Det här är ju en gammal beprövad metod, och många har nog erfarenheter av att tankar, idéer eller kreativa projekt blir bättre av att ligga och mogna lite. Nu läste jag en artikel av Johan Lehrer (som skrev How We Decide): How do we identify good ideas?. Där diskuteras själva sållningen och självkritiken, som förstås är en viktig del av allt skapande. Det verkar som om man blir bättre på att identifiera vilka idéer som är bäst (eller kreativast) om man tänker på annat en stund.

Värt att komma ihåg.

Jag tänker inte säga mycket mer om boken. Jag gillade den, i stort, men de delar som utspelade sig i Fillory kändes lite som ett tecknat äventyr inslängt i en realistisk film. Jag fick det inte riktigt att funka i min hjärna.

Genom podcasten Bordfunk och deras introlåt (Booty Swing) upptäckte jag Parov Stelar. Det är dansvänligt, och mycket riktigt kan man hitta många som dansar till Parov Stelar på YouTube. Kolla in den här killen till exempel! Jag vet inte riktigt vad den här stilen kallas (nån sorts shuffle kanske? Upplys mig gärna!), men notera att han använder många steg som känns igen från charleston.

Här är en annan kille som dansar riktigt bra till en låt av Parov Stelar. Jag gillar killar som dansar! (Nej, min man dansar inte. Men han sysslar med taiji och någon sorts kung fu, och det är precis lika bra.)

Jag önskar att jag själv kunde dansa riktigt bra! Men jag blir väl bättre, allt eftersom.

Jag har fått en liebster Blog award från Min andra blogg är en tidsmaskin. Jag är naturligtvis smickrad och tacksam, men jag är lite tveksam till utformningen av den här utmärkelsen. Det påminner mig om kedjebreven man fick i mellanstadiet, som utlovade allsköns olyckor till den som inte skickade vidare till fem eller tio eller hur många det nu råkade vara. Alla vet ju att det är omöjligt i längden, om ingen bröt kedjan skulle ju snart alla vara ständigt sysselsatta med att skicka vidare till varandra.

Om de fem första skulle skicka vidare till fem som i sin tur fortsätter kommer efter fyra led 625 bloggar att ha fått utmärkelsen. Det är fler än det antal bokbloggar som finns på Bokbloggar.nu. Förutsatt att ingen får utmärkelsen två gånger kommer man efter åtta led att vara uppe i 390625 utmärkta bloggar, nästan lika många som finns registrerade på nyligen.se (i skrivande stund 411176 stycken). En femdubbling till ger nästan två miljoner. En exklusiv utmärkelse, eller hur ;)

Så jag väljer att inte föra den vidare. Tänker att på det sättet blir det roligare för dem som redan har fått den, som kan få känna sig mer speciella om inte alla bloggar har samma märke. Däremot kan jag ta tillfället i akt och fixa min bloggroll, där jag har försummat att lägga till Min andra blogg är en tidsmaskin.

Jag har nu påbörjat min andra termin på journaliståret (magisterprogrammet i journalistik, Uppsala universitet). En sak vi har fått lära oss är att kvinnliga journalister var pionjärer vad gäller reportage och liknande. Nu råkade jag läsa om en av dem: Nellie Bly. Vilken fascinerande person! Jag måste få tag i någon av hennes böcker (de finns ju online, men jag gillar riktiga böcker).

Via den här artikeln: Ten Days in a Madhouse: The Woman Who Got Herself Committed fick jag nys om Nellie Bly, som wallraffade inom mentalvården i New York City år 1887. Ett par år senare gjorde hon en jorden runt-resa inspirerad av Jorden runt på åttio dagar, Jules Vernes roman. Hon klarade det på 72 dagar, och reste i stort sett ensam (fast hon fick lite draghjälp, särskilt med privat chartrat tåg på sluttampen tvärs över Amerika).

Det vore kul att läsa mer om och av henne, men nu lägger jag bara upp den här lilla notisen här på min blogg så att jag kan släppa det för tillfället och göra det jag ska.

Jag både gillade och ogillade hur Lev Grossman skildrade Antarktis i The Magicians. Ni som inte har läst den behöver inte bekymra er om detaljerna. Men läs för all del boken, den är riktigt bra. Det jag gillade mest var beskrivningen av känslan av hur resten av världen blir overklig, nästan irrelevant. Det jag gillade minst var hur författaren liksom bortser från att Antarktis är verkligt, och försummar att ta hänsyn till hur det faktiskt är. Det känns som att det rimmar illa med hans övriga inställning till kunskap, de magistudenter han skriver om är ju nästan orimligt pålästa och måna om att veta saker.

När studenterna flyger iväg för sin termin på Brakebills South verkar de följa jordens magnetfält. Fältlinjen, som ter sig som ett järnvägsspår för deras sinnen, viker av nedåt och leder dem till sitt college. Jag tycker att Lev Grossman fuskar lite där, eftersom han struntar i att lägga Brakebills South i närheten av vare sig den geomagnetiska sydpolen eller den magnetiska sydpolen (vet du inte skillnaden kan du läsa här). De flyger via Chile, Ellsworth Land och Marie Byrd Land, och landar ungefär 500 miles från själva polen. Magnetiska polen är på andra sidan polen, och ganska långt bort. Det är säkert magiska fältlinjer snarare än magnetiska, men det är ett mindre snyggt sätt att hantera det. Tycker jag.

Quentins grupp befinner sig där ungefär februari-april (givet att det tar en månad att komma dit, det är lite oklart för mig). Det betyder att det är ”kväll” på sydpolen. Solen går ner i slutet av mars, vid det som hos oss är vårdagjämningen. På polen har man bara en dag och natt per år, men ju längre från polen man kommer desto mer kommer man att se solen stiga och sjunka också under dygnet. Jag tycker att det är synd att Lev Grossman försummar chansen att beskriva det här. Särskilt när Quentin gör det där ickeobligatoriska examensprovet och ger sig av mot polen:

When the sun rose he lost sight of the other student again.

Inga särskilda kommentarer om att solen inte kommer upp ordentligt eller någonting. Det tycker jag är en riktig miss. Man kunde ha låtit Quentin se vackra sydsken också.

Sedan kommer han fram, och där finns … ingenting. Ingenting! Nog för att man kan göra magiska platser osynliga för mugglare, men vad är poängen med att göra Scott-Amundsen-stationen osynlig för magistudenter? Det är ju faktiskt bara konstigt.

Jag ville avfärda Lev Grossman som lat. Varför låta saker hända på Antarktis om man inte bryr sig om Antarktis självt?

Sådana detaljer kan sänka eller höja en bok. I det här fallet gjorde de mig tillfälligt betydligt mindre intresserad av Lev Grossmans fantasiskapelser. Som väl var fanns det tillräckligt som var bra i resten av boken för att försona mig med den.

”Daniel” av C.T. Adams & Cathy Clamp

Här har vi vampyrer igen. Karen James har ett jobb som går ut på att överlämna skilsmässopapper och liknande på ett offentligt och uppseendeväckande sätt. Hon har en vampyrvän som heter Daniel. Där de båda hotas av en mäktigare vampyr bestämmer sig Karen för att leva ut sin attraktion till Daniel (fast sexscenen är rätt nedtonad). Sedan blir det livsfara och konfrontation. Den här novellen gjorde väl inget större intryck, men eftersom jag har bottennappet ”Succubus Seduction” i minnet tyckte jag ändå att det var lite fräscht att Karen var den som tog initiativen.

”Light Through Fog” av Holly Lisle

I den här novellen finns det inga övernaturliga varelser alls. Snarare är det en berättelse om hur kärleken överbryggar tid och rum, och själva döden. När Sam avlider i en bilolycka får hans fru Sarah möta honom igen, eller i alla fall en version av henne. De möts ibland i ett trädhus som fungerar som en sorts dimensionsportal och sammanför dem från parallella verkligheter. I den ena är det han som har dött, i den andra är det hon, men här kan de hitta varandra igen. Mycket romantiskt. Den är rätt välskriven, men lite väl slisksöt. Framför allt är det författarens starka betoning av att de två är ämnade för varandra, att de mötts som tonåringar och att ingen av dem någonsin har tittat åt någon annan, och att de inte behöver något annat än varandra. Lite klaustrofobiskt?

Missförstå mig inte, jag är ganska romantiskt lagd själv. Gillar grejen med att gifta mig och så där. Men här är vi verkligen tillbaka i det där jag kallade känsloporr i förra inlägget.

”The Tuesday Enchantress” av Mary Jo Putney

Det här är tonårskärlek. Två ”guardians”, människor med vissa övernaturliga gåvor, möts vid ett rån av en servicebutik. Killen vet att han är en sådan som blir kär vid första ögonkastet och förblir kär och trogen livet ut. (Tjejen har inget att säga till om?) Hon är dessutom parodiskt brittisk, i tweedkavaj. Och pratar så här: ”I shall be in New York for some time, so if you could order four boxes [of McVitie's chocolate digestives], I’d be most grateful.” Låter verkligen som en ung tjej, eller hur!

Den här novellen kändes bättre när jag läste den än i minnet efteråt.

Varför är det inte så? Varför finns det folk som inte känner sig hemma eller välkomna i fandom? Finns det verkligen fans som tycker att man inte är en riktig fan, fastän man läser Locus och Ansible och bloggar om sf och fantasy och går på sf-kongresser? (En helt barock åsikt, enligt mig.) Eller, mindre tragiskt men ändå dumt i mina ögon, varför bildar man nya fandomar och tycker att man klarar sig bäst utan att ha med den ”originalfandom” att göra?

Jag har massor av svar, eller försök till svar, på vad som är fel egentligen. Men det är ju rätt mycket som är rätt också. Kanske bäst att ta vara på det och dra saker i rätt riktning, istället för att grotta ner mig i tokigheterna.

Egentligen började de här funderingarna med det där fandom-quizzet, men de började nöta i bakhuvudet på allvar efter att jag kommenterade inlägget på Lazy’s Library.

Jag tycker att lite nostalgi och en liten skvätt konservatism kan vara positivt i en rörelse, för kontinuitetens skull. Det är roligt att se sambandet mellan sin bokblogg och tidigare erors fanzines. (Det är kul med fanzines också, för de finns ju fortfarande — litegrann.) Det är kul med fanslang, kul med gammal filk, och kul att veta hur äldre fans var med och bidrog till science fictions spridning och rykte (bra och dåligt!) i Sverige.

Fast det är också bra att det finns ett öppet och kreativt klimat som tillåter att nya människor kliver in och tar plats, och gör nya saker. Jag tycker inte att det finns någon motsägelse i det. Jag har aldrig upplevt att det har varit svårt att få utrymme eller gehör för idéer (även om inte alla visar sig bra eller genomförbara). Jag har heller aldrig varit med om att någon har varit negativt inställd till nykomlingar — snarare blir alla jätteglada.

De månatliga pubmötena i Upsalafandom är nuförtiden väldigt välbesökta. Vi har börjat ha extra möten för dem som inte bara vill träffa fans och socialisera, utan som faktiskt vill ägna oss åt fannisk konspiration — alltså prata om fandom, kongresser och relaterade saker. De kallas för HCF, vilket lär stå för ”hard core fandom”, för att det är för den hårda kärnan av de mest involverade.

Fast det jag har börjat tänka på sistone är att själva essensen i fandom i stort — om man tittar tillbaka i historien — inte är intresset för fandom i sig, utan hur fandom har varit aktivt inblandad i sf-genrens utveckling. Det har alltid funnits en aktiv diskussion av verken, och en levande dialog med författarna. Många sf-författare har ju också börjat som fans, andra har blivit indragna genom kongresser och brevväxling och liknande. Jag gillar verkligen hur man pratar med författare som människor, snarare än stjärnögt springer efter kändisar och håller dem högre än andra (nåja, viss idolisering finns såklart, men ändå). Det skiljer ”min fandom” från vissa hörn av det vi kallar ”mediafandom”.

Märk väl, detta var redan etablerat i sf-kulturen långt innan internet var en stark faktor. Charles Brown, som grundade tidskriften Locus, lär ha gillat att tala om ”the Conversation”, den utveckling av idéer och teman som försigår inom science fiction. Jag skulle vilja påstå att fandom har varit delaktig i Konversationen, och att det är den aspekt av fandom som jag tycker är mest värd att slå vakt om.

Betyder det att alla som bloggar om sf-böcker är mer fans än de som samlas på dunkla pubbar och pratar om kromosomgiraffer, svunna fejder och var man ska förvara resterna av Alvarfondens fanzinebibliotek? Jag vet inte. Det är alltid svårt med definitioner, och i slutänden är jag inte så intresserad av att kategorisera saker. Jag vill bara att många som gillar att läsa och prata om sf/f ska vilja vara med, och göra fantastiska saker, och ha kul!

Lazy efterfrågade en retronym för ”gamla fandom”. Jag vill inte att det ska vara gamla fandom. En gammal fandom är en död fandom. Men jag vill ha en fandom som kommer ihåg varifrån den kommer samtidigt som den kan förnyas. En retronym kanske är på sin plats, för att undvika konstiga sammanblandningar och långdragna förklaringar. Kan man kalla det ”core fandom” utan att låta alltför snobbig?

Vi kanske ska ha en programpunkt om det här på Kontrast i oktober!

Den som inte gillade Justin Biebers steampunkiga julvideo kanske gillar The Men That Will Not Be Blamed For Nothing:

Den här videon med Frenchy and the Punk var väldigt snygg:

Nästa kanske inte är lika tjusig, men jag gillar Ghostfires musik.