[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson.]

Detalj av omslaget till Red Mars, med farkosten Ares.

Skeppet Ares bär ”de första hundra” på resan.

Det är långt till Mars. I somras kom vi rätt nära grannplaneten, när jorden körde om på insidan i sin mindre bana. Då var avståndet 57,6 miljoner kilometer. Men en resa till Mars är mycket längre än så. Det går inte bara att hoppa mellan två planeter. Vi befinner oss ju i en omloppsbana kring solen — jorden rör sig med en hastighet som i genomsnitt är närmare 30 kilometer i sekunden. Den här rörelsen måste räknas in när en farkost ska lämna jorden. Sedan kommer gravitationen från solen att påverka skeppets bana under hela resan. Dessutom är resans mål också rörligt. Om skeppet Ares skulle sikta rakt mot den punkt där Mars befinner sig när resan startar skulle planeten ha hunnit långt därifrån när skeppet nådde fram.

Därav den speciella sortens bana som rymdfarkoster följer för att flytta sig från en mer eller mindre cirkulär omloppsbana (som jordens) till en annan omloppsbana (som Mars). En sådan resväg kallas för Hohmannbana, efter Walter Hohmann som tänkte ut sådant här redan på 1920-talet. Ares följer i Red Mars en Hohmannbana av typ II, vilket betyder att de hinner komma mer än halvvägs runt solen innan de når sin destination. (En bana av typ I når fram innan den har nått andra sidan solen jämfört med startpunkten.)

Resan som skildras i Red Mars tar nio månader. Det är ganska tärande att leva tätt ihop på en så lång resa. Ares är i alla fall ett rätt mäktigt skepp, med över femhundra rum. Den som vill kan alltid dra sig undan, eller rentav gömma sig helt. Skeppet jämförs i boken med ett stort hotell.

Jag gillar visionen av hur Ares är konstruerad, av gamla bränsletankar från rymdfärjor. I den framtid som skildras här har både Ryssland och USA rymdfärjor, och de använder alla en ny bränsletank på varje färd. Varför inte ta vara på dem?

Det här utspelar sig 2026-2027, och folk har redan använt sådana bränsletankar för att bygga två stora rymdstationer i (låg) omloppsbana kring jorden, en station vid Lagrangepunkt 5, och en station vid månen (ungefär som den ”Deep Space Gateway” som NASA nu pratar om att konstruera). Samt det första skeppet som tog en liten besättning till Mars. Vi får minnas att detta skrevs 1993, och hade man satsat riktigt på att följa en plan i stil med den som Wernher von Braun målade upp på 50-talet — först rymdstationer, sedan månbas, sedan färder till Mars — hade det nog kunnat gå till ungefär så här.

Annonser

[Detta är ett avsnitt i mitt projekt att blogga mig igenom Red Mars av Kim Stanley Robinson. Häng med! Jag kommer att diskutera detaljer i boken, vissa av dem riktigt grundligt.]

Inledningen av Red Mars — Part 1, Festival Night — är lite av ett destillat av Kim Stanley Robinsons typiska grepp. Här finns en fest med musik och dans och upptåg. Vi får se platsen, den nya staden Nicosia och lite av miljön utanför bubbelkupolen, men ännu mer får vi känna lite av Frank Chalmers förhållande till platsen. Och så är allt strösslat med små genomtänkta detaljer, allt från den piezoelektriska polymeren i kupolen till hur John Boone reflexmässigt har dragit jackan över huvudet för att bevara en luftficka.

Sedan har vi själva sättet att berätta. Jag avundas ibland skönlitterära författare alla deras verktyg. De kan till exmpel lägga in gömda syftningar, de kan antyda saker som inte riktigt förklaras, och de kan växla ut på vad som ser ut som sidospår ibland. ”If I find one good city and I will spare the man.”

Jag älskar ju det här. Men jag kan också se varför jag vid första läsningen tyckte att boken var lite motig, kanske till och med tråkig. När jag var yngre gillade jag väldigt mycket att ha en huvudperson att följa, särskilt om det var någon jag kunde känna med och identifiera mig med. Här får jag inte riktigt det. Jag skulle kunna påstå att det är planeten som är huvudpersonen, och det tog ett tag att begripa mig på.

KSR har valt att inleda boken med en scen som utspelar sig 30 år efter att Ares-expeditionen ger sig av till Mars. Vi får en liten glimt av vad som kommer att hända, och skymtar några av de viktiga spelarna. Frank Chalmers och John Boone får vi till och med lite känsla för som personer, men vi vet inte hur de har hamnat i de positioner de befinner sig. Vi får veta att det funnits 100 personer först, men att det nu kommit många fler och att allt håller på att förändras i grunden. Staden Nicosia (varför fick den heta så? Uppkallad efter staden på Cypern?) representerar ett nytt skede i koloniseringen av planeten, och det bäddar för maktkamper.

Själva vapnet i den delen av kampen som utspelar sig den här festivalkvällen är växthuset. Det stora växthuset som förser Nicosia med mat och annat har en speciell sorts luft, med hög halt av koldioxid och inte så mycket syre. Även på jorden tillsätter somliga odlare extra koldioxid i växthus, men det är inte så enkelt som att allting växer bättre då — mer koldioxid kan faktiskt göra grödorna mindre näringsrika. Förmodligen är växterna här också speciella sorter, anpassade till att odlas på Mars. KSR säger inte hur myckt koldioxid de har i luften, men eftersom den inte är andningsbar för människor måste det vara många procent. I vanlig luft på jorden har vi ju mindre än 0,04 procent koldioxid (400 ppm), men är det över 5 procent kan man bli medvetslös. Halten i växthuset är dödlig, så den är antagligen ännu högre. Det måste vara ett stort arbete bara detta med att anpassa växtlighet till att fungera optimalt utanför jorden. I växthuset går det att skräddarsy dem för att växa snabbt — och förhoppningsvis samtidigt skapa tillräckligt med protein och ta upp tillräckiga mängder mineraler.

***

Nu har vi gjort en snabbvisit i Nicosia. Jag blir ganska sugen på att kika lite på kartor över Mars, och numera finns det ju ganska tillgängligt. Vi har till exempel NASAs interaktiva Marskarta och Google Mars.

This location gave it a tremendous view, with a distant western horizon punctuated by the broad peak of Pavonis Mons. For the Mars veterans in the crowd this was giddy stuff: they were on the surface, they were out of the trenches and mesas and craters, they could see forever! Hurrah!

I

Jag läser en bok om Mars, och njuter av att bo på en grön och levande planet.

Riktigt bra böcker blir bättre av att läsas en gång till. Och en gång till. Nu tar jag mig äntligen an ett projekt jag har tänkt på i åratal, och till och med lite halvhjärtat påbörjat en gång förut: att göra en riktigt noggrann omläsning av Red Mars.

Detta är alltså första boken i Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, en bokserie som tar sig an koloniseringen och terraformningen av Mars på ett väldigt grundligt sätt. Trilogin är ”hård science fiction” på det viset att den tar sin utgångspunkt i känd vetenskap, och försöker beskriva allt på ett så realistiskt sätt som möjligt. Men den är också ”mjuk science fiction” eftersom den handlar om människorna och deras relationer till planeten och till varandra, och om att bygga ett helt nytt samhälle från grunden.

Red Mars var den första bok av Kim Stanley Robinson jag läste. Han blev inte min favoritförfattare alldeles på en gång. Det var snarare så att jag lite gradvis upptäckte att jag blev entusiastisk av hans böcker och hade dem länge i huvudet.

Boken kom ut 1993, och vann bland annat Nebula-priset. När jag läste den, ungefär fem år senare, var den redan en klassiker. Nu, 25 år senare, har mycket hänt i vår kunskap om planeten Mars. Vi har alla kunnat se detaljerade fotografier från ytan, tagna av robotar som rullar omkring på planeten. Grannplaneten tycks närmare än någonsin.

För några veckor sedan var Mars också rent fysiskt närmare än den brukar vara, när jorden körde om på insidan i planetens bana. Samtidigt rasade sedan ett par månader en planetomspännande dammstorm, som lade sig på roboten Opportunitys solpaneler och fick den att tappa kontakten med jorden.

Sådant gör det ännu mer lockande att läsa om den här Mars-skildringen, och verkligen fundera på detaljerna. Hur skildras koloniseringen, och vad finns det för likheter och skillnader jämfört med tidigare och senare visioner? Skiljer sig bilden av Mars i boken från de fynd som har gjorts i verkligheten? Så många saker att fundera på.

Under de närmaste veckorna och månaderna (det kommer att ta sin tid) kommer jag att blogga mig igenom den här boken, och stanna upp vid allt jag tycker är intressant. Häng med! Det kan nog bli roligt, antingen du har läst boken eller inte.

Hav i halvstark blåst, under himmel med moln.

Havet. Foto: Åka.

Ett avsnitt från sommarstudion. Åka läste Der Schwarm av Frank Schätzing (på svenska som Svärmen), och det får oss att prata om havet i populärkulturen och i vår egen föreställningsvärd. Sen har vi tittat på kinesisk film igen, och är lite yrvaket intresserade av fenomenet Wong Fei-hung, en folkhjälte som porträtteras på diverse väldigt disparata vis. (Vi blir en aning långrandiga, men det är tillåtet.)

I avsnitt 39 kommer vi att prata om House of Suns av Alastair Reynolds. Om du har lust kan du också läsa den till dess.

Det går att lyssna till exempel här:

Eller ladda ner som mp3.
Vi har såklart RSS också.

Två böcker: Stjärnvägar av Peter Nilson, The World Without us av Alan Weisman.

Sömngångaraktigt släpar jag mig genom några heta veckor. Jag cyklar genom sommarödsliga gator och åker till jobbet på semestertomma pendlaravgångar. Stillheten får något ödesmättat över sig när jag vet att skogarna brinner. Jag ser hur björkarna gulnar i juli, asparna hänger med grenarna. Gräsmattorna ligger gulbruna. Även människorna slokar.

Själv jobbar jag nu. Sätter ord på rad, skapar meningar och försöker få dem att hänga ihop i berättelser om vetande och upptäckter. Jag gödslar med med Peter Nilsons essäer, i förhoppningen att själv kunna skriva något som ger andra samma känsla av de kosmiska perspektiven. Jag följer honom på slingrande Stjärnvägar, och fängslas både av hans sköna språk och hans sätt att koppla ihop det lilla och vardagliga med det stora och svårgripbara.

I slutet av boken ger sig Peter Nilson ut på en tänkt tidsresa. Det bränner till.


En tid tycktes klimatet råka i olag, sommarsolen sken allt hetare och vintrarna blev kallare, stormar skakade min tidsmaskin och ovanför mig fylldes den buteljgröna himlen med världsrymdens kyla. Jag anade att atmosfären hade förändrats och att mina efterkommande fick sona min tids synder: vi som förbrände kol och olja utan att betänka hur många vi skulle dräpa. Sedan for jag vidrae genom ett stort mörker och en kyla som jag inte kunde förstå. Efteråt, när det ljusnade, såg jag att bara en liten spillra av människosläktet fanns kvar och vallade boskap eller brukade små åkrar i skogarna.

Men åren fortsatte att rinna hän, de blev århundraden och årtusenden bakom mig. Människan överlevde och började åter bygga städer, hon seglade på haven och ritade nya kartor över jord och himmel. Åter upptäckte hon atomerna och stjärnsystemen. Civilisationens våg höjde sig på nytt. Den skulle åter sjunka och åter höja sig många gånger under tidsåldrarna som jag for igenom.

Passagen får mig att komma ihåg något. Jag plockar ut en annan bok ur bokhyllan, The World Without Us av Alan Weisman. Det var länge sedan jag läste den, och minnet är dimmigt. En känsla av hur ömtåliga byggnader faktiskt är, och ett intryck av hur oförsiktiga vi människor är med de sårbara resterna av verklig vildmark. När jag bläddrar i boken kommer mer tillbaka. Vi har en ganska genomgripande effekt på planeten. Att fundera på vad som händer utan människor gör detta brutalt tydligt.

Jag vill inte ha världen utan oss. Jag vill ha världen med oss. Med människor, med alla våra löjliga och underbara sidor.

Vi skulle kunna vara förvaltare av vår planet. Vi skulle också kunna rycka undan mattan under våra fötter, såga av grenen vi sitter på, måla in oss i ett hörn, och vilka andra välanvända uttryck vi nu brukar ta till för att uttrycka vår kortsiktighet.

Under tiden fortsätter vardagen. Jag flämtar, äter vattenmelon, läser twitterkommentarer om grillförbud och temperaturrekord. Sedan skriver jag några ord till.

der-81wxcae2hpx

Vi hakar på en lek som går ut på att spontant lista böcker som påverkat oss. Sen pratar vi om spel av olika slag. De får ofta en symbolisk roll i populärkulturen. Men vilka spel behöver man känna till för att vara allmänbildad — borde man kunna spela dam och backgammon? Schack? Mah jong? Till slut diskuterar vi hur nanorobotar egentligen funkar (eller ofunkar) i science fiction.

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.
Vi har såklart RSS också.

Läs hela inlägget här »

(Jag råkade lägga upp detta på min andra blogg igår, pga trötthet. Men jag tror att detta inlägg passar bättre här, så nu har jag flyttat det hit.)

The-Last-Good-Man-Linda-Nagata Vad händer med det personliga ansvaret när maskiner själva kan fatta avgörande beslut? Det pratas en del om sånt just nu, kanske mest när det handlar om självkörande bilar. Många förväntar sig förstås att trafiken ska bli säkrare och flyta smidigare utan mänsklig oberäknelighet, och att de där valen mellan att köra på ett barn eller offra en passagerare inte ens ska uppstå. Men det finns ju fler situationer där maskiner skulle kunna reagera snabbare och mer tillförlitligt än människor, och där de kanske snart kan ersätta (eller komplettera) oss.

Jag har precis läst en rätt gammal och en rykande färsk berättelse om maskiner som fattar beslut på liv och död.

watchbird004Den äldre av dem är ”Watchbird” av Robert Sheckley (länken går till novellen som ebok från projekt Gutenberg) från 1953. Där sätts autonoma flygande övervakare in för att stoppa mord innan de begås. Maskinerna kan läsa av något diffust beskrivet mönster av hjärvågor och hormoner, och de flyger omkring och uppfattare allt som händer. De är dessutom självlärande och kommunicerar med varandra, och på så vis kan de förbättra sin insats med tiden. Vad kan gå fel?

Så långt låter det som något som passar in perfekt i dagens debatt om deep learning och robotar som tar över människors jobb. Men den har också en stark 1950-talssmak, saknar intressanta personer, och tar snabbt en vändning åt det riktigt skruvade och absurda. En intressant historia, men den känns också ganska platt i jämförelse med den känslomässigt involverade The Last Good Man av Linda Nagata som jag också just har läst.

Jag berättade tidigare om The Red av samma författare, som också handlade om maskiner i krig. The Last Good Man är en mycket annorlunda bok, även om den innehåller lite av samma ingredienser. Även här ser vi hur krig bedrivs av privata aktörer, hur aggression drivs på av vinstintressen, och så vidare. Men den cyborg som finns här har inte blivit starkare och bättre med sina proteser, utan de är trots all högteknologi fortfarande sämre än kroppsdelarna de ersätter. I stället för att krigets soldater är länkade människor med stöd av drönare börjar människor allt mer fasas ut. Huvudpersonen i boken, True Brighton, är en helikopterpilot som fått ge upp flygandet eftersom det numera sköts av helikoptern själv. Men hon är fortfarande i branschen och på fältet.

Samtidigt som maskinerna tar över mer av det faktiska krigandet är det ytterst människor som ligger bakom krigets grymheter. True har för åtta år sedan förlorat sin son i en operation som gick hemskt fel och slutade med att han blev plågsamt och spektakulärt avrättad. Men exakt vad som hände, eller varför, det blev inte utrett. Berättelsen handlar väldigt mycket om moral och ansvar, och att handla rätt. Jag kan inte säga att jag direkt tyckte om den (det gör ont i kroppen när jag läser om blod och våld), men den var fängslande. Och det robotiserade kriget skrämmer mig.

”Vi kan bara hänga en stund”, sa Sam när vi gick ner i källaren hemma hos henom. ”För sen måste jag ägna mig åt ondskans ämne: Fysik.”

”Gud, vad jag hatade fysik”, sa jag.

”You know nothing, Tamar Lominadze”, sa Sam och slängde sig i soffan. ”Högstadiefysiken var ingenting. Om högstadiefysiken var Snape så är gymnasiefysiken Sauron.”

(Ur Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren.)

Varför tycker inte människor att fysik är kul, eller åtminstone spännande och intressant? Jag frågade på twitter, och flera personer svarade varianter på att det lärs ut tråkigt. Det tycker jag är synd. Fysik handlar om det minsta och det största, om att kunna se samband och förstå hur saker funkar och hänger ihop. Och bäst av allt: att förstå hur vi kan begripa något om sådant som ligger utanför vad våra fem sinnen kan uppfatta.

Jag har flera tydliga minnen av fysik från högstadiet. Det jag minns är det som kittlade, det som fick mig att bry mig om ämnet. Det var för min del en fråga om kombinationen av min egen läsning och de duktiga lärarna vi hade på Bräcke skola: Jörgen och Björn. NO-undervisningen gick efter teman, och inte uppdelat i biologi, fysik och kemi separat, och därför minns jag inte vilken av lärarna det var som sade vad. Men tråkigt var det i alla fall inte.

1.
Läraren höll upp en tennisboll. Om en atom skulle förstoras så att atomkärnan var så stor som den här bollen, var skulle elektronerna vara då? Olika gissningar från klassen, ingen var rätt. På andra sidan Revsundssjön, förklarade läraren och pekade ut genom fönstret. Jag tittade över till andra stranden. Det snurrade till i huvudet. Atomer är tomma! De består av nästan ingenting alls! Och vi är uppbyggda av atomer.

2.
Jag styrde den fullastade bokvagnen förbi kortkatalogen, och bort mot väggen med Hcg och fakta för barn. Där lutade jag mig bakåt och drog ganska hårt för att sakta in framåtrörelsen och vända vagnen åt vänster. Sedan måste jag skjuta på för att ge fart i den nya riktningen.

Jag jobbade fyra timmar i veckan med att sätta upp böcker i hyllorna på biblioteket, och bokvagnen blev min simulering av en rymdfarkost där friktion och luftmotstånd kunde ignoreras och krafterna blev kännbara. I Heinleins böcker kunde alltid huvudpersonerna massor av saker i huvudet, och känsla för tröghet och acceleration ingick i den mentala verktygslådan. Kunskap gav nycklar till äventyr. Jag ville också vara sådan.

3.
Temperatur har att göra med hur mycket materiens smådelar rör sig, förklarade läraren. Vi kan inte se molekylerna dansa omkring, men vi kan bränna oss på en het plåt. Vi kan inte se molekylerna sakta in, men vi kan se fasövergångar. Och om allt skulle stå helt stilla, då skulle det vara så kallt som det över huvud taget kan bli. Absoluta nollpunkten! -273 grader (och några bråkdelar).

Detta tänkte jag rätt mycket på, och memorerade nån siffra för världsrekordet för den allra lägsta uppnådda temperaturen, bara för att det var häftigt.

4.
En friluftsdag skulle en del av klassen ut och vandra i naturen. Per-Erik i min klass visade sig ha läst den underbara boken Fantasi och vetenskap i science fiction, en bok jag älskade. Vi gick och pratade om märkliga saker, bland annat antimateria. Ett kilo antimateria som kolliderar med ett kilo materia skulle förintas i en explosion lika stor som 43 vätebomber. Ganska maxat.

Det var för övrigt en av de få gånger under min högstadietid som jag faktiskt hade någon att prata med om något som jag verkligen var intresserad av.

5.
Läraren höll upp ett papprör. I ena änden stoppade han in en flirtkula, och i andra änden ramlade en annan flirtkula ut. Hur kan strömmen i en elledning röra sig med ljusets hastighet, medan elektronerna rör sig ganska sakta? Elektroner i atomer är inte riktigt som flirtkulor, men principen påminner.

Det här slog ned som en blixt i huvudet. Jag kunde fatta något av vad det var som hände i den osynliga mikrovärlden! Hemma i mitt rum tände jag lyset och föreställde mig elektronerna som stretar fram, hoppande från atom till atom. Och när de kom fram till glödlampan, då skulle de tränga sig fram genom den tröga glödtråden, och knuffas så att själva atomerna började röra sig och tråden blev glödhet och lyste.

Mamma tyckte inte att tv:n behövde stängas av med strömbrytaren. Den drog ingen ström på stand by-läget, för ”då står det ju bara ström i den”. Men mamma! Ström kan inte stå stilla! Då är det ju inte _ström_.

***

I gymnasiet hade jag två olika fysiklärare. En av dem hade en sorts slagord eller affirmation som han upprepade då och då: ”Fysik är lätt och roligt!” Det hjälper förstås inte att bara säga så. För den som verkligen tycker att fysik är svårt och tråkigt känns det nog mest som ett hån. Men jag önskar att fler kunde få känna att fysik verkligen är coolt.

Under helgen som gick hade jag behövt sätta ihop en föreläsning. Nåja, jag har lite tid på mig än. Om jag bara kan sortera lite bland alla andra saker jag sysslar med jämt.

Hur som helst, kommer du på vår sf- och fantasyhelg 10-11 februari har du chans att höra mig prata om raketdrömmar genom tiderna, från Frau im Mond (som vi talade om i podden för ett tag sen!) till Elon Musk.

Det händer förstås en massa annat också. Så den som känner för det kan komma dit och låta bli att lyssna på mig, och det blir bra det med.

Efter en intressant korridorsdiskussion på Worldcon 75 har jag tänkt en del på något man skulle kunna kalla vetenskapsfantasy, alltså fantasy med magi och sånt, men också med en sort naturvetenskaplig infallsvinkel på såväl magisystemet som världsbygget. Det var därför jag skaffade ljudboken The Rise and Fall of D.O.D.O. av Neal Stephenson (!) och Nicole Galland. (Detta är för övrigt en typisk bok jag aldrig skulle ha läst på papper. Riktigt stora tegelstenar klarar jag lätt av i ljudboksform, men på papper blir de inte lästa — för otympliga att släpa med mig, och jobbiga att hålla i.)

Det är en rätt invecklad tidsresekomedi, som lyckades vara tillräckligt underhållande för att hålla mig kvar genom hela den något för långdragna berättelsen, trots ett par riktigt underliga luckor. (Hur kan samtidiga händelser i parallella tidslinjer ha en sekventiell ordning, va? Antingen händer de väl samtidigt, eller också inte. Liksom. Och det där med ”vikingen” Magnus ska vi bara inte börja diskutera.)

Nu så här lite efter att jag läst boken är det dock nåt helt annat som finns kvar i mina tankar. Här har vi nämligen minst två kvinnor som är mycket explicit attraherade av män, samtidigt som inga av de manliga berättarrösterna beskriver några särskilt involverade tankar om sex. Det känns skönt på nåt vis. Jag antar att vi har Nicole Galland att tacka för detta, för det påminner inte om något jag minns från Neal Stephensons andra böcker (de som jag har läst, vilket inte är alla). Det kontrasterar också på ett lite skumt sätt med Artemis, den nya boken av The Martian-författaren Andy Weir, som jag läste ungefär samtidigt.

Artemis har nämligen också en kvinnlig berättare, en och samma genom hela boken. Jasmine ”Jazz” Bashara är också en heterosexuell kvinna som tänker en hel del på sex. Hon berättar dock inte om hur hon dras till män, utan diskuterar sina egna fysiska företräden. Lite i förbigående sådär, men det är definitivt antydningar om att hon själv ser rätt bra ut. I D.O.D.O. får vi bara veta att Melisande är ganska alldaglig brevid en rätt slående annan kvinna — men hon berättar tydligt att hon tycker att Tristan Lyons är ”a looker” och att hon inte har något emot att han hamnar i hennes synfält efter tidsresorna när kläderna inte följer med. Och Gráinne, den irländska 1600-talshäxan, brer på rätt ordentligt med sina beskrivningar av attraktiva män.

Lustigt då att Jazz liksom beskriver sig själv som sexobjekt. Eller olustigt, med tanke på att hon är skriven av en manlig författare. Det är väl den manliga blicken igen, den där som jag emellanåt blir nästan blind för i kultur för att den finns överallt. Det kändes dock extra unket i kontrast mot kvinnorna i The Rise and Fall of D.O.D.O.. Från mitt perspektiv är de mer rimliga.

Den här skillnaden ger mig också helt olika vibbar när Melisande klär ut sig till prostituerad jämfört med när Jazz gör det. Ingen av dem behöver fullfölja (det gör dock Gráinne, utan samvetsbetänkligheter), men hela grejen blir något annat när personen beskrivs som en person med drifter som kommer inifrån, snarare än något som kommer utifrån.

Det blir kanske olika när män beskriver kvinnor som gillar män, jämfört med kvinnor som beskriver kvinnor som gillar män?

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Annonser