Jag kommer troligtvis inte att skriva någon ordentlig kongressrapport, men efter att ha suttit och glott på internet en stund känner jag att jag ska bubbla ur mig några intryck i alla fall. Jag har ju tillbringat fyra dagar på Archipelacon, tillsammans med minst 700 till. (De sålde ju slut, 800 medlemmar, och tydligen var det en stor andel av dem som faktiskt dök upp.)

En av panelerna jag lyssnade på var ”A life in fandom”, med George R. R. Martin, fanhedersgästen Parris McBride (som också råkar vara gift med GRRM) och Gary K. Wolfe. Det var väldigt trevligt att lyssna på, även om de snubblade lite väl nära ”det var bättre förr”-träsket. (Fint att Parris styrde upp det på slutet och fick det att handla om här och nu.) En sak jag tog till mig var att de talade varmt för synen på sf-kongresser som fest med vännerna, mer än något annat. Ja!

Jag brukar ju säga att en sf-kongress är som en akademisk konferens fast roligare. Men det säger jag ju mest för att kontrastera det mot stora mässor och såna jippon. Rent socialt är det mer som en fest. Och på Archipelacon var det bokstavligen fest, på kvällarna. Svenska kongresser brukar vara lite fattigare på den fronten. Finland är väldigt bra för sånt här, helt enkelt.

[Kapade lite text som fanns här från början, för att jag tyckte att det blev lite mycket namedropping för att passa i bloggen. ]

Den där Mad Scientists-panelen som jag satt i var skoj, men det kändes som om den blev lite tam. Framför allt för att det fanns så många fler kul och galna saker vi kunde ha pratat om. Men det är väl ofta så det är med den typen av väldigt öppna ämnen.

Jag höll mig till min självpåtagna begränsning för bokinköp. Men en av de böcker jag lade vantarna på var Billion Year Spree av Brian Aldiss, en klassisk historik över sf. Signerad av författaren, med personlig hälsning till en svensk sf-personlighet! Den blir en del av bakgrundsläsningen ifall jag nånsin gör allvar av min vaga idé att göra en kort poddserie som presenterar sf för nybörjare! (Idén är alltså att prata om tematik, genresnårigheter, undergenrer, historik, och så lästips förstås, allt på ett sätt som funkar som introduktion för den som inte kan science fiction på sina fem fingrar. Och så skulle det ge mig en ursäkt att kolla upp grejer jag tycker att jag vill ha koll på, men inte har.)

Vad mer? Jag köpte och åt choklad. Lyssnade på en massa kul grejer, som sig bör. Kom Fantastisk podd till undsättning med min bandare, när deras inspelningsdator, vägrade ta in ljudsignalen. Strosade i ett soligt men kallt Mariehamn. Missade en del fantastiskt intressanta saker, för att det aldrig går att se och höra allt. Men testade Oculus Rift!

Summa summarum: jag hade jättetrevligt i fyra dagar.

Sprucken spegel. Bild: Jurek D (CC BY-NC). Klicka på bilden för att se originalet.

Sprucken spegel. Bild: Jurek D (CC BY-NC). Klicka på bilden för att se originalet.

Det finns en kategori av berättelser där verkligheten inte är riktigt tydligt avgränsad. Vad är verkligt, vad är fiktion, och hur går det att se skillnad? Vi tycker att det behövs en term för detta, och har plockat upp ordet verklighetsläckage samt det tjusigt klingande ”ontolepsi” som vi tror oss ha hört på en kurs men inte alls har lyckats bekräfta. Här vänder och vrider vi på olika aspekter av det här fenomenet. Vi har också träffat Annika Waern som forskar om om bleed i rollspel, samt Zrajm som är något av en kännare av filmer med verklighetsläckage.

Lyssna på avsnittet här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

  • Ladda ner som mp3
  • eller ladda ner som Ogg vorbis (länken är tillfälligt flyttad till kommentarsfältet).
  • .

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Länkar och annan extrainfo här

Vad är ”nördiga saker”? Ibland hör jag folk prata om ”nördiga ämnen” eller ”nördiga intressen” som om det vore en specifik sak. De brukar mena sådant som tv-spel och tv-serier — populärkultur. Ganska ofta också lite mer obskyra delar av populärkulturen: som datorer, rollspel, manga och anime, kanske rentav vetenskapsnyheter.

Men vad är det som gör att dessa saker är mer ”nördiga” än andra? Nyligen uppdaterades ju definitionen av nörd i SAOL, och numera står där tydligen förklaringen ”Person som har ett stort specialintresse och därför kan uppfattas som något enkelspårig”. Detta rimmar ganska bra med hur de flesta jag talat med om sådana saker uppfattar ordet nörd. Lägg märke till att det inte har något alls att göra med vad personen är intresserad av! Det går jättebra att vara stickningsnörd, och tågnörd, och trädgårdsnörd. Om någon typ av ämne eller företeelse anses mer nördig än någon annan är ju det ett sätt att diskvalificera andras nörderier och säga att de inte är lika nördiga. Detta samtidigt som folk gärna påstår att det numera är fint att vara nörd.

Det känns inte bra att påstå att tv-spelsnörden är nördigare än sticknörden, helt enkelt. Jag är väldigt starkt emot att värdera och rangordna olika intressen. Sådant leder alltid till ”fake geek”-resonemang, vilket bara är trist och inte leder till något alls.

Samma sak när någon beskrivs som en nörd. Det lär alltså syfta på en viss personlighetstyp, någon som gärna grottar ner sig i ett ämne och lär sig allt om det. Men egentligen säger det nästan ingenting om vem som kanske har något gemensamt med den här personen. Jag kan inte veta om det är någon jag vill träffa eller någon som sysslar med något helt annat än jag, baserat på en sådan beskrivning. Det betyder helt enkelt nästan ingenting.

Det är fint att vara nörd, men jag ser det snarare som en hederstitel som kan vara smickrande att få sig tilldelad av vänner, än någon relevant beskrivning som går att använda. Jag kallar inte mig själv nörd, det faller mig liksom inte in. Hellre talar jag om vad jag är intresserad av. Jag beskriver heller aldrig någon företeelse som nördig, för det betyder ju ingenting.

Logo: piratsvan

Archipelacon närmar sig med stormsteg. 800 fantastiska fantaster samlas på Åland för att vältra oss i fantastik och mer eller mindre relaterade saker i fyra dagar. Jag blev lite förvånad över att bara 144 av medlemmarna kommer från Sverige. (Fans i Finland är förstås mycket coolare än fansen här, vilket de i min bok har bevisat genom att driva ett bud på att få göra världskongress.)

Hur som helst, jag har fått mitt schema för Archipelacon. På fredagen ska jag vara med i tre programpunkter. Först ska jag presentera svensk fandom, tillsammas med Patrik Centervall. Det blir nog ganska improviserat och informellt. Framåt kvällen ska jag vara vara en av fyra som ska ge en liten introduktion till att läsa fantastik, och inte minst komma med boktips, på Mariehamns bibliotek. Ännu lite senare, vid 20, ska jag och några till vara i en panel med titeln ”Mad scientists” där vi ska spekulera om vilda vetenskapsidéer som kan bli verklighet, eller som håller på att bli det.

Vid tre på lördag eftermiddag kommer mitt stora framträdande, det är nämligen då jag ska hålla min föreläsning. Som inte är ett ”föredrag om kärnkraft”, oavsett vad ryktet säger. Titeln är ”The atomic nucleus of good and evil”, och ska handlar om kärnteknikens avtryck i populärkulturen. Jag hoppas att det blir åtminstone hälften så bra som jag hoppas och vill, det var länge sedan jag föreläste på det här viset. Om inte annat kan jag garantera att det är kul att göra förberedelserna. Det här är hur som helst den beskrivning jag författade:

”The splitting of the atom” – does the phrase make you feel anything? Nuclear technology defined the 20th century. It gave us Spiderman, Dr. Strangelove, Project Orion, The China Syndrome, Fallout, and a job for Homer Simpson. And Our Friend the Atom, of course. We have feared the Bomb, but also hoped to harness the power of the atom. Through popular culture, we have participated in the struggle between the atomic nucleus that wants to help us and its evil twin aiming to wipe out civilization in an atomic winter. Is the battle over?

Den här sommaren blir bra när det gäller sf-kongresser, för i augusti ges nästa chans att träffa fantastikfans och att se mig på en scen. Till ConFuse får jag återigen damma av min brutna engelska, denna gång för att intervjua vår supercoola hedersgäst Madeline Ashby. Vi ses där, hoppas jag!

ConFuse logotyp.

Skylt till Hack Green Secret Nuclear Bunker

Ordet ”atombunker” ser konstigare och mer obegripligt ut ju mer jag stirrar på det — alla bunkrar är förstås gjorda av atomer. Skillnaden är då att somliga byggdes för att människor skulle överleva efter ett kärnvapenkrig och jag tror att de flesta begriper att det är en sådan jag syftar på. (”Kärnbunker” låter inte som ett riktigt ord det heller, men ”atombunker” har jag åtminstone hört förr.)

För någon vecka sedan var jag i Manchester på konferens (jag skrev om den på min andra blogg: Att se till att inte vem som helst sätter igång med att klyva atomkärnor), och i samband med det ordnades en utflykt till Hack Green Nuclear Bunker. Vem kan tacka nej till ett besök i en bunker? Särskilt en som var tänkt att fungera som ett centrum för att återstarta centralbyråkratin (regeringen alltså) och civilförsvaret i händelse av att hela samhället slagits i spillror.

Det var faktiskt en väldigt säregen plats, och en märklig upplevelse. Inte minst berodde det på hur hela stället ramades in med information i ett tonläge som jag inte riktigt förstår mig på. Anstrykningen av humor har kanske funktionen att ta udden av det läskiga, men för mig blir effekten mest att det känns som om det här handlar om påhittade historier och rekvisita man sett på film.

skylt-i-bunkermatsalen

Exempel: foldern som beskriver museet (som det ju är nuförtiden) innehåller fantastiska, märkliga formuleringar. ”The only thing missing from the experience is the radiation sickness and a slow lingering death!” Eller framsidan. ”Now declassified. Experience the cold war and see ‘awesome weapons of mass destruction’”.

Jo, för ett ganska stort utrymme av utställningen upptas av helt riktiga kärnvapen. Fast med själva laddningen borttagen då.

Guiden som visade runt var glad och frejdig, även om han till största delen avhöll sig från att skämta. Han vallade proffsigt omkring den stora gruppen, från mässen med orange plaststolar, genom de olika rum som fyllts med utställningsmontrar, förbi luftsluss en och dekontaminationsutrymmet och ner i kommunikationsrummen två våningar under jord. Tre månader skulle folk kunna klara sig här, beräknades det när stället byggdes i sin nuvarande form på 80-talet. De vitmålade betongväggarna kändes väldigt nära i de smala gångarna och de små rummen, jag hade svårt att tänka mig hur de skulle kännas efter några veckor. Starka och trygga eller tryckande och klaustrofobiframkallande? Och så att andas filtrerad luft, i en atmosfär med lätt övertryck för att radioaktivt damm inte skulle kunna tränga sig in. Jag misstänkte att bunkern inte är särskilt lufttät längre, för i rummet brevid mässen droppade vatten från en spricka i taket ner på heltäckningsmattan brevid de uniformerade skyltdockorna, och det luktade kraftigt nysningsframkallande av mögel.

Platsen anlades redan före andra världskriget, berättade guiden. Först var där en falsk järnvägsknut, som skulle locka tyska bombplan bort från de riktiga, och strategiskt viktiga, järnvägsstationerna i närheten. Tyvärr fungerade den idén inte alls, eftersom tyskarna föga förvånande hade kartor och visste hur de skulle användas, och här låg alltså en stor kuliss i trä helt i onödan. Under kriget förlades här istället en radarstation, och personalen eldade upp träanläggningarna för att hålla sig varma.

Det var heller inte första gången här satsades stort på något som aldrig kom till nytta. Under 50-talet byggdes här en enorm radaranläggning för att kunna bevaka luftrummet för att upptäcka om något hotfullt närmade sig från Sovjetunionen. Samtidigt hade förstås supermakterna utvecklat interkontinentala missiler, och då var inte den här anläggningen funktionell längre. Den stängdes ner 80 dagar efter att den togs i bruk (om jag uppfattade guiden rätt). Vilken märklig historia.

En del av den kapaciteten kom trots allt till nytta, men inte för att vakta på Sovjet utan för att se till att flygvapnets övningar inte kolliderade med det framväxande trafikflyget. Det var tydligen nära några gånger, men det hölls väldigt hemligt.

Under 1979-1983 byggdes den nuvarande bunkern, som en del i Regional Government Headquarters Network som skulle fungera som centrum för att återskapa eller upprätthålla centralregeringens byråkrati och förhindra totalt sammanbrott ifall landet skulle slås ut av en kärnvapenattack. 1992 stängdes det ned

Det här var civilförsvarets kontrollrum för återuppbyggnaden, om jag förstått saken rätt. Kolla imponanspanelerna!

civilförsvarets kontrollrum

Men en sån här bunker kan användas inte bara mot yttre hot, utan för att styra upp saker internt. Den gången det var nära att bunkern togs i bruk var 1985, i slutskedet av den stora gruvarbetarstrejken, och det är nog så läskigt bara det. Regeringen hade beslutat att de skulle sätta in militären och utfärda undantagstillstånd, och någon officiell representant hade redan stationerats i bunkern. Då mattades oroligheterna av, och det hela avblåstes.

Det här besöket var som sagt en rätt speciell upplevelse. På väggarna hängde civilförsvarsaffischer och inramade tidningsurklipp om Hiroshima, och i entrén fanns en ganska udda souvenirshop med föremål från kalla kriget. Här kunde vi bland annat köpa sovjetiska partiböcker från 80-talet, äkta med fotografi och allt. Eller sovjetiska vykort. Vår guide förklarade stolt hur den här bunkern numera används till filminspelningar.

Jag lämnade bunkern både road och oroad, med mögeldoften envist hängande kvar i näsan. På något vis kändes det kalla kriget mer avlägset än någonsin, samtidigt som minnena av hur jag som barn låg vaken på natten och var rädd för Bomben hade krupit ut ur de inre gömslena och lurade strax under huden.

Tillägg: Notera att faktakollen bakom detta inlägg inte var särskilt rigorös. Jag har skrivit om min upplevelse, och om vad guiden sade. Vill du ha de historiska detaljerna rätt gör du bäst i att hitta oberoende källor.

Ännu ett inlägg upphämtat ur arkivet, från min första blogg. Detta publicerades ursprungligen den 22 juni 2005.

Det verkar som om Margaret Atwood har mjukat upp sin position vad gäller genre-litteratur. I en ny artikel om varför vi behöver science fiction säger hon faktiskt att ”I have written two works of science fiction or, if you prefer, speculative fiction: The Handmaid’s Tale and Oryx and Crake.”

Jag kan inte låta bli att tycka att den här sansade och resonabla inställningen är mycket mindre rolig än det där numera bevingade uttalandet om ”talking squid in outer space” hon gjorde (var det i en tv-intervju?) — när hon ville skilja på science fiction (som hon inte visste nåt om) och speculative fiction, som hon ansåg att hon själv sysslade med.

Men, för all del, för eller senare måste hon ju ta intryck av vad alla som vet något säger om saken. Det där med ”talking squid” har ju i alla fall blivit ett uttryck som folk använder, och det lär gå att använda även om Atwood själv inte lutar sig på det.

Bara för skojs skull kan det ju ändå vara kul att rota upp lite av den där gamla diskussionens syrliga kommentarer. Från Ansible 193:

Stephen Baxter on Margaret Atwood’s latest dismissive definition of sf, `talking squids in outer space': `Yikes, it’s all my fault then; I did have talking squids in outer space, in my novel Time. Get a life, woman!’ Jeff VanderMeer adds: `I do agree that the disreputable ”talking squid in outer space” subgenre is giving sf a bad name. On the other hand, talking squid in a fantasy or postmodern fantasy story are not only acceptable — they’re expected! At least, by me.’

…och ur Cheryl Morgans recension av Oryx & Crake:

It has been suggested that Atwood is trying to protect her reputation as a mainstream author by distancing herself from the SF ghetto, but if that was her aim it has failed quite spectacularly in one
respect. A reviewer for the New York Times announced that Oryx and Crake was crap because it was SF and SF, by its very nature, could never be anything other than crap. Oh dear.

Jo, det kan man ju säga. En annan sammanställning av saken, för den som är intresserad, hittade jag här.

Full fart. Två barn försvarar sig mot en creeper endast beväpnade med ballongsvärd.

Två barn försvarar sig mot en creeper endast beväpnade med ballongsvärd. Birdie, Uppsala 2015.

Den här gången blir det ett reportageavsnitt igen. Vi var på Birdie, men inte för att spela spel utan för att vara med och hålla i en makerspace-hörna och berätta om föreningen Uppsala Makerspace. I detta avsnitt rapporterar vi lite därifrån, samt småpratar om vad vi skulle ha för oss om vi inte behövde arbeta för vårt uppehälle.

Lyssna här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

  • Ladda ner som mp3
  • eller ladda ner som Ogg vorbis (länken är flyttad till kommentarsfältet).

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen avsnitt 18 av Åka och Ante Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Jag befinner mig i Manchester. Det har jag gjort hela veckan, för att vara med på en konferens om kärnämneskontroll. Jag jobbar tillfälligtvis inom det fältet, som handlar om att ha full koll på att uran, plutonium och thorium så att inget sådant kommer på avvägar och används till otillåtna kärnvapen. Jag ska skriva lite om det på min andra blogg, har jag tänkt. Vilket leder mig till morgonens dilemma.

Idag råkar jag ha fått lite tid över, och känner press på mig att se mig omkring och uppleva staden. Passa på när jag är här. Inte gå miste om upplevelser.

En väldigt stark annan impuls är att ta min dator och gå och sätta mig på biblioteket och ägna lite tid åt att bara skriva, och kanske att göra klart ett litet poddavsnitt vi spelade in förra helgen. Jag har inte haft just någon tid alls att sitta och dona med något eget projekt på flera dagar.

Detta påminner mig om en av de historier som berättas om Isaac Asimov. Han lär ha varit en lite knepig person, och inte alltid jättetrevlig. En av hans egenheter var att han vägrade flyga, så han reste bara med båt och markbundna transporter. En bröllopsresa (han var ju gift flera gånger) var en kryssning, och när båten gick in i någon hamn vägrade Asimov att gå i land för han ville hellre sitta i sin hytt med sin skrivmaskin. Romantiskt värre.

Jag vill inte vara sån, känner jag. Men jag vill ha lite tid för att samla mina egna tankar och göra något med alla de impulser och ideer jag har fått nu.

Kanske kan jag komma undan med det ändå. Jag har faktiskt turistat, lite åtminstone. Jag har bott på hotellet där Rolls och Royce träffades första gången, för länge sedan, och bestämde sig för att göra bilar ihop. Och jag har ätit konferensmiddag på något lantligt slott med anor från medeltiden. Och så var jag i Hack Green Nuclear Bunker, ett säreget minne från kalla krigets dagar som är värt ett eget blogginlägg om jag ids.

Det kanske räcker. Jag kan ta några timmar att kura över ett tangentbord nu.

Här kommer ett av mina utlovade inlägg i repris från min första blogg, ”läst och tänkt i Annien”. Det här känns fortfarande relevant, strax över tio år senare (ursprungligen publicerades det den 10 april 2005). Och en av länkarna som fanns i inlägget funkar fortfarande!

Folk klagar ibland över att många böcker är för långa. Varför köper folk jättetjocka tegelstenar, och oändligt långa bokserier?

En del av svaret är förstås uppenbart: somliga gillar inte den där lite sorgsna känslan man kan få av att läsa ut en bok och lämna en värld bakom sig. Det är behagligare att bara låta det fortsätta, och man är nöjd med att ha något att läsa.

Den som hellre vill bli överraskad och upptäcka nya saker läser inte på det sättet, men det är ju uppenbart en smaksak.

Det som verkar vara svårare att begripa är varför många inte verkar vilja läsa noveller. Man tänker sig att noveller borde vara väl anpassade för vår hektiska tidsålder, små munsbitar av litteratur som man snabbt kommer igenom — kanske på en enda busstur.

För min del har jag inte alls svårt att förstå varför man hellre har en roman på tunnelbanan än en novellsamling. Noveller är mer kondenserade, och kräver lite mer. I en novellsamling med femton noveller måste man dessutom börja om från början femton gånger. Att komma in i en berättelse är ju faktiskt lite av en uppförsbacke. En roman börjar man på en enda gång, och om den är hyfsat flytande i stilen kan man lägga ifrån sig den när som helst och sedan ta upp den igen. Inte konstigt då om folk föredrar lättlästa men tjocka böcker med mycket luft i — man måste inte ha uppmärksamheten på topp hela tiden, och de funkar att läsa i många korta pass.

När jag har läst ut en historia, lång eller kort, vill jag lägga ifrån mig den och tänka lite på den innan jag är beredd att ta till mig en ny. Även om pauserna kan bli rätt korta har jag svårt att läsa en novellsamling i ett svep. En roman kan jag däremot sträckläsa, åtminstone om jag har ro i kroppen. (Långa tågresor! Jag älskar dem!)

Jag gillar noveller, men faktum är att de är jobbigare att läsa om man räknar per sida. Ser man däremot till antalet berättelser man kan ta till sig är noveller helt klart bättre. Det är en avvägning.

Apropå detta vill jag passa på att länka till den Matt Cheneys intressanta funderingar om läsvanor och korta och långa berättelser: Short Stories, Long Tails. Jag har inget särskilt att tillägga. Jag är säker på att alla konsumtionsmönster förändras med tiden och jag tyckte att det där med att fler hittar vad de gillar utanför hitlåtar och bestsellers verkar stämma med mina erfarenheter.

För övrigt upptäckte jag i veckan att det inte verkar bättre än att jag är jämnårig med Matt Cheney. Nu undrar jag bara när jag ska börja känna mig så där klok och initierad.

Science fiction kan vara många saker, men en viktig funktion som science fiction kan ha är som hjälp för att tänka på vad vi kan och vill göra av framtiden.

Genom en sf-författare på twitter fick jag nys om Kickstartern för ”Scout: A technology journalism community with imagination”. Det är alltså ett journalistiskt projekt med avsikten att fokusera mindre på prylarna och mer på visionerna. De vill djupdyka i teman, och använda sig av science fiction för att utforska möjliga — konstruktiva! — framtidsscenarier. Lite som den nya podden Meanwhile in the Future.

Två av de involverade i Scout är sf-författarna David Brin och Greg Bear, och det är jag inte så förvånad över. Åtminstone Greg Bear har tidigare varit inblandad i olika grupper som jobbat med att fundera på science fiction-vis över hur olika nya teknologier kan användas, och försöka omsätta det i praktiken. I en intervju i Lightspeed Magazine berättar han så här:

There was a time after 9/11 when government people were really, really concerned that they weren’t catching up on all the things that could happen, and so they brought writers in, screenwriters, science fiction writers, and had us discuss things with them. That became kind of a fairly standard gig for people who were able to think odd thoughts about security and about possible dangers. My consulting actually began back in the 1980s when I worked with the Citizens Advisory Council on national space policy, along with Larry Niven and Jerry Pournelle and a large group of people including NASA administrators and astronauts and rocket scientists and generals and so on. We were discussing everything from what became known as the Star Wars defense to the privatization of space. One of our last meetings in the late 90s occurred with Dan Goldin, an administrator of NASA, in which he asked for our advice on how to grease the wheels of privatization of space. We’re seeing some of the results of that work now.

HieroglyphMen det finns fler sådana initiativ. Ett riktigt intressant sådant som sjösattes nyligen var Project Hieroglyph (som administreras av Arizona State University’s Center for Science and the Imagination), som tog sitt avstamp i Neal Stephensons essä ”Innovation starvation” där han ropar på science fiction som inspirerar till handling. Det här projektet har resulterat i en novellsamling (där bland annat Madeline Ashby medverkar, som är hedersgäst på ConFuse, årets Swecon).

Jag är lite fascinerad. Det ser ut som en trend, som att många fler börjar se science fiction som ett verktyg som kan användas för att fundera över framtiden och också till att faktiskt forma den.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • Idag är första tisdagen i månaden. Det betyder sf-pubmöte i Uppsala. Ses vi ikväll på Pipes of Scotland? Liten anteckning 2 hours ago
  • Gjorde just klassikern att placera fingrarna fel på tangenterna, och sen skriva utan att titta. Htrsy! :D Liten anteckning 4 hours ago
  • @BenRoimola Den lär också vara en ganska dålig film :( Liten anteckning 6 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 642 andra följare