Utsikt mot Tivoli från hotellrummet där jag sov över.


Pulsen stiger. Det går långsamt. Ur vägen, alla framförvarande tåg, vi är redan sena! Jag måste komma fram nu!

Äntligen, äntligen, går dörren upp och jag tumlar ut på platformen. Var är jag? Vart ska jag? De flesta som stiger av tar det väldigt lugnt. Okej, okej, två minuter, kanske lite mer, tills mitt anslutande tåg går. Någon går åt det ena hållet, någon går åt andra. Var är själva stationen? Det borde vara åt vänster.

Här är en informationsskylt. Mitt tåg är på spåret brevid. Några män vid den andra plattformen skrålar högljutt, kanske en hejaramsa av nåt slag. Men jag vill dit ändå. Varför går rulltrappan så långsamt, varför står det folk framför mig? Jag håller kjolen med en hand, lyfter väskan och springer i trappan och DÄR!

Där stängs dörrarna på sista vagnen. Mitt framför mig.

Jag stirrar dumt på vagnsdörren framför mig. Lyfter handen som om det skulle finnas något sätt att öppna den, men den glider obönhörligt iväg. Först sakta, sedan snopet fort. Sista anslutningen. Det är natt. Vad ska jag i Köpenhamn att göra?

*

Jag är i Pisa för att göra ett reportage. En av mina tankar med den här resan var att testa hur det funkar att göra jobbresor inom Europa på marken i stället för med flyg. Jag är hyfsat nöjd så här långt, men har onekligen lärt mig några saker. Till exempel att tänka efter lite själv.

Byten!
Lektion 1: se till att ta till lite extra marginal för bytena. Sådant som tågförseningar existerar (ja, inte bara i Sverige heller), och tio minuters försening kan kasta hela planeringen i papperskorgen. Nu hade jag faktiskt tagit till en extra dag i mitt schema, för att vara säker på att komma i tid till mina uppgjorda möten. Tanken var att hinna sova ut efter att ha suttit på tåg i över ett dygn. Nu blev det inte så. Jag fick sova på hotell, en natt i Köpenhamn och sen en natt i München, och kom fram nästan ett dygn senare än jag hade tänkt. Men hyggligt utsövd, i vilket fall som helst. Så planen funkade rätt okej.

Interrail
Jag reser med Interrailkort. Det är prisvärt och ger viss flexibilitet. Men det gäller ändå att boka platsbiljetter. Alla snabbtåg och nästan alla långdistanståg verkar ha krav på platsbiljett. Och det blir fullt, det fick jag veta när jag skulle hitta ett nytt sätt att ta mig fram efter att jag missat tåget.

Resebyrån vet inget
Jobbets resebyrå vet absolut inget om tågresor. Jag lät dem boka min rutt, och de tänkte lika lite som jag på att ta till ordentliga marginaler för byten. På resan tillbaka skulle jag ha åtta minuter på mig för ett byte mellan två resor som var sju timmar respektive nästan tolv timmar långa. Det är ju inte vettigt! Jag gick in på järnvägsstationen i Pisa och fick hjälp att boka nytt, så att jag inte riskerar att missa anslutningen till nattåget på resan tillbaka också.

Att boka nytt
Resebyrån kan heller inte göra något alls för mig efter att jag har rest iväg. Till exempel kan de inte boka nya platsbiljetter när jag missat det tåg jag borde ha varit på, eftersom de inte kan skicka mig de fysiska biljetterna. Det ledde till ytterligare stress när biljettkontoret i Köpenhamn var stängt. Nu gick det att åka med tåget därifrån på bara Interrailkortet, så det ordnade sig. Jag lärde mig dock av en medpassagerare senare under resan att DB har en app där det går att boka platsbiljett papperslöst. Åtminstone på tyska tåg. Jag har inte testat än, och har ingen aning om vad det finns för begränsningar, men detta ska jag absolut utforska om jag reser så här igen.

Jag hoppas att det är nån mer än jag som har lust att fortsätta strövtågen i faktasilandskapet. Det blir dock en paus nu. Den här veckan ägnar jag mig åt årets Swecon. Sen kanske pausen fortsätter en vecka till, på grund av jobb och liv. Men sen återkommer jag. Vi ses i alla fall i helgen, hoppas jag!

