Var och en som någon gång har ägt en krukväxt vet att det är mycket lättare att döda än att upprätthålla livet. Varje levande organism har mycket begränsade och smala kriterier för förutsättningarna som behövs för att upprätthålla liv. Vill vi dessutom ha tillväxt och blomstring blir kraven ännu mer specifika.

På liknande sätt är det mycket lättare att rasera ett hus än att bygga det. Varje föremål har ett smalt spann av olika variationer där det kan betraktas som helt och funktionellt. Det finns däremot oräkneliga sätt att förstöra eller utplåna det.

Eller i alla fall i praktiken oräkneliga. I fysiken finns verktyg för att räkna alla sätt som ett system kan vara på utan att det märks någon skillnad. Då får man fram ett mått som kallas entropi. På det stora hela går allt mot större entropi, det vill säga tråkigare och rörigare tillstånd. Från klara färger till ett gråbrunt sammelsurium. Från tydliga former till suddiga konturer. Från toppar och dalar till en slätt utan kännemärken. Men – här kommer det fantastiska – tillståndens ständiga flöde från ordning till oordning kan utnyttjas till att lokalt skapa nya former och ny ordning. Här finns ju liv, och för den delen människor och våra hus och vår konst. Det är faktiskt en lång räcka av underverk, som vi kanske inte alltid riktigt förstår att uppskatta till vardags.

Liv är dessutom mycket mer robust än eventuella experiment med krukväxter kan få oss att tro. Liv hittar varje plats där det finns förutsättningar att klara sig, och där hänger det sig fast. Plötsliga händelser som bryter ner och förstör brukar kallas för katastrofer, men de plötsliga händelser som ger förutsättningar för något nytt och intressant är kanske ännu viktigare. Men dem är vi så blinda för att vi knappt ens har ett ord för fenomenet.

Det här konstaterade Herrick Baltscheffsky i en artikel om livets utveckling på molekylär nivå som publicerades i Forskning & Framsteg 1977. Han föreslog att en drastisk förändring som plötsligt ändrar förutsättningarna på ett uppbyggande vis skulle kallas anastrof, som motsats till en katastrof som bryter ner.

Men Herrick Baltscheffsky är inte ensam om att ha sett denna brist i språket. Redan 1938 satt J.R.R. Tolkien och knåpade ihop en föreläsning om sagor, som sedan också gavs ut i bearbetad form som essän On Fairy Stories. (Om du liksom jag har ett gammalt exemplar av Ringens värld i bokhyllan så finns den där, om än i en ganska dålig översättning. Och i boken jag äger även uselt korrekturläst och typsatt, tyvärr.) En av de viktiga egenskaperna hos det som han ville beteckna som riktiga sagor är att de har en plötslig lycklig vändning. Det finns en punkt där något underbart händer som gör att allt i berättelsen förändras till det bättre. Tolkien satte ett eget namn på denna plötsliga vändning till det bättre: eukatastrof.

J.R.R. Tolkien var ju filolog och professor i engelska, så han jobbade med språk och ord. Hans konstruktion innehåller förledet “eu” som kommer från grekiskan och ska betyda god eller bra. Så en eukatastrof är en god katastrof, en vändning till det bättre. För säkerhets skull kontrasterar han det mot dyskatastrof som är den negativa varianten – som om vi inte redan förknippar ordet katastrof med rent elände. Det här är samma motsatspar som i utopi–dystopi. (Trots att etymologin där är lite oklar är det så orden brukar tolkas).

På sätt och vis kanske är detta en språkligt snyggare konstruktion än Herrik Baltscheffskys anastrof. Inte för att det är så tokigt det heller. Ordet konstruerades i en parallell till ämnesomsättningens ord för nedbrytande processer, katabolism, och uppbyggande, anabolism. På samma sätt finns katabatisk och anabatisk vind, som är riktad nedåt respektive uppåt. Jag kan tänka mig att slänga in katalys kontra analys här också, även om det inte är en riktigt lika tydlig parallell. Efter den här uppräkningen är det nära till hands att låta katastrofen kontrasteras med anastrofen.

Det enda problemet är att det finns ett helt annat ord som också heter anastrof. Herrick Baltscheffsky skrev en ny artikel ihop med Anne Beskow i Forskning & Framsteg 2012 där de återvände till begreppet och konstaterade att det finns ett ord, anastrof, som kommer av grekiskans anastrephein – vända tillbaka, och som används om omkastade ordföljder. Jag skulle nog vilja påstå att det inte alls är samma ord, utan att det är en homonym. Det är bara en slump att någon hade råkat hitta på ett likadant ord, för Herrick Baltscheffsky hade kallat sin anastrof för anastrof oavsett.

Själv favoriserar jag anastrof oavsett etymologi och möjliga sammanblandningar, bara för att det ligger så väldigt mycket bättre i munnen än det otympliga eukatastrof. Oavsett vilket av orden vi använder tycker jag i alla fall att det här är ett begrepp som borde upp på agendan i alla möjliga sammanhang. Anti-katastrofen, motkatastrofen, den plötsliga glädjen, den drastiska förändringen i uppbyggande riktning. Den är själva förutsättningen för att vi över huvud taget finns. Den finns i grunden för mycket av det som vi människor värderar, eller kanske rentav allt som är värt något för oss. Vi borde prata om den.

I sin artikel från 2012 resonerar Beskow och Baltscheffsky lite djupare om detta, och problematiserar värderingen i hur vi talar om plötsliga förändringar. Vad som är uppbyggande från ett perspektiv är kanske nedbrytande från ett annat. Det är viktigt att komma ihåg. Men det gör inte begreppet anastrof meningslöst, snarare ännu mer intressant. Kom ihåg att katastrofen inte är den enda sortens plötslig omvälvning.

En förtydligande tabell från artikeln av Herrick Baltscheffsky i Forskning och Framsteg 7/77.
Annons

”Du ville ju vara med henne.”

Ytterst få saker människor har sagt till mig har fastnat så djupt och blivit föremål för så mycket funderande. ”Du ville ju vara med henne.” Ville jag? Vem frågade vad jag ville? Var i hela min kaotiska mellanstadietid kom min vilja in i bilden?

När jag blev svettig i händerna så att de lämnade fuktiga avtryck på det gröna bänklocket hade nog inte min vilja någon roll. Eller när telefonen ringde och jag blev helt skräckslagen eftersom det kanske var till mig. Jag minns inte att någon frågade mig efter min vilja. Det var inte relevant.

Möjligen var det min egen vilja som kikade fram när jag försökte svälja vårtmedel för att bli sjuk och få stanna hemma från skolan. Eller när jag riggade en snubbelfälla åt mig själv för att ramla mot fönstret och kanske skära mig på glaset. (Det lyckades inte. Innersta rutan sprack, men jag var förblev oskadd.) Men det var under stora våndor jag gjorde de där sakerna, för jag tänkte inte bli någon sådan som skolkade eller fuskade eller inte tog mitt ansvar. Jag var inte en fegis. Men jag var rädd, och jag var stukad i mitt innersta, och ingen såg. Ingen frågade.

Det var ju hon som bestämde. Hon som talade om för mig att jag måste ställa upp för annars var jag en svikare. Hon som visade extremt tydligt vad som hände om jag inte lydde. Och ärligt talat hur det gick även när jag var så snäll som jag bara kunde. Det var inte bara vad jag gjorde som kunde vara fel, utan vad jag var. Alldeles för duktig och omtyckt, och varför fick jag beröm när inte hon fick det?

Omgivningen hade nog inte så tydliga ledtrådar att gå på. Strypgrepp och kvävning lämnar inga märken. Jag kammade omsorgsfullt över den kala fläcken på huvudet där hon hade ryckt bort en tofs av hår. Ibland såg nog människor omkring mig något av blåmärkena — en bula på smalbenet var så stor att jag var riktigt imponerad och visade den för min syster (fast med en väl uttänkt bortförklaring till hur jag hade fått den).

