Jag utlovade diskussion om en novell idag, men sen kom livet emellan och jag hann inte riktigt lägga ut en pratstart. Förrän nu, framåt kvällen. Så kan det vara.

Novellen på programmet denna gång är som sagt ”Love is the Plan, the Plan is Death” av James Tiptree Jr.

Formatet för den här novellcirkeln är inte hugget i sten, och jag tar gärna emot förslag. Nu har jag till exempel fått höra att om jag säger allt intressant som finns att säga så finns det inget att tillägga och det blir inte så kul att ge sig in i samtalet. Hmm. Värt att tänka på.

Den här gången tänker jag därför inte skriva så mycket. Bara några korta reaktioner och reflektioner.

Jag är oerhört fascinerad av den här novellen. Den är snyggt och suggestivt skriven. (Old one told you, The cold, the cold wind will hold you. Chill cold! Kill cold. In the cold I killed you. Det är ju poesi!) Och så får jag medkänsla med de här varelserna, trots att de är så oerhört främmande. Är de tillräckligt smarta, har de tillräckligt språk och tillräcklig kultur för att kunna hitta ett sätt att klara av de smygande klimatförändringarna?

En helt annan fundering som också väcks i mig är det här med hur science fiction fungerar och ska läsas. Något som definierar sf och skiljer den från vissa andra andra sorters litteratur är att det som beskrivs i texten ska tolkas precis som det är. Står det att det handlar om en varelse med svart pansar och sex ben så handlar det verkligen om en varelse med svart pansar och sex ben, och det ska inte förstås som en metafor för något annat. Men samtidigt tänker jag ofta på hur science fiction har en stark metaforisk funktion, som en sorts renodlad och extrem version av upplevelsen av att leva i en föränderlig och svårtolkad värld — som dock går att förstå och navigera. Det finns inget som hindrar att det går att göra både en rak skildring av något främmande och avlägset, och samtidigt en berättelse som fångar känslan av att vara människa här och nu. Det som är bokstavligt kan ha en metaforisk (eller, hädiska tanke, rentav allegorisk!) funktion, i alla fall om läsaren är lagd åt det hållet.

För visst kan den här berättelsen också handla om instinkter och känslor kontra förnuft. Alla som har gått igenom puberteten kan känna igen sig, på något sätt, i det där med nyvaknade drifter och plötslig längtan att göra saker som man till att börja med inte riktigt begriper sig på.

I det finns också nåt intressant, apropå metaforer, nämligen det där med hur vi någonsin ska kunna förstå den som inte är som oss själva. Det gäller att försöka närma sig via upplevelser och erfarenheter som på något sätt påminner, något som kan ge någon gemensam beröringspunkt. Så länge man aktar sig för att anta att en upplevelse är helt ekvivalent med en annan är det här det enda sättet för människor att närma sig varandra, och börja bygga förståelse och gemenskap.

Vad tänker du? Kanske något helt annat än jag tänkte på! Skriv i kommentarsfältet här nedanför, eller i nån tråd på fejan eller twitter eller vad du nu känner för.

(Jag fortsätter väl göra detta, inte varje vecka men kanske varannan, och hoppas att det är flera som vill vara med och prata om en novell ibland. Välkommen åter.)

Annonser

Dags att läsa en novell igen. Den här gången har jag tänkt ge mig in på något av James Tiptree Jr, som i sitt liv utanför författandet hette Alice Sheldon. En av hennes mest kända berättelser är proto-cyberpunknovellen ”The Girl Who Was Plugged In”. Den finns på svenska i ett specialnummer av Nova Science Fiction helt ägnat åt denna författare: dubbelumret 10/11 som kanske går att få tag på antikvariskt.

Hon var en fantastiskt intressant person, och för den som råkar sitta på en samling av gamla Nova Science Fiction från 80-talet kan jag verkligen rekommendera att leta reda på nummer 6 från 198,3 där det finns en intervju med henne gjord av Charles Platt. I samma nummer finns också (om jag minns rätt) en svensk översättning av ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, novellen som jag tänker att vi ska diskutera nu på söndag. Annars finns den alltså även online, på engelska.

James Tiptree Jr har också gett namn till Tiptree-priset, som delas ut till verk som utforskar och breddar könsroller.

När jag före sommaren kläckte idén om att ta med mig alla som har lust på en sorts strövtåg i faktasilandskapet (alltså science fiction-fältet) tänkte jag att jag skulle ta till en vecka för att hinna läsa berättelsen. Sedan tänkte jag att det kanske var bättre att ha lite kortare tid, men jag får väl pröva mig fram! Säg gärna till om du har några åsikter om formen. Det går ju också att komma senare och hoppa in i diskussionstråden där man känner för det. Speciellt ifall en del av samtalet faktiskt finns här på bloggen.

Men nu tänker jag mig alltså att vi kör igång snacket om ”Love Is the Plan the Plan Is Death” nu på söndag den 10/9. Läs novellen och kika tillbaka här då!

Det finns för mycket litteratur och film för att det ska gå att komma ikapp, nånsin. Ante och Åka resonerar lite kring vilka klassiker vi har missat och liksom aldrig har kommit oss för att ta del av. Vad är det som gör att vissa av dem känns viktiga? Vi har också sett om en klassiker, nämligen 2001 — en rymdodyssé. Till slut vänder vi och vrider på relationen mellan fantasy och sf. Är de så väsensskilda företeelser egentligen?

Lyssna här:


Eller ladda ner som mp3.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Detta är ett avsnitt i min novellcirkel, Strövtåg i faktasilandskapet. Denna gång diskuterar vi Melancholy Elephants av Spider Robinson.

Novellen ”Melancholy Elephants” är den där sortens berättelse som dyker upp i mitt huvud då och då. Det där är precis som i ”Melancholy Elephants”, tänker jag. Men det är ju inte en jättebra berättelse egentligen. På så sätt är det en typisk sf-novell, den bärs av sin idé och lutar sig inte alltför tungt på formen och de normala kraven på en berättelse.

Den är kompetent genomförd, absolut, men tänk lite på upplägget. Kan du föreställa dig en värld som har de problem som beskrivs i novellen, men där inte denna fråga redan har diskuterats från alla vinklar i alla medier? Hur kan det vara möjligt att tanken på vad det perfekta plagiatkontrollsystemet har för effekt på kreativiteten, formulerad på detta vis, slår ner som en bomb i huvudet på senatorn?

Efter att ha läst fysikern Sören Holsts bok om tankeexperiment, Tankar som ändrar allt, tolkar jag den här sortens berättelser som ett utslag av hur den mänskliga hjärnan är bättre på att hantera konkreta exempel än abstrakta resonemang. Novellen är effektiv för att den sätter läsaren i en känslomässigt spänd situation, där mycket står på spel. Det som står på spel är egentligen inte huvudpersonernas omedelbara väl och ve, utan hela mänsklighetens kreativitet. Det är en torr och byråkratisk fråga, men den omvandlas till viktiga beslut för personerna i förgrunden.

Sen finns det detaljer som är värda att fästa sig vid också. Det är en väldigt nutida känsla, inte bara i tematiken utan i en del av bakgrundsdetaljerna. Den självparkerande bilen, till exempel. Ligger det något i det där att det inte händer något nytt inom konsten? Fanns allt redan på 80-talet? Eller är det helt enkelt så att den som hade fingret på pulsen kunde se sånt redan då och vi borde höja blicken lite mer?

Hur som helst tänker jag, om konstens väl och ve, att den också har en bruksfunktion. Det handlar inte bara om att vara nyskapande till varje pris, utan det handlar om att vara medskapare och medtolkare av sin samtid. Även om varenda melodi redan var skriven och så att säga otillgänglig skulle människor vilja göra de gamla trudelutterna till sina egna. De skulle betyda något nytt, mixas om och användas på nya sätt. Ingenting som lever är statiskt.

Så jag har nog gott hopp om både musik och litteratur, även i en sådan värld där allt redan är gjort.

Men sen finns det nog anledningar att oroa sig för det perfekta kulturella minnet ändå. Eller vad tänker du om det?

Före sommaren gjorde jag ett litet försök med en online-novellcirkel, som jag kallade för ”Strövtåg i faktasilandskapet” (valt bland annat för att vara googlingsbart, om nån undrar). Om du undrar vad det här går ut på och hur det funkar kan du följa länken och kika tillbaka på vad vi gjorde sist.

Nu tänkte jag köra igång igen, utan speciellt långa förklaringar. Denna gång har jag valt en novell som belönades med en Hugo 1983: ”Melancholy Elephants” av Spider Robinson. Den finns alltså tillgänglig online, men missa inte att den är i två TRE delar — läs hela! (Detta säger jag vis av skadan efter att ha gett studenter på en kurs i uppdrag att läsa en sån berättelse som fortsatte i flera sidor. De flesta missade helt och hållet att det fanns mer än sida ett.)

På fredag gör jag ett inlägg där jag drar igång diskussonen, och så hälsar jag välkommen till kommentarsfältet!

Vi människor är mottagliga för omprogrammering av våra egna hjärnor, i viss mån, och på vissa sätt. En enda mening som landar på rätt sätt kan definiera om ens livsmål eller syn på världen. Andra grundläggande saker går inte att ändra, och åter andra är mycket svåra att komma åt. Om jag kunde programmera om mig själv på lite djupare nivå skulle jag sätta in funktionen att kunna sova längre på morgonen om jag inte behöver ha bråttom nånstans.

Just nu är jag alltså på Worldcon 75 i Helsingfors tillsammans med tusentals andra fantastikfantaster, och vaknar mycket tidigare på morgonen än vad som är praktiskt.

Det där med att programmera sig själv, att ha root access till sin egen mjukvara/våtvara, var en av de saker vi pratade om igår när jag var på författarfika (kaffeeklatsch) med Annalee Newitz. Det är något AI får göra när de blir myndiga i hennes roman, som kommer ut i höst.

Hela samtalet var fullständigt fantastiskt jätteroligt, och drog över tiden med minst en halvtimme för att det bara rullade på. Sådär som det kan vara när likasinnade hamnar på samma ställe, och upptäcker intressanta tankespår att följa. Sådär som de allra bästa sf-pubmötena kan vara, fast nu med helt andra personer som jag aldrig träffat förr.

Sånt är det jag älskar med sf-fandom. Kärleken till idéer. Den höga nivån på samtalen. Och sen den fullständigt tramsiga nivå som går att växla över till som omväxling och avkoppling.

Den här världskongressen sprudlar av energi. Tyvärr puttrar lite frustration också, på grund av att lokalerna är lite för små. Det har inte drabbat mig, just, för jag hade fullt upp första dagen. Jag funderar också på att följa Cheryl Morgans exempel och undvika att trängas på programpunkter för att släppa fram dem som inte varit på så många kongresser förr. Detta är min fjärde Worldcon, men tydligen är en tredjedel (!) av de >6000 medlemmarna sådana som aldrig varit på någon tidigare världskongress. Det är framgången i att locka nya som gjort detta till en så rekordstor kongress, för att äga rum utanför ett engelskspråkigt land. Nu har de varit tvungna att sluta sälja medlemskap i dörren. Ingen Worldcon har tidigare behövt sätta ett tak för antalet medlemmar.

Wow.

För egen del har jag hållit mina första två programpunkter, och kommit ut på andra sidan med en riktigt bra känsla i kroppen. Faktum är att jag blev rent förbluffad när jag insåg att panelen ”Obsolete science ideas” hade blivit tilldelad en av de största salarna. Och det var proppfullt. Vi hade blivit av med en panelist och var bara två personer, men med hjälp av lite förberedelser och spånande lyckades jag faktiskt inte bara låta bli att humma och komma av mig, utan säga riktigt vettiga saker. Publiken verkade ha roligt, av vad jag kunde se. (Och jag sprang inte helt ifrån min medpanelist heller.)

Utöver det höll jag en liten verkstad för barn, och lärde ut att göra små pappersaskar. Sånt är svårt. Barn, särskilt barn man inte känner, är rätt svårflörtade. Efter diverse försök som hjälpledare på scouter och annat har jag snappat upp en del knep, så jag tror faktiskt att det inte gick så illa det här heller.

Ny dag nu. Vilka människor träffar jag idag? Vilka nya idéer landar i min hjärna, och vilka nya böcker på min läslista? Vilka gamla och nya vänner kommer jag att dricka öl med? Jag ser fram emot det.

Hoppas bara att jag håller mig vaken.

