efter att Ares-expeditionen ger sig av till Mars. Vi får en liten glimt av vad som kommer att hända, och skymtar några av de viktiga spelarna. Frank Chalmers och John Boone får vi till och med lite känsla för som personer, men vi vet inte hur de har hamnat i de positioner de befinner sig. Vi får veta att det funnits 100 personer först, men att det nu kommit många fler och att allt håller på att förändras i grunden. Staden Nicosia (varför fick den heta så? Uppkallad efter staden på Cypern?) representerar ett nytt skede i koloniseringen av planeten, och det bäddar för maktkamper.

Själva vapnet i den delen av kampen som utspelar sig den här festivalkvällen är växthuset. Det stora växthuset som förser Nicosia med mat och annat har en speciell sorts luft, med hög halt av koldioxid och inte så mycket syre. Även på jorden tillsätter somliga odlare extra koldioxid i växthus, men det är inte så enkelt som att allting växer bättre då — mer koldioxid kan faktiskt göra grödorna mindre näringsrika. Förmodligen är växterna här också speciella sorter, anpassade till att odlas på Mars. KSR säger inte hur myckt koldioxid de har i luften, men eftersom den inte är andningsbar för människor måste det vara många procent. I vanlig luft på jorden har vi ju mindre än 0,04 procent koldioxid (400 ppm), men är det över 5 procent kan man bli medvetslös. Halten i växthuset är dödlig, så den är antagligen ännu högre. Det måste vara ett stort arbete bara detta med att anpassa växtlighet till att fungera optimalt utanför jorden. I växthuset går det att skräddarsy dem för att växa snabbt — och förhoppningsvis samtidigt skapa tillräckligt med protein och ta upp tillräckiga mängder mineraler.

***

Nu har vi gjort en snabbvisit i Nicosia. Jag blir ganska sugen på att kika lite på kartor över Mars, och numera finns det ju ganska tillgängligt. Vi har till exempel NASAs interaktiva Marskarta och Google Mars.

This location gave it a tremendous view, with a distant western horizon punctuated by the broad peak of Pavonis Mons. For the Mars veterans in the crowd this was giddy stuff: they were on the surface, they were out of the trenches and mesas and craters, they could see forever! Hurrah!

I

Jag läser en bok om Mars, och njuter av att bo på en grön och levande planet.

Riktigt bra böcker blir bättre av att läsas en gång till. Och en gång till. Nu tar jag mig äntligen an ett projekt jag har tänkt på i åratal, och till och med lite halvhjärtat påbörjat en gång förut: att göra en riktigt noggrann omläsning av Red Mars.

Detta är alltså första boken i Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, en bokserie som tar sig an koloniseringen och terraformningen av Mars på ett väldigt grundligt sätt. Trilogin är ”hård science fiction” på det viset att den tar sin utgångspunkt i känd vetenskap, och försöker beskriva allt på ett så realistiskt sätt som möjligt. Men den är också ”mjuk science fiction” eftersom den handlar om människorna och deras relationer till planeten och till varandra, och om att bygga ett helt nytt samhälle från grunden.

Red Mars var den första bok av Kim Stanley Robinson jag läste. Han blev inte min favoritförfattare alldeles på en gång. Det var snarare så att jag lite gradvis upptäckte att jag blev entusiastisk av hans böcker och hade dem länge i huvudet.

Boken kom ut 1993, och vann bland annat Nebula-priset. När jag läste den, ungefär fem år senare, var den redan en klassiker. Nu, 25 år senare, har mycket hänt i vår kunskap om planeten Mars. Vi har alla kunnat se detaljerade fotografier från ytan, tagna av robotar som rullar omkring på planeten. Grannplaneten tycks närmare än någonsin.

För några veckor sedan var Mars också rent fysiskt närmare än den brukar vara, när jorden körde om på insidan i planetens bana. Samtidigt rasade sedan ett par månader en planetomspännande dammstorm, som lade sig på roboten Opportunitys solpaneler och fick den att tappa kontakten med jorden.

Sådant gör det ännu mer lockande att läsa om den här Mars-skildringen, och verkligen fundera på detaljerna. Hur skildras koloniseringen, och vad finns det för likheter och skillnader jämfört med tidigare och senare visioner? Skiljer sig bilden av Mars i boken från de fynd som har gjorts i verkligheten? Så många saker att fundera på.

Under de närmaste veckorna och månaderna (det kommer att ta sin tid) kommer jag att blogga mig igenom den här boken, och stanna upp vid allt jag tycker är intressant. Häng med! Det kan nog bli roligt, antingen du har läst boken eller inte.

Hav i halvstark blåst, under himmel med moln.

Havet. Foto: Åka.

Ett avsnitt från sommarstudion. Åka läste Der Schwarm av Frank Schätzing (på svenska som Svärmen), och det får oss att prata om havet i populärkulturen och i vår egen föreställningsvärd. Sen har vi tittat på kinesisk film igen, och är lite yrvaket intresserade av fenomenet Wong Fei-hung, en folkhjälte som porträtteras på diverse väldigt disparata vis. (Vi blir en aning långrandiga, men det är tillåtet.)

I avsnitt 39 kommer vi att prata om House of Suns av Alastair Reynolds. Om du har lust kan du också läsa den till dess.

Det går att lyssna till exempel här:

Eller ladda ner som mp3.
Vi har såklart RSS också.

Två böcker: Stjärnvägar av Peter Nilson, The World Without us av Alan Weisman.

Sömngångaraktigt släpar jag mig genom några heta veckor. Jag cyklar genom sommarödsliga gator och åker till jobbet på semestertomma pendlaravgångar. Stillheten får något ödesmättat över sig när jag vet att skogarna brinner. Jag ser hur björkarna gulnar i juli, asparna hänger med grenarna. Gräsmattorna ligger gulbruna. Även människorna slokar.

Själv jobbar jag nu. Sätter ord på rad, skapar meningar och försöker få dem att hänga ihop i berättelser om vetande och upptäckter. Jag gödslar med med Peter Nilsons essäer, i förhoppningen att själv kunna skriva något som ger andra samma känsla av de kosmiska perspektiven. Jag följer honom på slingrande Stjärnvägar, och fängslas både av hans sköna språk och hans sätt att koppla ihop det lilla och vardagliga med det stora och svårgripbara.

I slutet av boken ger sig Peter Nilson ut på en tänkt tidsresa. Det bränner till.


En tid tycktes klimatet råka i olag, sommarsolen sken allt hetare och vintrarna blev kallare, stormar skakade min tidsmaskin och ovanför mig fylldes den buteljgröna himlen med världsrymdens kyla. Jag anade att atmosfären hade förändrats och att mina efterkommande fick sona min tids synder: vi som förbrände kol och olja utan att betänka hur många vi skulle dräpa. Sedan for jag vidrae genom ett stort mörker och en kyla som jag inte kunde förstå. Efteråt, när det ljusnade, såg jag att bara en liten spillra av människosläktet fanns kvar och vallade boskap eller brukade små åkrar i skogarna.

Men åren fortsatte att rinna hän, de blev århundraden och årtusenden bakom mig. Människan överlevde och började åter bygga städer, hon seglade på haven och ritade nya kartor över jord och himmel. Åter upptäckte hon atomerna och stjärnsystemen. Civilisationens våg höjde sig på nytt. Den skulle åter sjunka och åter höja sig många gånger under tidsåldrarna som jag for igenom.

Passagen får mig att komma ihåg något. Jag plockar ut en annan bok ur bokhyllan, The World Without Us av Alan Weisman. Det var länge sedan jag läste den, och minnet är dimmigt. En känsla av hur ömtåliga byggnader faktiskt är, och ett intryck av hur oförsiktiga vi människor är med de sårbara resterna av verklig vildmark. När jag bläddrar i boken kommer mer tillbaka. Vi har en ganska genomgripande effekt på planeten. Att fundera på vad som händer utan människor gör detta brutalt tydligt.

Jag vill inte ha världen utan oss. Jag vill ha världen med oss. Med människor, med alla våra löjliga och underbara sidor.

Vi skulle kunna vara förvaltare av vår planet. Vi skulle också kunna rycka undan mattan under våra fötter, såga av grenen vi sitter på, måla in oss i ett hörn, och vilka andra välanvända uttryck vi nu brukar ta till för att uttrycka vår kortsiktighet.

Under tiden fortsätter vardagen. Jag flämtar, äter vattenmelon, läser twitterkommentarer om grillförbud och temperaturrekord. Sedan skriver jag några ord till.

der-81wxcae2hpx

Vi hakar på en lek som går ut på att spontant lista böcker som påverkat oss. Sen pratar vi om spel av olika slag. De får ofta en symbolisk roll i populärkulturen. Men vilka spel behöver man känna till för att vara allmänbildad — borde man kunna spela dam och backgammon? Schack? Mah jong? Till slut diskuterar vi hur nanorobotar egentligen funkar (eller ofunkar) i science fiction.

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.
Vi har såklart RSS också.

Läs hela inlägget här »

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Annonser