Dags för en folkbildande insats här. En twitterdiskussion fick mig att vilja reda ut det här med vad science fiction egentligen ska kallas, och varifrån de olika uttrycken kommer.

Hugo Gernsback myntade uttrycket scientifiction 1926, för att beskriva den sortens berättelser han ville publicera i sin nya tidskrift Amazing Stories. Redan efter några år var det dock ”science fiction” som var det etablerade uttrycket, och det var det som bet sig fast när det raskt utvecklades en hel subkultur kring fenomenet — ”fandom” som den kallades.

Dock hade en del science fiction-fans en puristisk ådra, och behöll förkortningen stf, från scientifiction, även om de inte läste ut ordet på det viset. Se till exempel FANDBOOK No. 1 (1962). Detta har dock varit väldigt sällsynt åtminstone i 30 år 20 år (ändrade detta, för jag var ju inte riktigt med för 30 år sen), och det är inte säkert att särskilt många begriper det.

I den lilla parlören Fandbook går det också att se att det finns fler förkortningar i omlopp, bland dem sci-fi. Denna käcka förkortning är förstås en parallell till ”hi-fi”, och myntades av superfanen Forrest J Ackerman (ja, jag har hängt med sen det hette ”en sf-fan” och jag fortsätter att säga och skriva så — min subkultur, min dialekt). Detta uttryck spred sig snabbt i mycket bredare kretsar än den fanzine-utgivande och kongressarrangerande sf-fandomen, och därför blev det på vissa håll något av en outsider-markör. Till och med så pass att det blev brukligt att med uttalet ”skiffy” använda sci-fi som beteckning på det som var riktigt uselt. Dålig science fiction. (Men kanske dålig på ett bra sätt som vi ändå gillar, sådant ska inte underskattas.)

När jag kom med i fandom på 90-talet var detta fortfarande ett språkbruk som fungerade, åtminstone i vissa kretsar. Det var i stort sett så att de som läste böcker och ägnade sig åt seriös sf-kritik använde sf eller SF, de som inte hade koll sade ”sci-fi”.

Men det är ju inte riktigt så längre. I den akademiska litteraturen heter det konsekvent SF, men där kan det möjligen kompliceras av att somliga använder samma förkortning för att beteckna speculative fiction, som är ett lite finare och mer intellektuellt sätt att prata om litteratur som innehåller icke-realistiska inslag. Och i övrigt handlar språkbruket numera mest om i vilka kretsar respektive person började bekanta sig med science fiction. Som ENCYKLOPEDIN uttrycker det:

In the twenty-first century, however, the countless younger readers who have grown up with ”sci-fi” as the perceived default term for sf tend to be puzzled by long-term fans’ disdain for it, and to suspect that the insistence on ”sf” may be an elitist shibboleth rather than concern for correct usage. Though old-timers still prefer not to use ”sci-fi”, continuing disparagement of this term has become counter-productive.

Sedan finns ju fler ord och förkortningar i omlopp. För att beskriva lite större cirklar av genrelitteratur har till exempel många använt SF/F/H (science fiction/fantasy/horror), eller bara SFF (science fiction och fantasy). Men det är svårt att säga och ligger inte väl i munnen. Kritikern och genrekännaren John Clute började från ca 2007 att prata om fantastika, ett ord han plockade upp från Östeuropa. Detta bruk har spritt sig, och i Sverige talas nu rätt så brett och allmänt om ”fantastik”.

Men när det gäller science fiction använder jag själv säger fortfarande konsekvent förkortningen sf. Det är invant och kort. (Sparar in 4 tecken på twitter!) Jag har inget emot ”sci-fi”, men det är inte mitt eget uttryck, och så kan det ju få vara. Det går fortfarande att förstå varandra, även om vi pratar lite olika dialekter. Det som spelar roll är ju det vi pratar om, inte själva ordet, tänker jag.

Grunden till att förstå sociala medier är att inse att de är just sociala. Det handlar om att umgås med människor. Jag har en stark känsla av att en del gnissel bottnar i att personer med en agenda tappar känslan för detta — politiker kanske, men också författare och journalister, sådana som lever på uppmärksamhet.

Det finns många fallgropar i sociala medier. Det gäller inte bara att inse att det du skriver där kan läsas av människor utanför kretsen av personer som känner dig — det är mer som att publicera sig än som att delta i ett samtal runt köksbordet (som till exempel journalisten Jack Werner påpekat). Om du är någon som försöker nå ut med information av något slag är det en extra balansgång. Å ena sidan vill du få fram ditt budskap, å andra sidan vill du inte uppfattas som en påträngande försäljare.

Läs hela inlägget här »

När en maskin dödar någon, vems är då felet? När människorna som styr ett krig sitter långt bort bakom en skärm och det är maskiner som bär vapen, då blir kriget något helt annat. P3 kultur diskuterade framtidens krig och tog upp precis de här frågorna redan för ett gäng år sedan. Forskaren Linda Johansson gick in djupare på detaljer i sin bok Äkta robotar — och helt nyligen i en debattartikel i DN.

Det här är ganska skrämmande scenarier, och det jag särskilt fastnade för i Linda Johanssons bok var hur stark benägenhet människor tycks ha att lita på maskinerna.

Bedömningen av en handling kan lätt bli olika beroende på hur stor aktiv inblandning människor har haft i en händelse. En autonom robot som skjuter ner civila ses mer som en olyckshändelse, medan en soldat som håller i ett vapen och skjuter ner civila kan anklagas för krigsbrott.

Läs hela inlägget här »

Modell av Forsmarks kärnkraftverk, på en hög med dvd-filmer.

Har vi lärt oss något viktigt om livet av fantastiken, eller populärkulturen i allmänhet? Den frågan inleder detta avsnitt, men resten av tiden ägnas åt att prata om kärnkraftverk på film med vår inbjudne gäst Mattias Lantz.

Lyssna här:

eller ladda ner mp3-filen.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Läs hela inlägget här »

the-knowledge-uk-paperbackOm vår civilisation skulle raseras av någon katastrof kommer de överlevande förmodligen att vilja bygga upp sitt nya samhälle med hjälp av en del av de tekniska hjälpmedel vi har. Men det är smärtsamt tydligt att det inte är så väldigt enkelt att börja om från grunden. Du kanske kan odla fin basilika på balkongen, men kan du driva ett jordbruk? Du kanske mekar med din bil, men kan du bygga en kvarn?

Det är detta boken The Knowledge handlar om. I flera intervjuer som jag har hört säger författaren Lewis Dartnell att en del av poängen med boken är att få syn på vad det är för kunskaper och tekniker som ligger till grund för vårt vardagsliv och mycket av det vi tar för givet. Det är verkligen många sådana tankar som kretsar i mitt huvud nu när jag har läst den.

Men min fantasi kittlades också på andra sätt. Till exempel av det här stycket i början av boken:

To us, Civilization 2.0 might look like a mishmash of technologies from different eras, not unlike the genre of fiction known as steampunk. Steampunk narratives are set in an alternative history that has followed a different pattern of development and is often characterised by a fusion of Victorian technology with other applications. A post-apocalyptic reboot with very different rates of progress in separate fields of science and technology is likely to lead to such an anachronistic patchwork.

”Anakronistiskt lapptäcke”, det där känner jag igen från alla möjliga postapokalyptiska berättelser. En scen från The Wild Shore av Kim Stanley Robinson har blivit kvar i mitt minne, där huvudpersonen besöker en marknad där gamla mikrovågsugnar drivs med trampad generator.

Men det finns ju de som har gjort mer med den mer steampunkiga varianten av detta. Kugghjul och stora frustande maskiner, gärna kombinerat med mustascher och en färgskala i brunt och mässing.

Rollspelt Mutant, särskilt i inkarnationen Mutant: undergångens arvtagare, spelar emellanåt rätt mycket på precis den här estetiken. Det är arbetare på manufakturen, och patron i väst och cylinderhatt, och hagelbrakare och en och annan ångpanna. Lite skruvad western-känsla ibland. (Jag minns ett äventyr när min spelgrupp helt plötsligt fann sig involverad i att starta en fackförening. Så kan det gå.)

Men de som renodlat postapokalypsens steampunkpotenial allra mest är naturligtvis Steampunk Magazine, som gjorde ett specialnummer om hur steampunkens attityd blir till hjälp efter katastrofen. Det finns att ladda ner bland de övriga numren av Steampunk Magazine. Även för den som inte tycker att hattarna är så väldigt viktiga efter katstrofen finns det diverse kul saker att hämta i A SteamPunk’s Guide to the Apocalypse.

Fast om jag ska ha ha en volym i bakfickan när jag ska grunda min nya civilisation, då är det nog The Knowledge. Det första jag ska göra när jag har uppfunnit nässelpapper och fjäderpenna är dock att författa ett appendix till boken med massor av varningar. Var försiktig när du försöker tillämpa destilleringsprocessen, träsprit kan göra dig blind. Se upp med kreosot, det lär vara cancerframkallande har jag hört. Jo, för det är först i kaptiel 11 om avancerad kemi som det finns någon sorts tydliga anvisning om att processer kan gå fel eller vara farliga vid fel hantering. Och ganska mycket värdefull kunskap handlar trots allt om att undvika de där dåliga misstagen som kan göra tilvaron mycket mindre rolig.

Jag förstår att Lewis Dartnell inte ville skriva en bok som bara handlar om att allt kan vara farligt. Det är rent av rätt befriande att den får vara så fri från pekpinnar. Uppfostrad i laboratorier med rigorösa säkerhetsföreskrifter tänker jag ändå rätt mycket på att dessa också är en oumbärlig del av en civilisation som tar människors värde på allvar. Och det ska vi göra, när jag håller i tömmarna.

Och naturligtvis ska coola hattar uppmuntras.

Saturnus i falska färger, en färg för vardera av fyra våglängder i synligt och infrarött ljus. Cassini. Bild: Nasa/JPL.

Saturnus i falska färger, en färg för vardera av fyra våglängder i synligt och infrarött ljus. Cassini. Bild: Nasa/JPL.

Sonifiering är att omvandla mätdata till ljud. Vi lyssnar bland annat på norrskensljud från Saturnus, på röster ur en kör av stjärnor och på partikelfysiker som spelar musik baserad på sina mätdata. Sedan pratar vi om det smarta i att kunna dela med sig av sina skapelser på olika sätt. Och så återvänder vi till vår fascination för konstig science fiction från 60-talet.

eller
ladda ner i mp3-format.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Läs hela inlägget här »

Nairobis silhuett genom storstadsdis. Plus struts! Nairobi National Park. Foto: Anna Davour (Åka).

Nairobis silhuett genom storstadsdis. Plus struts! Nairobi National Park. Foto: Anna Davour (Åka).

Efter en vecka i Kenya är tidig april i Mellansverige en märkvärdigt färglös uppenbarelse. De kala träden ser nästan onaturliga ut efter Nairobis prunkande trädgårdar. Fågelsången är i alla fall lika glad och energisk här i Norden, och intygar att det finns liv här också.

Huvudet är förstås fullt av tankar och intryck. Något som verkligen kändes i märgen är hur Kenya är ett land som förändras väldigt mycket och snabbt. Överallt såg vi byggplatser, och jag lyssnade lite på ett radioprogram som diskuterade vad det innebär att Kenya är en växande ekonomi som drar till sig framför allt asiatiska investerare. Men det var inte långt mellan stadskärnans blänkande skyskrapor och de potthålsärriga vägarna på landet där åsnekärror stod för transporterna. Själva staden var också full av kontraster. Det kändes märkligt för mig att se den tjusiga inhägnade shoppinggallerian med säkerhetskontroll vid entrén, inte långt från de många butiker som hade varorna (flaskor, krukor, trädgårdsväxter och nysnickrade möbler) utställda på marken brevid vägen. Människor fanns överallt, även längs de stora bilvägarna, och så gott som alla var väldigt snyggt och storstadsmässigt klädda och friserade även om de bodde i slumområden. Och överallt betalades det med M-Pesa, på mobilelefonen, som tas emot nästan överallt. Kopieringsbutiker och internetcaféer (cyber cafés) var vanliga, tydligen växte de upp som svampar ur jorden.

Det här får mig att tänka på den typ av framtidschock som Kim Stanley Robinson har talat om ibland, den ständiga och kraftiga förändring som science fiction kan vara så bra på att tolka och skildra. Så hur ser science fiction ut i Kenya?

Läs hela inlägget här »

thethingx3

I det här avsnittet resonerar vi lite kring skräck. Är skräck en genre, eller en effekt, eller vad? Och varför är Åka så svårflörtad av skräcklitteratur? Sedan tar vi itu med John W. Campbells klassiska ”Who Goes There?” och några verk som inspirerats av den: filmen The Thing from Another World (1952), filmen The Thing (1982) och Peter Watts novell ”The Things”.

Lyssna här:

Eller ladda ner ljudfilen.

Omslaget till boken Fantasi och vetenskap i science fiction.

En bok som betydde mycket för mig en gång, och som jag nu vägrar läsa om. Vill stå självständig från den, men ändå ha den som ett ideal.

Den här veckan har varit rolig. Jag har bland annat jobbat med en sak jag tänkt på länge, och hoppas att det blir mer av — att få skriva om science fiction och vetenskap samtidigt, på ett seriöst sätt. Ta science fiction på allvar, men utan att släppa på frågan om vad som funkar på vår nuvarande nivå och vad som alls är realistiskt. Jag vill skriva som de bästa vetenskapsgrejerna på io9, och som boken Fantasi och vetenskap i science fiction som jag älskade i en viss ålder.

Min första riktiga artikel av det slaget handlar om kryosömn. Klicka på länken nu, du vet att du vill!

Jag vågade inte göra för obskyra referenser. Ofta finns det exempel på verk som handskats med en viss idé på ett intressantare sätt en de mest kända. Men i det här fallet vill jag välja de säkra korten och tala till en så bred läsekrets det nu går. På mina bloggar kan jag skriva hur obskyra saker som helst, om jag vill, men i professionella sammanhang tänker jag mig att jag får trippa lite försiktigare.

Nu hoppas jag på att det visar sig att det finns läsare för sådant, så att jag får göra mer. Finns det någon nisch där jag verkligen kan glänsa med min kombination av personlighet och intressen så måste det väl vara skärningspunkten mellan vetenskap och fiktion, tänker jag.

(Rubriken på artikeln har jag inte satt själv. Den blev lite för sensationslysten för min del, och det stämmer väl inte att Nasa sätter så mycket hopp till just denna teknik. Men gör den sitt jobb och drar läsare så ska jag inte klaga en massa.)

schweiz-flaggaEn man på radion hade massor av intressanta saker att säga, men jag kunde omöjligt uppfatta vad han pratade om. Det handlade om ”Sveitsch”, det där lustiga europeiska landet som svenskar hittar mellan gommen och övre tandraden. Det är något skumt med hur det så väldigt ofta kommer ut på fel sätt ur munnen — så pass lätt att många inte ens tycks märka att det är något konstigt.

Vi blir nippriga på att personer från andra kontinenter blandar ihop Schweiz med vårt land. Är det därför vi inte bryr oss om att säga namnet rätt? Det verkar ganska orimligt. Det är något annat. En snabb enkäkt då.

— Kan du säga Schweiz?

— Schweiz, svarade tioåringen tvärsäkert.

— Sveitsch, sade sexåringen, utan att tveka.

Då så. Nästa steg: fråga twitter.

Johan Jönsson till undsättning! Det är svårare att uttala kombinationer av språkljud som man aldrig annars säger, förklarar han. Den som inte talar något språk där ”Sch” kan komma direkt före konsonanten ”v”, eller något liknande ljud, har alltså lite svårt att säga ”schv” för att det inte passar in i svenskans normala ljudpussel. Det kan bli svårt även för någon som kan tyska när ordet ska sägas i ett svenskt sammanhang.

Hmm. Jag har alltid tyckt att ”tsch” i slutet av ”Sveitsch” också låter jättekonstigt och lite fel, men jag kan snabbt komma på flera exempel på den ljudkombinationen i svenska. Här har vi förklaringen altså! Svenskar har svårt att uttala Schweiz för att ordet innehåller ljudföljder vi inte brukar säga, och approximerar med något som munnen känner igen.

Men varför envisas med att försöka då, när det blir fel hälften av gångerna? Vi kan ju ha svenska namn på Ryssland och Nederländerna, då vore det väl smart att bara säga Svejs, eller Sveits, och bestämma att det heter så på svenska.

Johan Jönsson och hans uppslagsverk visste besked om att våra grannar både i Norge och Danmark har varit mycket mer rationella när det gäller detta. Eller som en annan person föreslog: vi kunde bara gå över till att prata om Edsförbundet i stället. Fast det skulle kräva en stor folkbildningskampanj är jag rädd.

Nu har jag hur som helst lärt mig att fonotax är språkvetarnas ord för det här med hur ljud kan kombineras i ett språk. Det här är förmodligen sådant som conlangers (de som sysslar med konstruerade språk) har full koll på.

Nästa problem är att att lyckas lyssna på vad människor säger och inte bara på hur de uttalar namnet på något centraleuropeiskt land utan kust.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • En liten ":)" kan väl vara okej, men jag måste fixa en bylinebild utan inställsamt leende. Liten anteckning 5 hours ago
  • @wingate32 Du får lyssna ikapp åtminstone specialavsnitten. Många trevliga timmar framför dig! Liten anteckning 5 hours ago
  • @cj_akerberg Uppköat för lyssning i helgen :) Liten anteckning 5 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 906 andra följare