Vi besöker en utställning på Museum Gustavianum och tittar på gamla vetenskapliga instrument. Sedan pratar vi lite om läsning på semestern. Avsnittets huvudnummer är ett samtal om filmklassikern Frau im Mond från 1929, med vår inbjudne gäst Ragnar Hedlund.

Om någon inte hänger med i den skissartade förklaringen av vad ett Geisslerrör är för något finns det jättefina exempel på webben.

Hippolyte var drottning över amasonerna, så i jämförelse är det lite trist att Hippolyte Fizeau var en karl. Men han mätte i alla fall ljusfarten.

Ante nämner bland annat Böckerna om Judge Dee av Robert van Gulik.

Lyssna här:

Eller ladda ner som mp3.

Vi har förstås RSS. Och så finns vi på iTunes.

Vi råkade ha lite oskicklig mikrofonhantering i detta avsnitt. Ursäkta.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 34, är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell Licens.

Drömmar om rymden. Det handlar ofta om förundran och nyfikenhet och en vilja att utforska, men kanske ungefär lika ofta om att vilja skapa nya samhällen. Science fiction skildrar många nya sätt att leva, både på andra himlakroppar och i rymdstationer och skepp. Ibland handlar det bara om att transplantera en sorts amerikansk nybyggarkultur till Mars — så uppfattar jag till exempel den enda boken av Kage Baker jag läst. Andra gånger handlar det om olika försök att drömma ihop helt nya sätt att organisera samhället. I Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi byggs samhället upp ur en forskningsbas, och det präglar hur det fungerar. The Moon is a Harsh Mistress av Robert A. Heinlein har vi lite av båda: såväl en känsla av amerikansk självtillräcklighet och självständighetsförklaring, som experiment med nya familjestrukturer och sådant. (Sedan är det roligaste i den sistnämnda boken inte alls detta, utan AI:n. Tycker jag. Men det var en parentes.)

Nu råkade jag läsa lite blandade saker som fick mig att tänka på de fina dagdrömmar jag haft, särskilt när jag var yngre, om fantastiska nya världar där allt ska byggas upp från grunden och göras bättre. Men egentligen tror jag inte riktigt på det. Naturligtvis kommer gammalt kulturellt bagage att följa med till den skinande nya O’Neill-cylindern. Naturligtvis kommer nya konflikter att uppstå.

Det som kändes lite som en ny tanke för mig just idag var att omgivningarna kommer att sätta randvillkor för kulturen som uppstår. Varför har jag inte tänkt på det? Uttrycket ”att göra dygd av nödvändigheten” har alltid irriterat mig, just för att jag tror att i princip alla dygder bottnar i olika sorters nödvändigheter. Om flit är en dygd är det för att det lätt går dåligt för den som är lat, och så vidare. De dygder som betonas i ett visst samhälle kommer såklart att bottna i det som är viktigt för livet just där.

Vad betyder det i rymden? Vad kommer att värderas i samhällen som börjar som små och bräckliga utposter, omgjordade av skyddsmekanismer mot vakuum, strålning och meteoriter? Jag tänker på den hårda sociala kontrollen på Aurora, Kim Stanley Robinsons generationsstjärnskepp, där det är extremt viktigt att upprätthålla en konstant och balanserad befolkning. Tänk hur småstadsaktigt livet i ett sådant skepp måste bli. För att inte tala om de små självständiga kolonierna kring bruna dvärgstjärnor i Permancence av Karl Schroeder. Men sedan finns också motsatsen. Jag tänker på den myllrande och mångsidiga befolkningen i solsystemet i KSR:s 2312, där människor har utvecklats och anpassat sina kroppar för att leva på olika sätt.

När jag läste de här verken hade jag inte ögonen öppna för hur författaren tänker om hur livsmiljön påverkar idealen. Hur tänkte Ursula LeGuin om vad förutsättningarna på Urras och Anarres har för effekter på värderingarna i de respektive kulturerna?

Det här måste jag tänka på när jag läser om andra världar.

Utsikt mot Tivoli från hotellrummet där jag sov över.


Pulsen stiger. Det går långsamt. Ur vägen, alla framförvarande tåg, vi är redan sena! Jag måste komma fram nu!

Äntligen, äntligen, går dörren upp och jag tumlar ut på platformen. Var är jag? Vart ska jag? De flesta som stiger av tar det väldigt lugnt. Okej, okej, två minuter, kanske lite mer, tills mitt anslutande tåg går. Någon går åt det ena hållet, någon går åt andra. Var är själva stationen? Det borde vara åt vänster.

Här är en informationsskylt. Mitt tåg är på spåret brevid. Några män vid den andra plattformen skrålar högljutt, kanske en hejaramsa av nåt slag. Men jag vill dit ändå. Varför går rulltrappan så långsamt, varför står det folk framför mig? Jag håller kjolen med en hand, lyfter väskan och springer i trappan och DÄR!

Där stängs dörrarna på sista vagnen. Mitt framför mig.

Jag stirrar dumt på vagnsdörren framför mig. Lyfter handen som om det skulle finnas något sätt att öppna den, men den glider obönhörligt iväg. Först sakta, sedan snopet fort. Sista anslutningen. Det är natt. Vad ska jag i Köpenhamn att göra?

*

Jag är i Pisa för att göra ett reportage. En av mina tankar med den här resan var att testa hur det funkar att göra jobbresor inom Europa på marken i stället för med flyg. Jag är hyfsat nöjd så här långt, men har onekligen lärt mig några saker. Till exempel att tänka efter lite själv.

Byten!
Lektion 1: se till att ta till lite extra marginal för bytena. Sådant som tågförseningar existerar (ja, inte bara i Sverige heller), och tio minuters försening kan kasta hela planeringen i papperskorgen. Nu hade jag faktiskt tagit till en extra dag i mitt schema, för att vara säker på att komma i tid till mina uppgjorda möten. Tanken var att hinna sova ut efter att ha suttit på tåg i över ett dygn. Nu blev det inte så. Jag fick sova på hotell, en natt i Köpenhamn och sen en natt i München, och kom fram nästan ett dygn senare än jag hade tänkt. Men hyggligt utsövd, i vilket fall som helst. Så planen funkade rätt okej.

Interrail
Jag reser med Interrailkort. Det är prisvärt och ger viss flexibilitet. Men det gäller ändå att boka platsbiljetter. Alla snabbtåg och nästan alla långdistanståg verkar ha krav på platsbiljett. Och det blir fullt, det fick jag veta när jag skulle hitta ett nytt sätt att ta mig fram efter att jag missat tåget.

Resebyrån vet inget
Jobbets resebyrå vet absolut inget om tågresor. Jag lät dem boka min rutt, och de tänkte lika lite som jag på att ta till ordentliga marginaler för byten. På resan tillbaka skulle jag ha åtta minuter på mig för ett byte mellan två resor som var sju timmar respektive nästan tolv timmar långa. Det är ju inte vettigt! Jag gick in på järnvägsstationen i Pisa och fick hjälp att boka nytt, så att jag inte riskerar att missa anslutningen till nattåget på resan tillbaka också.

Att boka nytt
Resebyrån kan heller inte göra något alls för mig efter att jag har rest iväg. Till exempel kan de inte boka nya platsbiljetter när jag missat det tåg jag borde ha varit på, eftersom de inte kan skicka mig de fysiska biljetterna. Det ledde till ytterligare stress när biljettkontoret i Köpenhamn var stängt. Nu gick det att åka med tåget därifrån på bara Interrailkortet, så det ordnade sig. Jag lärde mig dock av en medpassagerare senare under resan att DB har en app där det går att boka platsbiljett papperslöst. Åtminstone på tyska tåg. Jag har inte testat än, och har ingen aning om vad det finns för begränsningar, men detta ska jag absolut utforska om jag reser så här igen.

Jag hoppas att det är nån mer än jag som har lust att fortsätta strövtågen i faktasilandskapet. Det blir dock en paus nu. Den här veckan ägnar jag mig åt årets Swecon. Sen kanske pausen fortsätter en vecka till, på grund av jobb och liv. Men sen återkommer jag. Vi ses i alla fall i helgen, hoppas jag!

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • Nu har jag sett Fahrenheit 451 på Uppsala Stadsteater. Det är inte ofta jag är på teatern! Liten anteckning 4 hours ago
  • @Anguche Det är en hemskt fin komplimang. Tack! Liten anteckning 12 hours ago
  • @Anguche Fast jag är nog ganska trygg ändå ;) Liten anteckning 12 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu