Svängd hotellfasad mot grå himmel.

Hotellet vid rymdhamnen.

Vi lever i framtiden. Enligt William Gibsons utslitna uttalande (The future is already here — it’s just not very evenly distributed) borde det gå att hitta framtiden omkring oss om vi bara tittar. Vi går därför ut på stan i Uppsala för att leta efter framtid.

Från hotellet vid rymdhamnen åker vi skyttelbuss till … Chalmers Lindholmen, i Göteborg. Där berättar Thommy Eriksson om sin forskning om virtuell verklighet och science fiction.

Sen sitter vi ner och småpratar om rollspel, varför vi sysslar med det och vad det är som gör det kul, rent subjektivt. Då nämner vi också en konversation från ett tidigare avsnitt, nämligen när vi träffade Anders Björkelid och pratade om NisseNytt.

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

I heard the sunrise music that the crystal peaks make above Throon when Canopus comes to warm them. /../ I saw the ships die like swarming fireflies off the shores of the Hercules cluster… /../

I’ve shot the Orion Nebula. I have been into the cloud, where the drowned suns burn in a haze of darkness. I’ve killed men, Doctor. And in that last battle, I…

När John Gordon berättar detta för sin terapeut i Edmond Hamiltons novell ”Kingdoms of the Stars”* byter han för min inre syn utseende fullständigt. I stället för att se ut som en lite försoffad version av Blixt Gordon (namnet, ju) ser jag honom som en mer städad och förlägen Roy Batty. Såklart.

Men det får mig också att tänka på hur den berömda monologen både är skapad enligt ett rätt simpelt recept och mycket mer genialisk än John Gordons famlande svammel. Mycket av det är framförandet. Det som gör den bra är också på att den är så samlad och koncis. Och det är ju, som ni nog vet, Rutger Hauers förtjänst. Han tog något som var väldigt likt John Gordons lilla anförande och styrde upp det till de kondenserade rader så många av oss har citerat vid varje lämpligt tillfälle.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

——
* Novellen är en sorts uppföljare på romanen The Star Kings från 1947. I den rycks John Gordon in i en avlägsen framtid, där han får låna rymdhärskaren Zarth Arns kropp. Terry Carrs lilla förord till novellen förtäljer historien om en psykiatripatient som var helt övertygad om att boken handlade om honom, och att han faktiskt själv hade upplevt alltsammans. Novellen är nog inspirerad av detta, men vränger alltihop ett varv till. Här har romanfiguren kommit hem till sin egen kropp och håller på att deppa ihop av samtidens tråkighet i jämförelse med rymdäventyren, trots att han blir övertygad om att de är vanföreställningar. Sen bär det av genom tid och rum igen, såklart.

Gammal space opera känns otroligt exotisk och uppfriskande för mig just nu. Faktiskt har jag nästan aldrig läst sånt särskilt mycket, och det är rätt kul att se varifrån alltihop kommer efter att ha konsumerat så mycket Star Wars och The Culture och så vidare.

Igår klättrade jag upp till översta hyllan vid sängen och tog ned min gamla läsjournal. Jo, det stämde som jag mindes det: jag har läst Ancillary Justice förut. Det var mindre än tre år sedan. Ändå känns allting helt nytt. Hur kunde jag glömma bort den fantastiska vintriga planeten med uråldriga mystiska glasbroar från en glömd civilisation? Mina minnen av boken är så vaga att de inte är mer än en baksidestext avslöjar.

Det märkligaste av allt var att jag sedan läste vidare och stötte på en detalj som jag faktiskt känner igen, och det var ingenting av det som är riktigt häftigt. Inget om neurologiska implantat och livet som en del av ett skepps medvetande, eller om märkliga seder, eller om te, eller om maktspel. Nej, det jag kände igen handlade om dekoren i ett rum på en rymdstation. Där är golvet falskt trä, som beskrivs som att det skulle ha sett riktigt bra ut om konstnären hade sett något annat än imitationer av andra imitationer.

Hur kan en sådan detalj kännas så intensivt bekant när allting annat helt har flytt ur mitt huvud? Min hjärna är uppenbarligen ganska konstig.

Det hade väl varit en sak om boken hade varit dålig eller tråkig, men det är den inte heller. Jag är riktigt sugen på att fortsätta med uppföljarna på en gång: Ancillary Sword och Ancillary Mercy. Jag vill ju ha dem i minnet när Ann Leckie kommer som hedersgäst på Kontur i maj!


Jag blir förälskad i häftiga idéer, spännande tankar och fantastiska infall. De är mitt dagliga bränsle, som får mig att vilja göra saker.

Som student läste jag Peter Nilsons fina essäböcker om universum. Han hade ett fint sätt att fånga och förmedla förundran. Men medan Peter Nilson fortfarande katalogiserade galaxer som doktorand vid observatoriet fanns här i Uppsala en annan profil som vidgade Sveriges vyer mot planetrymderna: matematikern och vetenskapsskribenten Tord Hall.

Den första tisdagen i april har jag lovat att berätta om Tord Hall för alla som vill höra. Det blir i källaren på puben O’Neill’s, mittemot antikvariatet Röda rummet på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där träffas science fiction-fans för att umgås och ha trevligt, och just denna kväll kommer det också att spånas på programmet till vår sf-kongress Kontur i maj. Men strax efter klockan åtta den kvällen ställer jag mig upp och håller ett litet miniföredrag.

Tord Hall skrev om naturvetenskap på ett smittande sätt. Hans första bok, Atomer och stjärnor, täcker in det mesta som var hett och häftigt på 50-talet: raketer, cybernetik, universums utveckling, atomkraft. Han var också en av dem som såg hur science fiction kunde tolka samtiden och dess teknologiska drömmar. När tidskriften Galaxy höll en tävling om att hitta på ett svensk beteckning för science fiction bidrog Tord Hall med ordet vetsaga. Det vann inte, utan förlorade mot faktasi, men eftersom Tord Hall själv använde ordet vetsaga i sina skriverier fick det nog mer spridning än vinnarbidraget.

Tord Hall skrev också om hur rymdfarten skulle ändra människans syn på sin planet, långt innan någon astronaut hade drabbats av the overview effect. Det var på den vägen han hamnade i samtalet i radions rymdstudio som fick mig att ta reda på vem Tord Hall faktiskt var. Nu har jag precis börjat läsa hans bok om naturvetenskapen i Aniara.

Jag är lite lustig på det viset att jag alltid vill prata med andra om saker som snurrar i mina tankar. Jag sitter och studsar i ett soffhörn och vill berätta om något som är coolt eller spännande eller bara en ny tanke för mig. Sån är jag bara. Att lära mig att släppa fram det här på ett sätt som inte tråkar ut min omgivning är något jag strävar efter i livet. Kom och lyssna på mig den 4 april, jag lovar att jag ska fatta mig kort! Men jag hoppas också att jag kan smitta av mig lite av den fascination inför verkligheten — och dikten — som jag uppfattar hos Tord Hall.

Den 1 mars loggade jag ut från twitter. Poängen är att pröva på att vara utan ett tag och se vad twitter egentligen betyder för mig. Jag har varit inne en gång för att svara på nån grej, men annars är det enda som har kommit från mig automatiska uppdateringar från mina bloggar.

Lite oväntat är det jag saknar allra mest faktiskt att ha ett utlopp för alla spridda funderingar som dyker upp i hjärnan. Lösryckta tankar, länkar till coola saker jag råkar läsa, och små reaktioner på omgivningen. Att göra ett halvdussin uppdateringar om dagen på Facebook skulle uppfattas som väldigt påstridigt, men på twitter flödar saker och ting bara förbi och alla måste inte läsa allt. Därför går det jättebra att småprata ut i etern där, och ibland är det någon som fångar upp något, ibland inte. Så twitter ger mig ett sätt att prata för mig själv på ett socialt sätt. Eller i alla fall på ett sätt som potentiellt kan vara socialt.

Det jag saknar näst mest är känslan av att det finns folk omkring mig hela tiden. Som ett mingelparty, där jag kan välja att dyka in i ett samtal om jag snappar upp något spännande, men där jag annars kan välja att sitta för mig själv utan att det är konstigt.

Det jag inte alls saknar är den där effekten när plötsligt alla pratar om exakt samma sak. Att få hundra olika upprörda reaktioner på Trumps senaste klavertramp eller på vem som hade vilken mössa på sig. Det är rätt skönt att slippa. Jag kanske borde bli bättre på att sätta upp filter och på så sätt moderera mitt flöde.

Avhållsamheten från twitter var också tänkt att tvinga mig att prata med folk jag känner som inte är på twitter. Det har delvis lyckats. Jag har varit mer på fb och blivit mindre folkskygg där. Jag har skickat fler sms och några mejl som jag annars inte hade gjort. Och så gjorde jag en länkdump på min andra blogg, den första sån länksamling jag gjort på väldigt länge. Men dessutom har jag vänt mig till min anteckningsbok och klottrat småsaker där. Det är ju inga Vägmärken direkt, men här kommer ett gäng av de saker jag skrivit ned där. Bara för att se vad det är som fastnar i ingenstans när jag inte spottar ut det på twitter.

  • Varför måste jag alltid svara på frågan ”vad ska man ha det till”? Räcker det inte med att något är spännande i sig självt?
  • ”Det kan bli till nytta i framtidens kvantdatorer”. Eller inte. Ingen vet. Men kvantdatorn får ofta bli en ursäkt för att berätta om ny fysik.
  • Embargo för vetenskapsnyheter. Det är lite konstigt att dansa efter Natures pipa när det gäller saker som varit ute på arXiv i månader.
  • ”Science fiction bias”: tendens att leta efter och förvänta sig sådant som spekulerats om i sf.
  • Hermann Noordung var en figur med tidiga visioner om rymdstationer. Här finns hans bok inscannad!. På tyska. Den som vill hitta den på engelska kan göra det via t ex Wikipedia.
  • Det är mycket coolare att säga ”jag vet inte” än att försöka verka som en expert utan att vara det. Men det är helt rimligt att spekulera, efter att ha redovisat sin okunskap.
  • Cybernetik. Vilket fint ord! Sällan använt numera, men så mycket snyggare än ”IKT”.

Många människor har talat om för mig hur dåligt twitter är. På något sätt lyckas det passa mig i alla fall. Jag kanske har fel, är lurad, bara tror att jag gillar det fastän det egentligen är blä. Fast rimligare är att jag faktiskt gillar att vara där och ha det ständiga pratet som bubblar i bakgrunden, bland folk som jag ju faktiskt medvetet har valt att följa. Och om någon ser anledningar att följa mig så kanske jag bidrar på något sätt till någons dag — och det kanske går för sig.

Tillägg: Jag kör experimentet vidare. En vecka till, så får jag se sen.

Jag vaknade med ett ryck. Våren är i antågande. Att det är ljust betyder inte att jag måste gå upp, men det har kroppen inte lärt sig än.

Drömmen jag just befann mig i utspelade sig i ett klassrum. Upsalafandom var tydligen på jakt efter en lokal att hålla till i utanför de vanliga pubmötena. Bänkarna var fulla av fans, många av dem unga. Olika personer turades om att gå fram till katedern och berätta om saker, och fans i bänkarna räckte upp handen och kom med egna inlägg.

Jag förevisade en banderoll med små texter och bilder som var gjord på ett möte med sexåringar, så uppenbarligen hade fandomverksamheten expanderat ordentligt ned i åldrarna. Vi funderade på om vi skulle kunna få sätta lite egen prägel på rummet, trots att det användes till skolundervisning på dagtid. Johan Anglemark pekade ut olika bilder och spånade om hur vi skulle kunna integrera vår verksamhet med olika skolämnen.

Sedan vidtog högläsning ur en bok, som verkade vara en antologi med essäer eller fanzinetexter. Den lärda och detaljerade texten handlade om hur en känd sf-fan hade översatt Book of the New Sun under hård tidspress, och hade tagit vilda friheter med språket. Det blev inte en bra översättning, men där fanns massor av roliga språkliga innovationer, och stämningen i salen antydde att några av de här uttrycken skulle fastna i vår interna jargong från och med nu. Tyvärr minns jag inte ett enda exempel. (Observera att detta var en dröm, och säger inget om verklighetens översättning av just detta verk!)

Efter det upplöstes mötet i fria aktiviteter, och Ante och jag delade på en alldeles för liten stol medan vi försökte packa färgglada saker i en låda.

Drömmen var nog influerad av mödorna med Karlsro Scoutkår (som nu snart står utan lokal), och med Uppsala Makerspace (som nyligen flyttat in och börjar få ordning, men det tog ett antal turer innan det klaffade).

Jag skulle gärna ta med lite av den glada känslan från drömmen till Upsalafandoms pubmöte på O’Neills ikväll, men jag hinner och orkar inte komma den här månaden. Första tisdagen i april, däremot! Då har jag till och med lovat att hålla ett litet kort föredrag. Om Tord Hall, som skrev essäer om naturvetenskap och kultur, och som jag just nu ser lite som en föregångare till Peter Nilson.

Men vi kanske ses på Uppsala English Bookshop i morgon, 8 mars! Då håller vi nämligen en temakväll om feminism i fantastiken.

Några gitarreffektpedaler framför en hög med Bondfilmer.

Kaos-stilleben. Vi lägger mer energi på fotografering en annan gång.

Tillbaka igen, med ett avslappnat pratavsnitt. Kan vi skilja på författare och verk — går det att bortse från att författaren är en skitstövel och gilla boken ändå? Sen får Ante berätta lite om intresset för att göra ljud med gitarrer. Sen återvänder vi till James Bond och resonerar om vad det är som gör att vi gillar Bondfilm trots alla mycket irriterande aspekter.

Lyssna här:


Eller ladda ner som mp3.

Länkar

Här finns podden Chasing Tone som Ante nämner.

Antologin med James Bond-noveller vi pratar om heter License Expired. En sorts fanfiction, är det väl! Två av novellförfattarna pratar om sina bidrag.

I en tid då det finns interstellär rymdfart och i princip obegränsad tillgång på energi närmar sig en ung student planeten Trantor, centrum för det galaktiska imperiet. Han har dock ingen aning om att det inte går att få se planeten från rymdskeppet. Inte heller att befolkningen inte bryr sig särskilt mycket om utsidan av sin planet, för alla bor under det tak som täcker hela klotet. Det är helt enkelt en världsomspännande stad. Men den unge resenären har aldrig sett video därifrån, och verkar ha väldigt vaga begrepp om saker.

Kanske är detta mest ett klumpigt författargrepp för att visa något för läsaren, lite i linje med den sortens dialog som brukar kallas ”As you know, Bob”. Om jag inte missminner mig är det i någon av Lucky Starr-böckerna som samme Isaac Asimov låter en av huvudpersonerna förklara för en annan hur deras telefoner fungerar. Det är ett styltigt sätt att redovisa saker för läsaren, som sf-författare sedermera har lärt sig att klara sig utan.

Men som nutida läsare känner jag en djupare dissonans än så när jag läser den här sf-klassikern, för det finns ett genomgående fel.

Informationssvälten, liksom. Att det går att komma till huvudstaden utan att veta något om hur det är där. Utan att ha motsvarigheten till hundra youtubeklipp och några varv med interaktiva kartor och satellitbilder.

Det slutar ju inte där heller. Hela upplägget för Stiftelsen i bokens titel är att grunda en koloni med etthundratusen forskare och vetenskapsskribenter som ska sammanställa en encyklopedi, men som dock undanhålls viss strategisk information. Ingen i Stiftelsen har tillgång till själva den centrala vetenskapliga disciplinen: psykohistorian. (Som alla allmänbildade sf-läsare vet är psykohistoria en gren av matematiken som kan förutsäga viktiga drag i den historiska utvecklingen, men på en övergripande nivå. Psykohistorian vet inte vad den enskilda myran gör, men kan avgöra hur deras färdiga stack kommer att se ut.) Men jag kan inte begripa hur de kan vara precis lagom ovetande för att inte kunna återuppfinna psykohistorian från de grundläggande principerna. De vet ju att en sådan disciplin existerar, de känner till den store matematikern Hari Seldon och så vidare. Etthundratusen vetgiriga människor, och ingen har tänkt på att få med sig grunderna till psykohistorisk teori?

Och sen är det grejen med att anlända till en ny planet, köpa en tidning och sätta sig på en bänk och läsa sportsidorna för att fördriva lite tid.

Det är helt uppenbart att Isaac Asimov anno 1951 hade tänkt väldigt mycket på ”atomkraft” och väldigt lite på informationsteknologi. Eller nyfikenhet och informationsspridning i största allmänhet.

Jag har absolut inga minnen kvar från någon tidigare läsning av Stiftelsetrilogin, och denna gång läste jag bara första volymen. Det räcker liksom, för så bra är det inte. Den första volymen är en serie berättelser om hur den ena gubben efter den andra flyter ovanpå det historiska flödet, är ensam om att se precis vad som är det enda rätta att göra, och sen göra det. Inte ens kraftfält och strålpistoler räcker för att krydda upp det till något aptitligt.

Det är väldigt märkligt att de ursprungliga böckerna om Stiftelsen fortfarande ges ut på nytt och på nytt — den finns i flera olika utgåvor i SF-Bokhandelns hyllor såg jag för bara några dagar sedan. Ingen är tvungen läsa sf-klassiker, och ska man ändå göra det finns det ju bra böcker att läsa. Det här känns möjligen lite kul på grund av 40-talssmaken, och för att jag gillar att se hur sf-idéer har uttryckts längre tillbaka.

Men jag lever ändå i framtiden, och i informationsåldern. Från det här perspektivet är det inte rimligt med ett högteknologiskt samhälle — utan extrem tankekontroll — där människor inte har tillgång till lättillgänglig information om det mesta. Det känns som något som måste förklaras mer grundligt för att kunna bli trovärdigt. Och bara det säger nog något grundläggande om skillnaden mellan 2010-talet och 1940-talet, något som jag kanske inte har tänkt så noga på tidigare.

Som förmodligen alla läsare av min blogg vet (eftersom jag antar att de som läser en sån här blogg också har läst Liftarens guide till galaxen åtminstone nån gång i livet), blev Zaphod Beeblebrox president över galaxen mest för att han var bra på att ställa till skandaler och dra bort uppmärksamheten från den egentliga makten.

Det finns inte så många likheter med den där andra presidenten som alla pratar om idag. Men av någon anleding tänker jag på Zaphod nu. Förmodligen nåt med hur det kändes att läsa den där stora intervjun som var i DN i morse.

Sån här var Zaphod:

Ett av dom större problemen för Trillian i hennes umgänge med Zaphod var att lära sig skilja på: när han spelade dum för att få folk att komma av sig; när han spelade dum för att han inte ville tänka själv utan tyckte att någon annan kunde göra det åt honom; när han spelade outsägligt dum för att dölja det faktum att han inte fattade vad som pågick; och när han inte spelade dum utan verkligen var dum. Han var känd för att vara enastående klyftig, och uppenbarligen var han väl det — men inte hela tiden, vilket i viss mån oroade honom, och troligen var detta en förklaring till hans agerande. Det var bättre, tyckte han, att folk blev förvirrade än att dom såg ned på honom.

Det finns ett alternativ till, tänker jag, nämligen att spela dum för att dölja sina egentliga avsikter och planer. Det skulle vara en möjlighet, till exempel för den som vill bli president för att sno ett superhäftigt rymdskepp.

Som någon sorts bokbloggare ska jag väl ta mig i kragen och försöka summera läsningen under 2016. Som vanligt kan jag inte mäta mig med de riktigt snabbläsande bokslukarna, men böcker är nu hur som helst ett stort intresse och det finns ständigt fler som jag verkligen vill läsa. Kul då, att se att jag faktiskt lagt grundnivån lite högre än tidigare. Inräknat högläsning har jag läst 55 böcker, och utöver det ett helt gäng seriealbum.

Det finns kanske inget egenvärde i att pressa mig igenom tio böcker extra, men det betyder att jag har lagt mer tid och energi på något jag verkligen vill göra. Det är därför det är så tillfredsställande att räkna lästa böcker.

Nåväl. Jag tänker inte lista allt jag läst, utan bara diskutera några av de böcker som känns lite extra roliga att prata om.

Läs hela inlägget här »

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Arkiv juli 2007 till nu