Full fart. Två barn försvarar sig mot en creeper endast beväpnade med ballongsvärd.

Två barn försvarar sig mot en creeper endast beväpnade med ballongsvärd. Birdie, Uppsala 2015.

Den här gången blir det ett reportageavsnitt igen. Vi var på Birdie, men inte för att spela spel utan för att vara med och hålla i en makerspace-hörna och berätta om föreningen Uppsala Makerspace. I detta avsnitt rapporterar vi lite därifrån, samt småpratar om vad vi skulle ha för oss om vi inte behövde arbeta för vårt uppehälle.

Lyssna här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen avsnitt 18 av Åka och Ante Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Jag befinner mig i Manchester. Det har jag gjort hela veckan, för att vara med på en konferens om kärnämneskontroll. Jag jobbar tillfälligtvis inom det fältet, som handlar om att ha full koll på att uran, plutonium och thorium så att inget sådant kommer på avvägar och används till otillåtna kärnvapen. Jag ska skriva lite om det på min andra blogg, har jag tänkt. Vilket leder mig till morgonens dilemma.

Idag råkar jag ha fått lite tid över, och känner press på mig att se mig omkring och uppleva staden. Passa på när jag är här. Inte gå miste om upplevelser.

En väldigt stark annan impuls är att ta min dator och gå och sätta mig på biblioteket och ägna lite tid åt att bara skriva, och kanske att göra klart ett litet poddavsnitt vi spelade in förra helgen. Jag har inte haft just någon tid alls att sitta och dona med något eget projekt på flera dagar.

Detta påminner mig om en av de historier som berättas om Isaac Asimov. Han lär ha varit en lite knepig person, och inte alltid jättetrevlig. En av hans egenheter var att han vägrade flyga, så han reste bara med båt och markbundna transporter. En bröllopsresa (han var ju gift flera gånger) var en kryssning, och när båten gick in i någon hamn vägrade Asimov att gå i land för han ville hellre sitta i sin hytt med sin skrivmaskin. Romantiskt värre.

Jag vill inte vara sån, känner jag. Men jag vill ha lite tid för att samla mina egna tankar och göra något med alla de impulser och ideer jag har fått nu.

Kanske kan jag komma undan med det ändå. Jag har faktiskt turistat, lite åtminstone. Jag har bott på hotellet där Rolls och Royce träffades första gången, för länge sedan, och bestämde sig för att göra bilar ihop. Och jag har ätit konferensmiddag på något lantligt slott med anor från medeltiden. Och så var jag i Hack Green Nuclear Bunker, ett säreget minne från kalla krigets dagar som är värt ett eget blogginlägg om jag ids.

Det kanske räcker. Jag kan ta några timmar att kura över ett tangentbord nu.

Här kommer ett av mina utlovade inlägg i repris från min första blogg, ”läst och tänkt i Annien”. Det här känns fortfarande relevant, strax över tio år senare (ursprungligen publicerades det den 10 april 2005). Och en av länkarna som fanns i inlägget funkar fortfarande!

Folk klagar ibland över att många böcker är för långa. Varför köper folk jättetjocka tegelstenar, och oändligt långa bokserier?

En del av svaret är förstås uppenbart: somliga gillar inte den där lite sorgsna känslan man kan få av att läsa ut en bok och lämna en värld bakom sig. Det är behagligare att bara låta det fortsätta, och man är nöjd med att ha något att läsa.

Den som hellre vill bli överraskad och upptäcka nya saker läser inte på det sättet, men det är ju uppenbart en smaksak.

Det som verkar vara svårare att begripa är varför många inte verkar vilja läsa noveller. Man tänker sig att noveller borde vara väl anpassade för vår hektiska tidsålder, små munsbitar av litteratur som man snabbt kommer igenom — kanske på en enda busstur.

För min del har jag inte alls svårt att förstå varför man hellre har en roman på tunnelbanan än en novellsamling. Noveller är mer kondenserade, och kräver lite mer. I en novellsamling med femton noveller måste man dessutom börja om från början femton gånger. Att komma in i en berättelse är ju faktiskt lite av en uppförsbacke. En roman börjar man på en enda gång, och om den är hyfsat flytande i stilen kan man lägga ifrån sig den när som helst och sedan ta upp den igen. Inte konstigt då om folk föredrar lättlästa men tjocka böcker med mycket luft i — man måste inte ha uppmärksamheten på topp hela tiden, och de funkar att läsa i många korta pass.

När jag har läst ut en historia, lång eller kort, vill jag lägga ifrån mig den och tänka lite på den innan jag är beredd att ta till mig en ny. Även om pauserna kan bli rätt korta har jag svårt att läsa en novellsamling i ett svep. En roman kan jag däremot sträckläsa, åtminstone om jag har ro i kroppen. (Långa tågresor! Jag älskar dem!)

Jag gillar noveller, men faktum är att de är jobbigare att läsa om man räknar per sida. Ser man däremot till antalet berättelser man kan ta till sig är noveller helt klart bättre. Det är en avvägning.

Apropå detta vill jag passa på att länka till den Matt Cheneys intressanta funderingar om läsvanor och korta och långa berättelser: Short Stories, Long Tails. Jag har inget särskilt att tillägga. Jag är säker på att alla konsumtionsmönster förändras med tiden och jag tyckte att det där med att fler hittar vad de gillar utanför hitlåtar och bestsellers verkar stämma med mina erfarenheter.

För övrigt upptäckte jag i veckan att det inte verkar bättre än att jag är jämnårig med Matt Cheney. Nu undrar jag bara när jag ska börja känna mig så där klok och initierad.

Science fiction kan vara många saker, men en viktig funktion som science fiction kan ha är som hjälp för att tänka på vad vi kan och vill göra av framtiden.

Genom en sf-författare på twitter fick jag nys om Kickstartern för ”Scout: A technology journalism community with imagination”. Det är alltså ett journalistiskt projekt med avsikten att fokusera mindre på prylarna och mer på visionerna. De vill djupdyka i teman, och använda sig av science fiction för att utforska möjliga — konstruktiva! — framtidsscenarier. Lite som den nya podden Meanwhile in the Future.

Två av de involverade i Scout är sf-författarna David Brin och Greg Bear, och det är jag inte så förvånad över. Åtminstone Greg Bear har tidigare varit inblandad i olika grupper som jobbat med att fundera på science fiction-vis över hur olika nya teknologier kan användas, och försöka omsätta det i praktiken. I en intervju i Lightspeed Magazine berättar han så här:

There was a time after 9/11 when government people were really, really concerned that they weren’t catching up on all the things that could happen, and so they brought writers in, screenwriters, science fiction writers, and had us discuss things with them. That became kind of a fairly standard gig for people who were able to think odd thoughts about security and about possible dangers. My consulting actually began back in the 1980s when I worked with the Citizens Advisory Council on national space policy, along with Larry Niven and Jerry Pournelle and a large group of people including NASA administrators and astronauts and rocket scientists and generals and so on. We were discussing everything from what became known as the Star Wars defense to the privatization of space. One of our last meetings in the late 90s occurred with Dan Goldin, an administrator of NASA, in which he asked for our advice on how to grease the wheels of privatization of space. We’re seeing some of the results of that work now.

HieroglyphMen det finns fler sådana initiativ. Ett riktigt intressant sådant som sjösattes nyligen var Project Hieroglyph (som administreras av Arizona State University’s Center for Science and the Imagination), som tog sitt avstamp i Neal Stephensons essä ”Innovation starvation” där han ropar på science fiction som inspirerar till handling. Det här projektet har resulterat i en novellsamling (där bland annat Madeline Ashby medverkar, som är hedersgäst på ConFuse, årets Swecon).

Jag är lite fascinerad. Det ser ut som en trend, som att många fler börjar se science fiction som ett verktyg som kan användas för att fundera över framtiden och också till att faktiskt forma den.

Igår firade bloggen En helt vanlig ovanlig dag tio år och 500 inlägg. Jag jämförde, och kunde konstatera att den här bloggen faktiskt har fler än 500 inlägg (detta är händelsevis nummer 550!), men den har inte funnits lika länge. Däremot har jag för flera månader sedan missat chansen att fira tio år i bloggosfären.

Min första blogg hette läst och tänkt i Annien och låg på en server som Upsalafandom delade på. Det allra första inlägget lades upp den 27 januari 2005. ”Funderingar om fandom, böcker, fysik och annat lustigt och märkligt” skulle det vara, tänkte jag mig, och det var väl ungefär så det blev också.

2005 var året då jag ordnade ett sf-läger för unga, och var på min första Worldcon. Charles Stross och Erik Granström var hedersgäster på ConCeive, som var det årets Swecon. Jag läste Nova Science Fiction och Kapten Stofil, recenserade tidskrifter för Minotauren och sysslade i högsta grad med att ge ut pappersfanzines. På nätet var det bland annat The Alien Online och Fantastic Metropolis som var favorittillhåll. I mars 2005 hade jag upptäckt steampunk, och skrev om det och boken The Ligth Ages av Ian R. MacLeod. (Jag föreställde mig nog inte då att jag skulle arrangera en Steampunkfestival så småningom!)

När jag ser tillbaka på saker jag skrivit för länge sedan händer det att jag blir lite förundrad över att jag verkar tänka samma tankar gång på gång. Det är kanske inte så underligt att jag har en sorts intern kontinuitet, men ibland är det trist att jag inte har kommit längre. Och andra gånger återupptäcker jag sådant jag glömt, och börjat undra igen. När jag häromveckan skrev om bristen på mogna relationer i böcker och på film hade jag helt glömt att jag för tio år sedan skrev följande:

En helt annan sak som jag tyckte var intressant med Gråskägg var att huvudpersonen är lyckligt gift, och att frun är med på äventyren. Det är ganska ovanligt, särskilt i böcker från den tiden. Visserligen är Martha oftast hemma på dagarna och lägger pussel medan Gråskägg är ute och uträttar stora saker, men hon hänger med genom alla flyttar och på den vådliga flodfärden. De har stöd av varandra och funkar bra ihop. Jag har ofta tyckt att det där med ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar” är lite otillfredsställande. Saker slutar inte hända bara för att man är gift, och dessutom är det väl bra att ha någon att dela äventyren och upplevelserna med.

Om romanen Gråskägg av Brian Aldiss, alltså (Greybeard).

Hur som helst, eftersom det faktiskt finns en handfull inlägg från 2005 som fortfarande är lite intressanta tänker jag att jag kan köra dem i repris. De kommer alltså att komma upp här framöver.

KristallstadenEn av de saker som fick mig att fastna för just science fiction var Heinleins ungdomsböcker. Ja, jag vet. Men ändå, så var det. Och det som åtminstone i efterhand framstår som den stora aha-upplevelsen var egentligen en tvåstegsraket. Först fascinerades jag av att det kunde finnas äventyr i framtiden för den som var smart och påläst och förstod att använda huvudet (en poäng som jag var synnerligen väl disponerad att ta till mig), sedan förstod jag att det jag läste var något som hette science fiction och det gick att leta reda på mer. Det var inte så mycket av det jag hittade som verkligen var samma typ av historia — om smarta ungdomar som får uppleva fantastiska saker — men det jag hittade istället fick det ofta att svindla fullständändigt. Så blev jag fast. (Jag läste allt, inte bara det som var begripligt eller anpassat för min åldersgrupp. När jag väl identifierat mig som sf-läsare slukade jag allt som var det minsta futuristiskt under några år.)

Nu har jag läst Maths Claessons böcker om pojken Linux — Uttagningen och Kristallstaden. Den första boken utspelar sig i ett framtida Stockholm, och den andra på en rymdstation av O’Neill-typ. Linux drömmer om rymden, om att bli rymdpilot, och han lär sig allt om solsystemet. Ja, och i bok två kommer han i alla fall en bit på vägen i sin utbildning. Det är kanske orättvist att jämföra med Heinlein, men jag kan inte riktigt låta bli.

Det känns som om det finns en ambition att bli en inkörsport till science fiction, och jag tror mig minnas att Maths Claesson själv har sagt något sådant också. Fast identifikationselementet här är ett annat, kanske mindre elitistiskt än hos Heinlein: Linux är inte supersmart, men han har starka drömmar och ambitioner. Det är förmodligen bra, det blir ju ett bredare tilltal. Men i jämförelsen med Heinlein får jag lov att säga att Linux-böckerna hittills (jag har en känsla av att Kristallstaden inte är den sista) är väldigt lågmälda. Äventyrsfaktorn är inga kidnappningar av främmande varelser eller storslagna resor genom galaxen, utan Linux kamp för att klara av matten i skolan och gå igenom proven i uttagningen till rymdambassadör. Dessutom lite vardagsproblem med föräldrar och kompisar.

(MILDARE SPOILERS I RESTEN AV TEXTEN, MEST VAD GÄLLER BÖCKERNAS TEMA OCH STRUKTUR.)

Läs hela inlägget här »

idagigen17-presentationsbild
Hur kommer det sig att MacGyver har blivit ett bestående uttryck? Vi klurar vad som egentligen är bra och mindre bra med den gamla tv-serien. Och så har vi spelat rollspel med barnen. Vi har också läst ”The Machine Stops” av E.M. Forster, som ofta nämns som en tidig beskrivning av något som liknar internet (den är från 1909) — men vi hittar andra saker i den.

Lyssna på avsnittet här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Om du vill läsa eller lyssna på ”The Machine Stops” innan du hör vår diskussion finns den tillgänglig på en massa ställen online.

Här kan du till exempel läsa ”The Machine Stops”. Föredrar du att lyssna finns det flera möjligheter, till exempel från LibriVox, och i en podd som heter Journey into…. Mycket nöje!

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 17 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Det som följer här är några personliga och rätt spontana funderingar, så jag hoppas att jag inte ser ut att klanka ner på någon annans syn på eller upplevelse av kärlek och relationer. Det handlar i alla fall lite om hur vissa sorters kärlek syns mer än andra i olika former av berättelser.

En typ vi ser väldigt lite av i populärkulturen är ”personer som varit ihop jättelänge och som trivs med varandra och gör saker tillsammans”. Varför kan inte sådana huvudpersoner också vara med om intressanta saker?

Jag är nog i grunden ganska romantiskt lagd, även om jag döljer det väl, men jag är ganska ointresserad av berättelser där kärleken är huvudpoängen. Vanligast är väl skildringar av folk som söker efter den rätta och sen ska livet bli fantastiskt — men där vi aldrig får veta vad som hände sen. (Av de här sagosluten får jag bara en olustkänsla i maggropen som säger mig att relationen aldrig kan leva upp till de glittrande förväntningarna.) Det finns en annan typ av berättelser som är rätt vanlig, nämligen den om folk som ledsnat på sitt stagnerande förhållande och bryter sig lös eller hittar en ny (eller eventuellt trasslar till det med vänsterprassel). Jag förstår att folk ropar efter skildringar av polyamori, det är i alla fall något annat än det vanliga. Det jag själv skulle vilja se mer av är huvudpersoner som faktiskt hänger ihop och är vana vid varandra, och agerar som par. Den där mogna kärleken, den som innehåller all ömsesidig uppskattning och ömhet men som inte behöver vara förälskelsesvindel mer än nån gång emellanåt. Detta känns väldigt ovanligt både i böcker och på film, jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda exempel. (Ge mig gärna några tips. Helst där relationen inte är i fokus för handlingen, utan bara finns där.)

Jag vet inte riktigt när man blir medelålders. Det är väl typ mellan ung och äldre. Jag slutade känna mig som ungdom för rätt länge sen, men sen har aldrig ungdom varit något personligt ideal för mig heller. Jag vill ju bli vis, eller åt minstone livserfaren. Samla på mig kunskaper och färdigheter. Men allra helt vill jag göra det i sällskap med någon, för det är vad jag upplever i gemenskap som betyder mest — det är min teori om kärlek i medelåldern, och då är det med bakgrund av att ha varit gift i alla fall i tretton år. Kärlek är det dagliga småpratet, länkar och bilder som skickas, det där gemensamma klurandet och samtalen som kan tas upp igen och fortsätta över lång tid. Att känna varandras dåliga sidor men inte haka upp sig på dem eftersom de goda sidorna spelar större roll. Att planera tillsammans, att minnas tillsammans. Att se något och tänka ”det måste jag berätta för honom, det där är något han skulle gilla”. Att vara bästa vänner. Att emellanåt plötsligt känna sig kära i varandra igen, men att inte behöva luta sig mot stormande känslor hela tiden eftersom där finns så mycket annat.

För övrigt är ett av de bästa äktenskapsråd jag hört det där om att vara föreberedd på att någon i paret blir förälskad i någon annan. För det händer. Den som har tänkt sig att leva monogamt (det är väl det som är tanken när två personer gifter sig) måste vara redo för detta, och inte tro att det nödvändigtvis betyder att något är fel. Kärlek är något man gör, inte bara en känsla. Förälskelser händer. Är den relation du byggt upp genom år eller decennier värd mer eller mindre än att springa efter den här känslan? Det där kan vara olika, beroende på hur varje förhållande ser ut. Men jag blir förbryllad över hur ofta folk verkar bli förvånade när den där situationen uppkommer.

Den här blandade röran av funderingar triggades förstås den här krönikan — och folks kommentarer till den. Och bara så att jag har det sagt: jag skulle inte vänta om min man ville lämna mig ett tag på prov. Det finns i min värld inte ”paus” i en relation, det finns ”på” eller ”av”. Och att bli min mans mamma har jag för övrigt värjt mig emot varje gång någon verkar tycka att jag borde. Skulle jag komma ihåg hans släktingars födelsedagar, eller köpa kläder åt honom, eller styra hans sociala liv? Aldrig. Vi är två vuxna människor som står vid varandras sida. Inte är det perfekt varje dag, men min sammantagna uppfattning hittills är att det faktiskt är en väldigt Bra Sak.

diamondageDen som förstår vad som händer och vet vad som kan göras är den som har möjligheter till inflytande. Information är makt. Men samtidigt talas det om ”filterbubblor” och att alla väljer sina olika informationskanaler så smalt att vi tappar överblicken.

”Kunskapsklyftan riskerar bli en av de stora klassfrågorna” säger två debattartikelsförfattare i DN.

Andreas Ekström kommenterar fragmentiseringen på sin blogg. En intressant formulering: ”Man kan hävda att en medveten kulturkonsumtion i stället kan jämföras med ett slags intellektuell friskvård, närmast besläktad med fysisk träning.”

Den här diskussionen kommer upp till ytan då och då, och har puttrat ganska länge. Varje gång kommer jag att tänka på hur mediekonsumtionen beskrivs i The Diamond Age av Neal Stephenson, som kom ut för tjugo år sen i år. Där beskrivs ett samhälle där alla har vad de behöver, men som verkligen inte är jämlikt. Det intressanta är att eftersom det finns ett överflöd (understött av närmast magisk nanoteknologi) är det som spelar roll inte vad som går att göra, rent tekniskt, utan de kulturella ramarna kring vad som borde göras. En av de mest inflytelserika grupperingarna har skapat sig en neoviktoriansk kultur:

One of the insights of the Victorian Revival was that it was not necessarily a good thing for everyone to read a different newspaper in the morning; so the higher one rose in the society, the more similar one’s Times became to one’s peers’.

Tja, det säger allt, väl.

Bild av mig, från Svinryggen.

Bild av mig, från Svinryggen.

Jordskott fängslar mig. Jag har ingen vana att titta på tv, och tv-serier är verkligen inte något jag brukar ta mig för att se, men när jag läste om Jordskott i tidningen bestämde jag mig för att kolla in den på SVT Play. Jag ligger inte ens jättemycket efter, jag har sett fem avsnitt av de nio som har gått.

Det finns en väldigt stark skräckkänsla i den här serien, vilket inte riktigt är det som attraherar mig normalt sett. Men det är inte något som skrämmer bort mig heller, även om jag som förälder har blivit väldigt mottaglig för allt sådant som involverar barn — det blir liksom extra läskigt. Den här serien innehåller hur som helst saker som genast fångar mig, märker jag: miljöer och natur som jag genast känner mig hemma i och vill se mer av. Bergslagen! Granskog och flyttblock och vattenfyllda gruvhål! Dessutom finns hela mysteriet, med det okända som döljer sig ute i naturen, och vad det egentligen har för relation med människorna. Sådant gillar jag.

Tempot är långsamt, säger folk, men det är inget jag stör mig på. Det är spännande hela tiden.

Och så är det vackert.

Stadsscenerna är filmade i Sala, fick jag veta. Järnvägsstationen är tydligen från Karbenning, och herrgården finns någonstans i Uppland. Naturen säger Bergslagen, eller i alla fall Svealand, men en del av landskapsvyerna är från Jämtland. Jag tog det på det där berget i bakgrunden, som jag genast tyckte var så vackert och snart ganska bekant. Jo, mycket riktigt, den här bilden fick mig att ge till ett litet tjut och pausa för att ta en skärmdump:

jordskott-hammarn-beskuren

Det är från Ragunda, och bebyggelsen här är ju Hammarstrand. Det är Indalsälven, och kraftverket där i mitten. Den här vyn kan ses inte alls långt från där jag bodde från att jag var fyra och ett halvt tills strax innan jag började i fjärde klass. Här är bildbevis från när vi var på återbesök i trakten, jag och dottern framför Ragunda kyrka och samma berg som ovan:

dsc00565

Men i Bergslagen har jag också vistats mycket. Med min farfar såg jag en hel del av Ekomuseum i Bergslagen, och i Norberg med omnejd har jag varit nästan varje sommar. Här kommer några bilder från Svinryggen — ger de inte Jordskottsvibbar så säg!

IMAG0311

IMAG0315IMAG0314

Tillägg: jag vet att jag inte är någon vidare fotograf, men de här bilderna ger i alla fall en uppfattning om hur det ser ut :)

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 610 andra följare