Före sommaren gjorde jag ett litet försök med en online-novellcirkel, som jag kallade för ”Strövtåg i faktasilandskapet” (valt bland annat för att vara googlingsbart, om nån undrar). Om du undrar vad det här går ut på och hur det funkar kan du följa länken och kika tillbaka på vad vi gjorde sist.

Nu tänkte jag köra igång igen, utan speciellt långa förklaringar. Denna gång har jag valt en novell som belönades med en Hugo 1983: ”Melancholy Elephants” av Spider Robinson. Den finns alltså tillgänglig online, men missa inte att den är i två TRE delar — läs hela! (Detta säger jag vis av skadan efter att ha gett studenter på en kurs i uppdrag att läsa en sån berättelse som fortsatte i flera sidor. De flesta missade helt och hållet att det fanns mer än sida ett.)

På fredag gör jag ett inlägg där jag drar igång diskussonen, och så hälsar jag välkommen till kommentarsfältet!

Vi människor är mottagliga för omprogrammering av våra egna hjärnor, i viss mån, och på vissa sätt. En enda mening som landar på rätt sätt kan definiera om ens livsmål eller syn på världen. Andra grundläggande saker går inte att ändra, och åter andra är mycket svåra att komma åt. Om jag kunde programmera om mig själv på lite djupare nivå skulle jag sätta in funktionen att kunna sova längre på morgonen om jag inte behöver ha bråttom nånstans.

Just nu är jag alltså på Worldcon 75 i Helsingfors tillsammans med tusentals andra fantastikfantaster, och vaknar mycket tidigare på morgonen än vad som är praktiskt.

Det där med att programmera sig själv, att ha root access till sin egen mjukvara/våtvara, var en av de saker vi pratade om igår när jag var på författarfika (kaffeeklatsch) med Annalee Newitz. Det är något AI får göra när de blir myndiga i hennes roman, som kommer ut i höst.

Hela samtalet var fullständigt fantastiskt jätteroligt, och drog över tiden med minst en halvtimme för att det bara rullade på. Sådär som det kan vara när likasinnade hamnar på samma ställe, och upptäcker intressanta tankespår att följa. Sådär som de allra bästa sf-pubmötena kan vara, fast nu med helt andra personer som jag aldrig träffat förr.

Sånt är det jag älskar med sf-fandom. Kärleken till idéer. Den höga nivån på samtalen. Och sen den fullständigt tramsiga nivå som går att växla över till som omväxling och avkoppling.

Den här världskongressen sprudlar av energi. Tyvärr puttrar lite frustration också, på grund av att lokalerna är lite för små. Det har inte drabbat mig, just, för jag hade fullt upp första dagen. Jag funderar också på att följa Cheryl Morgans exempel och undvika att trängas på programpunkter för att släppa fram dem som inte varit på så många kongresser förr. Detta är min fjärde Worldcon, men tydligen är en tredjedel (!) av de >6000 medlemmarna sådana som aldrig varit på någon tidigare världskongress. Det är framgången i att locka nya som gjort detta till en så rekordstor kongress, för att äga rum utanför ett engelskspråkigt land. Nu har de varit tvungna att sluta sälja medlemskap i dörren. Ingen Worldcon har tidigare behövt sätta ett tak för antalet medlemmar.

Wow.

För egen del har jag hållit mina första två programpunkter, och kommit ut på andra sidan med en riktigt bra känsla i kroppen. Faktum är att jag blev rent förbluffad när jag insåg att panelen ”Obsolete science ideas” hade blivit tilldelad en av de största salarna. Och det var proppfullt. Vi hade blivit av med en panelist och var bara två personer, men med hjälp av lite förberedelser och spånande lyckades jag faktiskt inte bara låta bli att humma och komma av mig, utan säga riktigt vettiga saker. Publiken verkade ha roligt, av vad jag kunde se. (Och jag sprang inte helt ifrån min medpanelist heller.)

Utöver det höll jag en liten verkstad för barn, och lärde ut att göra små pappersaskar. Sånt är svårt. Barn, särskilt barn man inte känner, är rätt svårflörtade. Efter diverse försök som hjälpledare på scouter och annat har jag snappat upp en del knep, så jag tror faktiskt att det inte gick så illa det här heller.

Ny dag nu. Vilka människor träffar jag idag? Vilka nya idéer landar i min hjärna, och vilka nya böcker på min läslista? Vilka gamla och nya vänner kommer jag att dricka öl med? Jag ser fram emot det.

Hoppas bara att jag håller mig vaken.

Vi besöker en utställning på Museum Gustavianum och tittar på gamla vetenskapliga instrument. Sedan pratar vi lite om läsning på semestern. Avsnittets huvudnummer är ett samtal om filmklassikern Frau im Mond från 1929, med vår inbjudne gäst Ragnar Hedlund.

Om någon inte hänger med i den skissartade förklaringen av vad ett Geisslerrör är för något finns det jättefina exempel på webben.

Hippolyte var drottning över amasonerna, så i jämförelse är det lite trist att Hippolyte Fizeau var en karl. Men han mätte i alla fall ljusfarten.

Ante nämner bland annat Böckerna om Judge Dee av Robert van Gulik.

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Vi råkade ha lite oskicklig mikrofonhantering i detta avsnitt. Ursäkta.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 34, är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell Licens.

Drömmar om rymden. Det handlar ofta om förundran och nyfikenhet och en vilja att utforska, men kanske ungefär lika ofta om att vilja skapa nya samhällen. Science fiction skildrar många nya sätt att leva, både på andra himlakroppar och i rymdstationer och skepp. Ibland handlar det bara om att transplantera en sorts amerikansk nybyggarkultur till Mars — så uppfattar jag till exempel den enda boken av Kage Baker jag läst. Andra gånger handlar det om olika försök att drömma ihop helt nya sätt att organisera samhället. I Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi byggs samhället upp ur en forskningsbas, och det präglar hur det fungerar. The Moon is a Harsh Mistress av Robert A. Heinlein har vi lite av båda: såväl en känsla av amerikansk självtillräcklighet och självständighetsförklaring, som experiment med nya familjestrukturer och sådant. (Sedan är det roligaste i den sistnämnda boken inte alls detta, utan AI:n. Tycker jag. Men det var en parentes.)

Nu råkade jag läsa lite blandade saker som fick mig att tänka på de fina dagdrömmar jag haft, särskilt när jag var yngre, om fantastiska nya världar där allt ska byggas upp från grunden och göras bättre. Men egentligen tror jag inte riktigt på det. Naturligtvis kommer gammalt kulturellt bagage att följa med till den skinande nya O’Neill-cylindern. Naturligtvis kommer nya konflikter att uppstå.

Det som kändes lite som en ny tanke för mig just idag var att omgivningarna kommer att sätta randvillkor för kulturen som uppstår. Varför har jag inte tänkt på det? Uttrycket ”att göra dygd av nödvändigheten” har alltid irriterat mig, just för att jag tror att i princip alla dygder bottnar i olika sorters nödvändigheter. Om flit är en dygd är det för att det lätt går dåligt för den som är lat, och så vidare. De dygder som betonas i ett visst samhälle kommer såklart att bottna i det som är viktigt för livet just där.

Vad betyder det i rymden? Vad kommer att värderas i samhällen som börjar som små och bräckliga utposter, omgjordade av skyddsmekanismer mot vakuum, strålning och meteoriter? Jag tänker på den hårda sociala kontrollen på Aurora, Kim Stanley Robinsons generationsstjärnskepp, där det är extremt viktigt att upprätthålla en konstant och balanserad befolkning. Tänk hur småstadsaktigt livet i ett sådant skepp måste bli. För att inte tala om de små självständiga kolonierna kring bruna dvärgstjärnor i Permancence av Karl Schroeder. Men sedan finns också motsatsen. Jag tänker på den myllrande och mångsidiga befolkningen i solsystemet i KSR:s 2312, där människor har utvecklats och anpassat sina kroppar för att leva på olika sätt.

När jag läste de här verken hade jag inte ögonen öppna för hur författaren tänker om hur livsmiljön påverkar idealen. Hur tänkte Ursula LeGuin om vad förutsättningarna på Urras och Anarres har för effekter på värderingarna i de respektive kulturerna?

Det här måste jag tänka på när jag läser om andra världar.

Utsikt mot Tivoli från hotellrummet där jag sov över.


Pulsen stiger. Det går långsamt. Ur vägen, alla framförvarande tåg, vi är redan sena! Jag måste komma fram nu!

Äntligen, äntligen, går dörren upp och jag tumlar ut på platformen. Var är jag? Vart ska jag? De flesta som stiger av tar det väldigt lugnt. Okej, okej, två minuter, kanske lite mer, tills mitt anslutande tåg går. Någon går åt det ena hållet, någon går åt andra. Var är själva stationen? Det borde vara åt vänster.

Här är en informationsskylt. Mitt tåg är på spåret brevid. Några män vid den andra plattformen skrålar högljutt, kanske en hejaramsa av nåt slag. Men jag vill dit ändå. Varför går rulltrappan så långsamt, varför står det folk framför mig? Jag håller kjolen med en hand, lyfter väskan och springer i trappan och DÄR!

Där stängs dörrarna på sista vagnen. Mitt framför mig.

Jag stirrar dumt på vagnsdörren framför mig. Lyfter handen som om det skulle finnas något sätt att öppna den, men den glider obönhörligt iväg. Först sakta, sedan snopet fort. Sista anslutningen. Det är natt. Vad ska jag i Köpenhamn att göra?

*

Jag är i Pisa för att göra ett reportage. En av mina tankar med den här resan var att testa hur det funkar att göra jobbresor inom Europa på marken i stället för med flyg. Jag är hyfsat nöjd så här långt, men har onekligen lärt mig några saker. Till exempel att tänka efter lite själv.

Byten!
Lektion 1: se till att ta till lite extra marginal för bytena. Sådant som tågförseningar existerar (ja, inte bara i Sverige heller), och tio minuters försening kan kasta hela planeringen i papperskorgen. Nu hade jag faktiskt tagit till en extra dag i mitt schema, för att vara säker på att komma i tid till mina uppgjorda möten. Tanken var att hinna sova ut efter att ha suttit på tåg i över ett dygn. Nu blev det inte så. Jag fick sova på hotell, en natt i Köpenhamn och sen en natt i München, och kom fram nästan ett dygn senare än jag hade tänkt. Men hyggligt utsövd, i vilket fall som helst. Så planen funkade rätt okej.

Interrail
Jag reser med Interrailkort. Det är prisvärt och ger viss flexibilitet. Men det gäller ändå att boka platsbiljetter. Alla snabbtåg och nästan alla långdistanståg verkar ha krav på platsbiljett. Och det blir fullt, det fick jag veta när jag skulle hitta ett nytt sätt att ta mig fram efter att jag missat tåget.

Resebyrån vet inget
Jobbets resebyrå vet absolut inget om tågresor. Jag lät dem boka min rutt, och de tänkte lika lite som jag på att ta till ordentliga marginaler för byten. På resan tillbaka skulle jag ha åtta minuter på mig för ett byte mellan två resor som var sju timmar respektive nästan tolv timmar långa. Det är ju inte vettigt! Jag gick in på järnvägsstationen i Pisa och fick hjälp att boka nytt, så att jag inte riskerar att missa anslutningen till nattåget på resan tillbaka också.

Att boka nytt
Resebyrån kan heller inte göra något alls för mig efter att jag har rest iväg. Till exempel kan de inte boka nya platsbiljetter när jag missat det tåg jag borde ha varit på, eftersom de inte kan skicka mig de fysiska biljetterna. Det ledde till ytterligare stress när biljettkontoret i Köpenhamn var stängt. Nu gick det att åka med tåget därifrån på bara Interrailkortet, så det ordnade sig. Jag lärde mig dock av en medpassagerare senare under resan att DB har en app där det går att boka platsbiljett papperslöst. Åtminstone på tyska tåg. Jag har inte testat än, och har ingen aning om vad det finns för begränsningar, men detta ska jag absolut utforska om jag reser så här igen.

Jag hoppas att det är nån mer än jag som har lust att fortsätta strövtågen i faktasilandskapet. Det blir dock en paus nu. Den här veckan ägnar jag mig åt årets Swecon. Sen kanske pausen fortsätter en vecka till, på grund av jobb och liv. Men sen återkommer jag. Vi ses i alla fall i helgen, hoppas jag!

Foto av boken Best of Edmond Hamilton, redigerad av Leigh Brackett.På fredag, sade jag visst. På fredag pratar vi om ”What’s it like out there”. Nu hoppas jag att du har läst den, för nu är det fredag. Det som följer här är några av mina tankar om novellen. Sen vill jag gärna veta vad du tycker och tänker! Skriv antingen här i kommentarsfältet eller på twitter eller nån annanstans. (Missade du själva inbjudan att prata om noveller så hittar du den i föregående inlägg.)

Berättelsen är alltså utgiven 1952, och är en kraftigt omarbetad version av en cirka 20 år äldre novell som aldrig blev publicerad. Den utspelar sig i ett framtida 1960-tal där rymdfart är ett riktigt krasst industriellt företag och människor är förbrukningsvara. Rymdfarare förväntas stryka med. Raketer skickas iväg 20 stycken samtidigt, utan säkerhetsmarginaler och med brutal acceleration. Det enda syftet med att skicka människor till Mars är att utvinna naturresurser för att upprätthålla det trygga och välmående samhället av konsumenter hemmavid.

Dödligheten i både avfärd och ankomst påminner mig om det ganska omfattande sovjetiska marsprogrammet. Det handlade aldrig om att skicka kosmonauter, men de avfyrade en imponerande följd av sonder mot Mars som antingen strök med redan i uppskjutningen eller gick sönder på vägen dit. Ja, och till slut ett par som i alla fall delvis fungerade. Men skicka iväg farkoster med människor med samma attityd, det skulle förmodligen vara väldigt dålig PR.

Hur som helst handlar detta om vad som händer när huvudpersonen Frank återvänder till jorden. Han vandrar yrvaket omkring i en vardagsvärld som aldrig blir sig lik, traumatiserad som efter ett krig. Jag tänker mig att en del av läsarna vid den tiden den här novellen kom ut kunde identifiera sig med upplevelsen att återvända efter att ha varit med om saker ingen därhemma kunde begripa. Edmond Hamilton hade själv inte varit i kriget. Även om han försökte ta värvning så blev det aldrig av, men han kan nog ha tagit hjälp av stämningar i samtiden för att få till den starka känslan.

Det här scenariet framstår i skarp kontrast mot många andra berättelser, där utforskandet av rymden är ett storslaget äventyr. En av Franks gamla vänner visar sig ha haft en ganska romantisk uppfattning om uppdraget, och hade sett det fantastiska i att uppleva en ny värld. Men han kom aldrig hem igen. Frank verkar ha lite svårt att tänka sig in i upptäckarattityden. Jag undrar hur Frank tänkte innan han själv for iväg, vad som fick honom att ta jobbet.

Personerna Frank möter ställer alla titelns fråga, men egentligen vill de inte veta hur det är där ute. I stället börjar de berätta om egna upplevelser. Men Frank kan inte heller berätta. Vissa händelser är hemligstämplade, andra är bara för obehagliga för att dela med sig av.

För mig som är van vid nutidens panoptikonaktiga rymdfart (där det går att följa raketuppskjutningar i realtid och där vi får video från internationella rymdstationen) känns det lite konstigt att föreställa mig den här hemliga situationen. I novellen vet ingen på jorden någonting om hur det är på Mars, och Marsfararna får skicka hem 32 ord varannan vecka. Det ger mig en liten tankeställare, med perspektiv på min egen tid. Det är när jag läser sådant jag förstår vad det betyder att vi lever i en informationsålder.

Vad tänkte du när du läste den här novellen?

Skärmdump från filmen Frau im Mond, som visar en novelltidskrift den unge Gustav (”jag har studerat månen i hela mitt liv”) läser. Den här tidskriften har aldrig funnits i verkligheten, men dock många andra, liknande.

— Du lyser upp när du pratar om den där!

Min kompis såg tydligen nån sorts förändring hos mig när samtalsämnet växlade. Jag hade just dragit upp New York 2140 ur väskan och berättade om varför jag läser allt Kim Stanley Robinson skriver.

Det är rätt märkligt, jag blir nästan alltid glad av att prata om science fiction. En fråga om lästips kan jag sällan ignorera. Därav till exempel den högst personliga lilla listan på böcker jag gjorde häromsistens.

Jag anar att det finns nånting här. En källa att dra inspiration ur.

Nu tänker jag dra igång en liten novellcirkel här! Jag vill berätta om sf, men också prata och diskutera. Dra med mig den som har lust på ett strövtåg genom faktasilandskapet*.

Den bästa motionen är den som blir av, sägs det. Samma princip gäller också andra delar av tillvaron, så det får inte bli för krångligt. Så här tänker jag att det ska gå till:

En gång i veckan, ungefär, bjuder jag in till samtal om en novell. Det blir en del klassiker, några udda kuriositeter, och ibland nåt nytt och hett.

Jag länkar till texten om den finns på nätet, och annars upplyser jag om var och hur den går att få tag i. Efter en vecka lägger jag upp en liten kommentar, med information och anekdoter, och sen kan den som möjligtvis har lust vara med och snacka om novellen.

Kommentarsfältet här är öppet, och den som hellre vill kan ta diskussionen i nåt annat forum. Det går bra att prata på twitter (jag är @landetannien och så kan vi använda #faktasilandskapet) och jag startar en tråd i nån lämplig grupp på facebook.

Men det här borde kunna funka va?

Sagt och gjort! Nästa helg blir det samtal om ”What’s it like out there”, en novell från 1952 av Edmond Hamilton. Det är en ganska deppig historia om en rymdfarare som är tillbaka på jorden igen.

Edmond Hamilton var ett stort namn en gång i tiden, men han nämns inte så ofta nu längre. Han var med från science fictions själva födelse som genre på 1920-talet, och blev en mästare inom det som kom att kallas ”space opera”. Men ”What’s it like out there” är en annan sorts berättelse, och mycket mörkare. Den fängslade mig på flera sätt, men det återkommer jag till nästa helg. Här vill jag bara peka ut redaktörens roliga presentation av författaren, som finns i originalpublikationen (som min länk går till).

/…/ ”World-Wrecker” Ed Hamilton earned his reputation for more muscular heroes, more voluptuous gals, more spectacular disasters, more menacing villains . . . and because he has always been a good, skilful writer, he rated tops in the space-opera field.

Now science fiction has grown up. And so has Hamilton. He has adjusted his sights to the new goal, as have other seasoned scribes who really had the stuff inside of them and were just waiting around for the right audience.

Det säger en del om vad som rörde på sig i sf vid den här tiden. Hela det som ibland kallas science fictions guldålder hade utspelat sig under de senaste sisådär femton åren innan den här novellen skrevs. En del av den nya mognaden kom nog genom ålder och erfarenhet, somligt av det genom impulser från hur genren utvecklades, och en del från kreativt samarbete med hustrun. 1946 gifte sig nämligen Edmond Hamilton och sf-författaren Leigh Brackett, och jag har förstått det som att hans författarskap påverkades mycket av det.

Här hemma har vi en samling med Ed Hamiltons noveller, redigerad av hans fru (och symmetriskt nog också en samling med Leigh Brackett-historier, redigerad av Ed Hamilton). I förordet skriver Leigh Brackett bland annat att Edmond Hamilton var den förste som skrev en berättelse med rymddräkter i. Det tycker jag var intressant. Det är troligt att han själv aldrig hade läst om något sådant innan han själv skrev om det, även om internet verkar ha bestämt sig för att Edison’s Conquest of Mars av Garrett Putman Serviss (1898) var allra först.

Att vara först är förstås inte det enda som räknas. Det är svårt att hitta någon fundamentalt originell idé att skriva om, men det går alltid att göra något bättre och intressantare med en gammal sak. En stor del av science fictions historia går ut på att återvända till samma troper, uppfinningar, platser och företeelser, och tolka dem på nya sätt.

För övrigt blir jag väldigt nyfiken på world-wrecker-grejen. Det lär ha varit stort i space opera nästan ett halvsekel innan dödsstjärnan dök upp på vita duken. Egentligen är det en fundamentalt löjlig idé. Att spränga en planet är så orimligt krävande jämfört med att bara utplåna allt liv på ytan.

Det finns folk som har diskuterat fysiken kring det, om du är nyfiken. ”Bad Astronomer” Phil Plait till exempel. Och här är en fysikstudent som räknat på dödsstjärnans förmåga förutsatt att Imperiets mytiska teknologi fungerar som det sägs att den ska göra enligt Källorna till Star Wars-information.

Sen känner jag att jag inte helt och fullt förstår lockelsen med att skriva berättelser om exploderande planeter. Eller att läsa dem. Men det måste ju vara nåt, och jag känner att min sf-allmänbildning brister lite i att jag inte själv har läst några riktiga planetsprängarberättelser. Att själva grejen fortfarande är effektfull visades nyligen av Neal Stephenson i Seveneves, där vår måne råkar ut för nåt. (Obs, detta är inte en spoiler — det händer på första sidan.)

Det här är den sortens små utvikningar ni kan förvänta er framöver, i den är novellcirkeln. Läs ”What’s it like out there” (garanterat utan sprängda planeter) och kom tillbaka hit nästa vecka så beger vi oss till den första rastplatsen i faktasilandskapet.

*Faktasi är inte en felstavning. Det var det vinnande bidraget när svenska Galaxy utlyste en tävling om vad science fiction borde heta på svenska. Ordet fick aldrig fäste riktigt, men jag tycker att det är kul att plocka upp och använda konstiga ord.

Jag fick en fråga på twitter:

Mitt första svar skulle vara: läs noveller! Ta en sån bok som När allt förändrades, där John-Henri Holmberg har sammanställt en lång rad jättebra noveller som ger lite smakprov av olika författare och science fiction-motiv.

Men sedan skulle jag vilja göra ett eget urval av några böcker jag själv gillar. Ett urval som visar på science fictions bredd och möjligheter, och på att sf-litteraturen existerar idag och inte bara är nåt som fanns förr.

Det är här svårt på många sätt. Vilken bok som passar bäst i ett visst läge beror så mycket på vem det är som frågar. Science fiction kan också vara så många olika saker. (Obs att jag dessutom är också en sådan som tycker att saker inte behöver vara antingen eller. Science fiction existerar i en zon där ett visst verk kan graderas som mer eller mindre science fiction-artat enligt en rad olika skalor och kriterier.)

Ann Leckie: Ancillary Justice
Det här är första boken av tre i en rymdoperaserie. Det jättelika Radch-imperiet knakar i fogarna. Det har länge levt på att ständigt expandera, ständigt lägga nya världars resurser till sina totala tillgångar. Och det är beroende av besegrade fiender för att göra ”ancillaries” till sina skepp: de mänskliga kroppar som kopplas ihop med skeppets AI och blir en del av dess sinnesapparat och ett gränssnitt för att samarbeta med människor. Vi får också följa Breq, en mycket intressant personlighet, som räddar livet på Seivarden som hon inte ens tycker om.

Jag vill rekommendera den här boken (och dess uppföljare) som ett exempel på vad space opera kan vara nuförtiden. Det har hänt mycket sedan Stiftelsen (som jag för övrigt finner nära nog oläsbar), och det är värt att ha vittring på den stora våg av ”ny space opera” som tog sin början på 1990-talet. För den som vill nysta vidare i den undergenren är det värt att ta en titt på Iain M. Banks produktion, för hans Culture-böcker är en sorts referenspunkt.

Ann Leckies böcker har blivit väldigt populära, och det är kul att ha läst något rätt så nytt som det finns god chans att stöta på andra som känner till! Dessutom tycker jag att den här serien gör lite intressanta saker med den gamla sf-skräcken att uppslukas av en svärmintelligens och förlora sin identitet. Och även med idén att dela upp sin personlighet i flera olika kroppar.

Ann Leckie är också en av hedersgästerna på årets stora sf-kongress, här i Uppsala.

Ted Chiang: Stories of Your Life and Others

En samling noveller av en av de finaste sf-författarna som lever idag. Han förtjänar att vara mycket mer känd. Jag hoppades att människor skulle börja prata en massa om Chiangs geni efter filmen Arrival, som bygger på novellen ”Story of Your Life” i den här samlingen. Varenda en av berättelserna här är en perfekt slipad ”vad skulle hända om det vore så här”-ädelsten.

Det finns människor som tycker att Ted Chiang skriver torrt. Det handlar inte så mycket om människor och att porträttera dem, utan det handlar om att fundera över hur saker hänger ihop. Flera av de här novellerna är helt orealistiska, men de smakar mycket starkare av science fiction än av fantasy. Hur skulle det vara om den babylonska kosmologin stämde och beskrev hur universum fungerade? Vad skulle då hända om Babels torn faktiskt byggdes?

Den här boken förtjänar att finnas i varje sf-älskares bibliotek. Och i många andras också!

Jo Walton: Among Others

Apropå sf-älskare. Detta är en fantasybok, som handlar om att växa upp som science fiction-läsare och älska alla de böcker som Jo Walton själv har en nära relation till. Den som är yngre än hon kan fortfarande känna igen en del titlar. Och för andra, som bara har nosat på Asimov och Clarke, kan detta bli en fiktionaliserad introduktion till lite genre-historia.

Samtidigt är det en fin berättelse i sig själv. Fantasyinslagen är ganska nedtonade och skulle kunna tolkas metaforiskt av en läsare som inte är inläst på genrelitteratur. Det utspelar sig i en värld som ligger rätt nära vår egen, precis som i annan nutidsfantasy.

Linda Nagata: The Red

Åter till häftig och samtida science fiction. The Red-trilogin handlar om militären, i en nära framtid, där krigen domineras av en privat marknad för högteknologiska vapensystem. Den övergripande historien handlar om vem som styr världen, och hur och varför. Men i förgrunden finns många kortare episoder av handling och dramatik.

Jag är inte så jätteintresserad av att läsa om krig, men jag förstår att lockelsen till stor del är att det ger extrema situationer som ställer frågor om moral och identitet på sin spets. Ännu mer så i den här framtiden. Soldaterna har implantat i hjärnan, som ger dem gränssnitt mot sina vapen och direkt kommunikation med varandra. Allt de ser och upplever kan spelas in.

Jag har förstått att somliga tycker att den första boken i trilogin har problem med att tempot varierar kraftigt. Det börjar häftigt, och sedan blir det en lång bit då allt rör sig mycket långsammare. Det kan nog stämma. Men jag tyckte om den lugnare biten också. Det handlar ganska mycket om hur det funkar att vara en ung person och ha olika sorters relationer utan något som helst privatliv.

Dessutom tycker jag att det är intressant med cyborghistorier. Huvudpersonen James Shelley äger inte sina egna ben, de är militärens. Det gör honom till något mer än han var från början, men gör honom också mindre till sin egen.

Peter Watts: Blindsight

Det finns människor som har fungerande ögon, men som inte medvetet kan uppfatta synintrycken. Det är det här fenomenen som ligger bakom bokens titel. Här får vi följa en mycket egendomlig besättning som ska ta kontakt med den första utomjordiska intelligens som mänskligheten har stött på.

Det här är en bok med mycket tuggmotstånd, och ganska mörk. Men också en berättelse som ställer stora frågor om vad medvetandet är och vad det är bra för, till exempel. Den används som kursbok på vissa universitetskurser, så vitt jag förstår.

Kim Stanley Robinson: Aurora

En intressant sak med att läsa mycket science fiction är att kunna se hur vissa ämnen stöts och blöts, bollas fram och tillbaka mellan olika författare, och hanteras på nya sätt och ur nya vinklar. Ett motiv som hängt med genom en stor del av genren är tanken om generationsstjärnskepp, som kan vara ett hem för människor under hundratals år medan de färdas mot något nytt stjärnsystem att befolka.

Kim Stanley Robinson är en i grunden mycket optimistisk författare — det är en av anledningarna till att jag har varit väldigt förtjust i hans författarskap väldigt länge — så det känns intressant att se honom göra en så nedslående tolkning av det här temat. Aurora ifrågasätter hela tanken med generationsstjärnskepp, och gör det väldigt grundligt. Det ger många infallsvinklar på vad som egentligen behövs för att människor ska kunna klara sig, och hur sårbart och viktigt livet är. Samtidigt ger boken anledningar att bli lite kär i själva mänskligheten och jorden vi bor på, så den är långt ifrån svart och pessimistisk.

Detta är också en berättelse om att berätta historier. Och huvudpersonen är egentligen själva skeppet. Det är intressant att följa hur skeppets AI försöker få fatt på hur det ska bete sig för att skildra resan och livet ombord. ”Scribble ergo sum”. Jag säger inte mer.

Svängd hotellfasad mot grå himmel.

Hotellet vid rymdhamnen.

Vi lever i framtiden. Enligt William Gibsons utslitna uttalande (The future is already here — it’s just not very evenly distributed) borde det gå att hitta framtiden omkring oss om vi bara tittar. Vi går därför ut på stan i Uppsala för att leta efter framtid.

Från hotellet vid rymdhamnen åker vi skyttelbuss till … Chalmers Lindholmen, i Göteborg. Där berättar Thommy Eriksson om sin forskning om virtuell verklighet och science fiction.

Sen sitter vi ner och småpratar om rollspel, varför vi sysslar med det och vad det är som gör det kul, rent subjektivt. Då nämner vi också en konversation från ett tidigare avsnitt, nämligen när vi träffade Anders Björkelid och pratade om NisseNytt.

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu