idagigen17-presentationsbild
Hur kommer det sig att MacGyver har blivit ett bestående uttryck? Vi klurar vad som egentligen är bra och mindre bra med den gamla tv-serien. Och så har vi spelat rollspel med barnen. Vi har också läst ”The Machine Stops” av E.M. Forster, som ofta nämns som en tidig beskrivning av något som liknar internet (den är från 1909) — men vi hittar andra saker i den.

Lyssna på avsnittet här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Om du vill läsa eller lyssna på ”The Machine Stops” innan du hör vår diskussion finns den tillgänglig på en massa ställen online.

Här kan du till exempel läsa ”The Machine Stops”. Föredrar du att lyssna finns det flera möjligheter, till exempel från LibriVox, och i en podd som heter Journey into…. Mycket nöje!

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 17 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Det som följer här är några personliga och rätt spontana funderingar, så jag hoppas att jag inte ser ut att klanka ner på någon annans syn på eller upplevelse av kärlek och relationer. Det handlar i alla fall lite om hur vissa sorters kärlek syns mer än andra i olika former av berättelser.

En typ vi ser väldigt lite av i populärkulturen är ”personer som varit ihop jättelänge och som trivs med varandra och gör saker tillsammans”. Varför kan inte sådana huvudpersoner också vara med om intressanta saker?

Jag är nog i grunden ganska romantiskt lagd, även om jag döljer det väl, men jag är ganska ointresserad av berättelser där kärleken är huvudpoängen. Vanligast är väl skildringar av folk som söker efter den rätta och sen ska livet bli fantastiskt — men där vi aldrig får veta vad som hände sen. (Av de här sagosluten får jag bara en olustkänsla i maggropen som säger mig att relationen aldrig kan leva upp till de glittrande förväntningarna.) Det finns en annan typ av berättelser som är rätt vanlig, nämligen den om folk som ledsnat på sitt stagnerande förhållande och bryter sig lös eller hittar en ny (eller eventuellt trasslar till det med vänsterprassel). Jag förstår att folk ropar efter skildringar av polyamori, det är i alla fall något annat än det vanliga. Det jag själv skulle vilja se mer av är huvudpersoner som faktiskt hänger ihop och är vana vid varandra, och agerar som par. Den där mogna kärleken, den som innehåller all ömsesidig uppskattning och ömhet men som inte behöver vara förälskelsesvindel mer än nån gång emellanåt. Detta känns väldigt ovanligt både i böcker och på film, jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda exempel. (Ge mig gärna några tips. Helst där relationen inte är i fokus för handlingen, utan bara finns där.)

Jag vet inte riktigt när man blir medelålders. Det är väl typ mellan ung och äldre. Jag slutade känna mig som ungdom för rätt länge sen, men sen har aldrig ungdom varit något personligt ideal för mig heller. Jag vill ju bli vis, eller åt minstone livserfaren. Samla på mig kunskaper och färdigheter. Men allra helt vill jag göra det i sällskap med någon, för det är vad jag upplever i gemenskap som betyder mest — det är min teori om kärlek i medelåldern, och då är det med bakgrund av att ha varit gift i alla fall i tretton år. Kärlek är det dagliga småpratet, länkar och bilder som skickas, det där gemensamma klurandet och samtalen som kan tas upp igen och fortsätta över lång tid. Att känna varandras dåliga sidor men inte haka upp sig på dem eftersom de goda sidorna spelar större roll. Att planera tillsammans, att minnas tillsammans. Att se något och tänka ”det måste jag berätta för honom, det där är något han skulle gilla”. Att vara bästa vänner. Att emellanåt plötsligt känna sig kära i varandra igen, men att inte behöva luta sig mot stormande känslor hela tiden eftersom där finns så mycket annat.

För övrigt är ett av de bästa äktenskapsråd jag hört det där om att vara föreberedd på att någon i paret blir förälskad i någon annan. För det händer. Den som har tänkt sig att leva monogamt (det är väl det som är tanken när två personer gifter sig) måste vara redo för detta, och inte tro att det nödvändigtvis betyder att något är fel. Kärlek är något man gör, inte bara en känsla. Förälskelser händer. Är den relation du byggt upp genom år eller decennier värd mer eller mindre än att springa efter den här känslan? Det där kan vara olika, beroende på hur varje förhållande ser ut. Men jag blir förbryllad över hur ofta folk verkar bli förvånade när den där situationen uppkommer.

Den här blandade röran av funderingar triggades förstås den här krönikan — och folks kommentarer till den. Och bara så att jag har det sagt: jag skulle inte vänta om min man ville lämna mig ett tag på prov. Det finns i min värld inte ”paus” i en relation, det finns ”på” eller ”av”. Och att bli min mans mamma har jag för övrigt värjt mig emot varje gång någon verkar tycka att jag borde. Skulle jag komma ihåg hans släktingars födelsedagar, eller köpa kläder åt honom, eller styra hans sociala liv? Aldrig. Vi är två vuxna människor som står vid varandras sida. Inte är det perfekt varje dag, men min sammantagna uppfattning hittills är att det faktiskt är en väldigt Bra Sak.

diamondageDen som förstår vad som händer och vet vad som kan göras är den som har möjligheter till inflytande. Information är makt. Men samtidigt talas det om ”filterbubblor” och att alla väljer sina olika informationskanaler så smalt att vi tappar överblicken.

”Kunskapsklyftan riskerar bli en av de stora klassfrågorna” säger två debattartikelsförfattare i DN.

Andreas Ekström kommenterar fragmentiseringen på sin blogg. En intressant formulering: ”Man kan hävda att en medveten kulturkonsumtion i stället kan jämföras med ett slags intellektuell friskvård, närmast besläktad med fysisk träning.”

Den här diskussionen kommer upp till ytan då och då, och har puttrat ganska länge. Varje gång kommer jag att tänka på hur mediekonsumtionen beskrivs i The Diamond Age av Neal Stephenson, som kom ut för tjugo år sen i år. Där beskrivs ett samhälle där alla har vad de behöver, men som verkligen inte är jämlikt. Det intressanta är att eftersom det finns ett överflöd (understött av närmast magisk nanoteknologi) är det som spelar roll inte vad som går att göra, rent tekniskt, utan de kulturella ramarna kring vad som borde göras. En av de mest inflytelserika grupperingarna har skapat sig en neoviktoriansk kultur:

One of the insights of the Victorian Revival was that it was not necessarily a good thing for everyone to read a different newspaper in the morning; so the higher one rose in the society, the more similar one’s Times became to one’s peers’.

Tja, det säger allt, väl.

Bild av mig, från Svinryggen.

Bild av mig, från Svinryggen.

Jordskott fängslar mig. Jag har ingen vana att titta på tv, och tv-serier är verkligen inte något jag brukar ta mig för att se, men när jag läste om Jordskott i tidningen bestämde jag mig för att kolla in den på SVT Play. Jag ligger inte ens jättemycket efter, jag har sett fem avsnitt av de nio som har gått.

Det finns en väldigt stark skräckkänsla i den här serien, vilket inte riktigt är det som attraherar mig normalt sett. Men det är inte något som skrämmer bort mig heller, även om jag som förälder har blivit väldigt mottaglig för allt sådant som involverar barn — det blir liksom extra läskigt. Den här serien innehåller hur som helst saker som genast fångar mig, märker jag: miljöer och natur som jag genast känner mig hemma i och vill se mer av. Bergslagen! Granskog och flyttblock och vattenfyllda gruvhål! Dessutom finns hela mysteriet, med det okända som döljer sig ute i naturen, och vad det egentligen har för relation med människorna. Sådant gillar jag.

Tempot är långsamt, säger folk, men det är inget jag stör mig på. Det är spännande hela tiden.

Och så är det vackert.

Stadsscenerna är filmade i Sala, fick jag veta. Järnvägsstationen är tydligen från Karbenning, och herrgården finns någonstans i Uppland. Naturen säger Bergslagen, eller i alla fall Svealand, men en del av landskapsvyerna är från Jämtland. Jag tog det på det där berget i bakgrunden, som jag genast tyckte var så vackert och snart ganska bekant. Jo, mycket riktigt, den här bilden fick mig att ge till ett litet tjut och pausa för att ta en skärmdump:

jordskott-hammarn-beskuren

Det är från Ragunda, och bebyggelsen här är ju Hammarstrand. Det är Indalsälven, och kraftverket där i mitten. Den här vyn kan ses inte alls långt från där jag bodde från att jag var fyra och ett halvt tills strax innan jag började i fjärde klass. Här är bildbevis från när vi var på återbesök i trakten, jag och dottern framför Ragunda kyrka och samma berg som ovan:

dsc00565

Men i Bergslagen har jag också vistats mycket. Med min farfar såg jag en hel del av Ekomuseum i Bergslagen, och i Norberg med omnejd har jag varit nästan varje sommar. Här kommer några bilder från Svinryggen — ger de inte Jordskottsvibbar så säg!

IMAG0311

IMAG0315IMAG0314

Tillägg: jag vet att jag inte är någon vidare fotograf, men de här bilderna ger i alla fall en uppfattning om hur det ser ut :)

Nu läste jag ut Deep Secret av Diana Wynne Jones, som jag nämnde häromdagen.

Beskrivningen av själva science fiction-kongressen som den här boken delvis utspelar sig på är mestadels menad att vara rolig, tror jag. Problemet är mest att jag inte tycker att det är så roligt. Humorn går mest ut på att saker går fel — hedersgästerna börjar skrika åt varandra i en panel, receptionisten på hotellet är jättelångsam, en sårad kentaur snubblar in och det gäller att låtsas att det är en dräkt till dagens dräkttävling. Annars handlar det om att fansen ser konstiga ut eller gör konstiga saker. Det ligger förstås ganska nära sanningen, men det räckte inte för att jag skulle tycka att det var något kul. (Det enda som jag log lite åt var att fansen accepterar ganska konstiga beteenden utan att höja på ögonbrynen.) Upplösningen också, med invasion från andra världar, var något som fick mig som gammal kongressarrangör att känna mig en aning stressad.

Sen är det det där jobbiga med att stackars Maree, en av huvudpersonerna, råkar ut för minst två jättedryga personer. En gopher (funktionär) som envisas med att bära hennes grejer och bjuda in henne till sitt eget rum, på ett sätt som gick en aning längre än jag faktiskt tyckte var acceptabelt. Sen blev hon påhoppad vid baren av en kvinna som klagade över Marees dåliga aura och ville massera henne, och som inte gav sig förrän någon erfaren person lockade bort henne.

Detta är obekvämt nära sanningen faktiskt, och det är precis sådana händelser som har fått särskilt amerikansk fandom att diskutera det där med behover av ordningsregler, och att arrangörerna tar lite ansvar för att alla medlemmar ska känna sig trygga och välkomna. Här i Sverige har dåligt beteende inte uppfattats som något stort problem, vilket mycket beror på att fans på små kongresser tenderar att känna varandra nästan allihop, men i takt med att vi uppmuntrar nykomlingar att dyka upp blir det mer och mer relevant att vara redo för om något dumt skulle hända.

Så här ser ordningsreglerna ut på ConFuse, årets Swecon. Ganska kortfattat. Men jag tror att det viktiga är att de finns på plats, så att det går att peka på något om en obehaglig situation skulle uppstå.

Det allra krångligaste är de där personerna som inte förstår att de kan uppfattas som otrevliga — som inte har sinne för folk. Det kanske är bra att genom ordningsreglerna ha ett incitament att ta en sådan människa åt sidan och förklara lite vänligt vad det är som går snett och att det inte går för sig.

Men sf-fans i allmänhet brukar vara roliga och intressanta personer som det är värt att träffa. Och det framgick faktiskt också, lite, i Deep Secret. Alla som var på sin första kongress i den här berättelsen verkade få känslan av att där fanns folk som de verkligen ville umgås med och lära känna.

Tid för påsk, fest och gamman! Nu är fastan slut, och därmed är mitt årliga ryck med att blogga om religion. Jag har tittat tillbaka på en del saker jag skrivit tidigare, och håller med mig själv om de mesta. Här kommer därför ett uppsamlingsinlägg, med en länksamling.

Fira påsk

Att fira påsk på riktigt (enligt mig).
Korsfäst honom! Korsfäst!

Fira mässa

Del 1
Del 2
Del 3

Vara kristen

Om det här med att ha en religionstillhörighet, och ett exempel på en situation då det blev jobbigt och pinsamt:
… därom måste man tiga.

Om att ha min egen syn på kristendomen innebär, trots att folk runtomkring säger helt andra saker:
Surpöl, min hjälte.
(Detta inlägg har en kommentarstråd som är ett fint exempel på att det går att invända mot mig utan att det blir frontalkrock.)

Mer om det där att religion med samma namn ändå kan hanteras väldigt olika:
Empirisk kristendom? Några tankar om god och dålig religion.

deepsecret Häromdagen var jag sådär urtrött som jag bara kan känna mig när jag är ledig och hinner känna efter. Jag satt i en soffa och orkade inte resa mig, så jag sträckte mig efter den närmaste boken — vilket råkade vara Deep Secret av Dianna Wynne Jones, som jag just hade lånat av en kompis. Jag somnade faktiskt över boken, men först efter att jag läst ett par kapitel.

Anledningen att jag lånade den var faktiskt att jag hört att den delvis utspelade sig på en science fiction-kongress, och det visar sig att det är en påskkongress — det passade ju extra bra att läsa precis nu. Samtidigt ser jag tweets i mitt flöde från folk som är på årets Eastercon, Dysprosium i London. Eastercon är Storbritanniens motsvarighet till Swecon i Sverige, och en påskkongress var också den första sf-kongress jag var på utomlands (i Liverpool 1999).

Boken handlar om en magid, som sköter magiska förehavanden i olika världar. Han ska utse en ny magid, eftersom hans egen lärare har dött och de behöver vara ett konstant antal, och det är medan han försöker hitta de kända kandidaterna som han hamnar på den här kongressen. Det hela verkar mycket kuriöst.

A book-lovers convention, Mr Alfred Douglas told me. Science fiction and fantasy — or he believed the term might be speculative fiction. That kind of area, sir, anyway.

Men framstegsrapporten är riktigt underlig:

‘”Hobbits will be mustering with Gandalf as usual in the Ops Room,”‘ I read out to him. ‘”Esoterica with the Master Mage is in a dimension yet to be fixed … Filking will be in the Home Universe this year … Writer’s Circle is rounding nicely in the hands of Wendy the Willow but thereare rumours of another, Watch this space … Bumpkin has agreed to handle Games and Games Workshop /…/” Stan, who are these people?’

Det låter lite mer lustifierande än jag är van vid, men jag kan tänka mig att detta är det intryck en ny person kan få av sf-fandom. Undrar hur mycket satir det här kommer att vara? Det blir säkert ett skojigt läs, hur som helst.

Jag älskar böcker, men ja, jag läser långsamt. Ibland ser jag bokbloggare som summerar sin läsning varje månad — för mig är det knappast någon mening att göra det. Mitt personliga mål är att läsa 50 böcker per år, knappt en bok i veckan. Detta är tyvärr redan det mycket mindre än jag egentligen vill. Jag tänker på böcker, staplar böcker, suktar efter att läsa böcker. Plockandet med högen brevid sängen är en ständig källa till både pepp och en del stress.

Min nya vurm för omläsning ger mig en hel del läsglädje, men bidrar inte heller till att jag läser fler olika böcker. Jag försöker tänka att det viktiga inte är hur många jag har läst, utan vad jag får ut av att läsa dem.

Elizabeth på Books and Pieces har också haft en ovanligt dålig månad för läsning. Två böcker på en månad skulle inte vara så uselt för min del, men jag sympatiserar med det hon säger om pressen som kan uppstå i sällskap där många läser enorma mängder med böcker.

Så jag säger så här: jag läser inte heller så mycket. Det är okej. Jag är en bokälskare ändå, och vi långsamläsare får också vara med :)

Det här med att skriva om religion en gång i veckan känns en aning besvärligt ibland. Jag undrar vad folk ska tänka om mig, helt okända människor som bara råkar ramla in här, till exempel för att de gillar science fiction. Jag vill lägga in en massa små förklaringar, om att jag inte alls är skum eller dum. Men strunt i det, det är ju faktiskt min blogg, och om nån skulle råka störa sig på detta får det väl vara deras problem? Och snart är fastan över, och jag kommer inte alls att skriva om mycket sådant förrän nästa år igen.

Jag leder söndagsskola, varannan eller var tredje vecka. Vi är några föräldrar som drog igång det tillsammans, och turas om att ta hand om barnsamlingarna under högmässan i kyrkan här. Syftet är att göra det lite enklare för föräldrar att kunna gå i kyrkan, och kunna ta med sig sina barn. Barnen får helt enkelt gå undan och ha en egen samling med läsning och pyssel, sång och kanske någon lek, under den prat-tyngsta delen av gudstjänsten. De minsta barnen kan leka och springa runt, om de behöver, de större får prata och umgås. Det kan vara svårt att sitta stilla i en hel timme, men på det här sättet kan barnen enklare få vara med. Under nattvardsbönen går vi in i kyrkan igen, och barnen får gå fram tillsammans med sina familjer. Vi har tagit intryck och inspiration bland annat från anglikanska kyrkor (personligen tog jag med mig idéer hem från Kanada).

Det finns människor som menar att religion borde vara barnförbjudet. Richard Dawkins har till exempel uttalat sig om faran av att skrämma barn med tal om helvetet, för att det kan vara hemskt traumatiskt för dem. Jag känner mig beredd att hålla med honom där (helvetet är över huvud taget ett problematiskt begrepp), men det verkar vara många som har tagit till sig detta som ett av sina argument för att religion över huvud taget är något som ska hållas borta från barn. Även bland dem som har en relativt neutral inställning är det en rätt vanlig åsikt att barn helst inte ska exponeras för religion, utan få ”välja själva när de blir stora nog”.

Från kristet håll går det såklart att svara med fromma floskler¹ eller bibelcitat om att ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte”, men jag tycker att det är mer relevant att påpeka att detta är en ganska orimlig idé som bygger på att en viss typ av kultur ses som norm och alla andra är undantag.

(Liten parentes om skolan här: den ska vara icke-konfessionell och bara lära ut religion som en allmän orientering. Barn av alla bakgrunder ska kunna vara med på julavslutningen utan att känna sig exkluderade för att de känner att de inte kan sjunga med i sångerna, och så vidare.)

Hur som helst:
Läs hela inlägget här »

Det talas mycket om spel som berättarmedium, men digitala spel (och andra typer av spel) är också ett motiv och ett medel att berätta saker i sf-litteraturen.

Som jag skrev häromdagen läser jag just nu The Three Body Problem, och delar av den berättelsen utspelar sig inuti ett väldigt speciellt spel. Det får mig att associera till en massa andra sf-historier som jag har läst, där digitala spel har en viktig roll.

Ibland är de fantastiskt avancerade, fullt virtuella verkligheter. Som i Tad Williams Otherland-serie.
I den avlägsna framtiden i trilogin The Golden Age av John C. Wright har alla konst- och berättarformer förenats i en sorts skapade världar där man får uppleva och fullständigt gå in i en berättelse.

Spel kan användas för träning eller simulering av scenarier som skulle kunna råkas på i verkligheten. Ender’s Game är väl det första exempel man tänker på.

MMORPG:s i den form vi kanske känner dem idag är viktiga ingredienser i REAMDE av Neal Stephenson, och i For the Win av Cory Doctorow.

Sen finns förstås lite enklare spel. Novellen ”The Clockwork Soldier” av Ken Liu innehåller en del information via ett textäventyr — anakronistiskt, kanske, men det funkar. I Glory Season av David Brin finns ett sällskapsspel som är en mekanisk version av Life, fast där spelare ställer upp utgångspositioner mot varandra.

En annan form av spel, som påminner om brädspel, är förstås Azad som spelas i The Player of Games av Iain M. Banks (och som jag inte minns ett enda dugg av, jag ska nog läsa om den vid tillfälle).

Har du några favoritberättelser där spel är en viktig del?

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @sabinerrr Aha. Jag lagade ett problem, men introducerade ett annat. Nu ska det vara fixat, hoppas jag. Hojta om det forsätter ofunka! Liten anteckning 4 hours ago
  • @sabinerrr Men ... så knasigt. Jag lagade ett problem med iTunes igår. Ska kolla detta nu. Liten anteckning 4 hours ago
  • Jag tycker att "The Machine Stops" är fascinerande. Tänk proto-cyberpunk från 1909, typ. Den pratade vi om här: wp.me/p5Dxs-J7 Liten anteckning 6 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 596 andra följare