En kväll för något år sedan var vi på väg hem, jag och min familj, från en utflykt i Stockholm. Ett gäng ganska glada studenter steg på samma vagn på tåget mot Uppsala, och satte sig nära oss. En av dem började prata med mig. Han var uppenbart berusad, men talför och entusiastisk och frågade mig om allt möjligt. Jag konverserade på, för det var ju ändå harmlöst, och ett sätt att hålla mig vaken. Efter ett tag hade jag börjat prata om Linda och Valentin.

— Vilket är ditt favoritalbum då? frågade han.

— Det är nog Det stigande vattnets stad, svarade jag.

Och det var nog här jag började bli lite mer på min vakt mot den här snubben.

— Åh, vad kul, för det är min favorit också! sa han.

Jaså? Jag insåg precis att det inte alls var min favorit, för jag gillar egentligen De tusen planeternas rike bättre. Men det hann jag inte säga, och jag började starkt misstänka att han inte alls kände till Linda och Valentin. Han lämnade inget utrymme för mig att fråga något tillbaka, utan varvade frågor till mig med ganska innehålls lösa kommentarer.

— Vilken oerhört trevlig fru du har! sa han till min man som satt mittemot.

Maken såg lite road ut och spelade med.

Så gick resan, och när vi steg av och studenthopen hade avlägsnat sig var jag tvungen att skratta åt den här snubben. Han körde helt uppenbart någon grej han övat in, någon charm-attack som delvis funkade men delvis kändes extremt artificiell.

Vad den här studenten hade lärt sig var att det är viktigt att ställa frågor, för det är ett sätt att verka trevlig och intresserad. Nästan alla gillar att andra intresserar sig för dem. Det är lätt att prata när någon frågar en om saker.

Men det är faktiskt inte särskilt trevligt när det blir ensidigt på det här sättet. Den ena parten slänger ut krokar och den andra parten nappar på dem. Den ena parten tar emot och den andra parten lämnar ut och lämnar ut.

Jag har hört och läst tillräckligt med historier om misslyckade (hetero)dejter för att veta att det ofta blir så att det är en kvinna som ställer frågor och försöker vara intresserad, medan mannen bara pratar på om sig själv och inte ställer en enda fråga tillbaka. Det har aldrig hänt mig, och jag vet inte om det beror på att jag är rätt bufflig. Om jag inte får berätta något byter jag nämligen stil, och börjar bryta in med egna kommentarer och redogöra för hur jag tänker om något som den jag pratar med säger.

Det har fått mig att tänka på att det finns två grundläggande samtalsstilar. De har båda sin plats, men det blir dumt när människor inte förmår förstå vilken det är som gäller i ett visst sammanhang.

Den ena stilen är den där turtagningen fokuserar på frågor. Den passar jättebra för att lära känna en människa för första gången, och för att fånga upp allt som hänt sen sist när två personr inte har setts på länge. Den ena personen ställer en fråga, den andra svarar. Det ska dock inte gå åt ena hållet så länge i sträck, utan efter en eller några få frågor ska den andra personen börja fråga tillbaka. ”Och du då? Har du varit med om något sådant?”

Jag har en misstanke om att när detta havererar är det ibland för att person nummer två i konversationen är inövad på en annan samtalsstil.

Den här samtalsstilen går ut på att en person berättar något. Konversationspartnern fångar upp det och kommenterar, och berättar sedan något eget. Sedan går turen tillbaka till den första personen igen, som tar tag i samtalets tråd.

Den här andra stilen passar väldigt bra mellan människor som sysslar med att göra något mer eller mindre praktiskt tillsammans, eller som ofta pratar med varandra.

Min vaga känsla är också att frågestilen är mer inövad bland kvinnor, och presentationsttilen är mer inövad bland män. Men den andra stilen, den där man presenterar något och sen väntar på något i retur, den är också väldigt vanlig bland barn. Kanske är det den som kommer först? ”Vet du vilka filmer som är bäst? De här filmerna är mina favoriter.” ”Jaha, men jag gillar de här.” ”Okej, ja den och den är jättebra, som när NN gjorde det här…” ”Ja det var coolt, men vet du vad som var coolast! Det var ju när det smällde”

Själv har jag alltid tyckt att den andra stilen är enklast. Kanske är det en nörd-grej. När jag har gått för länge utan att prata med någon har jag huvudet fullt med intressanta funderingar. Då vill jag berätta för någon och se hur det landar! Sedan, när vi har pratat lite, då kanske vi kommer in på vad vi har gjort sen sist och vad som händer i livet och hur det känns, men jag vill egentligen inte börja i den änden.

Sedan jag blev vuxen har jag gradvis fattat poängen med att kolla läget först. Den jag pratar med kanske har varit med om något viktigt, eller kanske inte mår bra. Bäst att veta det först, innan jag börjar prata om den senaste sf-romanen eller det intressanta filosofiska problemet, eller vad det nu kan vara. För jag bryr mig ju om personen jag pratar med. Jag är inte en totalt egocentrisk person, även om jag förstår att det kanske verkade så när jag var riktigt ung och inte hade förstått vad småpratet är till för.

Det är också det som är problemet med de där männen som aldrig ställer några frågor. De visar inte att de är intresserade av något utanför sitt huvud. De framstår som mest fokuserade på sig själva.

Problemet med wannabe-charmören, studenten på tåget, var att han inte bjöd på sig själv. Han körde bara en rutin, en stil för att ställa sig in, och det är också ett ytligt och trist sätt att konversera. På det sättet kanske det går att få ur en person information, men det går knappast att komma nära varandra och bli vänner.

Kanske går det att lösa en del små irriterande vardagsproblem genom att bara bli medveten om att folk omkring dig är inkörda på olika samtalsstilar. Om du pratar med någon som aldrig ställer några frågor — testa att växla över och erbjuda en tanke, eller bara kommentera på något och berätta något liknande som du själv tänkt på eller varit med om. Eller påpeka för personen du pratar med, att nu kör ni nog olika stilar, och har du tänkt på att det bara är jag som frågar om saker? Det är faktiskt okej att bli lite meta ibland, för att komma förbi de små fnurrorna.

En av de bra sakerna med att städa är att hitta alla gamla skatter som blivit undanstuvade och som jag riskerar att glömma bort. Det finns ju ingen mening med att spara en massa roliga grejer om jag inte tar fram dem någon gång då och då.

Evas kalender är en sådan skatt. Jag har fått dem av min mamma, som hade en sådan varje år under en period när hon var ung. De är ett fascinerande och delvis osmickrande tidsdokument. Särskilt mycket till just kalender var de inte, men här finns allt från skönhetstips till politik. Nu när jag har dem framme igen tänker jag att det vore kul att blogga mig igenom dem.

Först ut är årgång 1964.

Boken riktar sig till tonårsflickor. Den är indelad i kapitel för varje månad, och där finns olika pyssel- och handarbetstips, skönhetsråd, och blandade — ofta ganska beskäftiga — råd om olika situationer i livet. Ett uppslag handlar om hur man blir en perfekt sekreterare. Sedan finns det horoskop och nyckel till blomsterspråket och liknande utfyllnad. Jag har personligen omåttligt roligt med det lilla pop-lexikon de har totat ihop. Och tipsen om att läsa pocket-books är inte alls dumma.

Två saker slår mig särskilt, med mitt perspektiv från år 2020.

1) Det här med handarbete tas seriöst! Vid sidan av de enklare pysseltipsen finns klänningsmönster och tips på hur varje Eva kan lägga upp sin egen kjol så att fållen blir jämn runt om. Stickmönster också, kanske inte så avancerade men i alla fall över nybörjarnivå.

2) Redaktionen tyckte att det var en bra idé att ha en vinjett för varje månad där en känd man i taget får ge unga flickor goda råd. Det ter sig lite absurt för mig. En del av dem är ganska trevliga, andra riktigt pinsamma. Fotografen som berättar varför svenskan ”är vackrast bland kvinnovarelser” tar priset som töntigast. Men vad mera är, redaktionen har på ett uppslag samlat ihop en panel av gymnasiegrabbar, som ”ser på flickor och berättar här för oss hur de tycker flickor skall vara och se ut”. Vem tyckte att detta var en bra idé?

Målgruppen är unga tjejer som är ganska osäkra på om de duger, och denna utgåva av Evas kalender rymmer ett helt års budskap om att de som avgör vem som duger, det är pojkarna och männen. Fantastiskt.

Pojkarna i panelen har fått uttala sig om hår och smink (”make-up”), kläder och smycken och hållning och sätt. Flickor skall alltid ha nagellack! Under varje punkt finns en särskild underrubrik för Det värsta de vet. Exempel på det värsta:

  • Axelremsväskor — okvinnligt!
  • Tuggummi-idisslande!
  • Färgat år, pojkklippning, hellugg och ”hövolmar”
  • Smycken till långbyxor

Det är inte lätt att navigera i denna värld, så full av fallgropar. Du strävar efter att vara ”söt” och att ”utveckla din egen personlighet”, så att du inte ska bli ensam. Men minsta lilla sak kan diskvalificera dig, kom ihåg det! Bär du smycken till långbyxor, då kanske du aldrig får någon pojkvän.

I morse läste jag en recension av den nya filmen ”The invisible man” i DN. Jag har inte sett filmen, bara en trailer, men jag är bekant med att det finns en förlaga i boken av H.G. Wells. Boken har gjort ett stort avtryck i science fiction-genren, vilket planterar vissa sorters förväntningar. Det är därför jag reagerar på en formulering av recensenten:

Tyvärr hjälper det inte när man ganska snart inser att det bara finns två sätt att bli osynlig – det övernaturliga och det hittepåvetenskapliga – och att båda tappar hela dramat på luft. När thrillern glider över i sci-fi, en genremix som sällan funkar (om man inte blir rädd av män i våtdräktsliknande dräkter täckta med kameror), tappar man genast intresset.

Jag tror att den här personen har gått på bio med förhoppningen om att få se en helt annan film. Det går inte att göra en film som heter ”The invisible man” utan att det handlar om en osynlig man. Är det ens rimligt att gå och se en sf-film och sen beklaga sig över att det är science fiction?

Recensentens formuleringar antyder att hon inte anser att science fiction lämpar sig för att ta sig an allvarliga eller starkt känslotyngda ämnen. Det kan hända att filmen inte är så bra, det vet jag inte, men jag kan inte låta bli att sätta mig på tvären mot sättet att resonera om det.

Jag har en femuddig stjärna med spetsen uppåt. Är den ”rättvänd” eller ”felvänd”? Den visar i alla fall på ett problem: fästet för lampan gör att en av uddarna hamnar i skugga.

I dag är det 6 januari, trettondag jul. Heliga tre konungars dag, om man så vill. Eller helt enkelt den dag då kyrkan firar de tre vise männens besök hos Jesusbarnet. Därmed är det också Betlehemsstjärnans dag.

Det fick mig att tänka på ett tv-inslag från något år sen, som plockade upp tråden från en professor på YouTube. Där hävdades att en femuddig stjärna som hänger med spetsen nedåt är en åkallan av mörka krafter (eller i alla fall en symbol med den innebörden), och det antyds att den svenska traditionen med pappersstjärnor i fönstren skulle vara lite fel. Eventuellt kanske den till och med kan väcka ont blod i kontakt med människor från andra länder där åsikterna om den här symboliken är starkare.

Den som är lagd åt det ockulta hållet skulle kunna se en konspirationsteori här. Någon i handeln har sett till att sprida ONDA TALISMANER till intet ont anande julfirare! Tillsammans skapar de under december ett nätverk av nedåtvända pentagram som frambesvärjer … ja, vad?

Fast innan vi spinner in på det spåret fullständigt vill jag bromsa in och tänka efter lite. En ganska enkel invändning här är ju att många stjärnor som hänger i fönstren inte ens är femuddiga, utan har sju eller åtta uddar.

En annan ganska rimlig grej tycker jag vore att fundera på om inte den där stjärnan i fönstret på något vis ska symbolisera Betlehemsstjärnan. Jag lämnar de astronomiska gåtorna därhän och tänker bara på på den symboliska betydelsen. Betlehems stjärna pekar enligt legenden ut var Jesus blivit född. Den pekar ner på jorden, till en signifikant händelse och helig närvaro på jorden. Och i så fall SKA stjärnan i fönstret rimligtvis ha en spets som pekar nedåt, för att få med hela symboliken.

Sen tänker de flesta som hänger upp en stjärna varken på det ena eller det andra, utan mest på att de vill besvärja bort vintermörkret så gott de kan. Och det är ju ljuskällor rätt medel för, i största allmänhet.

När jag var omkring sju år gammal såg jag filmen En trallande jänta på teve, där Alice Babs går från joddlande fjällbo till vinnarsångerska i en jazztävling på radio. Jag var fullständigt charmad av den där livsglädjen som fanns i musiken. Jag snappade också upp budskapet att det fanns fyrkantiga och tråkiga människor som ville att saker och ting ska vara strikta och ordentliga, men att livet blev bättre och roligare om de inte får råda. I hela kroppen kände jag det där sprittande och lite vilda, som ville spränga sig lös från onödiga bojor och dumma konventioner.

Det här var på den tiden då det var lite svårt att få tag i musik, och som lågstadieelev och dessutom bosatt långt ut på landet hade jag också extremt dimmig uppfattning om var det gick att köpa sådant över huvud taget. Det första jag fick tag på var nog inspelningen av visorna från barnboken Den olydiga ballongen. Sedan hittade jag äntligen en samlingskassett med swinglåtar. Efter det var det enda jag kunde uppbåda en sen inspelning där en mogen Alice Babs sjöng spirituals och psalmer ihop med Duke Ellington på kyrkorgel.

Bristen på lyssning hindrade inte min ohöljda hängivenhet för det jag uppfattade som GREJEN med Alice Babs, jazzrebellen. Se själv här i filmen Swing it magistern! (som jag såg på teve kanske ett par år senare).

Tyvärr var jag ju lite i osynk med min tid. Jag var rentav väldigt skeptisk till samtiden, som jag uppfattade som trist och dum. Sen var jag ju också en lite speciell sorts barn, som mest höll mig för mig själv och drömde ihop fantasivärldar. I en av dem fanns en sorts superhjältesångerska, som kapade hårdrockskonserter med sina sånger och blomsterregn, och spred ljus i hårda och kalla människohjärtan.

Det jag absolut inte förstod i lågstadieåldern var att människor runtomkring mig i samtiden oftare hittade den där starka livskänslan och den uppkäftiga glädjen i metal än i jazz. Kolla den här videon (en låt som släpptes när jag gick i tvåan), och säg om den inte är Swing it magistern!:

(För den som vill fördjupa sig i lite samtidshistoria kan jag för övrigt varmt rekommendera den här videon från när Dee Snider vittnar för senaten i utredningen om föräldravarningar på musik.)

PS: från auktoritär till auktoritativ

Impulsen att i barndomens slut bryta sig loss och söka något eget sitter väldigt djupt i människor. Den flammar så starkt i kroppen, och gör unga människor orädda och riskbenägna. Just denna impuls rimmar också bra med två av de stora frågor mänskligheten brottats med under 1900-talet: att lära oss leva under ständigt förändrade förhållanden, där föräldragenerationens livsstil och lärdomar inte nödvändigtvis är användbara, och att bryta oss loss från lydnad under auktoriteter som kan vara omoraliska, opålitliga, eller bara irrelevanta. Det samspelet drev fram särpräglade ungdomskulturer från mitten av 1900-talet, och har hållit liv i dem sedan dess.

Nyligen såg jag om filmen Döda poeters sällskap, som kom ut 1989. Den handlar också precis om detta, men att se den igen fick mig att tänka på steget som kommer efter. Det räcker inte att bryta sig loss från de dåliga och destruktiva auktoriteterna, man måste ersätta dem med något annat också.

I filmens skola är problemet att pojkarna måste undertrycka sina egna önskningar, behov och känslor, och bara vara tysta och acceptera det som har ålagts dem att göra. I ett sådant läge är en lärare som släpper alla ramar det bästa som kan hända. En fläkt av frihet.

Men i dagens skola och värld är det många som inte alls saknar frihet, och då skulle en lärare som i filmen kanske inte alls få eleverna med sig. I stället kan problemet ofta vara avsaknad av ramar. Många skulle också behöva lära sig och öva sig i olika sätt att handskas med relationer och känslor.

När vi är klara med att riva ner de gamla murarna måste vi bygga upp ett nytt sätt att vara. Det är många som kämpar med det.

Någonstans har jag snappat upp termen auktoritativ för en trygg vuxen ledare som tar ansvar i situationer utan att hemfalla åt de auktoritära medlen att skrämma eller straffa. Det är en svår konst. Jag tror att kärnan i det hela är att vara uppmärksam på hur olika situationer fungerar, förstå sina egna och andras känslor, och kunna vara flexibel. En sådan människa ser personen framför sig, och har integritet.

Det är inte så lätt.

Nyligen läste jag en bok som nämnde en annan bok, nämligen Fröken Smillas känsla för snö. Det var intressant, för jag försökte fiska i minnet efter vad som hände i boken. Jag vet att jag har läst den. Jag minns något vagt om en affär med en vaktmästare av något slag. Och så var det någon lös sten eller panel eller liknande, i en verkstad i källaren. Men det som framträder tydligast i mitt minne är att Smilla tyckte om att bära skinnbyxor, som hon lät fodra med siden fastän det egentligen inte funkar bra.

Frågan är: varför minns jag detta? Vart tog själva handlingen i boken vägen i mitt huvud, och varför har den konstiga detaljen blivit kvar?

Faktum är att det är likadant med ganska många böcker jag har läst. Det som är kvar i huvudet är bara någon vag känsla av hur boken kändes att läsa, och så en eller annan udda detalj. När jag läste om Ancillary Justice kände jag bara igen en grej riktigt tydligt, nämligen en falsk träpanel i något rymdskepp, som uppenbarligen var gjord av någon som inte själv hade sett riktigt trä. Av Carnival (Elizabeth Bear) är det enda som framstår riktigt klart i mitt minne att någon använder en utility fog som kan göra hen osynlig i infrarött genom att hålla all värmestrålning inuti en viss volym. Det borde bli väldigt hett, tänkte jag när jag läste det, och det är väl antagligen exakt därför jag kommer ihåg det.

Vad är meningen med att läsa romaner när det mesta av dem bara försvinner? Jag minns ju knappt ett dugg!

Samtidigt är det så härligt att stiga in i en fiktiv värld, och vara där medan jag läser. Kanske blir boken liksom kvar i mig på ett omedvetet sätt, som en del av mina samlade upplevelser och erfarenheter. Jag minns ju inte allt jag själv gjort i mitt eget liv heller.

Andra böcker minns jag desto bättre, ofta de som jag har läst flera gånger och diskuterat med andra. De är ganska få, men jag gillar att det faktiskt finns några verk jag verkligen känner att det är värt att återvända till — och som jag tar mig tid att läsa om.

För övrigt undrar jag fortfarande varför det är en dålig ide att fodra skinnbyxor med siden. Vad är problemet?

När jag gick i högstadiet var jag en tafatt person, ganska långt efter mina jämnåriga i den sociala utvecklingen men med huvudet fullt av stora tankar som jag inte kunde dela med någon. Det fanns egentligen bara en bok som riktigt beskrev det här tillståndet av att vara ensam och konstig men utan att vara mobbad eller ha någon särskilt udda egenskap som går att peka ut. Jag gillade verkligen Att spela människa, en ungdomsbok av Ursula K. Le Guin som varken är fantasy eller sf utan bara handlar om Owen som inte vill vara den normala amerikanska tonårsgrabb som hans föräldrar hoppas. Han är intellektuell. Har för mycket hjärna.

Det finns ingen som gillar hjärnor. Hjärnor är fulla grejor. En del gillar att äta dem stekta i smör, men nästan inga amerikaner.

När jag hittade boken på Fantastikbokhandeln köpte jag den bara för nostalgin. Den svenska utgåvan har dessutom jättefina helsidesillustrationer av Inger Edelfeldt.

SPOILERS FÖLJER

Att spela människa är också en ovanlig kärlekshistoria, som inte slutar med att de unga tu lever lyckliga tillsammans. I stället uppmuntrar de varandra att leva sina egna liv. Och det bådar liksom gott för framtiden.

Det är också lite annorlunda att de blir ett par först när Owen slutar att försöka spela rollen av förälskad tonåring. Han och Natalie hittar sitt egna sätt att vara, i stället för att försöka följa någon mall. Det rimmar med berättelsens hela tema, om att låta bli att försöka vara som andra förväntar sig, och hitta sitt eget sätt att vara.

Berättelsen innehåller en del funderingar om gränsen mellan vänskap och förälskelse. Det talade antagligen starkt till mig som femtonåring. Att umgås med människor var redan superkomplicerat, och en romans verkade vara överkurs. Jag hade lätt prioriterat att ha en vän att tala med över att få någon att pussa på, oavsett hur förälskad jag var.

—–

Nuförtiden beklagar jag mig ofta över att jag liksom inte har någon kreativ energi över till fritiden. När jag kommer hem efter att ha ägnat en hel dag åt att tänka och formulera mig blir det inte längre av att jag tänker långa tankar till slut och formulerar till exempel ett blogginlägg när jag är ledig. Men jag slutade ju inte med fritidsskrivandet så fort jag började jobba som journalist. Inte med poddandet heller. Det är bara något som glidit undan mig det senaste året. Innan dess tyckte jag fortfarande att det var skönt att skriva helt fritt och opretentiöst på min blogg, som variation mot jobbskrivandet. Och jag saknar det faktiskt, så jag tar och gör ett försök nu.

Jag har skrivit en bok! Det var nog en ganska otypisk skriva bok-upplevelse, eftersom det är en konstbok med ganska korta texter. Hur som helst är det väldigt kul, och något av en milstolpe. I fredags fick jag hålla i den för första gången, och signera några stycken på SF-Bokhandeln i Stockholm. Nu har jag provat det också!

I morgon, måndag 25/3, är den officiella utgivningsdagen. Då blir det boksläpp på Evolutionsmuseet här i Uppsala, kl 17-19. Jag och Simon Stålenhag är där, och folk från Evolutionsmuseet som kan berätta om de häftiga fossil de har där.

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Men detta blir något av ett meta-inlägg.]

I morgon ska Nasa:s InSight landa på Mars, och eftersom det är 2018 kan vi följa det hela i realtid på nätet. Vi kanske får jubla, som när Curiosity landade 2012, eller sucka och sörja som när Schiaparelli kraschade 2016.

Det är hur som helst en helt annan situation än när Kim Stanley Robinson skrev Red Mars i början av 90-talet. Titta bara på Wikipedias lista över farkoster som har skickats till Mars. Visserligen hade 13 av de 30 försöken lyckats mer eller mindre väl, men det var egentligen bara Vikingsonderna och deras landare på 70-talet som var lite mer långvariga och skickade tillbaka ett antal högupplösta bilder. Det var vad Stan Robinson hade att titta på när han skrev. Jämför det med läget när Andy Weir skrev The Martian och hade tillgång till data från Spirit, Opportunity och Curiosity (samt ett antal kretsande satelliter) direkt hemifrån soffan.

Medan jag har skrivit denna korta text har jag surfat runt bland mängder med bilder från Mars. Önskar att jag hade mer tid!

I morgon ska jag i alla fall följa InSights landning. Hoppas att det går bra.

[Jag bloggar mig igenom boken Red Mars av Kim Stanley Robinson. Det går långsamt eftersom mitt jobb tar så mycket av min läs- och skrivenergi. Här är nu sent omsider del fyra, och vi är fortfarande inte framme på Mars.]

I boken Packing for Mars skriver Mary Roach om de mindre glamorösa aspekterna av rymdfart. Bra bok, läs den! I boken reflekterar hon så här, inför kapitlet om Biosphere 2 och liknande försök med att leva under rymdreseliknande förhållanden:

The story made me think about a trip to Mars and what it would be like to spend two years trapped inside sterile, man-made structures with no way to escape one’s work and colleagues and no flowers or trees or sex and nothing to look at outside the window but empty space, or, at best, reddish dirt.

Jag fastnade för formuleringen eftersom rymdfärden i Red Mars är så full av grönska och sex. Ares är ett stort rymdskepp (så stort att ingen känner till alla skrymslen, verkar det som), och med en besättning av ”healthy animals” och en upprymd känsla av vår och nystart är det upplagt för att människorna ska para ihop sig med varandra. De har också en park ombord, som många verkar dras till och tillbringar tid i.

Kim Stanley Robinson jämför skeppet med ett jättestort konferensehotell. Jag kan tänka mig att jag skulle längta ut väldigt mycket efter bara några dagar instängd på ett hotell, och att även om det är annorlunda om jag vet att det är ett rymdskepp skulle jag också sukta efter grönska.

Det där med att inte kunna komma ifrån sitt jobb är inte heller någon grej i den här boken. Hos Stan Robinson är arbete inte något som någon vill komma undan. Arbete är centrum för personernas liv och identitet, allt annat kommer efter det. Kanske är det en del av nyckeln till att klara rymdlivet på ett bra sätt. Av vad jag har hört om astronauter är de ofta extremt hängivna sitt jobb. Kanske blir det annorlunda om det någon gång blir ganska vanligt att resa i rymden, men så länge det är en extrem specialistuppgift kommer det nog bara att vara de där arbetsnarkomanerna som lämnar vår planet.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @WallWalleriwall Minns detta från att jag var liten, men vet inte om jag nånsin såg wn föreställning själv. Liten anteckning 7 hours ago
  • RT @FoFramsteg: 4 juli befinner sig jorden som allra längs från solen i sin något avlånga bana. Men hur föddes den egentligen – och hur uni… Liten anteckning 20 hours ago
  • Äh, jag hade ju tänkt att fira aphelion idag, till och med skrivit det i kalendern. Ändå glömde jag! twitter.com/BadAstronomer/… Liten anteckning 22 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu