Jag är inte mycket till diktare, men några försök har jag gjort. De flesta av dem för mycket länge sedan, då min hjärna var marinerad i J.R.R. Tolkien och lite Karin Boye.

Den här godnattsången var en lek med två sorters rim, och de vanliga metaforerna om livet som en vandring med lägereldar att kura vid mellan strapatserna. Jag sjunger den fortfarande ibland.

Vindar vandrar vida,
strömmar störtar strida,
men ro och vila kan skymningen dig lova
och en trött får sova.

Vägen värver världen.
Flamman följer färden
– den ensam vakar, när natten åt dig sömmar
förunderliga drömmar.

Knappar med text

Under Åcon besökte vi Stallhagens bryggeri, där de här knapparna fanns. Gillar att det finns en ”common amomaly”, en sån knapp behöver jag. ”Precense tension” är nog det en blyg maskin upplever när det är för många besökare i närheten. Och ”inverter fault” är en inversionsförkastning, där tillvaron vänds uppochner i en geologisk katastrof.

I det här avsnittet är vi åter på Åland, precis som vi var för två år sen i avsnitt 9. Här pratar vi om en bunker full av spel, och får höra ett par av de drivande personerna berätta om Worldcon 75 som kommer att hållas i Helsingfors nästa sommar. Dessutom finns här en nedklippt version av ett föredrag vi fick höra, där litteraturvetaren Merja Polvinen berättar om hur hon använt Blindsight (romanen av Peter Watts som vi diskuterade för länge länge sen) för att utforska hur det kan gå att tala om att saker och ting är komplexa i den verkliga verkligheten, utanför berättelserna.

Lyssna här:


eller ladda ner mp3-filen.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Den som vill läsa en lite mer ingående beskrivning av själva kongressen kan med fördel ta en titt på Johan Jönssons rapport från årets Åcon.

Om du vill förbereda dig på nästa avsnitts diskussion kan du läsa Shambleau, en novell av C.L. Moore från 1933, som Åka inte riktigt tyckte om och kände behov att diskutera.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 29 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Något fick mig att blicka bakåt i minnenas töcken och minnas THE GEEK CODE. En gång i tiden hade nästan alla jag kände en sådan. Jag rotade runt lite och hittade en version från 2010, men den kändes bara jättekonstig. Så jag gick tillbaka till rötterna och genererade en kod av version 3.1 från 1995.

Det kändes lite skevt och konstigt att fylla i alternativen. 1995 var en tid när det kunde vara lite udda och speciellt att hänga på WWW, när ”geekighet” handlade om datorer, och när operativsystemskartan såg helt annorlunda ut. Det finns en helt egen kod för Babylon 5 men ingenting om superhjältar (lika bra det, från mitt perspektiv).

När jag häromåret rekommenderade just B5 till någon som ville ha fler tv-serier att titta på fick jag flera ”Vad är det? Har jag aldrig hört talas om!” från människor som ändå är intresserade av tv och sf. Det som möjligen kan vara lite intressant med detta är illustrationen av hur saker förändras och referensramar förskjuts. Vi lever ju nu i en absurd cyberpunkroman: ständig uppkoppling och övervakning, mot en hotfull bakgrund med klimatförändringar, flyktingströmmar och galna politiker. Och i de lugnare delarna av tillvaron surrar robotgräsklipparna utanför sommarhusen medan barnen tittar på YouTube.

Jag var inte så supernoga när jag fyllde i kodformuläret, så några av kategorierna kan ha blivit lite fel. Och det finns alltid tolkningsmöjligheter. Men här är alltså mitt liv just nu utifrån jättegamla tankar om vilka ingredienser ett liv kan ha.

—–BEGIN GEEK CODE BLOCK—–
Version: 3.1
GS d-(–)>— s–: a+ C++ UBL+@ P+ L++ E>+ !W++ !N !o K-? !w !O !M V PS@ PE- Y+ !PGP t 5+ !X R>+ tv b+++ DI D G e++++ h- r+++ x+++
——END GEEK CODE BLOCK——

Nu har jag läst del två av Lars Wilderängs bokserie om ett postapokalyptiskt Sverige. (Jag väntade tills den kom i pocket.)

Eftersom jag hade så många funderingar när jag hade läst Stjärnklart känner jag att jag måste följa upp med ett inlägg nu när jag har läst nästa bok, Stjärnfall.

Jag har flera vänner och bekanta som tycker om den här bokserien, och som har berättat för mig att jag borde läsa vidare. Mindre av de saker som irriterade mig i första boken (sammanfattning: mest att människor skildrades som så pass dumma och obenägna att hjälpas åt med konstruktiva lösningar när katastrofen kom), och mer av de science fiction-element som vagt antyddes i första boken. Här i del två får vi nämligen svaret på vad som orsakat den stora katastrof som lade vår civilisation i spillror — och lät de överlevande se en himmel opåverkad av ljusföroreningar — i Stjärnklart.

Faktum är att jag dessutom tycker att jag i åtminstone någon grad kan sympatisera med alla människor som skildras. Filip Stenvik, preppern, har efter tio år skaffat sig normala relationer med människor och beskrivs inte som så där njuggt överlägsen, trots att han fortfarande har samma sätt att förbereda sig på möjliga katastrofer. Krigaren Joakim Sorbin har upplevt och gjort otäcka saker, och lider väl av PTSD, men beskrivs aldrig som om han föraktar vanliga människor. Forskaren Anna Ljungberg är också äldre och mognare, och inte lika Lisbet Salander-aktig. Och barnmorskan Lena Svensson spelar en viktig roll. Den ende som ibland tycks se ner på folk omkring sig är den välvillige diktatorn Gustaf Silverbane — han gör mycket som är bra men impopulärt, men dessutom skjuter han upp alla ambitioner att få vanligt folk att känna sig involverade. Han är dryg men högst begriplig, och i klassisk mening tragisk eftersom det är hans starka sidor som också är hans svagheter.
Det finns fortfarande dumma folkmassor, men de förekommer bara väldigt kort, så jag hinner inte bli så irriterad på dem.

Eftersom jag är en sån läsare som blir rätt påverkad av lidande och död tycker jag att en del av den här boken är ganska ansträngande. Det är inte dåligt, inte alls, men det får mig att läsa fortare för att komma förbi den jobbiga biten. Ibland utstöter jag plågade ljud när jag läser sådana saker, till min omgivnings blandade irritation och förnöjelse, på samma sätt som jag skrattar när något är lustigt. Sån är jag, antar jag.

Den här serien har drag av flera sub-genrer. Jag ska nog inte exakt lista vilka, eftersom det möjligen kan ses som spoilers. Föga förvånande (efter första delen) spelar i alla fall militären en stor roll i denna bok. I mitt stilla sinne funderar jag på om det påverkar min läsning att jag nyligen avslutade The Red-trilogin av Linda Nagata (bloggar nog om den också snart, här finns min recension av den första delen). Militär-sf är annars inte en form av berättelser som jag läser så väldigt mycket av.

Tredje delen, Stjärndamm, ska snart komma ut. Jag får se om jag väntar på pocketutgåvan igen, eller om jag läser den innan dess. (Det finns rätt mycket på min läshög, som vanligt, så jag lider ingen brist.)

John-Henri Holmberg har tittat igenom Svensk Bokhandels höstboksnummer och listat de böcker som tycks kunna vara science fiction. Eftersom beskrivningarna inte alltid är så tydliga kan det hända att han har missat något, säger John-Henri. Men det är intressant hur som helst, så jag bad att få lägga ut hans lista här för att fler ska kunna få tillgång till den.

  • Åsa Avdic; Isola. Alternativhistoria där muren inte revs. Natur & Kultur
  • Don DeLillo: Noll K. Nedfrysning av sjuka. Oktober, Bonniers
    Philip K. Dick: Motursvärlden. November, Bakhåll
  • Dmitrij Glumchovskij: Metro 2035. Tunnelbanevärlden hotad. Oktober, Coltso
  • Matt Haig: Människorna. Utomjording på besök. September, Massolit
  • Anna Kavan: Is. Nyutgåva. Modernista
  • Stephen King: Sista vakten. Sf-deckare om psikrafter. Oktober, Bonniers
  • Mèzieres & Christin: Linda och Valentin album 6. Sf-serie. September, Cobolt
  • Eirikur Örn Nordahl: Dumhet. Dystopi från Island. November, Rámus
  • Alexandra Olivia: Ensam kvar. Katastrofroman. Oktober, Bonniers
  • Conny Palmkvist: Vintern. Sverige efter asteroidnedslag. September, Mormor

Har du hört talas om Left Behind? Det är en bokserie som också filmatiserats, som handlar om världen efter ”uppryckningen” — alltså efter att de rättfärdiga har tagits upp till himmelen och resten av människorna är kvar. Detta är inte någon jättevanlig vision av händelserna vid tidens slut, sett till hur teologer genom tiderna har talat om sådant. Men det finns en gren av protestantisk kristenhet där den här tankegången odlas. En mjuk liten introduktion till sådana funderingar presenterades för ett tag sedan under strecket i SvD.

Left Behind är ett märkligt fenomen, inte minst för att det blivit så oerhört stort. Det finns spin-offs i form av datorspel, filmer, hörspel och ungdomsböcker. Jag har inte läst någon av böckerna, och känner ingen lust att göra det heller — men jag fick en grundkurs i både premilennialism och amerikansk evangelikal subkultur genom att läsa Fred Clarks utmärkta närläsning (sida för sida!) av första boken. Han har sedan fortsatt med att gå igenom både den första filmen och fler böcker, men jag har inte följt med längre än till del ett.

Det bästa är att Fred Clark förstår sig på både science fiction och religion, och kan sätta förstoringsglaset på exakt var författarna till de här böckerna gör båda delarna väldigt dåligt. Jag är ingen fantast av obarmhärtiga sågningar, men när det görs på detta smarta sätt är det väldigt kul. Faktiskt skratta-högt-vid-datorn-kul, samtidigt som det är extremt lärorikt. (Och det är ju inte någon liten stackars trevande och ensam amatörförfattare som blir utsatt, utan personer som gjort sig stora pengar på böckerna.)

Här kommer länken igen, den är väl värd att ta en titt på:
Left Behind Index (the whole thing). Det enda dumma är att sidorna kör något dumt script som ger min webbläsare svår hicka, men det kanske ordnas med tiden.

Alla som skriver har sina egna sätt att ta sig an det hela. Metoderna kretsar kring flera olika saker: att lyckas avsätta tid och fokusera på skrivandet, att faktiskt sätta ihop en text, att hålla reda på källor och bakgrundsinformation, att redigera och förbättra. Till min förundran har jag upptäckt att jag också har en rutin, och en sorts metod, som har växt fram genom åren.

För den som eventuellt inte vet det är jag numera frilansande vetenskapsjournalist. Jag skriver artiklar om fysik och astronomi och rymdteknik, och ibland om andra saker som råkar intressera både mig och någon redaktör. Redan innan jag gav mig in på den banan bloggade jag förstås, och gav ut fanzines, så jag har skrivit ganska mycket. På det viset har jag hittat sätt att jobba med text som passar mig. Skönlitteratur har jag inte gett mig in på (inte än i alla fall), men om jag skulle göra det skulle jag nog arbeta på samma sätt.

I praktiken är det en ganska rörig process, men här försöker jag bena ut de olika ingredienserna.

Läs hela inlägget här »

Dags för en folkbildande insats här. En twitterdiskussion fick mig att vilja reda ut det här med vad science fiction egentligen ska kallas, och varifrån de olika uttrycken kommer.

Hugo Gernsback myntade uttrycket scientifiction 1926, för att beskriva den sortens berättelser han ville publicera i sin nya tidskrift Amazing Stories. Redan efter några år var det dock ”science fiction” som var det etablerade uttrycket, och det var det som bet sig fast när det raskt utvecklades en hel subkultur kring fenomenet — ”fandom” som den kallades.

Dock hade en del science fiction-fans en puristisk ådra, och behöll förkortningen stf, från scientifiction, även om de inte läste ut ordet på det viset. Se till exempel FANDBOOK No. 1 (1962). Detta har dock varit väldigt sällsynt åtminstone i 30 år 20 år (ändrade detta, för jag var ju inte riktigt med för 30 år sen), och det är inte säkert att särskilt många begriper det.

I den lilla parlören Fandbook går det också att se att det finns fler förkortningar i omlopp, bland dem sci-fi. Denna käcka förkortning är förstås en parallell till ”hi-fi”, och myntades av superfanen Forrest J Ackerman (ja, jag har hängt med sen det hette ”en sf-fan” och jag fortsätter att säga och skriva så — min subkultur, min dialekt). Detta uttryck spred sig snabbt i mycket bredare kretsar än den fanzine-utgivande och kongressarrangerande sf-fandomen, och därför blev det på vissa håll något av en outsider-markör. Till och med så pass att det blev brukligt att med uttalet ”skiffy” använda sci-fi som beteckning på det som var riktigt uselt. Dålig science fiction. (Men kanske dålig på ett bra sätt som vi ändå gillar, sådant ska inte underskattas.)

När jag kom med i fandom på 90-talet var detta fortfarande ett språkbruk som fungerade, åtminstone i vissa kretsar. Det var i stort sett så att de som läste böcker och ägnade sig åt seriös sf-kritik använde sf eller SF, de som inte hade koll sade ”sci-fi”.

Men det är ju inte riktigt så längre. I den akademiska litteraturen heter det konsekvent SF, men där kan det möjligen kompliceras av att somliga använder samma förkortning för att beteckna speculative fiction, som är ett lite finare och mer intellektuellt sätt att prata om litteratur som innehåller icke-realistiska inslag. Och i övrigt handlar språkbruket numera mest om i vilka kretsar respektive person började bekanta sig med science fiction. Som ENCYKLOPEDIN uttrycker det:

In the twenty-first century, however, the countless younger readers who have grown up with ”sci-fi” as the perceived default term for sf tend to be puzzled by long-term fans’ disdain for it, and to suspect that the insistence on ”sf” may be an elitist shibboleth rather than concern for correct usage. Though old-timers still prefer not to use ”sci-fi”, continuing disparagement of this term has become counter-productive.

Sedan finns ju fler ord och förkortningar i omlopp. För att beskriva lite större cirklar av genrelitteratur har till exempel många använt SF/F/H (science fiction/fantasy/horror), eller bara SFF (science fiction och fantasy). Men det är svårt att säga och ligger inte väl i munnen. Kritikern och genrekännaren John Clute började från ca 2007 att prata om fantastika, ett ord han plockade upp från Östeuropa. Detta bruk har spritt sig, och i Sverige talas nu rätt så brett och allmänt om ”fantastik”.

Men när det gäller science fiction använder jag själv säger fortfarande konsekvent förkortningen sf. Det är invant och kort. (Sparar in 4 tecken på twitter!) Jag har inget emot ”sci-fi”, men det är inte mitt eget uttryck, och så kan det ju få vara. Det går fortfarande att förstå varandra, även om vi pratar lite olika dialekter. Det som spelar roll är ju det vi pratar om, inte själva ordet, tänker jag.

Grunden till att förstå sociala medier är att inse att de är just sociala. Det handlar om att umgås med människor. Jag har en stark känsla av att en del gnissel bottnar i att personer med en agenda tappar känslan för detta — politiker kanske, men också författare och journalister, sådana som lever på uppmärksamhet.

Det finns många fallgropar i sociala medier. Det gäller inte bara att inse att det du skriver där kan läsas av människor utanför kretsen av personer som känner dig — det är mer som att publicera sig än som att delta i ett samtal runt köksbordet (som till exempel journalisten Jack Werner påpekat). Om du är någon som försöker nå ut med information av något slag är det en extra balansgång. Å ena sidan vill du få fram ditt budskap, å andra sidan vill du inte uppfattas som en påträngande försäljare.

Läs hela inlägget här »

När en maskin dödar någon, vems är då felet? När människorna som styr ett krig sitter långt bort bakom en skärm och det är maskiner som bär vapen, då blir kriget något helt annat. P3 kultur diskuterade framtidens krig och tog upp precis de här frågorna redan för ett gäng år sedan. Forskaren Linda Johansson gick in djupare på detaljer i sin bok Äkta robotar — och helt nyligen i en debattartikel i DN.

Det här är ganska skrämmande scenarier, och det jag särskilt fastnade för i Linda Johanssons bok var hur stark benägenhet människor tycks ha att lita på maskinerna.

Bedömningen av en handling kan lätt bli olika beroende på hur stor aktiv inblandning människor har haft i en händelse. En autonom robot som skjuter ner civila ses mer som en olyckshändelse, medan en soldat som håller i ett vapen och skjuter ner civila kan anklagas för krigsbrott.

Läs hela inlägget här »

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • Stadsskogens dag avklarad. Många kulbanor blev byggda med Uppsala makerspace. Hemma med varmt te lagom innan regnet. Liten anteckning 0 minutes ago
  • Jag står med Uppsala makerspace vid Vattentornet. Vi bygger kulbanor! Kom och säg hej. #stadsskogensdag Liten anteckning 3 hours ago
  • Stadsskogens dag nu då! Liten anteckning 5 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 946 andra följare