Det talas mycket om spel som berättarmedium, men digitala spel (och andra typer av spel) är också ett motiv och ett medel att berätta saker i sf-litteraturen.

Som jag skrev häromdagen läser jag just nu The Three Body Problem, och delar av den berättelsen utspelar sig inuti ett väldigt speciellt spel. Det får mig att associera till en massa andra sf-historier som jag har läst, där digitala spel har en viktig roll.

Ibland är de fantastiskt avancerade, fullt virtuella verkligheter. Som i Tad Williams Otherland-serie.
I den avlägsna framtiden i trilogin The Golden Age av John C. Wright har alla konst- och berättarformer förenats i en sorts skapade världar där man får uppleva och fullständigt gå in i en berättelse.

Spel kan användas för träning eller simulering av scenarier som skulle kunna råkas på i verkligheten. Ender’s Game är väl det första exempel man tänker på.

MMORPG:s i den form vi kanske känner dem idag är viktiga ingredienser i REAMDE av Neal Stephenson, och i For the Win av Cory Doctorow.

Sen finns förstås lite enklare spel. Novellen ”The Clockwork Soldier” av Ken Liu innehåller en del information via ett textäventyr — anakronistiskt, kanske, men det funkar. I Glory Season av David Brin finns ett sällskapsspel som är en mekanisk version av Life, fast där spelare ställer upp utgångspositioner mot varandra.

En annan form av spel, som påminner om brädspel, är förstås Azad som spelas i The Player of Games av Iain M. Banks (och som jag inte minns ett enda dugg av, jag ska nog läsa om den vid tillfälle).

Har du några favoritberättelser där spel är en viktig del?

ante-modesty-och-feynman-plattbild

Den här gången bjuder vi på ett avslappnat pratavsnitt. Vi släpper på formen och avslöjar mer om oss själva i associationer kring musik och identitet. Metal är fantasy, synth är science fiction — eller?

Modesty Blaise: seriehjälten vars världsvana och sociala kontaktnät som var den tonåriga Åkas önskedröm. Vad är det med Modesty som gör att hon står sig? Vi tittar tillbaka, så här mer än 50 år efter det första äventyret.

En av giganterna i de mer nördiga hörnen av kulturen är Richard Feynman, nobelpristagare och tricksterfigur som inspirerat många. Men det finns ju tråkigare sidor av den image han odlade av sig själv också, som hans attityd till kvinnor. Vi pratar om vad som tilltalar med Richard Feynman och arvet efter honom, och klurar på vad han har för populärkulturell potential.

Lyssna här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 16 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Länkar och annan extrainfo här

threebody

För ganska länge sedan fick jag infallet att försöka para ihop tesorter och böcker, sådär som folk gör med vin och maträtter. Det hela kom av sig litegrann, men nu insåg jag plötsligt att teet jag drack rimmade väldigt bra med boken jag läste.

Gan lu är en specialblandning från Bönor och Blad som tidigare hette Tehörnan. Det är en butik som funnits länge, och häromdagen fick jag veta att gan lu uppfanns redan 1975. Det innehåller gunpowder och lapsang souchong, det är inte så svårt att lista ut, men det lär vara fler sorters te i kompositionen. Alla är kinesiska, men receptet är lite hemligt så jag fick inte reda på mer. Det är ganska kraftigt och har stark färg, och är en sådan sort som jag kan dricka väldiga mängder av.

Boken är The Three Body Problem av Liu Cixin, det stora science fiction-fenomenet i Kina. Jag började läsa den för någon vecka sedan och blev väldigt förtjust, särskilt i en av personerna. Sedan kom jag av mig lite, men har plockat upp boken igen. Det finns väldigt tydliga influenser från Asimov och Clarke, men det känns nytt och uppdaterat. Och väldigt kinesiskt, vilket också är ett plus. Vi får väl se vad jag tycker när jag har läst ut den. Det finns ett storslaget värdlsomvälvande anslag, som kan bli jättebra — tänk Peter Nilsson. Men jag gillar de mer lågmälda och vardagsnära bitarna också, så jag hoppas att den inte svävar ut alltför mycket i sense of wonder-territoriet.

Först ett litet förord, för nu blir det så här personligt igen. Läs snällt, och tolka det till det bästa. Jag försöker uttrycka saker jag har tänkt på i många år och inte riktigt vågat säga. Jag tänker att jag väl borde vara gammal nog för att inte bry mig så mycket om risken att bli föremål för någons agg, men jag vet av erfarenhet att det inte alltid faller väl ut när jag väl ger mig på att formulera sådant. Min åsikt och övertygelse är ändå att jag på min egen personliga blogg kan få skriva om vad jag faktiskt själv tycker och tänker. Det är saker jag behöver få skriva om för att förstå det bättre själv, och saker som det kan finnas andra som kan ha glädje av att få läsa om (det har funnits tider då jag själv varit hemskt tacksam över bloggar som Slacktivist, eller på tiden det begav sig Claw of the Conciliator och Real Live Preacher (när han var anonym och lite råare i tonen)). Den som ogillar detta behöver väl inte läsa – men om du ogillar det och ändå läser, försök att läsa och förstå vad jag menar innan du blir arg på mig. Om du är någon som trillat in på detta inlägg utan att känna till min blogg i övrigt kan du hitta de flesta av mina inlägg som har med religion att göra under kategorin ”söndag” — läs där innan du hoppar på mig och berättar för mig vad jag är och vad jag tycker.

Som student på grundutbildningen var jag aktiv skeptiker. Jag var med i Vetenskap och Folkbildning och for på medlemsmöten i Stockholm. Jag arrangerade också en föreläsning i Uppsala med en man som hade sysslat med att testa slagrutegängare. När jag var borta från stan ett år hade jag inte adressändrat ordentligt, och påminnelsen om medlemsavgift kom bort i posten. Efter det har jag aldrig blivit medlem igen, även om jag fortsätter att odla mina kontakter där och har högvis med vänner och bekanta som är aktiva i VoF.

När jag tänker på föreningen känns det nämligen trots allt inte roligt. En del av det har att göra med den allmänt självgoda stämningen som lätt uppstår i en samling människor som har en förening för att tala om för andra Hur Det Är. Jag är själv en entusiastisk besserwisser, men jag tycker inte om känslan av att vara sådan i grupp. Men det kanske inte skulle ha avskräckt mig helt. Rent personligt är den avgörande faktorn att jag inte orkar handskas med den aggressiva attityd mot religion som odlas här och där i de här kretsarna. Det är säkert bra på många sätt, men jag behöver faktiskt inte vara med där.

Läs hela inlägget här »

Är det vanligt att vakna mitt i natten och plötsligt få massor av intressanta idéer? Jag tycker att det här fenomenet är oerhört irriterande. Ibland säger folk att det är bra att ha papper och penna vid sängen, skriva upp alla saker och lägga dem åt sidan till morgonen. För mig brukar det inte kännas relevant, för grejen är inte huruvidag jag ska komma ihåg det eller inte — utan snarare att saker som känns intressanta gör mig entusiastisk, och så leder det till nya tankar som får mig ännu mer igång, och sen är det väldigt svårt att somna.

Häromnatten roade jag mig med att ändå gå upp och lista vad jag råkade ha i huvudet. Listan följer här, helt osorterad.

Puffa för poddar — det vore kul att sammanställa vad jag lyssnat på på sistone. Det kan vara intressant både för dem som letar efter nya grejer, och för dem som gör bra saker men kanske inte har tokmånga lyssnare. Fast jag har i och för sig inte lyssnat på så mycket, tanken grundar sig mest på att jag återupptäckte Livskunskapspodden som verkar ha gjort en massa intressanta avsnitt sen senast jag lyssnade. Det var tydligen ett år sen! Ja, och så tyckte jag extra mycket om avsnitt 28 av Fantastisk podd — ”There is no spoon”, om logik och konsekvens i berättelser. Men det räcker inte för en lista riktigt.

Poddlyssnarträff var en annan idé. Egentligen tänkte jag mest på att det vore kul att träffa några av alla de personer som syns i Obiter Dictums kommentarsfält. Varför inte bjuda in dem till någon sorts fest, helt informellt och oauktoriserat? Fast det skulle förstås bli väldigt mycket jobb. Kanske en knytispicknick, och utgång på kvällen för dem som orkar och ids. Typ. Eller också inte. Men det kändes som en rolig tanke.

Jag borde blogga om begreppet relativistisk massa. Om inte annat för att komma ihåg alla argumenten för och mot att använda det uttrycket över huvud taget. Samt repetera lite om relativitetsteori.

Kvarkar och den starka växelverkan också. Det där med relativistisk massa kom jag på som en följd av ett samtal om kvarkar med en man som inte verkade veta så mycket om dem, vilket påminde mig om att det var länge sedan jag läste på om någonting kring hadroner och stark växelverkan och så. Hur var det där med asymptotisk frihet egentligen, vilka var de viktiga experimenten? Dessutom hittade jag den här artikeln av Gerard ‘t Hooft som jag skulle vilja titta lite närmare på. Om jag inte tänker blogga om det kommer det nog aldrig att bli av.

Hemkokta teorier om universum, både crackpots och rena missförstånd, är annars ett trevligt ämne som jag jättegärna skulle ta upp i vår egen podd. Jag har några färska funderingar om sådant, som våre kul att göra något med. Vi har för övrigt ett nytt avsnitt nästan klart sedan frustrerande länge, men Ante blev jättehes så det fastnade mitt i.

Ja, så kan det vara. Jag har massor av lust att göra massor av saker. Men när idéerna tränger sig på mitt i natten sover jag för lite, och sen orkar jag verkligen inte förverkliga särskilt mycket. Frustrerande och opraktiskt.

angpunkantologiDetta är tredje delen i mitt projekt att läsa och skriva en grundligare recension av en svensk novell varje vecka. Hittills går det helt enligt planen, och det bådar ju gott. Lite mindre positivt är att jag hittills inte har lyckats välja någon novell som jag faktiskt tyckt riktigt bra om. Det här är den tredje och sista novellen jag tänker granska närmare från antologin I varje ångetag. De valdes en aning slumpmässigt, mest utifrån en känsla av att jag mindes lite av dem från min förra läsning av den här boken. Från och med nästa vecka tänker jag göra lite stickprov i antologiserien Maskinblod, vi får väl se hur det faller ut.

”Bångstyrig” har väl inga direkta fel egentligen, men lyfter inte riktigt heller. Skildringen av hur två unga människor söker att göra sig fria från en instängd tillvaro genom att ty sig till varandra är lite mysig. Ett par andra saker i den är också intressanta, som beskrivningen av kläder som uttryck för frihet eller fångenskap, samt en insiktsfull kommentar om teknik i steampunkberättelser. Det tråkiga med novellen är att den är förutsägbar. Huvudpersonerna möter heller inga riktiga svårigheter.

SPOILERVARNING här, för nu går jag in på detaljerna.

Läs hela inlägget här »

Det här inlägget får en kryptisk rubrik, för jag är inte säker på att jag vill att folk ska läsa. Nu blir det personligt. Det handlar om det här med tro, och vad som menas med att tro egentligen. ”Du är väl troende” fick jag höra igår igen, och blev som alltid väldigt osäker på vad jag skulle svara.

Jag är ju agnostiker. Jag vet absolut ingenting om Guds existens, eller livet efter detta, eller något sådant. Vad mera är, jag tror inte att det går att veta, och anser att frågorna om det är ointressanta — de viktiga sakerna kommer i fokus först när vi zoomar in på det som ligger mycket närmare. Samtidigt kan jag inte förneka att jag har en relation till de här begreppen bortom vardagen, och på det sättet har de en mening som är relevant här och nu. Det är det där praktiska livet som är min sorts tro. Bön och gudstjänst och ord och ideal, och livet som en övning i kärlek och hantering av mina tillkortakommanden. (Tillägg: Det verkar svårt för folk att acceptera att jag ser religion som i första hand övning och handling. Jag kan inte redivisa allt jag tänker i varje inlägg, utan får hänvisa till allt annat jag skrivit om detta.) Jag är troende om det kan få betyda att jag lever så här. (Tillägg: ”tro” betyder ju inte bara ”intellektuell övertygelse”, vilket så många vill att det ska vara, utan också ”tillit”. En livshållning. Om du hakar upp dig på att jag har svårt att köpa att det går att vara kristen — troende — och agnostiker, så är jag rädd att du aldrig kan förstå mig. Kanske går det att acceptera att jag kan samexistera med resten av världen trots det?) Men allt det här har jag ju egentligen förklarat redan för flera år sedan i inlägget med rubriken Surpöl, min hjälte. I det här inlägget tänkte jag försöka bena ut vad jag egentligen tänker om livet efter detta och sådant.

Läs hela inlägget här »

angpunkantologiDetta är en del i mitt projekt att skriva en lite mer grundlig recension av en svensk novell varje vecka, välvillig men uppriktig. Jag börjar med tre verk ur antologin I varje ångetag, och detta är den andra novellen jag ger mig på. ”Uppdrag i Småland” kändes bra skriven, och innehåller en del intressanta saker både om samhället och när det gäller visioner av ångdriven högteknologi, men jag tyckte inte om den ändå. Här försöker jag bena ut varför.

SPOILERVARNING här, för den som bryr sig om sådant. Jag vill analysera novellen ordentligt, och då kan jag inte hålla tillbaka något av handlingen.

Läs hela inlägget här »

nature-futuresEn av mina egenheter är att jag på sätt och vis betraktar alla som tycker om science fiction som mina potentiella vänner.

Det gick upp för mig under hösten att jag jobbar (deltid) på en väldigt stor arbetsplats och att där måste finnas många som är intresserade av sf och att prata om sf-idéer. Under november och december testade jag helt enkelt att bjuda in folk till att prata science fiction över lunch varje fredag, i ett stort lunchrum där det nästan aldrig är fullsatt. Det har kommit minst en person varje gång, någon gång så många som sju.

Första gången skickade jag ut ett meddelande till alla på hela bygget. De som svarade och var intresserade får inbjudan varje vecka, och resten slipper att bli spammade av mig.

Formen är hemskt enkel. På torsdagen skickar jag ut ett mejl, med en länk till veckans Nature Futures-novell. På fredagen går till lunchrummet lite i förväg och paxar ett bord genom att lägga en hög med böcker på det. Folk dyker upp med sina matlådor, och mellan 12:15 och 13:00 pratar vi om novellen och om allt möjligt annat som dyker upp. Senast spårade det in på förutsättningarna för liv på andra himlakroppar i vårt solsystem, och även lite om vad artificiell intelligens egentligen är och kan bli. Ett par gånger har vi testat att göra boktipsrundor, då alla som vill får rekommendera något de tycker är bra.

Det är jättetrevligt, och kräver verkligen minimalt med förberedelser. Futures-novellerna är så korta — en sida — att alla kan hinna läsa en sådan på kafferasten på förmiddagen om inte förr. Samtalen kan spåra in på allt möjligt spännande och kul, och det är intressant att det ibland också kan förekomma helt olika tolkningar av en och samma berättelse.

Jag kan verkligen rekommendera det här, om du tror att det kan funka där du jobbar.

Vi är fortfarande inne i fastan, och det är därmed den tid på året då jag brukar tillåta mig att skriva om religion här på bloggen. Det blir allt mindre läskigt, eftersom det inte har hänt något hemskt till följd av detta. (Det är förstås inte så många som bryr sig om vad jag skriver här, heller.)

Nu ska jag ge mig något nytt, nämligen att försöka kommentera aktuell debatt.

Den här veckan har jag sett oerhört många delningar av den här debattartikeln med den spetsiga rubriken ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”. Det är många som gärna delar en rubrik som säger att religion är dåligt — gärna med någon kommentar i stil med ”haha, det har jag alltid sagt”. Jag blir lite frustrerad. Faktum är ju att jag håller med om grunden: religion ska inte ha någon framträdande roll i politiken, och forskning är ett bra verktyg för att få reda på hur religion faktiskt fungerar och vad den har för effekter i praktiken. Samtidigt känner jag mig missnöjd med resonemanget kring detta i den aktuella diskussionen, och saknar en massa saker.

Läs hela inlägget här »

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 581 andra följare