Foto av boken Best of Edmond Hamilton, redigerad av Leigh Brackett.På fredag, sade jag visst. På fredag pratar vi om ”What’s it like out there”. Nu hoppas jag att du har läst den, för nu är det fredag. Det som följer här är några av mina tankar om novellen. Sen vill jag gärna veta vad du tycker och tänker! Skriv antingen här i kommentarsfältet eller på twitter eller nån annanstans. (Missade du själva inbjudan att prata om noveller så hittar du den i föregående inlägg.)

Berättelsen är alltså utgiven 1952, och är en kraftigt omarbetad version av en cirka 20 år äldre novell som aldrig blev publicerad. Den utspelar sig i ett framtida 1960-tal där rymdfart är ett riktigt krasst industriellt företag och människor är förbrukningsvara. Rymdfarare förväntas stryka med. Raketer skickas iväg 20 stycken samtidigt, utan säkerhetsmarginaler och med brutal acceleration. Det enda syftet med att skicka människor till Mars är att utvinna naturresurser för att upprätthålla det trygga och välmående samhället av konsumenter hemmavid.

Dödligheten i både avfärd och ankomst påminner mig om det ganska omfattande sovjetiska marsprogrammet. Det handlade aldrig om att skicka kosmonauter, men de avfyrade en imponerande följd av sonder mot Mars som antingen strök med redan i uppskjutningen eller gick sönder på vägen dit. Ja, och till slut ett par som i alla fall delvis fungerade. Men skicka iväg farkoster med människor med samma attityd, det skulle förmodligen vara väldigt dålig PR.

Hur som helst handlar detta om vad som händer när huvudpersonen Frank återvänder till jorden. Han vandrar yrvaket omkring i en vardagsvärld som aldrig blir sig lik, traumatiserad som efter ett krig. Jag tänker mig att en del av läsarna vid den tiden den här novellen kom ut kunde identifiera sig med upplevelsen att återvända efter att ha varit med om saker ingen därhemma kunde begripa. Edmond Hamilton hade själv inte varit i kriget. Även om han försökte ta värvning så blev det aldrig av, men han kan nog ha tagit hjälp av stämningar i samtiden för att få till den starka känslan.

Det här scenariet framstår i skarp kontrast mot många andra berättelser, där utforskandet av rymden är ett storslaget äventyr. En av Franks gamla vänner visar sig ha haft en ganska romantisk uppfattning om uppdraget, och hade sett det fantastiska i att uppleva en ny värld. Men han kom aldrig hem igen. Frank verkar ha lite svårt att tänka sig in i upptäckarattityden. Jag undrar hur Frank tänkte innan han själv for iväg, vad som fick honom att ta jobbet.

Personerna Frank möter ställer alla titelns fråga, men egentligen vill de inte veta hur det är där ute. I stället börjar de berätta om egna upplevelser. Men Frank kan inte heller berätta. Vissa händelser är hemligstämplade, andra är bara för obehagliga för att dela med sig av.

För mig som är van vid nutidens panoptikonaktiga rymdfart (där det går att följa raketuppskjutningar i realtid och där vi får video från internationella rymdstationen) känns det lite konstigt att föreställa mig den här hemliga situationen. I novellen vet ingen på jorden någonting om hur det är på Mars, och Marsfararna får skicka hem 32 ord varannan vecka. Det ger mig en liten tankeställare, med perspektiv på min egen tid. Det är när jag läser sådant jag förstår vad det betyder att vi lever i en informationsålder.

Vad tänkte du när du läste den här novellen?

Skärmdump från filmen Frau im Mond, som visar en novelltidskrift den unge Gustav (”jag har studerat månen i hela mitt liv”) läser. Den här tidskriften har aldrig funnits i verkligheten, men dock många andra, liknande.

— Du lyser upp när du pratar om den där!

Min kompis såg tydligen nån sorts förändring hos mig när samtalsämnet växlade. Jag hade just dragit upp New York 2140 ur väskan och berättade om varför jag läser allt Kim Stanley Robinson skriver.

Det är rätt märkligt, jag blir nästan alltid glad av att prata om science fiction. En fråga om lästips kan jag sällan ignorera. Därav till exempel den högst personliga lilla listan på böcker jag gjorde häromsistens.

Jag anar att det finns nånting här. En källa att dra inspiration ur.

