(Jag råkade lägga upp detta på min andra blogg igår, pga trötthet. Men jag tror att detta inlägg passar bättre här, så nu har jag flyttat det hit.)

The-Last-Good-Man-Linda-Nagata Vad händer med det personliga ansvaret när maskiner själva kan fatta avgörande beslut? Det pratas en del om sånt just nu, kanske mest när det handlar om självkörande bilar. Många förväntar sig förstås att trafiken ska bli säkrare och flyta smidigare utan mänsklig oberäknelighet, och att de där valen mellan att köra på ett barn eller offra en passagerare inte ens ska uppstå. Men det finns ju fler situationer där maskiner skulle kunna reagera snabbare och mer tillförlitligt än människor, och där de kanske snart kan ersätta (eller komplettera) oss.

Jag har precis läst en rätt gammal och en rykande färsk berättelse om maskiner som fattar beslut på liv och död.

watchbird004Den äldre av dem är ”Watchbird” av Robert Sheckley (länken går till novellen som ebok från projekt Gutenberg) från 1953. Där sätts autonoma flygande övervakare in för att stoppa mord innan de begås. Maskinerna kan läsa av något diffust beskrivet mönster av hjärvågor och hormoner, och de flyger omkring och uppfattare allt som händer. De är dessutom självlärande och kommunicerar med varandra, och på så vis kan de förbättra sin insats med tiden. Vad kan gå fel?

Så långt låter det som något som passar in perfekt i dagens debatt om deep learning och robotar som tar över människors jobb. Men den har också en stark 1950-talssmak, saknar intressanta personer, och tar snabbt en vändning åt det riktigt skruvade och absurda. En intressant historia, men den känns också ganska platt i jämförelse med den känslomässigt involverade The Last Good Man av Linda Nagata som jag också just har läst.

Jag berättade tidigare om The Red av samma författare, som också handlade om maskiner i krig. The Last Good Man är en mycket annorlunda bok, även om den innehåller lite av samma ingredienser. Även här ser vi hur krig bedrivs av privata aktörer, hur aggression drivs på av vinstintressen, och så vidare. Men den cyborg som finns här har inte blivit starkare och bättre med sina proteser, utan de är trots all högteknologi fortfarande sämre än kroppsdelarna de ersätter. I stället för att krigets soldater är länkade människor med stöd av drönare börjar människor allt mer fasas ut. Huvudpersonen i boken, True Brighton, är en helikopterpilot som fått ge upp flygandet eftersom det numera sköts av helikoptern själv. Men hon är fortfarande i branschen och på fältet.

Samtidigt som maskinerna tar över mer av det faktiska krigandet är det ytterst människor som ligger bakom krigets grymheter. True har för åtta år sedan förlorat sin son i en operation som gick hemskt fel och slutade med att han blev plågsamt och spektakulärt avrättad. Men exakt vad som hände, eller varför, det blev inte utrett. Berättelsen handlar väldigt mycket om moral och ansvar, och att handla rätt. Jag kan inte säga att jag direkt tyckte om den (det gör ont i kroppen när jag läser om blod och våld), men den var fängslande. Och det robotiserade kriget skrämmer mig.

Annonser

”Vi kan bara hänga en stund”, sa Sam när vi gick ner i källaren hemma hos henom. ”För sen måste jag ägna mig åt ondskans ämne: Fysik.”

”Gud, vad jag hatade fysik”, sa jag.

”You know nothing, Tamar Lominadze”, sa Sam och slängde sig i soffan. ”Högstadiefysiken var ingenting. Om högstadiefysiken var Snape så är gymnasiefysiken Sauron.”

(Ur Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren.)

Varför tycker inte människor att fysik är kul, eller åtminstone spännande och intressant? Jag frågade på twitter, och flera personer svarade varianter på att det lärs ut tråkigt. Det tycker jag är synd. Fysik handlar om det minsta och det största, om att kunna se samband och förstå hur saker funkar och hänger ihop. Och bäst av allt: att förstå hur vi kan begripa något om sådant som ligger utanför vad våra fem sinnen kan uppfatta.

Jag har flera tydliga minnen av fysik från högstadiet. Det jag minns är det som kittlade, det som fick mig att bry mig om ämnet. Det var för min del en fråga om kombinationen av min egen läsning och de duktiga lärarna vi hade på Bräcke skola: Jörgen och Björn. NO-undervisningen gick efter teman, och inte uppdelat i biologi, fysik och kemi separat, och därför minns jag inte vilken av lärarna det var som sade vad. Men tråkigt var det i alla fall inte.

1.
Läraren höll upp en tennisboll. Om en atom skulle förstoras så att atomkärnan var så stor som den här bollen, var skulle elektronerna vara då? Olika gissningar från klassen, ingen var rätt. På andra sidan Revsundssjön, förklarade läraren och pekade ut genom fönstret. Jag tittade över till andra stranden. Det snurrade till i huvudet. Atomer är tomma! De består av nästan ingenting alls! Och vi är uppbyggda av atomer.

2.
Jag styrde den fullastade bokvagnen förbi kortkatalogen, och bort mot väggen med Hcg och fakta för barn. Där lutade jag mig bakåt och drog ganska hårt för att sakta in framåtrörelsen och vända vagnen åt vänster. Sedan måste jag skjuta på för att ge fart i den nya riktningen.

Jag jobbade fyra timmar i veckan med att sätta upp böcker i hyllorna, och bokvagnen blev min simulering av en rymdfarkost där friktion och luftmotstånd kunde ignoreras och krafterna blev kännbara. I Heinleins böcker kunde alltid huvudpersonerna massor av saker i huvudet, och känsla för tröghet och acceleration ingick i den mentala verktygslådan. Kunskap gav nycklar till äventyr. Jag ville också vara sån.

3.
Temperatur har att göra med hur mycket materiens smådelar rör sig, förklarade läraren. Vi kan inte se molekylerna dansa omkring, men vi kan bränna oss på en het plåt. Vi kan inte se molekylerna sakta in, men vi kan se fasövergångar. Och om allt skulle stå helt stilla, då skulle det vara så kallt som det över huvud taget kan bli. Absoluta nollpunkten! -273 grader (och några bråkdelar).

Detta tänkte jag rätt mycket på, och memorerade nån siffra för världsrekordet för den allra lägsta uppnådda temperaturen, bara för att det var häftigt.

4.
En friluftsdag skulle en del av klassen ut och vandra i naturen. Per-Erik i min klass visade sig ha läst den Fantasi och vetenskap i science fiction, en bok jag älskade. Vi gick och pratade om märkliga saker, bland annat antimateria. Ett kilo antimateria som kolliderar med ett kilo materia skulle förintas i en explosion lika stor som 43 vätebomber. Ganska maxat.

5.
Läraren höll upp ett papprör. I ena änden stoppade han in en flirtkula, och i andra änden ramlade en annan flirtkula ut. Hur kan strömmen i en elledning röra sig med ljusets hastighet, medan elektronerna rör sig ganska sakta? Elektroner i atomer är inte riktigt som flirtkulor, men principen påminner.

Det här slog ned som en blixt i huvudet. Jag kunde fatta något av vad det var som hände i den osynliga mikrovärlden! Hemma i mitt rum tände jag lyset och föreställde mig elektronerna som stretar fram, hoppande från atom till atom. Och när de kom fram till glödlampan, då skulle de tränga sig fram genom den tröga glödtråden, och knuffas så att själva atomerna började röra sig och tråden blev glödhet och lyste.

Mamma tyckte inte att tv:n behövde stängas av med strömbrytaren. Den drog ingen ström på stand by-läget, för ”då står det ju bara ström i den”. Men mamma! Ström kan inte stå stilla! Då är det inte ström. Liksom.

***

I gymnasiet hade jag två olika fysiklärare. En av dem hade en sorts slagord eller affirmation som han upprepade då och då: ”Fysik är lätt och roligt!” Det hjälper förstås inte att bara säga så. För den som verkligen tycker att fysik är svårt och tråkigt känns det nog mest som ett hån. Men jag önskar att fler kunde få känna att fysik verkligen är coolt.

Under helgen som gick hade jag behövt sätta ihop en föreläsning. Nåja, jag har lite tid på mig än. Om jag bara kan sortera lite bland alla andra saker jag sysslar med jämt.

Hur som helst, kommer du på vår sf- och fantasyhelg 10-11 februari har du chans att höra mig prata om raketdrömmar genom tiderna, från Frau im Mond (som vi talade om i podden för ett tag sen!) till Elon Musk.

Det händer förstås en massa annat också. Så den som känner för det kan komma dit och låta bli att lyssna på mig, och det blir bra det med.

Efter en intressant korridorsdiskussion på Worldcon 75 har jag tänkt en del på något man skulle kunna kalla vetenskapsfantasy, alltså fantasy med magi och sånt, men också med en sort naturvetenskaplig infallsvinkel på såväl magisystemet som världsbygget. Det var därför jag skaffade ljudboken The Rise and Fall of D.O.D.O. av Neal Stephenson (!) och Nicole Galland. (Detta är för övrigt en typisk bok jag aldrig skulle ha läst på papper. Riktigt stora tegelstenar klarar jag lätt av i ljudboksform, men på papper blir de inte lästa — för otympliga att släpa med mig, och jobbiga att hålla i.)

Det är en rätt invecklad tidsresekomedi, som lyckades vara tillräckligt underhållande för att hålla mig kvar genom hela den något för långdragna berättelsen, trots ett par riktigt underliga luckor. (Hur kan samtidiga händelser i parallella tidslinjer ha en sekventiell ordning, va? Antingen händer de väl samtidigt, eller också inte. Liksom. Och det där med ”vikingen” Magnus ska vi bara inte börja diskutera.)

Nu så här lite efter att jag läst boken är det dock nåt helt annat som finns kvar i mina tankar. Här har vi nämligen minst två kvinnor som är mycket explicit attraherade av män, samtidigt som inga av de manliga berättarrösterna beskriver några särskilt involverade tankar om sex. Det känns skönt på nåt vis. Jag antar att vi har Nicole Galland att tacka för detta, för det påminner inte om något jag minns från Neal Stephensons andra böcker (de som jag har läst, vilket inte är alla). Det kontrasterar också på ett lite skumt sätt med Artemis, den nya boken av The Martian-författaren Andy Weir, som jag läste ungefär samtidigt.

Artemis har nämligen också en kvinnlig berättare, en och samma genom hela boken. Jasmine ”Jazz” Bashara är också en heterosexuell kvinna som tänker en hel del på sex. Hon berättar dock inte om hur hon dras till män, utan diskuterar sina egna fysiska företräden. Lite i förbigående sådär, men det är definitivt antydningar om att hon själv ser rätt bra ut. I D.O.D.O. får vi bara veta att Melisande är ganska alldaglig brevid en rätt slående annan kvinna — men hon berättar tydligt att hon tycker att Tristan Lyons är ”a looker” och att hon inte har något emot att han hamnar i hennes synfält efter tidsresorna när kläderna inte följer med. Och Gráinne, den irländska 1600-talshäxan, brer på rätt ordentligt med sina beskrivningar av attraktiva män.

Lustigt då att Jazz liksom beskriver sig själv som sexobjekt. Eller olustigt, med tanke på att hon är skriven av en manlig författare. Det är väl den manliga blicken igen, den där som jag emellanåt blir nästan blind för i kultur för att den finns överallt. Det kändes dock extra unket i kontrast mot kvinnorna i The Rise and Fall of D.O.D.O.. Från mitt perspektiv är de mer rimliga.

Den här skillnaden ger mig också helt olika vibbar när Melisande klär ut sig till prostituerad jämfört med när Jazz gör det. Ingen av dem behöver fullfölja (det gör dock Gráinne, utan samvetsbetänkligheter), men hela grejen blir något annat när personen beskrivs som en person med drifter som kommer inifrån, snarare än något som kommer utifrån.

Det blir kanske olika när män beskriver kvinnor som gillar män, jämfört med kvinnor som beskriver kvinnor som gillar män?

Foto av Saga Elgenstierna.

Nån kanske trodde att vi hade lagt ner den här podden — det har vi inte. Vi har bara haft ovanligt lite tid över de senaste månaderna. Men nu så!

Här är ett färskt avsnitt, varav hälften spelades in redan i september. Detta är ju Gårdagens värld idag igen, så det stämmer fint med vår programförklaring att ligga lite ur fas med allting.

Denna gång pratar vi med vår inbjudna gäst Saga Elgenstierna om Transmetropolitan, en av Åkas favoritserier och dessutom en av de få som faktiskt inte bara har en journalist i huvudrollen utan också handlar om hans jobb. Efter det ger vi oss in på lite småprat om kvinnliga skurkar. Mycket nöje!

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell Licens.

Håkan Lindgren frågar i UNT: I vems intresse görs Blade Runner 2049?

Den frågan har många olika svar. Men texten irriterar mig. Den innehåller en poäng jag tycker är viktig, men den försvinner genom att bäddas in i något som antyder konspirationstänkande.

Det handlar om maskiner. Tänkande maskiner som väcker vår sympati. Det är ett mycket gammalt motiv. Science fiction har handskats med syntetiska människor så länge genren har funnits. Räknar vi med Frankenstein som fröet eller föregångaren (som somliga gör) har vi detta motiv i själva kärnan.

Håkan Lindgren tycker sig däremot se något skifte, något som sker just nu:

Den populärkulturella industrin satsar just nu enorma resurser på att lära oss att älska maskiner.

På att lära oss att rikta vår inlevelse mot maskiner, så att vi omfattar dem med samma inlevelse som levande människor.

Redan de här första två meningarna i texten skorrar och skär sig. Alltså, ja, visst satsar den populärkulturella industrin enorma resurser. Jo, de vill tjäna pengar, och har sett att vissa teman går hem. Kanske känns de som något som ligger rätt i tiden. Men i själva verket är det ingen större skillnad på sympatin för androiden/replikanten/roboten i en berättelse som Blade Runner 2049 jämfört med många tidigare verk. (Det ligger rätt nära till hands att jämföra med en annan film, en ganska gammal en, som hette Blade Runner.)

Berättelser om androider eller robotar har ofta fungerat på flera olika plan. Konstgjorda varelser med intelligens och känslor kan få vara en sorts spegel, eller kanske skrattspegel, för oss själva. De sätter en strålkastare på frågan om vad en människa är. Utöver det handlar det om det mänskliga ansvaret för våra handlingar och skapelser. En av de allra viktigaste funktionerna som androider har är också som en sorts metafor för de människor som stöts ut, som inte ges samma möjligheter och samma människovärde som andra. Androider är ofta slavar, inte bara i Blade Runners värld.

Som Encyclopedia of Science Fiction formulerar det: ”Sf writers almost invariably take the side of the androids against their human masters, sometimes eloquently”.

Eftersom det går att berätta många starka historier med hjälp av den här sortens grepp har det blivit väldigt populärt. Det är knappast något nytt.

Men Håkan Lindgren känner att någon försöker uppfostra honom. Det kanske inte är någon medveten plan, men han uppfattar kanske någon sorts didaktisk grundton? Jag vet inte. Jag förstår nämligen inte riktigt resonemanget. Skulle det finnas ett inlindat budskap som försöker fösa biobesökarna i en och samma riktning?

Grundbudskapet som jag uppfattar i filmen skulle väl vara att det är väldigt otrevligt att förtrycka tänkande och kännande varelser — och att det blir inte bättre om vi själva har skapat dessa varelser. Men det är inte det krönikan handlar om.

Det budskap som stannar kvar på botten av dig är att detta kommer att bli verklighet.

Att maskinen har samma rätt till sina känslor som du. Några alternativ finns inte. Det enda du kan göra är att vara duktig och börja anpassa dig till det redan i förväg.

Det är här Håkan Lindgrens text börjar snudda vid det jag tycker är riktigt intressant. Men han halkar genast bort från det igen, och in på något resonemang om kommersialism. Kanske omedveten kommersialism, men dock.

Att populärkulturen så ofta uppfostrar oss till lydiga konsumenter beror inte på någon illvillig plan, det beror lika gärna på att både populärkulturen och kommersialismen är lika oansvariga och lika kortsiktiga.

Jag skulle vilja komma längre, komma åt något djupare.

Jag med. Men det jag vill komma åt är något helt annat. Något som handlar om vad vi ger upp i när vi går in i vår willing suspension of disbelief, men glömmer att plocka upp igen när vi lämnar fiktionens värld. Det är gömt i en bisats i krönikans mitt, och plockas inte upp igen: ”trots att det du förväntas acceptera ännu inte har hänt och kanske aldrig kommer att bli verklighet”.

I varje given tid finns någon eller några former av teknologi som får en sorts mytologi omkring sig. Ett tydligt exempel finns i det som brukar betecknas atomåldern, och som präglas av en speciell typ av estetik, och en speciell typ av framtidsoptimism. I sf från den här tiden läser vi om fantastiska miniatyriserad kraftkällor, och de ofantliga krafter och möjligheter som atomkärnans kraft skulle ge när den hade tämjts och fanns i varje persons ficka.

Mycket av det där blev faktiskt verklighet. Men långt ifrån allt. Och än viktigare: det som blev av blev inte riktigt som i de fantastiska visionerna. Fysiken angav randvillkoren: strålskydd, materialtjocklekar, säkerhetsavstånd. Det blev något, men inte precis på det viset som berättelserna vande oss vid att tänka på det.

Samma sak är det med de drexlerska visionerna om nanoteknologi. De tog skruv i sf-litteraturen, och vi har läst massor om assemblers och grey goo och programmerbara utility fogs. Det där är nog gott och väl, och vissa av de där sakerna kan fortfarande visa sig vara möjliga. Men nanoteknologin som den utvecklar sig i verkligheten är än så länge mycket mer lik kemi än visionen om mikroskopiska monteringsrobotar. På atomskala uppför sig materian så pass annorlunda att den mekanik vi annars tänker oss inte riktigt funkar. Annorlunda uttryckt: atomer är inte som legobitar. (Det här är ett ämne som skulle kunna utvecklas mycket mer, men det får bli en annan gång.)

Det jag skulle vilja säga är ett riktigt problem med de starka visionerna i sf är att de får oss att tänka lite fel om tekniken. Vi borde oftare hålla i minnet att det som beskrivs kanske är möjligt till viss del, men att praktiska begränsningar och obekväma naturlagar kommer att sätta käppar i hjulet på sätt vi inte så lätt kan förutsäga.

Var lite skeptisk, vill jag säga. Förutsätt inte att saker måste bli på ett visst sätt bara för att du har exponerats för många fantastiska och häftiga berättelser om det. Det gäller såklart också AI och människolika maskiner. Mycket är möjligt, men det kommer helt säkert inte att bli exakt som i berättelserna. Och det måste vi vara beredda på, det också.

I vems intresse utvecklas de här myterna, de här stora berättelserna om framtida möjligheter? I ingen särskild och alla möjligas. I grund och botten tror jag att de bara blir. Det är något som ligger i luften, och historieberättarna snappar upp det. Någon kan förmodligen dra nytta av sådana saker för egen vinning — men det tror jag mest är en bieffekt, inte resultatet av någon listig plan.

Det är i alla fall värt att se tillbaka på genrehistorien och de tidigare exemplen på att saker inte blir exakt så som visionärerna målar upp dem. Vi bör ta de grandiosa förutsägelserna och de andlöst entusiastiska visionerna för vad de är, och inte behandla dem som faktiska spådomar.

Alla gissar. Några önskar. Ingen vet hur det blir. Det är den viktiga poängen som jag skulle vilja föra fram.

Det där med att bli ”uppfostrad” till att acceptera maskinens inneboende värde, det tror jag är ett villospår. Rent bortsett från att Håkan Lindgrens text tycks kretsa kring ett grundläggande missförstånd av hur androidberättelser fungerar.

I vems intresse? I människors intresse, i vår värld där alla människor fortfarande är samma sorts biologiska varelser. Det är under dessa förutsättningar de här berättelserna har kommit till. Vad de betyder i en värld där det finns syntetiska människor och helt människolika androider, det kan vi diskutera då. Det är långt dit, om vi ens någonsin kommer dithän. Tills vidare handlar det om att vara människa.

Det är alltid värt att fråga vem som tjänar på saker och ting, men i det här fallet tror jag inte att vi kommer att upptäcka någon djupare än så här.

Jag utlovade diskussion om en novell idag, men sen kom livet emellan och jag hann inte riktigt lägga ut en pratstart. Förrän nu, framåt kvällen. Så kan det vara.

Novellen på programmet denna gång är som sagt ”Love is the Plan, the Plan is Death” av James Tiptree Jr.

Formatet för den här novellcirkeln är inte hugget i sten, och jag tar gärna emot förslag. Nu har jag till exempel fått höra att om jag säger allt intressant som finns att säga så finns det inget att tillägga och det blir inte så kul att ge sig in i samtalet. Hmm. Värt att tänka på.

Den här gången tänker jag därför inte skriva så mycket. Bara några korta reaktioner och reflektioner.

Jag är oerhört fascinerad av den här novellen. Den är snyggt och suggestivt skriven. (Old one told you, The cold, the cold wind will hold you. Chill cold! Kill cold. In the cold I killed you. Det är ju poesi!) Och så får jag medkänsla med de här varelserna, trots att de är så oerhört främmande. Är de tillräckligt smarta, har de tillräckligt språk och tillräcklig kultur för att kunna hitta ett sätt att klara av de smygande klimatförändringarna?

En helt annan fundering som också väcks i mig är det här med hur science fiction fungerar och ska läsas. Något som definierar sf och skiljer den från vissa andra andra sorters litteratur är att det som beskrivs i texten ska tolkas precis som det är. Står det att det handlar om en varelse med svart pansar och sex ben så handlar det verkligen om en varelse med svart pansar och sex ben, och det ska inte förstås som en metafor för något annat. Men samtidigt tänker jag ofta på hur science fiction har en stark metaforisk funktion, som en sorts renodlad och extrem version av upplevelsen av att leva i en föränderlig och svårtolkad värld — som dock går att förstå och navigera. Det finns inget som hindrar att det går att göra både en rak skildring av något främmande och avlägset, och samtidigt en berättelse som fångar känslan av att vara människa här och nu. Det som är bokstavligt kan ha en metaforisk (eller, hädiska tanke, rentav allegorisk!) funktion, i alla fall om läsaren är lagd åt det hållet.

För visst kan den här berättelsen också handla om instinkter och känslor kontra förnuft. Alla som har gått igenom puberteten kan känna igen sig, på något sätt, i det där med nyvaknade drifter och plötslig längtan att göra saker som man till att börja med inte riktigt begriper sig på.

I det finns också nåt intressant, apropå metaforer, nämligen det där med hur vi någonsin ska kunna förstå den som inte är som oss själva. Det gäller att försöka närma sig via upplevelser och erfarenheter som på något sätt påminner, något som kan ge någon gemensam beröringspunkt. Så länge man aktar sig för att anta att en upplevelse är helt ekvivalent med en annan är det här det enda sättet för människor att närma sig varandra, och börja bygga förståelse och gemenskap.

Vad tänker du? Kanske något helt annat än jag tänkte på! Skriv i kommentarsfältet här nedanför, eller i nån tråd på fejan eller twitter eller vad du nu känner för.

(Jag fortsätter väl göra detta, inte varje vecka men kanske varannan, och hoppas att det är flera som vill vara med och prata om en novell ibland. Välkommen åter.)

Dags att läsa en novell igen. Den här gången har jag tänkt ge mig in på något av James Tiptree Jr, som i sitt liv utanför författandet hette Alice Sheldon. En av hennes mest kända berättelser är proto-cyberpunknovellen ”The Girl Who Was Plugged In”. Den finns på svenska i ett specialnummer av Nova Science Fiction helt ägnat åt denna författare: dubbelumret 10/11 som kanske går att få tag på antikvariskt.

Hon var en fantastiskt intressant person, och för den som råkar sitta på en samling av gamla Nova Science Fiction från 80-talet kan jag verkligen rekommendera att leta reda på nummer 6 från 198,3 där det finns en intervju med henne gjord av Charles Platt. I samma nummer finns också (om jag minns rätt) en svensk översättning av ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, novellen som jag tänker att vi ska diskutera nu på söndag. Annars finns den alltså även online, på engelska.

James Tiptree Jr har också gett namn till Tiptree-priset, som delas ut till verk som utforskar och breddar könsroller.

När jag före sommaren kläckte idén om att ta med mig alla som har lust på en sorts strövtåg i faktasilandskapet (alltså science fiction-fältet) tänkte jag att jag skulle ta till en vecka för att hinna läsa berättelsen. Sedan tänkte jag att det kanske var bättre att ha lite kortare tid, men jag får väl pröva mig fram! Säg gärna till om du har några åsikter om formen. Det går ju också att komma senare och hoppa in i diskussionstråden där man känner för det. Speciellt ifall en del av samtalet faktiskt finns här på bloggen.

Men nu tänker jag mig alltså att vi kör igång snacket om ”Love Is the Plan the Plan Is Death” nu på söndag den 10/9. Läs novellen och kika tillbaka här då!

Det finns för mycket litteratur och film för att det ska gå att komma ikapp, nånsin. Ante och Åka resonerar lite kring vilka klassiker vi har missat och liksom aldrig har kommit oss för att ta del av. Vad är det som gör att vissa av dem känns viktiga? Vi har också sett om en klassiker, nämligen 2001 — en rymdodyssé. Till slut vänder vi och vrider på relationen mellan fantasy och sf. Är de så väsensskilda företeelser egentligen?

Lyssna här:


Eller ladda ner som mp3.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Detta är ett avsnitt i min novellcirkel, Strövtåg i faktasilandskapet. Denna gång diskuterar vi Melancholy Elephants av Spider Robinson.

Novellen ”Melancholy Elephants” är den där sortens berättelse som dyker upp i mitt huvud då och då. Det där är precis som i ”Melancholy Elephants”, tänker jag. Men det är ju inte en jättebra berättelse egentligen. På så sätt är det en typisk sf-novell, den bärs av sin idé och lutar sig inte alltför tungt på formen och de normala kraven på en berättelse.

Den är kompetent genomförd, absolut, men tänk lite på upplägget. Kan du föreställa dig en värld som har de problem som beskrivs i novellen, men där inte denna fråga redan har diskuterats från alla vinklar i alla medier? Hur kan det vara möjligt att tanken på vad det perfekta plagiatkontrollsystemet har för effekt på kreativiteten, formulerad på detta vis, slår ner som en bomb i huvudet på senatorn?

Efter att ha läst fysikern Sören Holsts bok om tankeexperiment, Tankar som ändrar allt, tolkar jag den här sortens berättelser som ett utslag av hur den mänskliga hjärnan är bättre på att hantera konkreta exempel än abstrakta resonemang. Novellen är effektiv för att den sätter läsaren i en känslomässigt spänd situation, där mycket står på spel. Det som står på spel är egentligen inte huvudpersonernas omedelbara väl och ve, utan hela mänsklighetens kreativitet. Det är en torr och byråkratisk fråga, men den omvandlas till viktiga beslut för personerna i förgrunden.

Sen finns det detaljer som är värda att fästa sig vid också. Det är en väldigt nutida känsla, inte bara i tematiken utan i en del av bakgrundsdetaljerna. Den självparkerande bilen, till exempel. Ligger det något i det där att det inte händer något nytt inom konsten? Fanns allt redan på 80-talet? Eller är det helt enkelt så att den som hade fingret på pulsen kunde se sånt redan då och vi borde höja blicken lite mer?

Hur som helst tänker jag, om konstens väl och ve, att den också har en bruksfunktion. Det handlar inte bara om att vara nyskapande till varje pris, utan det handlar om att vara medskapare och medtolkare av sin samtid. Även om varenda melodi redan var skriven och så att säga otillgänglig skulle människor vilja göra de gamla trudelutterna till sina egna. De skulle betyda något nytt, mixas om och användas på nya sätt. Ingenting som lever är statiskt.

Så jag har nog gott hopp om både musik och litteratur, även i en sådan värld där allt redan är gjort.

Men sen finns det nog anledningar att oroa sig för det perfekta kulturella minnet ändå. Eller vad tänker du om det?

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Annonser