Böcker av Clive Barker, dvd-omslag till 3:10 to Yuma, te och hörlurar.

Lyssna här:
Den här gången har vi arrangerat ett litet stilleben som visar vad vi pratar om. Clive Barker representeras av en hög med hans böcker, tekopp och hörlurar (och telefon) visar på civilisation och kultur, och så finns dvd-omslaget till den ena filmen vi pratar om. Vi har nämligen ännu en gång fördjupat oss i en klassisk western som även finns i en halvny remake — 3:10 to Yuma.

Lyssna här:

eller
ladda ner i mp3-format.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Länkar och övrig info

Böcker på en hylla, prislapp.

Böcker i en hylla. Hyllan går att köpa. (Ursäkta den dåliga kvaliteten på mobilfotona.)

Har du också gått omkring på Ikea och undrat över de där böckerna som står i hyllorna?

Jag är inte gjord för shopping, särskilt inte av nyttiga saker som jag egentligen inte vill lägga pengar på. Efter cirka en kvart på möbelvaruhuset drabbas jag av det tillstånd jag kallar ”Ikea-zonk”. Då är det väldigt lätt att önska att jag kunde krypa upp i en av de smakfullt utplacerade fåtöljerna och läsa en bok. Gärna den jag har i väskan. Men de som står i hyllorna runtomkring drar alltid till sig mina blickar.

Ibland ser det ut att vara jättebra böcker. Får jag köpa dem? Vad kostar de? Varför finns det så ofta mängder av samma titel?

Jag skrev faktiskt till Ikeas kundservice och frågade.

ikea-bokhylla-till

Sanningen är att de här böckerna är sorgligt utrensade av förlagen som gett ut dem, och att stå här som menlös dekor är deras alternativ till att brännas som sopor. De köps in av Ikeas serviceföretag IMS, och ställs upp på hyllorna enbart utifrån form, färg och storlek. Lite så där som människor som inte läser men som köper några fina halvfranska band på loppis för att ge lite känsla åt vardagsrummet — fast minus skinn, guldtryck och marmorerat papper då.

De här böckerna säljs inte, och byts inte ut, utan får tjäna tills de inte ser snygga ut längre. Det händer att några av dem snattas, men det är inte så vanligt. Detta är helt enkelt zombieböcker, som för en skuggtillvaro med det enda syftet att visa inredningsmedvetna människor hur bokhyllor ska användas.

Jag vet inte om det mest är sorgligt, eller om de gör en viktig samhällsservice för att upprätthålla bokhyllornas existens i den heldigitaliserade nutidsvärlden. Kanske är det en värdig uppoffring de gör, trots allt, de vandöda böckerna på möbelvaruhuset.

Boken Sagan om den stora datamaskinen på en uppslagen bok med bilder av norrsken.

Vi har läst en bok som är något av en kultklassiker: Sagan om den stora datamaskinen av Hannes Alfvén (utgiven under pseudonymen Olof Johannesson). Efter att ha diskuterat den rätt grundligt spinner vi vidare över Alfvénvågor och plasmafysik till olika udda teorier om verkligheten eller förklaringsmodeller för olika fenomen, sånt som lever vidare parallellt med etablerad vetenskap. Men först lite allmänt småprat om bland annat att göra och att lyssna på poddar.

Lyssna här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

  • Ladda ner som mp3
  • eller ladda ner som Ogg vorbis (länken finns i kommentarsfältet).

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Klicka här för länkar och övrig info

2015 var ett bra år för mig på många sätt. När jag tittar tillbaka på vad jag läst under året ser det också väldigt bra ut. Jag har läst fler böcker än jag brukar, och många av dem sådana som kommer att stanna i minnet och kanske till och med kandidater för omläsning. Utan att riktigt ha haft en medveten plan för det har jag också faktiskt läst ungefär lika många böcker av kvinnor som av män. (Periodvis har jag nästan bara läst manliga författare, och det är dumt eftersom jag troligtvis missar mycket av det bästa — samt för att jag tror att kvinnor som skriver populärvetenskap och science fiction ofta säljer sämre på grund av orättvis brist på uppmärksamhet och jag vill inte vara en av dem som ignorerar dem).

Egentligen älskar jag att läsa om böcker, och vårdar föreställningen att alla riktigt bra böcker är bättre andra gången jag läser dem. Fast eftersom jag läser så långsamt och har så mycket nytt blir det tyvärr sällan av. Under detta år fick jag in några omläsningar, och dem jag är mest nöjd med är Godnatt Mister Tom (av Michelle Magorian, en favorit när jag läste den i elvaårsåldern eller när det nu kan ha varit) och Aniara.

Serier lyckas jag oftare läsa mer än en gång, och det var kul att återbesöka bland annat Linda och Valentin och Transmetropolitan.

Det vimlar ju också av klassiker som jag inte läst tidigare. Äntligen har jag läst Beowulf! (I tolkningen av Robert Nye.) Jag blev också fascinerad av H.G. Wells version av det totala kärnvapenkriget, skriven redan före första världskriget: The World Set Free. Intressant att se spekulationerna från andra sidan 1900-talets stora krig.

Något som är lite på gränsen till klassiker är Kate Wilhelms noveller, som jag skrev om nyligen. Mycket läsvärda.

Bland övrig science fiction har jag återupptäckt Justina Robson. Jag blev ganska imponerad av Glorious Angels, framför allt på grund av intressanta huvudpersoner och jättemärkliga aliens. Så jag bestämde mig för att läsa ikapp hennes tidigare romaner och plockade upp Mappa Mundi. Den var också en av de bästa jag läst i år — väldigt spekulativ neurovetenskap, men mycket bra genomförd spänningsroman och filosofisk sf. Vill du ha hemliga vapen, hotande pandemier, stora konspirationer och dessutom sympatiska människor med känslor och bakgrundshistoria, då måste jag rekommendera denna.

Dessutom läste jag och uppskattade The Martian av Andy Weir (och gav den svenska översättningen, Ensam på Mars till tioåringen som slukade den) samt Aurora av Kim Stanley Robinson. Båda har diskuterats så mycket på alla möjliga ställen att jag inte säger mer om dem här.

Den mesta fantasy jag läst under året var bra men inte något som fastnade i huvudet riktigt. Bäst var nog Jonathan Strange & Mister Norrell av Susanna Clarke, som inte precis är ny men som råkade bubbla upp till toppen av min läshög nu.

Slutligen har jag förstås hunnit med lite faktaböcker också, och de jag gillade mest har jag redan bloggat om. Där får jag väl räkna in Chris Hadfields An Astronaut’s Guide to Life on Earth, som fick mig att tänka på prestationsångest men som också var inspirerande. The Thrilling Adventures of Lovelace and Babbage kom ut lagom innan Ada Lovelaces 200-årsdag, och jag har hunnit både ge bort den till någon och rekommendera den till nästan alla jag möter. Och så måste jag nämna The Disappearing Spoon, som jag hittade i en bokbytarhylla och som fascinerat mig med mängder av anekdoter ur vetenskapshistorien.

Så där, en lista på det som just nu känns som det bästa jag läste 2015!

OrbitUnder en lång tid (1966-1980) fanns det en serie science fiction-antologier som hette Orbit. De var numrerade från 1 till 21, och i vår bokhylla står sju av dem. Men nyligen upptäckte jag att alla berättelser som Kate Wilhelm fick publicerade i Orbit nu finns i en jättestor samling — inte som pappersbok, men som e-bok och ljudbok. Jag har alltså lyssnat mig igenom allihop, arton stycken av olika längd.

Det är en läsupplevelse jag inte ångrar. Ofta annorlunda, med mycket nerv. Och psykologi, vilket är ovanligt i sf — jag menar psykologi som akademiskt fält nu, och inte bara att det finns psykologiskt djup i personerna. Dessutom finns här den bittraste och mest misantropiska feministiska berättelse jag någonsin läst, ”Infinity Box”, som handlar om makt och förtryck.

Den mest kända berättelsen i samlingen är ”Where Late the Sweet Birds Sang”, och det var också den enda jag hade läst tidigare. Men det var verkligen inte den som gjorde störst intryck.

Läs hela inlägget här »

"Walk not the Earth, but fly through space". En nebulosa. Bild: NASA/JPL-Caltech

”Walk not the Earth, but fly through space”. En nebulosa. Bild: NASA/JPL-Caltech

Jo, science fiction i P1.

Det är nästan lite overkligt att höra de här programmen som verkligen tar sig an science fiction på allvar. På något sätt känner jag mig lite uppspelt över att höra om de där sakerna jag brukar knåpa med i mitt lilla hörn av tillvaron, men denna gång i riksradio. De talar om den kluriga lilla kultklassikern Sagan om den stora datamaskinen, som jag läste bara för några dagar sedan (och skrev på twitter att jag ville prata om i vår egen podd – nu får jag veta att den kommer i nyutgåva!). Och gäst i alla tre programmen är Jerry Määttä, som jag för länge sen blev kontaktad av för att skaffa fram källmaterial till hans avhandlingsarbete (på den tiden satt jag nämligen och katalogiserade en jättestor fanzinesamling), och som jag haft kontakt med av och till sedan dess. En annan gäst är författaren Karin Tidbeck, vars böcker jag ofta rekommenderar och som jag alltid brukar försöka komma åt att konversera lite med när jag träffar henne på kongresser. Dessutom har de besökt Gefle Science-Fiction och deras filmfestival (Gårdagens värld idag igen stod för det samlade pressuppbådet inför deras första festival).

Alltihop är saker som ligger nära mig. Och jag älskar som vanligt när det talas om science fiction, och särskilt när det är människor som vet vad de talar om.

Ja, och så fick jag vara med på ett hörn, och det tycker jag också är roligt. Jag skulle stå för kopplingen mellan science fiction och rymden, men hade förstås tankar om annat också.

Morgonen efter att det första programmet hade sänts vaknade jag med en låtrad av Hawkwind i huvudet: ”Walk not the Earth, but fly through space”. Jag fick för mig att någon hade sagt detta i programmet, och kände mig förvirrad över att jag först något dygn senare hade plockat referensen. Men det var kanske så att jag drömde på natten, att jag fick vara med i en ny omgång av program från Kulturradion och prata om rymdvisioner.

Lyssna du med! Följ länkarna här:

Del 1, mycket om Star Wars men också om rymden och Aniara och sf i Sverige. Här var jag med.

Del 2, om utopier, med bland andra Karin Tidbeck.

Del 3, om dystopier, där vännerna i Gävle får höras.

avsnitt23

Robotar diskuteras mycket idag, men varför envisas vi med att vilja göra dem så människolika som möjligt? Vi talar även om den dumma känsla av stress som kan uppstå inför en hög med väldigt bra böcker. Och så handlar det om Elric av Melniboné, en fantasyhjälte vi sällan hör talas om nuförtiden, men som förmodligen inte är alldeles bortglömd.

Lyssna här:

Eller ladda ner ljudfilen. Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

  • Ladda ner som mp3
  • eller ladda ner som Ogg vorbis (länken finns i kommentarsfältet).
  • .

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Länkar och övrigt här nedan

När jag sysslade mycket med steampunk tyckte jag att det var väldigt befriande att komma på att det inte är nödvändigt att dra skarpa gränser kring ett sådant fenomen. Ett verk måste inte vara antingen steampunk eller inte steampunk, det kan vara lite steampunk eller mycket steampunk, på en glidande skala.

Det där sättet att tänka har jag tagit med mig till andra gränsdragningsproblem senare, och nu tänker jag tillämpa det på den eviga frågan om att genrebestämma Star Wars.

”Star Wars är inte science fiction!” säger de. ”Det är fantasy, för där finns magi och prinsessor och klassiska sagoelement.”

Jaha. Men jag som är lite motvalls och alltid vill ifrågasätta saker börjar genast fundera på var luckorna finns i resonemanget. Om vi bara går efter ingredienser och rekvisita så finns där ju också stjärnskepp och robotar, sådant som typiskt förknippas med sf.

Ett sätt att se på science fiction är att det är berättelser som har en kontinuitet av något slag med vår värld, antingen att de äger rum i vår framtid eller att vi har en gemensam historia (som i alternativhistoriska scenarier). Med en sådan utgångspunkt kan Star Wars inte vara sf, eftersom det hela äger rum ”för länge sedan, i en galax långt borta”.

Men om vi istället ser på science fiction som en berättartradition, då hittar vi minsann en del historisk kontinuitet. Galaktiska imperier och storslagna rymdstrider där planeter sprängs — det här är grundingredienser i den ursprungliga space opera som visserligen ofta setts som en lite sämre sorts sf men som ändå haft jättestort inflytande på senare science fiction. (Det går förmodlingen att göra tydliga härledningar från E.E. ”Doc” Smith och C.L. Moore på 30-talet till Lois McMaster Bujold och Iain M. Banks.) Och mystiska psikrafter förekommer i mängd och parti i sf ända fram till nutid, även om det har ramats in på lite olika sätt i olika verk. (För att dra två exempel ur hatten: teleportationsförmågan i Alfred Besters Tiger, Tiger och empaterna i Babylon 5.) Och söker vi genre-kontiuitet är det värt att komma ihåg att Leigh Brackett, ”the queen of space opera”, var inblandad i manuset till episod V, The Empire Strikes Back.

Ofta kräver vi att alla avvikelser från de naturlagar vi känner till ska ges någon rimlig förklaring, för att det ska kunna räknas som science fiction. Så är inte fallet i Star Wars, det håller jag med om. Men ärligt talat tummas det rätt mycket på detta i en hel del helt vedertagen sf, så rensar vi ut Star Wars skulle det bli rena massmordet på sf — än mer så om vi retroaktivt tillämpar dagens förståelse av världen på tidigare verk.

Jag förespråkar därför varmt att se på Star Wars som både science fiction och fantasy, istället för antingen eller. Vissa delar är mer sf-artade, andra mer fantasylika.

Det blir rätt glest mellan inläggen här numera, och det beror delvis på att jag försöker hanka mig fram som frilansjournalist. Att läsa och skriva (eller prata i radio) om sådant som jag är intresserad av, grotta ner mig i en sak ett tag och sedan sammanfatta det — det är ju egentligen precis samma sak som jag gör på bloggen. Det upptar samma mentala utrymme, liksom. Och det upptar dessutom väldigt mycket av det, eftersom jag försöker vara extra duktig och noggrann och göra bra ifrån mig när jag ska få betalt och dessutom nå ut till många fler än när jag bara knåpar på för mig själv. Det gör att jag har rätt lite av det där kognitiva överskottet som diskuterades mycket för ett antal år sen, det som låter människor bidra till Wikipedia eller till medborgarforskning och så vidare. Eller blogga.

Det här livet får också mycket av mina tankar att kretsa kring pengar och vad arbete egentligen är för något. Det finns ju många som får väldigt mycket betalt för sådant som är svårt att förstå varför det skulle vara värt så mycket. Och andra som är superkompetenta och gör jättebra saker, men som knappt kan betala hyran.

Jag pratade med en bekant om detta, som svarade att det ofta är så att det går bäst för dem som spelar spelet — som kanske inte är så intresserade eller engagerade, men som förstår manövrerna för att få goda villkor och bra lön och så vidare.

Själv är jag den sortens människa som drivs av att jag vill göra saker, vilket inte alltid hänger ihop med att få en inkomst. Jag arrangerar idéella konferenser (sf-kongresser alltså), engagerar mig i föreningar, och producerar podd — allt för att jag tycker om det. Om jag inte alls behövde tänka på pengar skulle jag lätt kunna fylla min tillvaro med sådana saker.

Fast detta att skriva och prata professionellt ger en massa nya utmaningar och möjligheter att göra saker jag kanske inte gjort annars. Det vill jag verkligen inte vara utan, och det är därför jag har försatt mig i den här situationen där jag ska försöka få andra att vilja betala för att jag skriver och pratar.

Det finns en gråzon mellan den idéella delen av tillvaron och den professionella. I den här gråzonen kan det ibland vara svårt att ställa om från det ena sättet att tänka till det andra. Jag har stött på det ibland. Till exempel var det en person jag frågade om att vara med i vår podd Gårdagens värld idag igen, som ville ha betalt för att delta. Det funkar ju inte, vi gör detta på fanzinevillkor och tjänar inget på det. Budgeten är exakt noll (och lyssnarskaran smal, om det spelar någon roll). Vi fick tacka nej till den här personen.

Generellt tror jag att det är en bra tumregel att om det handlar om att utföra ett arbete som någon tjänar pengar på så är det rimligt att få lön, men om det är något som görs bara för att det är roligt eller känns allmänt vettigt får alla ställa upp på samma volontärvillkor. När det gäller att ta betalt har jag förstått att stora namn som Cory Doctorow antingen tar ganska saftigt betalt eller ställer upp helt gratis, inga mellanting.

För min egen del gäller det väl att få till balansen nu, så att jag lägger lagom mycket tid på saker som faktiskt ger en inkomst men utan att tappa bort utrymmet för resten av det som jag vill göra.

stats-haermskrika

Det finns ett inlägg på denna blogg som har blivit läst mångdubbelt mer än de övriga, nämligen Vad är en härmskrika för sorts fågel? Bilden här ovanför visar träffstatistiken för det inlägget, och det är fascinerande hur tydligt det går att se när filmerna har haft premiär! Inlägget skrevs den 15 maj 2012, ett par månader efter att den första filmen kom. Den första toppen är jag osäker på, men den sammanfaller ganska bra med när filmen kom på DVD (18 augusti). Sen kom en film den 20 november 2013, och en den 21 november 2014. Jag börjar ana en ny topp, som väl hänger ihop med den film som har premiär imorgon!

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • En man med onödigt många namn: John Wyndham Parkes Lucas Beynon Harris. Liten anteckning 11 hours ago
  • @munintrollet Det är ett specialkylskåp. Liten anteckning 13 hours ago
  • 18000 tecken som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Nåja. De får ligga i kylskåp en stund. Liten anteckning 13 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 835 andra följare