Nu tänker jag dra igång en liten novellcirkel här! Jag vill berätta om sf, men också prata och diskutera. Dra med mig den som har lust på ett strövtåg genom faktasilandskapet*.

Den bästa motionen är den som blir av, sägs det. Samma princip gäller också andra delar av tillvaron, så det får inte bli för krångligt. Så här tänker jag att det ska gå till:

En gång i veckan, ungefär, bjuder jag in till samtal om en novell. Det blir en del klassiker, några udda kuriositeter, och ibland nåt nytt och hett.

Jag länkar till texten om den finns på nätet, och annars upplyser jag om var och hur den går att få tag i. Efter en vecka lägger jag upp en liten kommentar, med information och anekdoter, och sen kan den som möjligtvis har lust vara med och snacka om novellen.

Kommentarsfältet här är öppet, och den som hellre vill kan ta diskussionen i nåt annat forum. Det går bra att prata på twitter (jag är @landetannien och så kan vi använda #faktasilandskapet) och jag startar en tråd i nån lämplig grupp på facebook.

Men det här borde kunna funka va?

Sagt och gjort! Nästa helg blir det samtal om ”What’s it like out there”, en novell från 1952 av Edmond Hamilton. Det är en ganska deppig historia om en rymdfarare som är tillbaka på jorden igen.

Edmond Hamilton var ett stort namn en gång i tiden, men han nämns inte så ofta nu längre. Han var med från science fictions själva födelse som genre på 1920-talet, och blev en mästare inom det som kom att kallas ”space opera”. Men ”What’s it like out there” är en annan sorts berättelse, och mycket mörkare. Den fängslade mig på flera sätt, men det återkommer jag till nästa helg. Här vill jag bara peka ut redaktörens roliga presentation av författaren, som finns i originalpublikationen (som min länk går till).

/…/ ”World-Wrecker” Ed Hamilton earned his reputation for more muscular heroes, more voluptuous gals, more spectacular disasters, more menacing villains . . . and because he has always been a good, skilful writer, he rated tops in the space-opera field.

Now science fiction has grown up. And so has Hamilton. He has adjusted his sights to the new goal, as have other seasoned scribes who really had the stuff inside of them and were just waiting around for the right audience.

Det säger en del om vad som rörde på sig i sf vid den här tiden. Hela det som ibland kallas science fictions guldålder hade utspelat sig under de senaste sisådär femton åren innan den här novellen skrevs. En del av den nya mognaden kom nog genom ålder och erfarenhet, somligt av det genom impulser från hur genren utvecklades, och en del från kreativt samarbete med hustrun. 1946 gifte sig nämligen Edmond Hamilton och sf-författaren Leigh Brackett, och jag har förstått det som att hans författarskap påverkades mycket av det.

Här hemma har vi en samling med Ed Hamiltons noveller, redigerad av hans fru (och symmetriskt nog också en samling med Leigh Brackett-historier, redigerad av Ed Hamilton). I förordet skriver Leigh Brackett bland annat att Edmond Hamilton var den förste som skrev en berättelse med rymddräkter i. Det tycker jag var intressant. Det är troligt att han själv aldrig hade läst om något sådant innan han själv skrev om det, även om internet verkar ha bestämt sig för att Edison’s Conquest of Mars av Garrett Putman Serviss (1898) var allra först.

Att vara först är förstås inte det enda som räknas. Det är svårt att hitta någon fundamentalt originell idé att skriva om, men det går alltid att göra något bättre och intressantare med en gammal sak. En stor del av science fictions historia går ut på att återvända till samma troper, uppfinningar, platser och företeelser, och tolka dem på nya sätt.

För övrigt blir jag väldigt nyfiken på world-wrecker-grejen. Det lär ha varit stort i space opera nästan ett halvsekel innan dödsstjärnan dök upp på vita duken. Egentligen är det en fundamentalt löjlig idé. Att spränga en planet är så orimligt krävande jämfört med att bara utplåna allt liv på ytan.

Det finns folk som har diskuterat fysiken kring det, om du är nyfiken. ”Bad Astronomer” Phil Plait till exempel. Och här är en fysikstudent som räknat på dödsstjärnans förmåga förutsatt att Imperiets mytiska teknologi fungerar som det sägs att den ska göra enligt Källorna till Star Wars-information.

Sen känner jag att jag inte helt och fullt förstår lockelsen med att skriva berättelser om exploderande planeter. Eller att läsa dem. Men det måste ju vara nåt, och jag känner att min sf-allmänbildning brister lite i att jag inte själv har läst några riktiga planetsprängarberättelser. Att själva grejen fortfarande är effektfull visades nyligen av Neal Stephenson i Seveneves, där vår måne råkar ut för nåt. (Obs, detta är inte en spoiler — det händer på första sidan.)

Det här är den sortens små utvikningar ni kan förvänta er framöver, i den är novellcirkeln. Läs ”What’s it like out there” (garanterat utan sprängda planeter) och kom tillbaka hit nästa vecka så beger vi oss till den första rastplatsen i faktasilandskapet.

*Faktasi är inte en felstavning. Det var det vinnande bidraget när svenska Galaxy utlyste en tävling om vad science fiction borde heta på svenska. Ordet fick aldrig fäste riktigt, men jag tycker att det är kul att plocka upp och använda konstiga ord.

Jag fick en fråga på twitter:

Mitt första svar skulle vara: läs noveller! Ta en sån bok som När allt förändrades, där John-Henri Holmberg har sammanställt en lång rad jättebra noveller som ger lite smakprov av olika författare och science fiction-motiv.

Men sedan skulle jag vilja göra ett eget urval av några böcker jag själv gillar. Ett urval som visar på science fictions bredd och möjligheter, och på att sf-litteraturen existerar idag och inte bara är nåt som fanns förr.

Det är här svårt på många sätt. Vilken bok som passar bäst i ett visst läge beror så mycket på vem det är som frågar. Science fiction kan också vara så många olika saker. (Obs att jag dessutom är också en sådan som tycker att saker inte behöver vara antingen eller. Science fiction existerar i en zon där ett visst verk kan graderas som mer eller mindre science fiction-artat enligt en rad olika skalor och kriterier.)

Ann Leckie: Ancillary Justice
Det här är första boken av tre i en rymdoperaserie. Det jättelika Radch-imperiet knakar i fogarna. Det har länge levt på att ständigt expandera, ständigt lägga nya världars resurser till sina totala tillgångar. Och det är beroende av besegrade fiender för att göra ”ancillaries” till sina skepp: de mänskliga kroppar som kopplas ihop med skeppets AI och blir en del av dess sinnesapparat och ett gränssnitt för att samarbeta med människor. Vi får också följa Breq, en mycket intressant personlighet, som räddar livet på Seivarden som hon inte ens tycker om.

Jag vill rekommendera den här boken (och dess uppföljare) som ett exempel på vad space opera kan vara nuförtiden. Det har hänt mycket sedan Stiftelsen (som jag för övrigt finner nära nog oläsbar), och det är värt att ha vittring på den stora våg av ”ny space opera” som tog sin början på 1990-talet. För den som vill nysta vidare i den undergenren är det värt att ta en titt på Iain M. Banks produktion, för hans Culture-böcker är en sorts referenspunkt.

Ann Leckies böcker har blivit väldigt populära, och det är kul att ha läst något rätt så nytt som det finns god chans att stöta på andra som känner till! Dessutom tycker jag att den här serien gör lite intressanta saker med den gamla sf-skräcken att uppslukas av en svärmintelligens och förlora sin identitet. Och även med idén att dela upp sin personlighet i flera olika kroppar.

Ann Leckie är också en av hedersgästerna på årets stora sf-kongress, här i Uppsala.

Ted Chiang: Stories of Your Life and Others

En samling noveller av en av de finaste sf-författarna som lever idag. Han förtjänar att vara mycket mer känd. Jag hoppades att människor skulle börja prata en massa om Chiangs geni efter filmen Arrival, som bygger på novellen ”Story of Your Life” i den här samlingen. Varenda en av berättelserna här är en perfekt slipad ”vad skulle hända om det vore så här”-ädelsten.

Det finns människor som tycker att Ted Chiang skriver torrt. Det handlar inte så mycket om människor och att porträttera dem, utan det handlar om att fundera över hur saker hänger ihop. Flera av de här novellerna är helt orealistiska, men de smakar mycket starkare av science fiction än av fantasy. Hur skulle det vara om den babylonska kosmologin stämde och beskrev hur universum fungerade? Vad skulle då hända om Babels torn faktiskt byggdes?

Den här boken förtjänar att finnas i varje sf-älskares bibliotek. Och i många andras också!

Jo Walton: Among Others

Apropå sf-älskare. Detta är en fantasybok, som handlar om att växa upp som science fiction-läsare och älska alla de böcker som Jo Walton själv har en nära relation till. Den som är yngre än hon kan fortfarande känna igen en del titlar. Och för andra, som bara har nosat på Asimov och Clarke, kan detta bli en fiktionaliserad introduktion till lite genre-historia.

Samtidigt är det en fin berättelse i sig själv. Fantasyinslagen är ganska nedtonade och skulle kunna tolkas metaforiskt av en läsare som inte är inläst på genrelitteratur. Det utspelar sig i en värld som ligger rätt nära vår egen, precis som i annan nutidsfantasy.

Linda Nagata: The Red

Åter till häftig och samtida science fiction. The Red-trilogin handlar om militären, i en nära framtid, där krigen domineras av en privat marknad för högteknologiska vapensystem. Den övergripande historien handlar om vem som styr världen, och hur och varför. Men i förgrunden finns många kortare episoder av handling och dramatik.

Jag är inte så jätteintresserad av att läsa om krig, men jag förstår att lockelsen till stor del är att det ger extrema situationer som ställer frågor om moral och identitet på sin spets. Ännu mer så i den här framtiden. Soldaterna har implantat i hjärnan, som ger dem gränssnitt mot sina vapen och direkt kommunikation med varandra. Allt de ser och upplever kan spelas in.

Jag har förstått att somliga tycker att den första boken i trilogin har problem med att tempot varierar kraftigt. Det börjar häftigt, och sedan blir det en lång bit då allt rör sig mycket långsammare. Det kan nog stämma. Men jag tyckte om den lugnare biten också. Det handlar ganska mycket om hur det funkar att vara en ung person och ha olika sorters relationer utan något som helst privatliv.

Dessutom tycker jag att det är intressant med cyborghistorier. Huvudpersonen James Shelley äger inte sina egna ben, de är militärens. Det gör honom till något mer än han var från början, men gör honom också mindre till sin egen.

Peter Watts: Blindsight

Det finns människor som har fungerande ögon, men som inte medvetet kan uppfatta synintrycken. Det är det här fenomenen som ligger bakom bokens titel. Här får vi följa en mycket egendomlig besättning som ska ta kontakt med den första utomjordiska intelligens som mänskligheten har stött på.

Det här är en bok med mycket tuggmotstånd, och ganska mörk. Men också en berättelse som ställer stora frågor om vad medvetandet är och vad det är bra för, till exempel. Den används som kursbok på vissa universitetskurser, så vitt jag förstår.

Kim Stanley Robinson: Aurora

En intressant sak med att läsa mycket science fiction är att kunna se hur vissa ämnen stöts och blöts, bollas fram och tillbaka mellan olika författare, och hanteras på nya sätt och ur nya vinklar. Ett motiv som hängt med genom en stor del av genren är tanken om generationsstjärnskepp, som kan vara ett hem för människor under hundratals år medan de färdas mot något nytt stjärnsystem att befolka.

Kim Stanley Robinson är en i grunden mycket optimistisk författare — det är en av anledningarna till att jag har varit väldigt förtjust i hans författarskap väldigt länge — så det känns intressant att se honom göra en så nedslående tolkning av det här temat. Aurora ifrågasätter hela tanken med generationsstjärnskepp, och gör det väldigt grundligt. Det ger många infallsvinklar på vad som egentligen behövs för att människor ska kunna klara sig, och hur sårbart och viktigt livet är. Samtidigt ger boken anledningar att bli lite kär i själva mänskligheten och jorden vi bor på, så den är långt ifrån svart och pessimistisk.

Detta är också en berättelse om att berätta historier. Och huvudpersonen är egentligen själva skeppet. Det är intressant att följa hur skeppets AI försöker få fatt på hur det ska bete sig för att skildra resan och livet ombord. ”Scribble ergo sum”. Jag säger inte mer.

Svängd hotellfasad mot grå himmel.

Hotellet vid rymdhamnen.

Vi lever i framtiden. Enligt William Gibsons utslitna uttalande (The future is already here — it’s just not very evenly distributed) borde det gå att hitta framtiden omkring oss om vi bara tittar. Vi går därför ut på stan i Uppsala för att leta efter framtid.

Från hotellet vid rymdhamnen åker vi skyttelbuss till … Chalmers Lindholmen, i Göteborg. Där berättar Thommy Eriksson om sin forskning om virtuell verklighet och science fiction.

Sen sitter vi ner och småpratar om rollspel, varför vi sysslar med det och vad det är som gör det kul, rent subjektivt. Då nämner vi också en konversation från ett tidigare avsnitt, nämligen när vi träffade Anders Björkelid och pratade om NisseNytt.

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

I heard the sunrise music that the crystal peaks make above Throon when Canopus comes to warm them. /../ I saw the ships die like swarming fireflies off the shores of the Hercules cluster… /../

I’ve shot the Orion Nebula. I have been into the cloud, where the drowned suns burn in a haze of darkness. I’ve killed men, Doctor. And in that last battle, I…

När John Gordon berättar detta för sin terapeut i Edmond Hamiltons novell ”Kingdoms of the Stars”* byter han för min inre syn utseende fullständigt. I stället för att se ut som en lite försoffad version av Blixt Gordon (namnet, ju) ser jag honom som en mer städad och förlägen Roy Batty. Såklart.

Men det får mig också att tänka på hur den berömda monologen både är skapad enligt ett rätt simpelt recept och mycket mer genialisk än John Gordons famlande svammel. Mycket av det är framförandet. Det som gör den bra är också på att den är så samlad och koncis. Och det är ju, som ni nog vet, Rutger Hauers förtjänst. Han tog något som var väldigt likt John Gordons lilla anförande och styrde upp det till de kondenserade rader så många av oss har citerat vid varje lämpligt tillfälle.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

——
* Novellen är en sorts uppföljare på romanen The Star Kings från 1947. I den rycks John Gordon in i en avlägsen framtid, där han får låna rymdhärskaren Zarth Arns kropp. Terry Carrs lilla förord till novellen förtäljer historien om en psykiatripatient som var helt övertygad om att boken handlade om honom, och att han faktiskt själv hade upplevt alltsammans. Novellen är nog inspirerad av detta, men vränger alltihop ett varv till. Här har romanfiguren kommit hem till sin egen kropp och håller på att deppa ihop av samtidens tråkighet i jämförelse med rymdäventyren, trots att han blir övertygad om att de är vanföreställningar. Sen bär det av genom tid och rum igen, såklart.

Gammal space opera känns otroligt exotisk och uppfriskande för mig just nu. Faktiskt har jag nästan aldrig läst sånt särskilt mycket, och det är rätt kul att se varifrån alltihop kommer efter att ha konsumerat så mycket Star Wars och The Culture och så vidare.

Igår klättrade jag upp till översta hyllan vid sängen och tog ned min gamla läsjournal. Jo, det stämde som jag mindes det: jag har läst Ancillary Justice förut. Det var mindre än tre år sedan. Ändå känns allting helt nytt. Hur kunde jag glömma bort den fantastiska vintriga planeten med uråldriga mystiska glasbroar från en glömd civilisation? Mina minnen av boken är så vaga att de inte är mer än en baksidestext avslöjar.

Det märkligaste av allt var att jag sedan läste vidare och stötte på en detalj som jag faktiskt känner igen, och det var ingenting av det som är riktigt häftigt. Inget om neurologiska implantat och livet som en del av ett skepps medvetande, eller om märkliga seder, eller om te, eller om maktspel. Nej, det jag kände igen handlade om dekoren i ett rum på en rymdstation. Där är golvet falskt trä, som beskrivs som att det skulle ha sett riktigt bra ut om konstnären hade sett något annat än imitationer av andra imitationer.

Hur kan en sådan detalj kännas så intensivt bekant när allting annat helt har flytt ur mitt huvud? Min hjärna är uppenbarligen ganska konstig.

Det hade väl varit en sak om boken hade varit dålig eller tråkig, men det är den inte heller. Jag är riktigt sugen på att fortsätta med uppföljarna på en gång: Ancillary Sword och Ancillary Mercy. Jag vill ju ha dem i minnet när Ann Leckie kommer som hedersgäst på Kontur i maj!


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

Den 1 mars loggade jag ut från twitter. Poängen är att pröva på att vara utan ett tag och se vad twitter egentligen betyder för mig. Jag har varit inne en gång för att svara på nån grej, men annars är det enda som har kommit från mig automatiska uppdateringar från mina bloggar.

Lite oväntat är det jag saknar allra mest faktiskt att ha ett utlopp för alla spridda funderingar som dyker upp i hjärnan. Lösryckta tankar, länkar till coola saker jag råkar läsa, och små reaktioner på omgivningen. Att göra ett halvdussin uppdateringar om dagen på Facebook skulle uppfattas som väldigt påstridigt, men på twitter flödar saker och ting bara förbi och alla måste inte läsa allt. Därför går det jättebra att småprata ut i etern där, och ibland är det någon som fångar upp något, ibland inte. Så twitter ger mig ett sätt att prata för mig själv på ett socialt sätt. Eller i alla fall på ett sätt som potentiellt kan vara socialt.

Det jag saknar näst mest är känslan av att det finns folk omkring mig hela tiden. Som ett mingelparty, där jag kan välja att dyka in i ett samtal om jag snappar upp något spännande, men där jag annars kan välja att sitta för mig själv utan att det är konstigt.

Det jag inte alls saknar är den där effekten när plötsligt alla pratar om exakt samma sak. Att få hundra olika upprörda reaktioner på Trumps senaste klavertramp eller på vem som hade vilken mössa på sig. Det är rätt skönt att slippa. Jag kanske borde bli bättre på att sätta upp filter och på så sätt moderera mitt flöde.

Avhållsamheten från twitter var också tänkt att tvinga mig att prata med folk jag känner som inte är på twitter. Det har delvis lyckats. Jag har varit mer på fb och blivit mindre folkskygg där. Jag har skickat fler sms och några mejl som jag annars inte hade gjort. Och så gjorde jag en länkdump på min andra blogg, den första sån länksamling jag gjort på väldigt länge. Men dessutom har jag vänt mig till min anteckningsbok och klottrat småsaker där. Det är ju inga Vägmärken direkt, men här kommer ett gäng av de saker jag skrivit ned där. Bara för att se vad det är som fastnar i ingenstans när jag inte spottar ut det på twitter.

  • Varför måste jag alltid svara på frågan ”vad ska man ha det till”? Räcker det inte med att något är spännande i sig självt?
  • ”Det kan bli till nytta i framtidens kvantdatorer”. Eller inte. Ingen vet. Men kvantdatorn får ofta bli en ursäkt för att berätta om ny fysik.
  • Embargo för vetenskapsnyheter. Det är lite konstigt att dansa efter Natures pipa när det gäller saker som varit ute på arXiv i månader.
  • ”Science fiction bias”: tendens att leta efter och förvänta sig sådant som spekulerats om i sf.
  • Hermann Noordung var en figur med tidiga visioner om rymdstationer. Här finns hans bok inscannad!. På tyska. Den som vill hitta den på engelska kan göra det via t ex Wikipedia.
  • Det är mycket coolare att säga ”jag vet inte” än att försöka verka som en expert utan att vara det. Men det är helt rimligt att spekulera, efter att ha redovisat sin okunskap.
  • Cybernetik. Vilket fint ord! Sällan använt numera, men så mycket snyggare än ”IKT”.

Många människor har talat om för mig hur dåligt twitter är. På något sätt lyckas det passa mig i alla fall. Jag kanske har fel, är lurad, bara tror att jag gillar det fastän det egentligen är blä. Fast rimligare är att jag faktiskt gillar att vara där och ha det ständiga pratet som bubblar i bakgrunden, bland folk som jag ju faktiskt medvetet har valt att följa. Och om någon ser anledningar att följa mig så kanske jag bidrar på något sätt till någons dag — och det kanske går för sig.

Tillägg: Jag kör experimentet vidare. En vecka till, så får jag se sen.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • RT @Astro_Wright: My response to rebuttals of my response to a blog post on a rebuttal of the LIGO detection of gravitational waves: https:… Liten anteckning 4 hours ago
  • (Plus två länkar till svåra matematiska artiklar. Klicka på "Formella bevis".) Liten anteckning 10 hours ago
  • Repris, för att detta är coolt. För den som vill veta mer finns en länk i texten till en relativt lättillgänglig te… twitter.com/i/web/status/8… Liten anteckning 10 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu