Något fick mig att blicka bakåt i minnenas töcken och minnas THE GEEK CODE. En gång i tiden hade nästan alla jag kände en sådan. Jag rotade runt lite och hittade en version från 2010, men den kändes bara jättekonstig. Så jag gick tillbaka till rötterna och genererade en kod av version 3.1 från 1995.

Det kändes lite skevt och konstigt att fylla i alternativen. 1995 var en tid när det kunde vara lite udda och speciellt att hänga på WWW, när ”geekighet” handlade om datorer, och när operativsystemskartan såg helt annorlunda ut. Det finns en helt egen kod för Babylon 5 men ingenting om superhjältar (lika bra det, från mitt perspektiv).

När jag häromåret rekommenderade just B5 till någon som ville ha fler tv-serier att titta på fick jag flera ”Vad är det? Har jag aldrig hört talas om!” från människor som ändå är intresserade av tv och sf. Det som möjligen kan vara lite intressant med detta är illustrationen av hur saker förändras och referensramar förskjuts. Vi lever ju nu i en absurd cyberpunkroman: ständig uppkoppling och övervakning, mot en hotfull bakgrund med klimatförändringar, flyktingströmmar och galna politiker. Och i de lugnare delarna av tillvaron surrar robotgräsklipparna utanför sommarhusen medan barnen tittar på YouTube.

Jag var inte så supernoga när jag fyllde i kodformuläret, så några av kategorierna kan ha blivit lite fel. Och det finns alltid tolkningsmöjligheter. Men här är alltså mitt liv just nu utifrån jättegamla tankar om vilka ingredienser ett liv kan ha.

—–BEGIN GEEK CODE BLOCK—–
Version: 3.1
GS d-(–)>— s–: a+ C++ UBL+@ P+ L++ E>+ !W++ !N !o K-? !w !O !M V PS@ PE- Y+ !PGP t 5+ !X R>+ tv b+++ DI D G e++++ h- r+++ x+++
——END GEEK CODE BLOCK——

Nu har jag läst del två av Lars Wilderängs bokserie om ett postapokalyptiskt Sverige. (Jag väntade tills den kom i pocket.)

Eftersom jag hade så många funderingar när jag hade läst Stjärnklart känner jag att jag måste följa upp med ett inlägg nu när jag har läst nästa bok, Stjärnfall.

Jag har flera vänner och bekanta som tycker om den här bokserien, och som har berättat för mig att jag borde läsa vidare. Mindre av de saker som irriterade mig i första boken (sammanfattning: mest att människor skildrades som så pass dumma och obenägna att hjälpas åt med konstruktiva lösningar när katastrofen kom), och mer av de science fiction-element som vagt antyddes i första boken. Här i del två får vi nämligen svaret på vad som orsakat den stora katastrof som lade vår civilisation i spillror — och lät de överlevande se en himmel opåverkad av ljusföroreningar — i Stjärnklart.

Faktum är att jag dessutom tycker att jag i åtminstone någon grad kan sympatisera med alla människor som skildras. Filip Stenvik, preppern, har efter tio år skaffat sig normala relationer med människor och beskrivs inte som så där njuggt överlägsen, trots att han fortfarande har samma sätt att förbereda sig på möjliga katastrofer. Krigaren Joakim Sorbin har upplevt och gjort otäcka saker, och lider väl av PTSD, men beskrivs aldrig som om han föraktar vanliga människor. Forskaren Anna Ljungberg är också äldre och mognare, och inte lika Lisbet Salander-aktig. Och barnmorskan Lena Svensson spelar en viktig roll. Den ende som ibland tycks se ner på folk omkring sig är den välvillige diktatorn Gustaf Silverbane — han gör mycket som är bra men impopulärt, men dessutom skjuter han upp alla ambitioner att få vanligt folk att känna sig involverade. Han är dryg men högst begriplig, och i klassisk mening tragisk eftersom det är hans starka sidor som också är hans svagheter.
Det finns fortfarande dumma folkmassor, men de förekommer bara väldigt kort, så jag hinner inte bli så irriterad på dem.

Eftersom jag är en sån läsare som blir rätt påverkad av lidande och död tycker jag att en del av den här boken är ganska ansträngande. Det är inte dåligt, inte alls, men det får mig att läsa fortare för att komma förbi den jobbiga biten. Ibland utstöter jag plågade ljud när jag läser sådana saker, till min omgivnings blandade irritation och förnöjelse, på samma sätt som jag skrattar när något är lustigt. Sån är jag, antar jag.

Den här serien har drag av flera sub-genrer. Jag ska nog inte exakt lista vilka, eftersom det möjligen kan ses som spoilers. Föga förvånande (efter första delen) spelar i alla fall militären en stor roll i denna bok. I mitt stilla sinne funderar jag på om det påverkar min läsning att jag nyligen avslutade The Red-trilogin av Linda Nagata (bloggar nog om den också snart, här finns min recension av den första delen). Militär-sf är annars inte en form av berättelser som jag läser så väldigt mycket av.

Tredje delen, Stjärndamm, ska snart komma ut. Jag får se om jag väntar på pocketutgåvan igen, eller om jag läser den innan dess. (Det finns rätt mycket på min läshög, som vanligt, så jag lider ingen brist.)

John-Henri Holmberg har tittat igenom Svensk Bokhandels höstboksnummer och listat de böcker som tycks kunna vara science fiction. Eftersom beskrivningarna inte alltid är så tydliga kan det hända att han har missat något, säger John-Henri. Men det är intressant hur som helst, så jag bad att få lägga ut hans lista här för att fler ska kunna få tillgång till den.

  • Åsa Avdic; Isola. Alternativhistoria där muren inte revs. Natur & Kultur
  • Don DeLillo: Noll K. Nedfrysning av sjuka. Oktober, Bonniers
    Philip K. Dick: Motursvärlden. November, Bakhåll
  • Dmitrij Glumchovskij: Metro 2035. Tunnelbanevärlden hotad. Oktober, Coltso
  • Matt Haig: Människorna. Utomjording på besök. September, Massolit
  • Anna Kavan: Is. Nyutgåva. Modernista
  • Stephen King: Sista vakten. Sf-deckare om psikrafter. Oktober, Bonniers
  • Mèzieres & Christin: Linda och Valentin album 6. Sf-serie. September, Cobolt
  • Eirikur Örn Nordahl: Dumhet. Dystopi från Island. November, Rámus
  • Alexandra Olivia: Ensam kvar. Katastrofroman. Oktober, Bonniers
  • Conny Palmkvist: Vintern. Sverige efter asteroidnedslag. September, Mormor

Har du hört talas om Left Behind? Det är en bokserie som också filmatiserats, som handlar om världen efter ”uppryckningen” — alltså efter att de rättfärdiga har tagits upp till himmelen och resten av människorna är kvar. Detta är inte någon jättevanlig vision av händelserna vid tidens slut, sett till hur teologer genom tiderna har talat om sådant. Men det finns en gren av protestantisk kristenhet där den här tankegången odlas. En mjuk liten introduktion till sådana funderingar presenterades för ett tag sedan under strecket i SvD.

Left Behind är ett märkligt fenomen, inte minst för att det blivit så oerhört stort. Det finns spin-offs i form av datorspel, filmer, hörspel och ungdomsböcker. Jag har inte läst någon av böckerna, och känner ingen lust att göra det heller — men jag fick en grundkurs i både premilennialism och amerikansk evangelikal subkultur genom att läsa Fred Clarks utmärkta närläsning (sida för sida!) av första boken. Han har sedan fortsatt med att gå igenom både den första filmen och fler böcker, men jag har inte följt med längre än till del ett.

Det bästa är att Fred Clark förstår sig på både science fiction och religion, och kan sätta förstoringsglaset på exakt var författarna till de här böckerna gör båda delarna väldigt dåligt. Jag är ingen fantast av obarmhärtiga sågningar, men när det görs på detta smarta sätt är det väldigt kul. Faktiskt skratta-högt-vid-datorn-kul, samtidigt som det är extremt lärorikt. (Och det är ju inte någon liten stackars trevande och ensam amatörförfattare som blir utsatt, utan personer som gjort sig stora pengar på böckerna.)

Här kommer länken igen, den är väl värd att ta en titt på:
Left Behind Index (the whole thing). Det enda dumma är att sidorna kör något dumt script som ger min webbläsare svår hicka, men det kanske ordnas med tiden.

Alla som skriver har sina egna sätt att ta sig an det hela. Metoderna kretsar kring flera olika saker: att lyckas avsätta tid och fokusera på skrivandet, att faktiskt sätta ihop en text, att hålla reda på källor och bakgrundsinformation, att redigera och förbättra. Till min förundran har jag upptäckt att jag också har en rutin, och en sorts metod, som har växt fram genom åren.

För den som eventuellt inte vet det är jag numera frilansande vetenskapsjournalist. Jag skriver artiklar om fysik och astronomi och rymdteknik, och ibland om andra saker som råkar intressera både mig och någon redaktör. Redan innan jag gav mig in på den banan bloggade jag förstås, och gav ut fanzines, så jag har skrivit ganska mycket. På det viset har jag hittat sätt att jobba med text som passar mig. Skönlitteratur har jag inte gett mig in på (inte än i alla fall), men om jag skulle göra det skulle jag nog arbeta på samma sätt.

I praktiken är det en ganska rörig process, men här försöker jag bena ut de olika ingredienserna.

Läs hela inlägget här »

Dags för en folkbildande insats här. En twitterdiskussion fick mig att vilja reda ut det här med vad science fiction egentligen ska kallas, och varifrån de olika uttrycken kommer.

Hugo Gernsback myntade uttrycket scientifiction 1926, för att beskriva den sortens berättelser han ville publicera i sin nya tidskrift Amazing Stories. Redan efter några år var det dock ”science fiction” som var det etablerade uttrycket, och det var det som bet sig fast när det raskt utvecklades en hel subkultur kring fenomenet — ”fandom” som den kallades.

Dock hade en del science fiction-fans en puristisk ådra, och behöll förkortningen stf, från scientifiction, även om de inte läste ut ordet på det viset. Se till exempel FANDBOOK No. 1 (1962). Detta har dock varit väldigt sällsynt åtminstone i 30 år 20 år (ändrade detta, för jag var ju inte riktigt med för 30 år sen), och det är inte säkert att särskilt många begriper det.

I den lilla parlören Fandbook går det också att se att det finns fler förkortningar i omlopp, bland dem sci-fi. Denna käcka förkortning är förstås en parallell till ”hi-fi”, och myntades av superfanen Forrest J Ackerman (ja, jag har hängt med sen det hette ”en sf-fan” och jag fortsätter att säga och skriva så — min subkultur, min dialekt). Detta uttryck spred sig snabbt i mycket bredare kretsar än den fanzine-utgivande och kongressarrangerande sf-fandomen, och därför blev det på vissa håll något av en outsider-markör. Till och med så pass att det blev brukligt att med uttalet ”skiffy” använda sci-fi som beteckning på det som var riktigt uselt. Dålig science fiction. (Men kanske dålig på ett bra sätt som vi ändå gillar, sådant ska inte underskattas.)

När jag kom med i fandom på 90-talet var detta fortfarande ett språkbruk som fungerade, åtminstone i vissa kretsar. Det var i stort sett så att de som läste böcker och ägnade sig åt seriös sf-kritik använde sf eller SF, de som inte hade koll sade ”sci-fi”.

Men det är ju inte riktigt så längre. I den akademiska litteraturen heter det konsekvent SF, men där kan det möjligen kompliceras av att somliga använder samma förkortning för att beteckna speculative fiction, som är ett lite finare och mer intellektuellt sätt att prata om litteratur som innehåller icke-realistiska inslag. Och i övrigt handlar språkbruket numera mest om i vilka kretsar respektive person började bekanta sig med science fiction. Som ENCYKLOPEDIN uttrycker det:

In the twenty-first century, however, the countless younger readers who have grown up with ”sci-fi” as the perceived default term for sf tend to be puzzled by long-term fans’ disdain for it, and to suspect that the insistence on ”sf” may be an elitist shibboleth rather than concern for correct usage. Though old-timers still prefer not to use ”sci-fi”, continuing disparagement of this term has become counter-productive.

Sedan finns ju fler ord och förkortningar i omlopp. För att beskriva lite större cirklar av genrelitteratur har till exempel många använt SF/F/H (science fiction/fantasy/horror), eller bara SFF (science fiction och fantasy). Men det är svårt att säga och ligger inte väl i munnen. Kritikern och genrekännaren John Clute började från ca 2007 att prata om fantastika, ett ord han plockade upp från Östeuropa. Detta bruk har spritt sig, och i Sverige talas nu rätt så brett och allmänt om ”fantastik”.

Men när det gäller science fiction använder jag själv säger fortfarande konsekvent förkortningen sf. Det är invant och kort. (Sparar in 4 tecken på twitter!) Jag har inget emot ”sci-fi”, men det är inte mitt eget uttryck, och så kan det ju få vara. Det går fortfarande att förstå varandra, även om vi pratar lite olika dialekter. Det som spelar roll är ju det vi pratar om, inte själva ordet, tänker jag.

Grunden till att förstå sociala medier är att inse att de är just sociala. Det handlar om att umgås med människor. Jag har en stark känsla av att en del gnissel bottnar i att personer med en agenda tappar känslan för detta — politiker kanske, men också författare och journalister, sådana som lever på uppmärksamhet.

Det finns många fallgropar i sociala medier. Det gäller inte bara att inse att det du skriver där kan läsas av människor utanför kretsen av personer som känner dig — det är mer som att publicera sig än som att delta i ett samtal runt köksbordet (som till exempel journalisten Jack Werner påpekat). Om du är någon som försöker nå ut med information av något slag är det en extra balansgång. Å ena sidan vill du få fram ditt budskap, å andra sidan vill du inte uppfattas som en påträngande försäljare.

Läs hela inlägget här »

När en maskin dödar någon, vems är då felet? När människorna som styr ett krig sitter långt bort bakom en skärm och det är maskiner som bär vapen, då blir kriget något helt annat. P3 kultur diskuterade framtidens krig och tog upp precis de här frågorna redan för ett gäng år sedan. Forskaren Linda Johansson gick in djupare på detaljer i sin bok Äkta robotar — och helt nyligen i en debattartikel i DN.

Det här är ganska skrämmande scenarier, och det jag särskilt fastnade för i Linda Johanssons bok var hur stark benägenhet människor tycks ha att lita på maskinerna.

Bedömningen av en handling kan lätt bli olika beroende på hur stor aktiv inblandning människor har haft i en händelse. En autonom robot som skjuter ner civila ses mer som en olyckshändelse, medan en soldat som håller i ett vapen och skjuter ner civila kan anklagas för krigsbrott.

Läs hela inlägget här »

Modell av Forsmarks kärnkraftverk, på en hög med dvd-filmer.

Har vi lärt oss något viktigt om livet av fantastiken, eller populärkulturen i allmänhet? Den frågan inleder detta avsnitt, men resten av tiden ägnas åt att prata om kärnkraftverk på film med vår inbjudne gäst Mattias Lantz.

Lyssna här:

eller ladda ner mp3-filen.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Läs hela inlägget här »

the-knowledge-uk-paperbackOm vår civilisation skulle raseras av någon katastrof kommer de överlevande förmodligen att vilja bygga upp sitt nya samhälle med hjälp av en del av de tekniska hjälpmedel vi har. Men det är smärtsamt tydligt att det inte är så väldigt enkelt att börja om från grunden. Du kanske kan odla fin basilika på balkongen, men kan du driva ett jordbruk? Du kanske mekar med din bil, men kan du bygga en kvarn?

Det är detta boken The Knowledge handlar om. I flera intervjuer som jag har hört säger författaren Lewis Dartnell att en del av poängen med boken är att få syn på vad det är för kunskaper och tekniker som ligger till grund för vårt vardagsliv och mycket av det vi tar för givet. Det är verkligen många sådana tankar som kretsar i mitt huvud nu när jag har läst den.

Men min fantasi kittlades också på andra sätt. Till exempel av det här stycket i början av boken:

To us, Civilization 2.0 might look like a mishmash of technologies from different eras, not unlike the genre of fiction known as steampunk. Steampunk narratives are set in an alternative history that has followed a different pattern of development and is often characterised by a fusion of Victorian technology with other applications. A post-apocalyptic reboot with very different rates of progress in separate fields of science and technology is likely to lead to such an anachronistic patchwork.

”Anakronistiskt lapptäcke”, det där känner jag igen från alla möjliga postapokalyptiska berättelser. En scen från The Wild Shore av Kim Stanley Robinson har blivit kvar i mitt minne, där huvudpersonen besöker en marknad där gamla mikrovågsugnar drivs med trampad generator.

Men det finns ju de som har gjort mer med den mer steampunkiga varianten av detta. Kugghjul och stora frustande maskiner, gärna kombinerat med mustascher och en färgskala i brunt och mässing.

Rollspelt Mutant, särskilt i inkarnationen Mutant: undergångens arvtagare, spelar emellanåt rätt mycket på precis den här estetiken. Det är arbetare på manufakturen, och patron i väst och cylinderhatt, och hagelbrakare och en och annan ångpanna. Lite skruvad western-känsla ibland. (Jag minns ett äventyr när min spelgrupp helt plötsligt fann sig involverad i att starta en fackförening. Så kan det gå.)

Men de som renodlat postapokalypsens steampunkpotenial allra mest är naturligtvis Steampunk Magazine, som gjorde ett specialnummer om hur steampunkens attityd blir till hjälp efter katastrofen. Det finns att ladda ner bland de övriga numren av Steampunk Magazine. Även för den som inte tycker att hattarna är så väldigt viktiga efter katstrofen finns det diverse kul saker att hämta i A SteamPunk’s Guide to the Apocalypse.

Fast om jag ska ha ha en volym i bakfickan när jag ska grunda min nya civilisation, då är det nog The Knowledge. Det första jag ska göra när jag har uppfunnit nässelpapper och fjäderpenna är dock att författa ett appendix till boken med massor av varningar. Var försiktig när du försöker tillämpa destilleringsprocessen, träsprit kan göra dig blind. Se upp med kreosot, det lär vara cancerframkallande har jag hört. Jo, för det är först i kaptiel 11 om avancerad kemi som det finns någon sorts tydliga anvisning om att processer kan gå fel eller vara farliga vid fel hantering. Och ganska mycket värdefull kunskap handlar trots allt om att undvika de där dåliga misstagen som kan göra tilvaron mycket mindre rolig.

Jag förstår att Lewis Dartnell inte ville skriva en bok som bara handlar om att allt kan vara farligt. Det är rent av rätt befriande att den får vara så fri från pekpinnar. Uppfostrad i laboratorier med rigorösa säkerhetsföreskrifter tänker jag ändå rätt mycket på att dessa också är en oumbärlig del av en civilisation som tar människors värde på allvar. Och det ska vi göra, när jag håller i tömmarna.

Och naturligtvis ska coola hattar uppmuntras.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 943 andra följare