Alvarprisstatyett i bokhylla.

Ett jubel- och specialavsnitt, med musik! För 20 år sedan hittade Åka till sin första sf-kongress. Här bär det av ut i rymden och in mellan boksidorna, och runt i sf-rörelsens lite mindre välkända skrymslen.

Lyssna här:


Eller ladda ner i mp3-format.

Lite om musiken

Två av låtarna kommer från albumet To Touch the Stars. Lite fri och gratis lyssning på blandad filkmusik finns på the Virtual Filksing.

Den som inte kan få nog av den kan lyssna på Pappersframmatningen är trasig på Soundcloud.

Elektrubadur finns på Jamendo. Men inte Dying Inside-låten, den kan du bara höra i detta poddavsnitt.

Vi sätter ingen CC-stämpel denna gång. Men att ladda ner och kopiera och sprida avsnittet i sin helhet är helt tillåtet.

Ibland är det så skönt att skriva något bara för nöjes skull. Att strunta i att omsorgsfullt väga orden, att bara låta tankarna trilla ut ur huvudet som det vill sig.

Tyvärr har det varit lite lite av den varan i mitt liv de senaste månaderna. Det är som att alla ord i mig går åt till mitt nya jobb. Inte känner jag mig vansinnigt produktiv heller, tyvärr. Jag har en föreställning om att jag borde kunna göra mer både på betald tid och obetald tid, men det kommer kanske när jag har skaffat mig lite rutin och självförtroendet växer till.

Samtidigt är jag fortfarande lite fundersam över det där med att det jag vill göra på fritiden ofta är så likt det jag gör på jobbet.

Jag vet att det är väldigt viktigt med återhämtning, och jag vill inte riskera att bli utbränd och tappa sugen. Men å andra sidan tror jag att olika personer jobbar på olika sätt, och det är kanske inte nödvändigtvis fasta arbetstider som funkar bäst alltid. Svårt svårt att tvärt stänga av och vara ledig, när jobbet går ut på att tänka. Tankarna snurrar på, och det finns liksom ingen skarp gräns mellan det ena och det andra. Och det kanske går an, faktiskt.

Boken jag läser innan jag somnar ger mig ett uppslag till en artikel jag kanske kan skriva. Ett samtal med maken leder till ett frilansknäck (jag frilansar ju två dagar i veckan fortfarande). På kvällen när barnen har lagt sig inser jag hur jag ska fixa en knepig passage i en text jag får betalt för, och så knåpar jag lite med den.

På sätt och vis alltid har drömt om att jobba med något som ska kännas som en naturlig del av livet, i stället för att ha ett jobb som tvingar mig bort från det jag egentligen vill göra. I idealfallet betyder det ju bara att jag lever ett liv, snarare än att dela upp livet i kneg och resten. Så på det viset är det helt okej, så länge jag inte blir uppskruvad och stressad av det.

Ibland tänker jag att jag kanske borde koppla av med något mer praktiskt. Pyssla och bygga och baka. Och visst är det skönt att skruva i datorn eller bytta däck på cykeln eller ta ut en paj ur ugnen. Men det är också fantastiskt skönt att bara sitta och knacka ut ett avslappnat blogginlägg. Det är kanske ett sätt att koppla av och leka loss, så att skrivandet inte bara blir slit och släp.

Att podda blir då en avkoppling från att göra radio. Att blogga blir en avkoppling från att skriva journalistiskt eller göra väl avvägd populärvetenskap.

Så länge jag kan parera för känslor av stress och press kanske det inte gör nåt.

Gamla datorer från en broschyr, 1969.

Retro-Computing Society of Rhode Island – scan of Honeywell product brochure – H316 General Purpose Digital Computer, November 1969.

Internet of things är en sån där grej som teknikintresserade människor pratar om emellanåt. Nästa stora grej, och så där. Det typiska exemplet på vad det ska vara bra för är att kylskåpet kan vara uppkopplat till internet, och hålla reda på vad som finns hemma och vad som behöver köpas.

Jag blev påmind om det där idag, och ställer samma fråga som alltid dyker upp i mitt huvud i sammanhanget: hur uppkommer de här köksexemplen? När jag var liten pratades det om vad hemdatorer kunde vara bra till, och något som nämndes då var att hålla reda på hushållsekonomin och att lagra och indexera recept. Och mycket längre tillbaka fanns ju det konstigaste exemplet av dem alla köksdatorn Honeywell 316 med inbyggd skärbräda, som dock tydligen aldrig såldes i ett enda exemplar.

Att detta inte blev någon stor succé förstår jag ännu mer nu när jag funderar närmare på hur den ser ut. Den har ingen skärm, utan visar information i binär kod i en rad lampor, precis som datorn i Tintins rymdraket. Och inget tangentbord, informationen matas in med en rad av strömbrytare.

För att handskas med en sådan köksdator behöver hemmafrun vara en Heinlein-hjältinna, en ingenjör och rymdpilot som stannar hemma och sköter barnen för att det är den viktigaste uppgiften för mänskligheten. Eller nåt. Jag har verkligen svårt att tänka mig en värld där detta hade tagit skruv på riktigt.

Fast med tanke på vad den kostade kanske kockingenjören i fråga egentligen inte skulle vilja råka skvätta köttsaft över lamporan eller kontaminera skärbrädan med löklukt. Tänker jag i alla fall.

Tänk ändå hur fantastiskt roligt det skulle vara om det fanns ett reportage från ett hushåll 1969 där den faktiskt användes.

”Science fiction är inte så mycket en genre /…/ som en pågående diskussion”, skriver Farah Mendlesohn i The Cambridge Companion to Science Fiction. Idéer återanvänds, teman återbesöks från olika håll, och samtalet pågår både inom och kring själva sf-litteraturen. Ett roligt exempel på det är en av framtidens evergreens.

I vårt senaste poddavsnitt diskuterade Ante och jag novellen ”Shambleau” (1933) av C.L. Moore. Huvudpersonen där, Northwest Smith, visslar på något som verkar vara en välkänd sång i hans värld och tid: The Green Hills of Earth. Det här är bara en detalj som nämns i förbifarten. Men Catherine Moore skrev fler berättelser om Northwest Smith, och i ”The Quest of the Starstone” (1937) kommer sången tillbaka igen.

Där möter Nortwest Smith en annan av Catherine Moores återkommande figurer, nämligen den svärdssvingande och demonbetvingande Jirel av Joiry. Det var när jag nu läste en antologi med alla Jirel-berättelser som jag stötte på den här sången igen, och tyckte att den verkade så välbekant. Någon måste ha tonsatt och sjungit den!

Så jag började kolla upp det, och blev lite mer sf-allmänbildad. Den första som gjorde den här sången riktigt populär var rymdpoeten och sångaren Rhysling i Robert Heinleins novell som heter just ”The Green Hills of Earth” (1947).

Trots att den antologiserats och återpublicerats ett stort antal gånger har jag aldrig läst den här Heinlein-novellen. Men det finns förstås en Wikipedia-artikel om The Green Hills of Earth, och där länkas till två radiodramatiseringar. Jag lyssnade nu på bägge, och enligt mig är den bästa den som kan hittas som nr 77 i serien CBS Radio Workshop.

I bägge dramatiseringarna får vi höra delar av sången sjungas. Det faller sig naturligt att musikaliska sf-fans har tagit sig an utmaningen att bygga ut sången till fullständigt och sångbart skick, och det har gjorts ett antal gånger. Här finns ett exempel på hur en lång version kan se ut. Och på YouTube finns flera varianter insjungna. Här är en med en hel kör:

Den fiktiga poeten Rhysling har för övrigt gett namn åt ett pris för sf-poesi som delats ut sen 70-talet, och en krater på månen. Och han har blivit citerad av verkliga astronauter.

Det verkar helt realistiskt att den som beger sig ut i rymden skulle vilja sjunga om hemplaneten. Många astronauter talar om den nya känslan de fått för jorden efter att ha sett den utifrån och upplevt lite av rymdens ogästvänlighet.

kaffestilleben

Vi pratar om lindblomste och om kaffe och om annan dryck och mat i böcker, film och tv. Sedan bubblar vi lite om vardagsteknik, och specifikt våra egna särskilda sätt att förhålla oss till datorer, telefoner, med mera. Till slut dissekerar vi novellen Shambleau av C.L. Moore, en klassiker som Åka hade svårt att förlika sig med men som kanske hade ett eller annat försonande drag.

Lyssna här:


eller ladda ner mp3-filen.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Läs mer om varför C.S. Lewis lät Edmund sukta efter just turkish delight i Häxan och lejonet.

Apropå att ha pepparsprej på maten Science Friday har gjort ett jätteintressant inslag om chili, hur olika sorter smakar och varför.

Jag är inte mycket till diktare, men några försök har jag gjort. De flesta av dem för mycket länge sedan, då min hjärna var marinerad i J.R.R. Tolkien och lite Karin Boye.

Den här godnattsången var en lek med två sorters rim, och de vanliga metaforerna om livet som en vandring med lägereldar att kura vid mellan strapatserna. Jag sjunger den fortfarande ibland.

Vindar vandrar vida,
strömmar störtar strida,
men ro och vila kan skymningen dig lova
och en trött får sova.

Vägen värver världen.
Flamman följer färden
– den ensam vakar, när natten åt dig sömmar
förunderliga drömmar.

Knappar med text

Under Åcon besökte vi Stallhagens bryggeri, där de här knapparna fanns. Gillar att det finns en ”common amomaly”, en sån knapp behöver jag. ”Precense tension” är nog det en blyg maskin upplever när det är för många besökare i närheten. Och ”inverter fault” är en inversionsförkastning, där tillvaron vänds uppochner i en geologisk katastrof.

I det här avsnittet är vi åter på Åland, precis som vi var för två år sen i avsnitt 9. Här pratar vi om en bunker full av spel, och får höra ett par av de drivande personerna berätta om Worldcon 75 som kommer att hållas i Helsingfors nästa sommar. Dessutom finns här en nedklippt version av ett föredrag vi fick höra, där litteraturvetaren Merja Polvinen berättar om hur hon använt Blindsight (romanen av Peter Watts som vi diskuterade för länge länge sen) för att utforska hur det kan gå att tala om att saker och ting är komplexa i den verkliga verkligheten, utanför berättelserna.

Lyssna här:


eller ladda ner mp3-filen.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Den som vill läsa en lite mer ingående beskrivning av själva kongressen kan med fördel ta en titt på Johan Jönssons rapport från årets Åcon.

Om du vill förbereda dig på nästa avsnitts diskussion kan du läsa Shambleau, en novell av C.L. Moore från 1933, som Åka inte riktigt tyckte om och kände behov att diskutera.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 29 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Något fick mig att blicka bakåt i minnenas töcken och minnas THE GEEK CODE. En gång i tiden hade nästan alla jag kände en sådan. Jag rotade runt lite och hittade en version från 2010, men den kändes bara jättekonstig. Så jag gick tillbaka till rötterna och genererade en kod av version 3.1 från 1995.

Det kändes lite skevt och konstigt att fylla i alternativen. 1995 var en tid när det kunde vara lite udda och speciellt att hänga på WWW, när ”geekighet” handlade om datorer, och när operativsystemskartan såg helt annorlunda ut. Det finns en helt egen kod för Babylon 5 men ingenting om superhjältar (lika bra det, från mitt perspektiv).

När jag häromåret rekommenderade just B5 till någon som ville ha fler tv-serier att titta på fick jag flera ”Vad är det? Har jag aldrig hört talas om!” från människor som ändå är intresserade av tv och sf. Det som möjligen kan vara lite intressant med detta är illustrationen av hur saker förändras och referensramar förskjuts. Vi lever ju nu i en absurd cyberpunkroman: ständig uppkoppling och övervakning, mot en hotfull bakgrund med klimatförändringar, flyktingströmmar och galna politiker. Och i de lugnare delarna av tillvaron surrar robotgräsklipparna utanför sommarhusen medan barnen tittar på YouTube.

Jag var inte så supernoga när jag fyllde i kodformuläret, så några av kategorierna kan ha blivit lite fel. Och det finns alltid tolkningsmöjligheter. Men här är alltså mitt liv just nu utifrån jättegamla tankar om vilka ingredienser ett liv kan ha.

—–BEGIN GEEK CODE BLOCK—–
Version: 3.1
GS d-(–)>— s–: a+ C++ UBL+@ P+ L++ E>+ !W++ !N !o K-? !w !O !M V PS@ PE- Y+ !PGP t 5+ !X R>+ tv b+++ DI D G e++++ h- r+++ x+++
——END GEEK CODE BLOCK——

Nu har jag läst del två av Lars Wilderängs bokserie om ett postapokalyptiskt Sverige. (Jag väntade tills den kom i pocket.)

Eftersom jag hade så många funderingar när jag hade läst Stjärnklart känner jag att jag måste följa upp med ett inlägg nu när jag har läst nästa bok, Stjärnfall.

Jag har flera vänner och bekanta som tycker om den här bokserien, och som har berättat för mig att jag borde läsa vidare. Mindre av de saker som irriterade mig i första boken (sammanfattning: mest att människor skildrades som så pass dumma och obenägna att hjälpas åt med konstruktiva lösningar när katastrofen kom), och mer av de science fiction-element som vagt antyddes i första boken. Här i del två får vi nämligen svaret på vad som orsakat den stora katastrof som lade vår civilisation i spillror — och lät de överlevande se en himmel opåverkad av ljusföroreningar — i Stjärnklart.

Faktum är att jag dessutom tycker att jag i åtminstone någon grad kan sympatisera med alla människor som skildras. Filip Stenvik, preppern, har efter tio år skaffat sig normala relationer med människor och beskrivs inte som så där njuggt överlägsen, trots att han fortfarande har samma sätt att förbereda sig på möjliga katastrofer. Krigaren Joakim Sorbin har upplevt och gjort otäcka saker, och lider väl av PTSD, men beskrivs aldrig som om han föraktar vanliga människor. Forskaren Anna Ljungberg är också äldre och mognare, och inte lika Lisbet Salander-aktig. Och barnmorskan Lena Svensson spelar en viktig roll. Den ende som ibland tycks se ner på folk omkring sig är den välvillige diktatorn Gustaf Silverbane — han gör mycket som är bra men impopulärt, men dessutom skjuter han upp alla ambitioner att få vanligt folk att känna sig involverade. Han är dryg men högst begriplig, och i klassisk mening tragisk eftersom det är hans starka sidor som också är hans svagheter.
Det finns fortfarande dumma folkmassor, men de förekommer bara väldigt kort, så jag hinner inte bli så irriterad på dem.

Eftersom jag är en sån läsare som blir rätt påverkad av lidande och död tycker jag att en del av den här boken är ganska ansträngande. Det är inte dåligt, inte alls, men det får mig att läsa fortare för att komma förbi den jobbiga biten. Ibland utstöter jag plågade ljud när jag läser sådana saker, till min omgivnings blandade irritation och förnöjelse, på samma sätt som jag skrattar när något är lustigt. Sån är jag, antar jag.

Den här serien har drag av flera sub-genrer. Jag ska nog inte exakt lista vilka, eftersom det möjligen kan ses som spoilers. Föga förvånande (efter första delen) spelar i alla fall militären en stor roll i denna bok. I mitt stilla sinne funderar jag på om det påverkar min läsning att jag nyligen avslutade The Red-trilogin av Linda Nagata (bloggar nog om den också snart, här finns min recension av den första delen). Militär-sf är annars inte en form av berättelser som jag läser så väldigt mycket av.

Tredje delen, Stjärndamm, ska snart komma ut. Jag får se om jag väntar på pocketutgåvan igen, eller om jag läser den innan dess. (Det finns rätt mycket på min läshög, som vanligt, så jag lider ingen brist.)

John-Henri Holmberg har tittat igenom Svensk Bokhandels höstboksnummer och listat de böcker som tycks kunna vara science fiction. Eftersom beskrivningarna inte alltid är så tydliga kan det hända att han har missat något, säger John-Henri. Men det är intressant hur som helst, så jag bad att få lägga ut hans lista här för att fler ska kunna få tillgång till den.

  • Åsa Avdic; Isola. Alternativhistoria där muren inte revs. Natur & Kultur
  • Don DeLillo: Noll K. Nedfrysning av sjuka. Oktober, Bonniers
    Philip K. Dick: Motursvärlden. November, Bakhåll
  • Dmitrij Glumchovskij: Metro 2035. Tunnelbanevärlden hotad. Oktober, Coltso
  • Matt Haig: Människorna. Utomjording på besök. September, Massolit
  • Anna Kavan: Is. Nyutgåva. Modernista
  • Stephen King: Sista vakten. Sf-deckare om psikrafter. Oktober, Bonniers
  • Mèzieres & Christin: Linda och Valentin album 6. Sf-serie. September, Cobolt
  • Eirikur Örn Nordahl: Dumhet. Dystopi från Island. November, Rámus
  • Alexandra Olivia: Ensam kvar. Katastrofroman. Oktober, Bonniers
  • Conny Palmkvist: Vintern. Sverige efter asteroidnedslag. September, Mormor

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu