Förra året arrangerade jag Steampunkfestivalen, som var 2014 års Swecon (Sveriges nationella sf- och fantasykongress). I år tänkte jag ta det lite lugnt och inte ha en massa ansvar för saker och ting. Att ta hand om hedersgästerna, det är en rolig uppgift och kräver inte att jag uppoffrar jättemycket fritid. Men just nu, när det drar ihop sig till kongress om mindre än en vecka, börjar jag känna att det är ganska mycket jag tagit på mig att göra under själva evenemanget.

Det börjar redan på torsdag, då vi har en panel och signeringar med på SF-Bokhandeln i Stockholm (från 17, om någon undrar). Alla hedersgästerna är med: Madeline Ashby, Ben Aaronovitch, Kristina Hård, och dessutom som bonus David Nickle.

Själva ConFuse börjar på fredag eftermiddag, med program från 18. Själv ska jag delta i fem programpunkter, vilket just nu känns väldigt mycket — men väl på plats hoppas jag verkligen hinna vara social också. Det kommer så många människor jag vill träffa! Här är i alla fall en lista på mina punkter.

Fredag 20:00, intervju med Madeline Ashby

Det blir andra gången jag gör en hedersgästintervju på scen. Jag är dessutom bra förberedd och påläst, kanske bättre än förra gången. Det blir nog roligt, och Madeline Ashby är cool.

Lördag 17:00, panel: Conventions today and tomorrow

Här ska jag väl säga lite om mina blandade tankar om vad jag vill att sf-kongresser ska vara, och vad jag ser som möjligheter och problem. Det sitter andra smarta människor i panelen, så jag behöver inte komma med så väldigt mycket själv. Det kan nog bli intressant, i alla fall.

Lördag 20:00, panel: Var framtiden bättre för? En diskussion om retrofuturism

Jag är moderator här, så jag ska ställa frågorna snarare än svara på dem. Om jag bara kan komma ihåg det, så kommer det att gå bra. Det är både bra och dåligt att det är ett ämne jag själv investerat en hel del tankar i.

Söndag 12.00, workshop: Skriv en briljant kongressrapport

Den här punkten är jag lite mer nervös för. Jag har inte hållit någon skrivarverkstad förut. Hoppas att det kommer någon. Och att jag lyckas förmedla det jag tänkt. Och att de efter detta skriver briljanta texter!

Söndag 16.00, föredrag: Atomkärnan på gott och ont

Det här är alltså mitt föredrag om hur kärntekniken har satt sitt avtryck i kulturen. Lite fysik slinker väl med, men mest ska det handla om sådant som mutanter, Kinasyndromet, när Dagobert klöv atomen, och så vidare. Det är i stort sett en repris från Archipelacon, men jag räknar med att det är helt andra personer i publiken.

Jag har lite att förbereda, alltså. Praktiskt att ha semester nu. Fast semester från ett jobb utesluter ju inte jobb med annat, och jag ska göra två intervjuer för Populär Astronomi inom den närmaste framtiden också. Tråkigt har jag sällan.

Antologierna Maskinblod, volym 1-3Tidigare i år hade jag en föresats att recensera svenska noveller någotsånär regelbundet. Detta projekt kom av sig lite, och det beror till stor del på att jag tycker att det är lite svårt att läsa noveller. Jag har diskuterat det här tidigare, faktiskt redan på min första blogg. Det tar jättelång tid för mig att läsa en novellsamling, för att jag inte förmår börja läsa en ny berättelse precis efter att ha avslutat en. Varje berättelse behöver liksom smältas och läggas bakom mig innan jag tar mig an nästa.

Nu är jag snart redo att ta mig för att dissekera en eller annan novell igen, för jag har lyckats komma en bra bit genom antologiserien Maskinblod. Framöver ska jag ta mig för att recensera några av novellerna, de jag tycker att det känns intressant att försöka säga något om. I detta inlägg tänker jag bara kommentera själva böckerna, som föremål. De ser nämligen inte riktigt ut som jag är van att böcker gör.

Läs hela inlägget här »

Ett somrigt gömställe i busken. Foto: Åka.

Ett somrigt gömställe i busken. Foto: Åka.

Ett småpratigt sommaravsnitt, inspelat i det gröna utomhuset. Vi pratar om hur vi skulle kunna bli bättre på att få ut det mesta av vår läsning, och lyckas möjligen komma fram till något. En intervju med Erich von Däniken inspirerade oss att prata lite om hans teorier om besök av utomjordingar i forntiden. Dessutom försöker vi ringa in begreppet anti-science-fiction, och även om vi inte klarar det säger vi en del om technothrillers.

Möjligtvis är vi mer småpratiga och mindre fokuserade än vanligt. Det är ju sommar.

Lyssna här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

  • Ladda ner som mp3
  • eller ladda ner som Ogg vorbis (länken är tillfälligt flyttad till kommentarsfältet).
  • .

Vi har förstås RSS. Och så finns vi typ på iTunes – nedladdning verkar funka svajigt på mobila plattformar utan att vi lyckats komma på varför. (I värsta fall kan du alltid dra ner filen härifrån och lyssna med valfritt ljudspelarprogram på mobilen.)

Klicka här för länkar och annan extra information

Jag borde läsa Greg Egan. Jo, verkligen. Han är exempel 1A på hård sf, science fiction som utgår från verklig vetenskap och extrapolerar från den, och där de vetenskapliga och tekniska spekulationerna är vad som driver handlingen. Med tanke på mina intressen känns det lite konstigt att jag inte läst in mig på honom. Greg Egan har rykte om sig att vara hårdast av de hårda.

Nu plockade jag upp ”The Planck Dive”, en berättelse som jag slumpmässigt råkade hitta i sommarstugan där våra novellmagasin bor. Den är alltså inte utvald på några uttänkta kriterier. Det slog mig bara att detta är en utmärkt studie i varför hård sf ofta inte är särskilt nybörjarvänlig.

”The Planck Dive” kräver en viss typ av läsare, helt klart. (Liten not här: sedan jag började skriva detta har jag läst en till berättelse av Greg Egan, och den var helt annorlunda. Så det är inte så att han alltid skriver så här.)

Bara en sådan sak som att Greg Egan inleder denna berättelse med två meningar som skissar upp ett scenario och presenterar en person, för att sedan följa upp det med mer än en sida om feynmandiagram och virtuella partiklar innan något som liknar en handling kommer igång. Den person som planerar att genomföra ”planckdykningen” får vi knappast någon uppfattning om alls. Hon heter Gisela och presenterar sig inför sina gäster med en stiliserad ikon vars yta fungerar både som som hud och kläder och kan ge henne taktila intryck, och där slutar beskrivningen.

Anslaget tycks säga att detta helt enkelt inte handlar om personerna och deras relationer och reaktioner så mycket som det handlar om rå och ofiltrerad fascination inför fenomenen. Och Greg Egan tänker inte kasta bort dyrbart utrymme på att upprepa sådant som diskuterats i sf hundra gånger tidigare, utan går direkt till de centrala ideerna för just denna berättelse.

Scenen är en bosättning eller forskningsstation nära ett svart hål. De personer vi möter är i högsta grad post-mänskliga och de kan välja att uppleva världen genom diverse gränssnitt. Presentationen av hur de två gästerna anländer (de strålas över som komprimerade informationspaket som rekonstrueras på plats) måste vara högst förbryllande för den som inte läst något liknande tidigare.

”Hon sträckte ut sin hand, och besökaren steg fram och skakade den — även om det var möjligt att hon uppfattade och utförde någon helt annan handling, översatt genom gest-interlingua.” (Min översättning.)

När Gisela och gästen Cordelia ska ut och beskåda det svarta hålet beskriver Egan i svepande drag ljuskoner och världslinjer – för att vana läsare av hård sf har tänkt på sådant förr och är väl bekanta med ingredienserna, förmodligen både från tidigare sf och från populärvetenskapliga framställningar av relativitetsteorin. Gisela frågar Cordelia om hon känner till ”the starbow effect”, och Cordelia, vars roll i berättelsen är att vara läsarens ställföreträdare, svarar helt kort ja.

Jag föreställer mig för övrigt att det finns två typer av ideala Greg Egan-läsare. Den ena typen nöjer sig inte med populärvetenskap på nivån av Illustrerad vetenskap, utan också har New Scientist och Scientific American på nattygsbordet, samt en eller annan bok av John Rees, Simon Singh och så vidare. Den andra typen accepterar de där vetenskapliga utsvävningarna som poetiskt technobabble, och bryr sig inte så mycket om att förstå detaljerna. Även den första kategorin av läsare bör nog kunna läsa på det här andra sättet, för att riktigt begripa sig på hård sf. Det är kanske inte att förstå allt som är grejen, utan att ryckas med i en känsla av att det faktiskt, egentligen, går att förstå.

Den sorts läsare som nog som inte kan klara av Greg Egan är den som vill att varje stycke ska vara klart och genomskinligt.

”She instructed the scape to switch to Belinsky-Khalatnikov-Lifshitz geometry, then restarted time.”

Det här går aldrig att komma undan med i populärvetenskap. En av de saker jag själv har fått kämpa allra mest med är min tendens att vilja plantera begrepp som får flyta omkring ett tag i min framställning innan jag förklarar dem. När jag läser ”The Planck Dive” börjar jag misstänka att detta är en ovana jag lagt mig till med genom att läsa för mycket science fiction och för lite av duktiga vetenskapsskribenter. Det är två väldigt olika typer av text, och det gäller att förstå hur de fungerar för att kunna använda rätt grepp på rätt plats.

Riktigt hård sf är en väldigt högt utvecklad och avancerad litteraturform, som följer sina egna konventioner och kräver en viss attityd hos läsaren. Det går inte att benämna denna ”populärlitteratur”, oavsett hur dåligt papper tidskriften trycks på, för den har inget brett genomslag och kommer nog aldrig att få det heller.

***

Här skulle jag kunna avsluta den här texten, för detta avrundar mina observationer om hård sf. Men det finns minst en sak till jag gärna vill peka på i den här novellen.

Det är lätt att tro att ”The Planck Dive” bara handlar om svarta hål, men en intressant sak med just den här novellen är att den passar på att göra en metapoäng om just det här med klassisk litteratur kontra hårda skildringar av fysiken. Jag är inte säker på att det är någon rimlig poäng, men ändå.

En av besökarna till det svarta hålet är nämligen en poet från gamla jorden, Prospero, som omhuldar ”flesher culture”, kroppslighet och historia. Han beskrivs som en relikt, som sitter fast i ett förflutet som han inte ens riktigt förstår. När han ska tolka dykningen in i det svarta hålet är han helt ointresserad av vad de inblandade själva säger om vad de gör, utan han vill skriva om det hela efter eget huvud, i en episk dikt med diverse krystad symbolik. Alla de övriga betraktar honom som en underlig anomali, en värdsfrånvänd tok som medvetet missförstår hela företaget.

”Baudelaire can screw himself. I’m here for the physics”, som Cordelia säger.

(Om jag hade min Shakespeare i färskare minne skulle jag säkert kunna se ifall Egan försöker göra något smart med de här personernas namn och roller, men min traditionella bildning är inte så gedigen. I ärlighetens namn minns jag inte just något om Baudelaire heller. Vilket säkert visar något det också.)

Cordelia hör uppenbart inte hemma i Prosperos tillvaro, hon vill slå sig fri och uppleva verkligheten, och hon gör det genom att sända en kopia av sig själv med på färden in i det svarta hålet. Kopian kan förstås aldrig komma ut igen, men är i vilket fall som helst en fullständig person som får uppleva genombrottet — lärdomarna när de utforskar fysiken på Planckskalan.

Det här läser jag som ett avvisande av traditionell litteratur, och ett försvar för ”riktig”, hård, science fiction. Greg Egan berättar varför han skriver det han gör, och försöker visa varför. När han ändå är igång får sig litteraturetablisemanget en känga i form av karikatyren Prospero.

Slutet är ganska intressant. Det bryter med en kliche inom subgenren, detta att huvudpersonerna så ofta lyckas nå den oändligt kraftfulla tekniken som gör människan lik en Gud. Tidigare i berättelsen diskuterar Gisela Tiplersk återuppståndelse — att kunna simulera de döda perfekt, så att det vore detsamma som att de skulle komma till liv igen — men avfärdar den möjligheten. Så även den Tiplerska doktrinen att omvandla all materia i universum till beräkningsmaskiner och kunna genomföra oändliga beräkningar. Inte heller uppenbarar sig någon oväntad möjlighet att manipulera rumtiden och ta sig ut ur det svarta hålet innan expeditionens medlemmar går under. De accepterar slutet, för de har fått det de ville ha. Meningen med hela företaget var ögonblicket av insikt, att människor fick uppleva fysikens extremaste ytterligheter.

Budskapet tycks vara: sense of wonder är nog, det är all transcendens vi behöver.

***

Här skulle jag också kunna sluta, men det finns ytterligare en sak jag skulle vilja peka ut i Greg Egans text. En av mina egna käpphästar, nämligen de ogranskade antagandena om att vara människa.

Varför tycks vissa artefakter av den fysiska tillvaron konserveras (handslag, minspel) medan andra avfärdas (sex, kroppens integritet)? Varför väljer postmänniskorna att uppträda i manliga och kvinnliga former? Varför måste kroppsligheten representera det bakåtsträvande, förtryckande och begränsande — vad säger det om synen på mänsklighet överlag? Varför är anknytning till historien bara något som binder människor, och inte ännu en källa till förundran och insikter? Och varför måste andra former av kultur avfärdas, för att fysiken ska upphöjas till det högsta goda?

Kim Stanley Robinson och Karl Schroeder skriver hård sf som fungerar för en läsare som mig. De hanterar människor som fysiska och biologiska varelser även när de utvecklas vidare bortom de former vi har nu. Nu har jag läst för lite av Greg Egan för att avfärda hans författarskap, men den här novellen kan stå som exempel på en syn på människan som jag inte kan köpa.

Jag kommer troligtvis inte att skriva någon ordentlig kongressrapport, men efter att ha suttit och glott på internet en stund känner jag att jag ska bubbla ur mig några intryck i alla fall. Jag har ju tillbringat fyra dagar på Archipelacon, tillsammans med minst 700 till. (De sålde ju slut, 800 medlemmar, och tydligen var det en stor andel av dem som faktiskt dök upp.)

En av panelerna jag lyssnade på var ”A life in fandom”, med George R. R. Martin, fanhedersgästen Parris McBride (som också råkar vara gift med GRRM) och Gary K. Wolfe. Det var väldigt trevligt att lyssna på, även om de snubblade lite väl nära ”det var bättre förr”-träsket. (Fint att Parris styrde upp det på slutet och fick det att handla om här och nu.) En sak jag tog till mig var att de talade varmt för synen på sf-kongresser som fest med vännerna, mer än något annat. Ja!

Jag brukar ju säga att en sf-kongress är som en akademisk konferens fast roligare. Men det säger jag ju mest för att kontrastera det mot stora mässor och såna jippon. Rent socialt är det mer som en fest. Och på Archipelacon var det bokstavligen fest, på kvällarna. Svenska kongresser brukar vara lite fattigare på den fronten. Finland är väldigt bra för sånt här, helt enkelt.

[Kapade lite text som fanns här från början, för att jag tyckte att det blev lite mycket namedropping för att passa i bloggen. ]

Den där Mad Scientists-panelen som jag satt i var skoj, men det kändes som om den blev lite tam. Framför allt för att det fanns så många fler kul och galna saker vi kunde ha pratat om. Men det är väl ofta så det är med den typen av väldigt öppna ämnen.

Jag höll mig till min självpåtagna begränsning för bokinköp. Men en av de böcker jag lade vantarna på var Billion Year Spree av Brian Aldiss, en klassisk historik över sf. Signerad av författaren, med personlig hälsning till en svensk sf-personlighet! Den blir en del av bakgrundsläsningen ifall jag nånsin gör allvar av min vaga idé att göra en kort poddserie som presenterar sf för nybörjare! (Idén är alltså att prata om tematik, genresnårigheter, undergenrer, historik, och så lästips förstås, allt på ett sätt som funkar som introduktion för den som inte kan science fiction på sina fem fingrar. Och så skulle det ge mig en ursäkt att kolla upp grejer jag tycker att jag vill ha koll på, men inte har.)

Vad mer? Jag köpte och åt choklad. Lyssnade på en massa kul grejer, som sig bör. Kom Fantastisk podd till undsättning med min bandare, när deras inspelningsdator, vägrade ta in ljudsignalen. Strosade i ett soligt men kallt Mariehamn. Missade en del fantastiskt intressanta saker, för att det aldrig går att se och höra allt. Men testade Oculus Rift!

Summa summarum: jag hade jättetrevligt i fyra dagar.

Sprucken spegel. Bild: Jurek D (CC BY-NC). Klicka på bilden för att se originalet.

Sprucken spegel. Bild: Jurek D (CC BY-NC). Klicka på bilden för att se originalet.

Det finns en kategori av berättelser där verkligheten inte är riktigt tydligt avgränsad. Vad är verkligt, vad är fiktion, och hur går det att se skillnad? Vi tycker att det behövs en term för detta, och har plockat upp ordet verklighetsläckage samt det tjusigt klingande ”ontolepsi” som vi tror oss ha hört på en kurs men inte alls har lyckats bekräfta. Här vänder och vrider vi på olika aspekter av det här fenomenet. Vi har också träffat Annika Waern som forskar om om bleed i rollspel, samt Zrajm som är något av en kännare av filmer med verklighetsläckage.

Lyssna på avsnittet här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

  • Ladda ner som mp3
  • eller ladda ner som Ogg vorbis (länken är tillfälligt flyttad till kommentarsfältet).
  • .

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Länkar och annan extrainfo här

Vad är ”nördiga saker”? Ibland hör jag folk prata om ”nördiga ämnen” eller ”nördiga intressen” som om det vore en specifik sak. De brukar mena sådant som tv-spel och tv-serier — populärkultur. Ganska ofta också lite mer obskyra delar av populärkulturen: som datorer, rollspel, manga och anime, kanske rentav vetenskapsnyheter.

Men vad är det som gör att dessa saker är mer ”nördiga” än andra? Nyligen uppdaterades ju definitionen av nörd i SAOL, och numera står där tydligen förklaringen ”Person som har ett stort specialintresse och därför kan uppfattas som något enkelspårig”. Detta rimmar ganska bra med hur de flesta jag talat med om sådana saker uppfattar ordet nörd. Lägg märke till att det inte har något alls att göra med vad personen är intresserad av! Det går jättebra att vara stickningsnörd, och tågnörd, och trädgårdsnörd. Om någon typ av ämne eller företeelse anses mer nördig än någon annan är ju det ett sätt att diskvalificera andras nörderier och säga att de inte är lika nördiga. Detta samtidigt som folk gärna påstår att det numera är fint att vara nörd.

Det känns inte bra att påstå att tv-spelsnörden är nördigare än sticknörden, helt enkelt. Jag är väldigt starkt emot att värdera och rangordna olika intressen. Sådant leder alltid till ”fake geek”-resonemang, vilket bara är trist och inte leder till något alls.

Samma sak när någon beskrivs som en nörd. Det lär alltså syfta på en viss personlighetstyp, någon som gärna grottar ner sig i ett ämne och lär sig allt om det. Men egentligen säger det nästan ingenting om vem som kanske har något gemensamt med den här personen. Jag kan inte veta om det är någon jag vill träffa eller någon som sysslar med något helt annat än jag, baserat på en sådan beskrivning. Det betyder helt enkelt nästan ingenting.

Det är fint att vara nörd, men jag ser det snarare som en hederstitel som kan vara smickrande att få sig tilldelad av vänner, än någon relevant beskrivning som går att använda. Jag kallar inte mig själv nörd, det faller mig liksom inte in. Hellre talar jag om vad jag är intresserad av. Jag beskriver heller aldrig någon företeelse som nördig, för det betyder ju ingenting.

Logo: piratsvan

Archipelacon närmar sig med stormsteg. 800 fantastiska fantaster samlas på Åland för att vältra oss i fantastik och mer eller mindre relaterade saker i fyra dagar. Jag blev lite förvånad över att bara 144 av medlemmarna kommer från Sverige. (Fans i Finland är förstås mycket coolare än fansen här, vilket de i min bok har bevisat genom att driva ett bud på att få göra världskongress.)

Hur som helst, jag har fått mitt schema för Archipelacon. På fredagen ska jag vara med i tre programpunkter. Först ska jag presentera svensk fandom, tillsammas med Patrik Centervall. Det blir nog ganska improviserat och informellt. Framåt kvällen ska jag vara vara en av fyra som ska ge en liten introduktion till att läsa fantastik, och inte minst komma med boktips, på Mariehamns bibliotek. Ännu lite senare, vid 20, ska jag och några till vara i en panel med titeln ”Mad scientists” där vi ska spekulera om vilda vetenskapsidéer som kan bli verklighet, eller som håller på att bli det.

Vid tre på lördag eftermiddag kommer mitt stora framträdande, det är nämligen då jag ska hålla min föreläsning. Som inte är ett ”föredrag om kärnkraft”, oavsett vad ryktet säger. Titeln är ”The atomic nucleus of good and evil”, och ska handlar om kärnteknikens avtryck i populärkulturen. Jag hoppas att det blir åtminstone hälften så bra som jag hoppas och vill, det var länge sedan jag föreläste på det här viset. Om inte annat kan jag garantera att det är kul att göra förberedelserna. Det här är hur som helst den beskrivning jag författade:

”The splitting of the atom” – does the phrase make you feel anything? Nuclear technology defined the 20th century. It gave us Spiderman, Dr. Strangelove, Project Orion, The China Syndrome, Fallout, and a job for Homer Simpson. And Our Friend the Atom, of course. We have feared the Bomb, but also hoped to harness the power of the atom. Through popular culture, we have participated in the struggle between the atomic nucleus that wants to help us and its evil twin aiming to wipe out civilization in an atomic winter. Is the battle over?

Den här sommaren blir bra när det gäller sf-kongresser, för i augusti ges nästa chans att träffa fantastikfans och att se mig på en scen. Till ConFuse får jag återigen damma av min brutna engelska, denna gång för att intervjua vår supercoola hedersgäst Madeline Ashby. Vi ses där, hoppas jag!

ConFuse logotyp.

Skylt till Hack Green Secret Nuclear Bunker

Ordet ”atombunker” ser konstigare och mer obegripligt ut ju mer jag stirrar på det — alla bunkrar är förstås gjorda av atomer. Skillnaden är då att somliga byggdes för att människor skulle överleva efter ett kärnvapenkrig och jag tror att de flesta begriper att det är en sådan jag syftar på. (”Kärnbunker” låter inte som ett riktigt ord det heller, men ”atombunker” har jag åtminstone hört förr.)

För någon vecka sedan var jag i Manchester på konferens (jag skrev om den på min andra blogg: Att se till att inte vem som helst sätter igång med att klyva atomkärnor), och i samband med det ordnades en utflykt till Hack Green Nuclear Bunker. Vem kan tacka nej till ett besök i en bunker? Särskilt en som var tänkt att fungera som ett centrum för att återstarta centralbyråkratin (regeringen alltså) och civilförsvaret i händelse av att hela samhället slagits i spillror.

Det var faktiskt en väldigt säregen plats, och en märklig upplevelse. Inte minst berodde det på hur hela stället ramades in med information i ett tonläge som jag inte riktigt förstår mig på. Anstrykningen av humor har kanske funktionen att ta udden av det läskiga, men för mig blir effekten mest att det känns som om det här handlar om påhittade historier och rekvisita man sett på film.

skylt-i-bunkermatsalen

Exempel: foldern som beskriver museet (som det ju är nuförtiden) innehåller fantastiska, märkliga formuleringar. ”The only thing missing from the experience is the radiation sickness and a slow lingering death!” Eller framsidan. ”Now declassified. Experience the cold war and see ‘awesome weapons of mass destruction’”.

Jo, för ett ganska stort utrymme av utställningen upptas av helt riktiga kärnvapen. Fast med själva laddningen borttagen då.

Guiden som visade runt var glad och frejdig, även om han till största delen avhöll sig från att skämta. Han vallade proffsigt omkring den stora gruppen, från mässen med orange plaststolar, genom de olika rum som fyllts med utställningsmontrar, förbi luftsluss en och dekontaminationsutrymmet och ner i kommunikationsrummen två våningar under jord. Tre månader skulle folk kunna klara sig här, beräknades det när stället byggdes i sin nuvarande form på 80-talet. De vitmålade betongväggarna kändes väldigt nära i de smala gångarna och de små rummen, jag hade svårt att tänka mig hur de skulle kännas efter några veckor. Starka och trygga eller tryckande och klaustrofobiframkallande? Och så att andas filtrerad luft, i en atmosfär med lätt övertryck för att radioaktivt damm inte skulle kunna tränga sig in. Jag misstänkte att bunkern inte är särskilt lufttät längre, för i rummet brevid mässen droppade vatten från en spricka i taket ner på heltäckningsmattan brevid de uniformerade skyltdockorna, och det luktade kraftigt nysningsframkallande av mögel.

Platsen anlades redan före andra världskriget, berättade guiden. Först var där en falsk järnvägsknut, som skulle locka tyska bombplan bort från de riktiga, och strategiskt viktiga, järnvägsstationerna i närheten. Tyvärr fungerade den idén inte alls, eftersom tyskarna föga förvånande hade kartor och visste hur de skulle användas, och här låg alltså en stor kuliss i trä helt i onödan. Under kriget förlades här istället en radarstation, och personalen eldade upp träanläggningarna för att hålla sig varma.

Det var heller inte första gången här satsades stort på något som aldrig kom till nytta. Under 50-talet byggdes här en enorm radaranläggning för att kunna bevaka luftrummet för att upptäcka om något hotfullt närmade sig från Sovjetunionen. Samtidigt hade förstås supermakterna utvecklat interkontinentala missiler, och då var inte den här anläggningen funktionell längre. Den stängdes ner 80 dagar efter att den togs i bruk (om jag uppfattade guiden rätt). Vilken märklig historia.

En del av den kapaciteten kom trots allt till nytta, men inte för att vakta på Sovjet utan för att se till att flygvapnets övningar inte kolliderade med det framväxande trafikflyget. Det var tydligen nära några gånger, men det hölls väldigt hemligt.

Under 1979-1983 byggdes den nuvarande bunkern, som en del i Regional Government Headquarters Network som skulle fungera som centrum för att återskapa eller upprätthålla centralregeringens byråkrati och förhindra totalt sammanbrott ifall landet skulle slås ut av en kärnvapenattack. 1992 stängdes det ned

Det här var civilförsvarets kontrollrum för återuppbyggnaden, om jag förstått saken rätt. Kolla imponanspanelerna!

civilförsvarets kontrollrum

Men en sån här bunker kan användas inte bara mot yttre hot, utan för att styra upp saker internt. Den gången det var nära att bunkern togs i bruk var 1985, i slutskedet av den stora gruvarbetarstrejken, och det är nog så läskigt bara det. Regeringen hade beslutat att de skulle sätta in militären och utfärda undantagstillstånd, och någon officiell representant hade redan stationerats i bunkern. Då mattades oroligheterna av, och det hela avblåstes.

Det här besöket var som sagt en rätt speciell upplevelse. På väggarna hängde civilförsvarsaffischer och inramade tidningsurklipp om Hiroshima, och i entrén fanns en ganska udda souvenirshop med föremål från kalla kriget. Här kunde vi bland annat köpa sovjetiska partiböcker från 80-talet, äkta med fotografi och allt. Eller sovjetiska vykort. Vår guide förklarade stolt hur den här bunkern numera används till filminspelningar.

Jag lämnade bunkern både road och oroad, med mögeldoften envist hängande kvar i näsan. På något vis kändes det kalla kriget mer avlägset än någonsin, samtidigt som minnena av hur jag som barn låg vaken på natten och var rädd för Bomben hade krupit ut ur de inre gömslena och lurade strax under huden.

Tillägg: Notera att faktakollen bakom detta inlägg inte var särskilt rigorös. Jag har skrivit om min upplevelse, och om vad guiden sade. Vill du ha de historiska detaljerna rätt gör du bäst i att hitta oberoende källor.

Ännu ett inlägg upphämtat ur arkivet, från min första blogg. Detta publicerades ursprungligen den 22 juni 2005.

Det verkar som om Margaret Atwood har mjukat upp sin position vad gäller genre-litteratur. I en ny artikel om varför vi behöver science fiction säger hon faktiskt att ”I have written two works of science fiction or, if you prefer, speculative fiction: The Handmaid’s Tale and Oryx and Crake.”

Jag kan inte låta bli att tycka att den här sansade och resonabla inställningen är mycket mindre rolig än det där numera bevingade uttalandet om ”talking squid in outer space” hon gjorde (var det i en tv-intervju?) — när hon ville skilja på science fiction (som hon inte visste nåt om) och speculative fiction, som hon ansåg att hon själv sysslade med.

Men, för all del, för eller senare måste hon ju ta intryck av vad alla som vet något säger om saken. Det där med ”talking squid” har ju i alla fall blivit ett uttryck som folk använder, och det lär gå att använda även om Atwood själv inte lutar sig på det.

Bara för skojs skull kan det ju ändå vara kul att rota upp lite av den där gamla diskussionens syrliga kommentarer. Från Ansible 193:

Stephen Baxter on Margaret Atwood’s latest dismissive definition of sf, `talking squids in outer space': `Yikes, it’s all my fault then; I did have talking squids in outer space, in my novel Time. Get a life, woman!’ Jeff VanderMeer adds: `I do agree that the disreputable ”talking squid in outer space” subgenre is giving sf a bad name. On the other hand, talking squid in a fantasy or postmodern fantasy story are not only acceptable — they’re expected! At least, by me.’

…och ur Cheryl Morgans recension av Oryx & Crake:

It has been suggested that Atwood is trying to protect her reputation as a mainstream author by distancing herself from the SF ghetto, but if that was her aim it has failed quite spectacularly in one
respect. A reviewer for the New York Times announced that Oryx and Crake was crap because it was SF and SF, by its very nature, could never be anything other than crap. Oh dear.

Jo, det kan man ju säga. En annan sammanställning av saken, för den som är intresserad, hittade jag här.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 733 andra följare