Blåmärkena på själen var nog svårare att urskilja. Fast nog borde väl de också ha märkts? När min lärare, Brita, påtalade att det var konstigt att jag hade varit bra i skolan i början av fyran men senare knappt kunde stava. Eller när jag ständigt tittade i golvet. Jag lät håret hänga framför ansiktet för att jag inte kunde kontrollera mitt minspel och för att rödgråtna ögon aldrig ser muntra ut ändå. Jag som är så dålig på att förställa mina känslor, nog borde väl något ha märkts?

Ett par gånger gjorde jag tafatta försök att be mina föräldrar om hjälp — fast utan att skvallra eller vara osolidarisk såklart. Det är en knepig balansgång. Jag försökte vara rakryggad och göra det rätta. Jag försökte hjälpa någon som verkade ha det sämre förspänt i livet än jag själv.

De såg nog att något var fel, men de förstod inte vad och hur. Mina föräldrar gick och pratade med hennes föräldrar, och de var alla mycket vuxenförnuftiga och sade saker om hur barn måste lösa sina problem. De sade också uppmuntrande saker till mig. Var dig själv!

Men hur? När jag började fyran var jag nio år. Jag hade inga förkunskaper eller erfarenheter som kunde hjälpa mig att förstå dynamiken och vad som hände. Den enda möjligheten tycktes vara att bli så osynlig och oförarglig som möjligt.

Jag förstår att den här situationen inte är någon som alla vuxna har beredskap för och kan känna igen eller begripa sig på. Så här i efterhand undrar jag ändå vad som hade gått att göra annorlunda, om det hade kunnat finnas något konstruktivt sätt att hantera situationen. Kunde någon ha gjort något som faktiskt hade hjälpt? Både mig och den här flickan som skulle föreställa min kompis och som uppenbarligen hade väldigt stora problem.

”Du ville ju vara med henne.” Ville jag? Jag tror att det hade varit möjligt att fundera över vad jag ville, och hur det kunde börja spela roll. Men det var inte något jag kunde göra själv. Jag var tio, elva, tolv. Jag var ett barn. Inget av det som hände var mitt fel eller något jag kunde förväntas klara av.

Vika ihop morgontidningarna, sopa undan smulorna som ligger kvar från i morse. Hacka lök. Steka den glasig på låg värme, medan jag diskar undan en bunke som står kvar från igår. Ta fram de övriga ingredienserna, sätta en podd i öronen, skala och koka och dona en stund.

Opretentiös vardagsmatlagning är ett så skönt avbrott. Upp från stolen, bort från skärmar och från trycksvärta. Det är inte tillräckligt kreativt för att kräva tankeverksamhet — jag följer ett recept, eller följer väl upptrampade stigar och lagar något jag gjort dussintals gånger förut. Samtidigt är det tillfredsställande på ett lågmält vis. Ingredienser omvandlas med hjälp av enkla redskap till något som sedan blir till energi och liv och en anledning att sitta ner runt ett bord med min familj.

Jag tänker på Destruction, den äldre brodern i familjen av the Endless, i Neil Gaimans klassiska serieromaner om Sandman — härskaren över drömmarna. Destruction har lämnat sina syskon och sina plikter och gett sig av. Han håller till i ett litet hus med sin (talande) hund Barnabas, och hyllar matlagning som en av de sköna konsterna:

”One takes raw materials … and one transformes them, by the simple application of a knife, some heat, som judicious mixing, into something miraculously other.”

Det finns såklart finare kokkonst också, men råvarorna genomgår samma sorts mirakulös omvandling även i enklare varianter. Själv vill jag inte ha det märkvärdigt, jag vill bara göra något med mina händer som ger ett konkret och påtagligt resultat. Det är så vardagligt att jag oftast inte ens lägger märke till det. Samtidigt är det just sådana vardagsstabilitet som behövs, som ankarpunkt för de mer äventyrliga och otämjda aspekterna av livet.

Nu när jag läser om Skattkammarön av Robert Louis Stevenson börjar jag fundera på den där sjörövarsången, den där med femton gastar som Pippi Långstrump också brukade sjunga på. Hur ska den låta egentligen?

Wikipedia upplyser mig om att sången inte fanns när Stevenson skrev sin bok, och i boken finns bara några lösryckta rader. Senare skrev någon vid namn Young Ewing Allison en hel Wikipedia upplyser migdikt, med titeln Derelict. Det verkar vara den som brukar sjungas — utom av Pippi då, som hade en egen version med hur många mackor hon behövde i magen. Fast exakt hur den ska låta är lite oklart. Det finns flera olika versioner. Av dem jag hittar på Youtube tycker jag nog att denna är den som låter mest pirataktig (och mest sea shanty-rytmisk):

Den här är också fin:

En hedersposition i min bok får också Abney Parks version, mest för att jag lyssnade en hel del på detta band under min steampunkperiod.

Nu är dock inte den enda sången i Skattkammarön. När de är framme vid ön och det börjar dra ihop sig till myteri är det en av karlarna som sitter i en båt och visslar på ”Lillibullero”. Vad är det för melodi? Det visar sig vara denna:

Kapten Smollet visslar också, när Long John Silver kommer för att förhandla. Medan han väntar visslar han på ”Come, Lassies and Lads”. Att döma av kommentarerna under denna video är jag inte den enda som youtubar låtarna från denna bok!

Varför visslar folk så lite nuförtiden? Jag visslar rätt mycket, men när jag mötte en person som visslade för någon vecka sedan, då insåg jag att jag hör det rätt sällan.

En massa sorters låtar gör sig förstås rätt dåligt att vissla. Den här låten till exempel, det är inte någon visslingsmelodi. Men jag lägger den också här, eftersom Robert Louis Stevenson är en av de Ste(v)phenson-personer som The Men That Will Not Be Blamed For Nothing sjunger om.

När folk pratar om deepfakes (vi gjorde förresten det i ett avsnitt av P3 Dystopia som jag hoppas att alla har hört) tänker jag ofta på hur vansinnigt futuristiskt tanken på sådant måste ha tett sig 1974 när The Forever War kom ut. Joe Haldeman var säkert inspirerad av samtida teknik för ljudbehandling, jag vet inte, men det är en ganska rejäl extrapolation.

Det är när Mandella kommer tillbaka till jorden och blir intervjuad i tv (”the cube”) som han upptäcker att det han själv sade är något helt annat än det som kablas ut. (Om någon vill gå tillbaka och kolla i boken så är det nära mitten, i kapitel 8 av avsnittet som heter ”Sergeant Mandella 2007–2024 A.D.”) William Mandella blir intervjuad om sin erfarenhet från striderna mot tauranerna.

Jag saxar några rader ur denna rätt korta scen, som ändå fastnat i huvudet på mig och hängt med mig även när jag glömt det mesta av vad som hände i boken:

Like everyone else, then next day I went to get interviewed on the cube. It was a frustrating experience.

/…/

Commentator: ”What do they smell like?” Smell?

Me: ”I haven’t got the faintest idea. All you can smell in a spacesuit is yourself.”

Han berättar också frispråkigt om hur soldaterna blir programmerade eller betingade med droger för att känna rent hat. Tauranerna gör inget motstånd, och ”striden” är en ren massaker. Efteråt, när drogerna klingar av, får många av soldaterna ångest av vad de har gjort.

Sedan går han hem. Senare får han se intervjun med sig själv. Den är ett inslag i någon sorts blandprogram, mellan ett reportage om hydroponisk odling på månen och en person som är mästare på munspel, och den är rent trams.

Commentator: ”What do they smell like?”

Me (off-camera): ”Just horrible, a combination of rotten vegetables and burning sulfur. The smell leaks in through the suit’s exhaust.”

He had kept me talking and talking in order to get a wide spectrum of sounds, from which he could synthesize any kind of nonsense in response to his questions.

Ja, och det är den verklighet vi lever i nu. Där det faktiskt går att göra sådant, och inte bara med ljud utan med bild. Nyligen fick vi höra om politiker som trodde att de hade en videokonferens med oppositionspolitiker i Ryssland, och så var det bara fejk. Jag vet inte vad den här tekniken kan leda till, men det kommer garanterat att göras många fula saker med dess hjälp.

Detta är det sista (och lite sena) avsnittet i vår korta sommarsäsong 2020. Ante tänker på science fiction efter att ha läst en bok om Jung. Vi funderar på när vi har sett Vintergatan, och på vår vurm för att titta uppåt. Till slut frågar Åka ut Ante om hans nya samling böcker med kinesiska hjältar och färdmän.

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.
Vi har såklart RSS också.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell Licens.

avsnitt-40

Andra avsnittet i vår korta sommarsäsong 2020. Denna gång har vi konstaterat att det kan vara bra för den kreativa energin att hålla farten uppe och göra lite fler saker på en gång. Men det finns fler sidor av det, såklart. Sen har Åka funderingar över om det egentligen är vettigt att försöka läsa fler böcker, eller om det är bättre att se till att få ut mesta möjliga av dem. Slutligen: Stranger Things är inte så inne just nu, så då kan vi ta oss an denna tv-serie i enlighet med vår föresats att vara otidsenliga.
Lyssna här:
Eller ladda ner som mp3.
Vi har såklart RSS också.
Bilden ovan är gjord med Make it Stranger.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 40 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.

En man med svart tröja framför bokhyllor.

Mattias Lönnebo.

Ni trodde att vi hade gett upp det här poddandet? Men nu är vi här med nya avsnitt! Vi håller det fokuserat för att inte råka tappa fart igen. Detta är det första av tre avsnitt, en kort säsong som vi kan kalla sensommaren 2020.

Här har vi en gäst, nämligen Mattias Lönnebo, som pratar med oss om Uppenbarelseboken. Vad var den från början? Och vilka avtryck har den gjort i populärkulturen?

Du kan lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.
Vi har såklart RSS också.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 39 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Based on a work at https://archive.org/download/idagigen39/idagigen39.mp3.

Om någon är nyfiken på det där vi pratar om i slutet, med Josef och trolovningsstavarna, så ska vi credda Kristina Hård för informationen. I bilden nedan syns scenen målad av Albertus Pictor, med Josef som håller i en blommande stav och de förlorande medtävlarna som biter sönder sina stavar.

En kväll för något år sedan var vi på väg hem, jag och min familj, från en utflykt i Stockholm. Ett gäng ganska glada studenter steg på samma vagn på tåget mot Uppsala, och satte sig nära oss. En av dem började prata med mig. Han var uppenbart berusad, men talför och entusiastisk och frågade mig om allt möjligt. Jag konverserade på, för det var ju ändå harmlöst, och ett sätt att hålla mig vaken. Efter ett tag hade jag börjat prata om Linda och Valentin.

— Vilket är ditt favoritalbum då? frågade han.

— Det är nog Det stigande vattnets stad, svarade jag.

Och det var nog här jag började bli lite mer på min vakt mot den här snubben.

— Åh, vad kul, för det är min favorit också! sa han.

Jaså? Jag insåg precis att det inte alls var min favorit, för jag gillar egentligen De tusen planeternas rike bättre. Men det hann jag inte säga, och jag började starkt misstänka att han inte alls kände till Linda och Valentin. Han lämnade inget utrymme för mig att fråga något tillbaka, utan varvade frågor till mig med ganska innehålls lösa kommentarer.

— Vilken oerhört trevlig fru du har! sa han till min man som satt mittemot.

Maken såg lite road ut och spelade med.

Så gick resan, och när vi steg av och studenthopen hade avlägsnat sig var jag tvungen att skratta åt den här snubben. Han körde helt uppenbart någon grej han övat in, någon charm-attack som delvis funkade men delvis kändes extremt artificiell.

Vad den här studenten hade lärt sig var att det är viktigt att ställa frågor, för det är ett sätt att verka trevlig och intresserad. Nästan alla gillar att andra intresserar sig för dem. Det är lätt att prata när någon frågar en om saker.

Men det är faktiskt inte särskilt trevligt när det blir ensidigt på det här sättet. Den ena parten slänger ut krokar och den andra parten nappar på dem. Den ena parten tar emot och den andra parten lämnar ut och lämnar ut.

Jag har hört och läst tillräckligt med historier om misslyckade (hetero)dejter för att veta att det ofta blir så att det är en kvinna som ställer frågor och försöker vara intresserad, medan mannen bara pratar på om sig själv och inte ställer en enda fråga tillbaka. Det har aldrig hänt mig, och jag vet inte om det beror på att jag är rätt bufflig. Om jag inte får berätta något byter jag nämligen stil, och börjar bryta in med egna kommentarer och redogöra för hur jag tänker om något som den jag pratar med säger.

Det har fått mig att tänka på att det finns två grundläggande samtalsstilar. De har båda sin plats, men det blir dumt när människor inte förmår förstå vilken det är som gäller i ett visst sammanhang.

Den ena stilen är den där turtagningen fokuserar på frågor. Den passar jättebra för att lära känna en människa för första gången, och för att fånga upp allt som hänt sen sist när två personr inte har setts på länge. Den ena personen ställer en fråga, den andra svarar. Det ska dock inte gå åt ena hållet så länge i sträck, utan efter en eller några få frågor ska den andra personen börja fråga tillbaka. ”Och du då? Har du varit med om något sådant?”

Jag har en misstanke om att när detta havererar är det ibland för att person nummer två i konversationen är inövad på en annan samtalsstil.

Den här samtalsstilen går ut på att en person berättar något. Konversationspartnern fångar upp det och kommenterar, och berättar sedan något eget. Sedan går turen tillbaka till den första personen igen, som tar tag i samtalets tråd.

Den här andra stilen passar väldigt bra mellan människor som sysslar med att göra något mer eller mindre praktiskt tillsammans, eller som ofta pratar med varandra.

Min vaga känsla är också att frågestilen är mer inövad bland kvinnor, och presentationsttilen är mer inövad bland män. Men den andra stilen, den där man presenterar något och sen väntar på något i retur, den är också väldigt vanlig bland barn. Kanske är det den som kommer först? ”Vet du vilka filmer som är bäst? De här filmerna är mina favoriter.” ”Jaha, men jag gillar de här.” ”Okej, ja den och den är jättebra, som när NN gjorde det här…” ”Ja det var coolt, men vet du vad som var coolast! Det var ju när det smällde”

Själv har jag alltid tyckt att den andra stilen är enklast. Kanske är det en nörd-grej. När jag har gått för länge utan att prata med någon har jag huvudet fullt med intressanta funderingar. Då vill jag berätta för någon och se hur det landar! Sedan, när vi har pratat lite, då kanske vi kommer in på vad vi har gjort sen sist och vad som händer i livet och hur det känns, men jag vill egentligen inte börja i den änden.

Sedan jag blev vuxen har jag gradvis fattat poängen med att kolla läget först. Den jag pratar med kanske har varit med om något viktigt, eller kanske inte mår bra. Bäst att veta det först, innan jag börjar prata om den senaste sf-romanen eller det intressanta filosofiska problemet, eller vad det nu kan vara. För jag bryr mig ju om personen jag pratar med. Jag är inte en totalt egocentrisk person, även om jag förstår att det kanske verkade så när jag var riktigt ung och inte hade förstått vad småpratet är till för.

Det är också det som är problemet med de där männen som aldrig ställer några frågor. De visar inte att de är intresserade av något utanför sitt huvud. De framstår som mest fokuserade på sig själva.

Problemet med wannabe-charmören, studenten på tåget, var att han inte bjöd på sig själv. Han körde bara en rutin, en stil för att ställa sig in, och det är också ett ytligt och trist sätt att konversera. På det sättet kanske det går att få ur en person information, men det går knappast att komma nära varandra och bli vänner.

Kanske går det att lösa en del små irriterande vardagsproblem genom att bara bli medveten om att folk omkring dig är inkörda på olika samtalsstilar. Om du pratar med någon som aldrig ställer några frågor — testa att växla över och erbjuda en tanke, eller bara kommentera på något och berätta något liknande som du själv tänkt på eller varit med om. Eller påpeka för personen du pratar med, att nu kör ni nog olika stilar, och har du tänkt på att det bara är jag som frågar om saker? Det är faktiskt okej att bli lite meta ibland, för att komma förbi de små fnurrorna.

En av de bra sakerna med att städa är att hitta alla gamla skatter som blivit undanstuvade och som jag riskerar att glömma bort. Det finns ju ingen mening med att spara en massa roliga grejer om jag inte tar fram dem någon gång då och då.

Evas kalender är en sådan skatt. Jag har fått dem av min mamma, som hade en sådan varje år under en period när hon var ung. De är ett fascinerande och delvis osmickrande tidsdokument. Särskilt mycket till just kalender var de inte, men här finns allt från skönhetstips till politik. Nu när jag har dem framme igen tänker jag att det vore kul att blogga mig igenom dem.

Först ut är årgång 1964.

Boken riktar sig till tonårsflickor. Den är indelad i kapitel för varje månad, och där finns olika pyssel- och handarbetstips, skönhetsråd, och blandade — ofta ganska beskäftiga — råd om olika situationer i livet. Ett uppslag handlar om hur man blir en perfekt sekreterare. Sedan finns det horoskop och nyckel till blomsterspråket och liknande utfyllnad. Jag har personligen omåttligt roligt med det lilla pop-lexikon de har totat ihop. Och tipsen om att läsa pocket-books är inte alls dumma.

Två saker slår mig särskilt, med mitt perspektiv från år 2020.

1) Det här med handarbete tas seriöst! Vid sidan av de enklare pysseltipsen finns klänningsmönster och tips på hur varje Eva kan lägga upp sin egen kjol så att fållen blir jämn runt om. Stickmönster också, kanske inte så avancerade men i alla fall över nybörjarnivå.

2) Redaktionen tyckte att det var en bra idé att ha en vinjett för varje månad där en känd man i taget får ge unga flickor goda råd. Det ter sig lite absurt för mig. En del av dem är ganska trevliga, andra riktigt pinsamma. Fotografen som berättar varför svenskan ”är vackrast bland kvinnovarelser” tar priset som töntigast. Men vad mera är, redaktionen har på ett uppslag samlat ihop en panel av gymnasiegrabbar, som ”ser på flickor och berättar här för oss hur de tycker flickor skall vara och se ut”. Vem tyckte att detta var en bra idé?

Målgruppen är unga tjejer som är ganska osäkra på om de duger, och denna utgåva av Evas kalender rymmer ett helt års budskap om att de som avgör vem som duger, det är pojkarna och männen. Fantastiskt.

Pojkarna i panelen har fått uttala sig om hår och smink (”make-up”), kläder och smycken och hållning och sätt. Flickor skall alltid ha nagellack! Under varje punkt finns en särskild underrubrik för Det värsta de vet. Exempel på det värsta:

  • Axelremsväskor — okvinnligt!
  • Tuggummi-idisslande!
  • Färgat år, pojkklippning, hellugg och ”hövolmar”
  • Smycken till långbyxor

Det är inte lätt att navigera i denna värld, så full av fallgropar. Du strävar efter att vara ”söt” och att ”utveckla din egen personlighet”, så att du inte ska bli ensam. Men minsta lilla sak kan diskvalificera dig, kom ihåg det! Bär du smycken till långbyxor, då kanske du aldrig får någon pojkvän.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu