För en tid sedan läste jag Galileo’s Dream, Kim Stanley Robinsons senaste roman. Den är till stor del en historisk roman om Galileo Galilei, men genom en science fiction-vinkling på det hela får vi se Galileo på ett nytt sätt.

Det är en väldigt bra bok. Jag tror att det kan vara en sådan man kan ge till folk som brukar säga att de inte gillar science fiction (liksom de flesta av Stan Robinsons böcker) men den här gången undrar jag lite extra mycket hur de skulle uppfatta sf-elementen. För min del tycker jag att de tillför något väsentligt, och är väl integrerade i berättelsen. Om man förväntar sig en renodlad historisk roman kanske man mest tycker att de är konstiga? Skulle vara kul att prata med någon som kommer till den här boken liksom utifrån.

Guardian har pratat med författaren (följ inte länken om du inte vill veta något alls om boken innan du läser den). Han säger bland annat så här:

Today, he says, ”we’re all in a science fiction novel”. ”If you go home, turn on the laptop, the TV – almost anything could be reported. The world has become a science fiction novel, everything’s changing so quickly. Science fiction turns out to be the realism of our time, which is very satisfying.”

Hela hans sätt att se på science fiction stämmer ganska bra på hur det funkar på mig. Ett sätt att tolka min egen tid som en sorts framtidsvärld som jag plötsligt upptäckte att jag befann mig i när jag lyfte blicken från en sf-bok.

Mild spoilervarning: nedan diskuteras en del om premisserna för boken, men utan att egentligen säga något om handlingen.

Jag hörde också nyligen Robinson prata om skrivandet av den här boken i en podcast från Agony Column. Det var rätt kul att höra hur han brottats med vissa av aspekterna. Han säger till exempel att han hade väldiga problem med att skriva om tidsresor och om främmande utomjordiska varelser. Han har aldrig gjort det förut, han brukar fokusera på sådant som är nära vad vi vet och som vi kan extrapolera från sådan teknik som vi redan har. Han säger att det blev mycket roligare att skriva sedan han förlikat sig med de här sakerna. ”Jag är en sf-författare, tidsresor och utomjordingar är sånt vi gör!”

Genom att låta två olika tider kollidera med varandra tycker jag att berättelsen blev extra intressant. Robinson är en sån författare som läser på väldigt noggrannt, och han har så vitt jag kan bedöma varit väldigt trogen källorna när han skildrar Galileo och hans miljöer och relationer. När man dessutom får se honom i ljuset av vad han betytt för senare tider och vad andra vill ha honom till både som person och symbol får man fram en massa saker som inte går att visa så tydligt annars.

Jag upptäckte förresten när jag läste intervjun i Guardian att jag saknar en av Robinsons tidiga romaner. Jag trodde att jag hade alla, men The Memory of Whiteness från 1985 saknas. Nu har jag beställt den, så samlingen ska bli komplett. (Eller nästan komplett, för mitt exemplar av A Short, Sharp Shock har försvunnit. Jag har i alla fall haft den.)

Jag föresatte mig att försöka vara lite mer kreativ i november, och fokusera på skrivande. Här skrev jag om det.

Resultatet är inte så tokigt hittills. Halvvägs genom denna månad (i förrgår kväll) hade jag skrivit 21416 ord. Inte riktigt hälften av 50000, men inte långt ifrån heller. Några dagar har jag fixat över 2000 ord, genom att skriva lite tidigt på morgonen när bara jag och bebisen är uppe och han är på gott humör.

Vad jag skriver? Tja, en del är bara skrivövningar. En del kvalar in som fanwriting, och kommer nog att hamna i ett fanzinenummer, kanske ett mellannummer av Landet Annien innan det utlovade steampunk-numret kommer ut. Lite blir till en APA jag oförståndigt nog gått med i (en amerikansk). Småbitar hamnar på mina bloggar. Resten är mer renodlade skrivövningar som eventuellt kommer att leda till någonting i en avlägsen framtid. Jag är lite rädd för det här med skönlitterärt skrivande, jag har rätt höga krav på mig själv och tycker att det är hemskt svårt. Just därför är det bra att tvinga mig själv att skriva en massa dåliga saker så att jag kommer över några spärrar, och sen kanske det kan bli bra någon gång senare. Varför man nu ska skriva noveller över huvud taget… (fast jag har teorier om det också, återkommer till det en annan gång).

Mer nytta har jag väl av att lära mig skriva bättre populärvetenskap. Det övar jag på min andra blogg och lite sånt har det också blivit denna månad. Fast aldrig så mycket som jag egentligen tänkt.

Jag läser en hel del skoj nu också. Det ser faktiskt ut som om jag kommer att klara min ständiga utmaning att läsa minst en bok på tyska om året, för jag har börjat läsa Tintenhertz av Cornelia Funcke (Bläckhjärta i svensk översättning). Den tycker jag är mycket roligare att läsa än
Die 13½ Leben des Käpt’n Blaubär som jag tröttnade på efter två och ett halvt av liven.

Samtidigt läser jag antologin Steampunk, den som redigerades av paret Vandermeer, och Court of the Air av Stephen Hunt. Biten av steampunk-bacillen (svengelska igen! mitt språk har påverkats av tiden utomlands…) började jag läsa lite om 1800-talsteknologi och tog fram Hundra år i ord och bild, en fantastisk bok jag fick i en fyndlåda på auktion när jag var liten. Den är skriven 1899 och handlar om allt som förändrats under århundradet innan. Ganska ohejdad i sin entusiasm över de fantastiska landvinningarna, får man säga. Väldigt kul att läsa.

Tja, och så har jag en massa fler böcker brevid sängen som jag bläddrar lite i.

Efter vissa diskussioner om det här med spoilers funderade jag igenom vad jag vill skriva om böcker egentligen, och uppfann tre olika kategorier för bokskriverier. Dessa beskrev jag i ett recensionsmanifest i ett tidigare nummer av pappersfanzinet Landet Annien, som var avsett både som en sorts varudeklaration och som riktlinje för folk som skriver recensioner till mitt fanzine.

Nu fick Fantasybloggens diskussion av recensioner mig att äntligen bestämma mig för att lägga upp detta till allmän beskådan. Jag har ändrat ett par formuleringar efter noggrannare eftertanke. Man får gärna komma med synpunkter!

Här är alltså de tre olika kategorierna: recensioner, bokbabbel, och analys.

Recensioner

Enligt min mening är själva poängen med en recension att fungera som konsumentupplysning. En recension ska helst ge läsaren en uppfattning om ifall boken är något som hon eller han skulle vilja läsa. Det är det jag kommer att ha som riktlinje för recensioner i det här fanzinet (och på bloggen).

Eftersom många vill veta så lite som möjligt om vad som faktiskt händer i en berättelse innan man upplever den själv, tycker jag att det är rimligt att recensenter undviker att avslöja slutet. Man kan ge ledtrådar om att det finns viktiga vändpunkter i intrigen, och man kan skriva om hur man reagerar på dem — ifall de till exempel var överraskande, eller klumpigt hanterade, eller sorgliga — men vad som faktiskt händer bör man hålla inne med. Samma sak med slutet, det går förstås bra att skriva huruvida slutet fungerade väl, bröt av i stil mot den tidigare berättelsen, lämnade trådar hängande, och så vidare — bara man är lite försiktig, och låter bli att tala om det faktiska händelseförloppet förstås. Detta får bli min skiss till spoilerpolicy.

Däremot borde recensionen fokusera på hur verket är komponerat och skrivet — vem är intresserad av detta, vilka skulle uppskatta det? Är det väl genomfört, lyckas författaren med vad hon eller han verkar försöka göra? Sådana saker är intressanta.

Bokbabbel

Det jag tycker är allra roligast är egentligen inte att upplysa folk
om bra böcker, utan att diskutera intressanta detaljer. Den här
sortens skrivande tror jag att jag ska kalla för bokbabbel. Bokbabbel är för övrigt det jag tycker är det allra roligaste sättet att prata om böcker när jag träffar någon som har läst samma som jag. Det är då man börjar jämföra sina intryck av
geografin i en skog där träden flyttar sig, eller fundera på vad som drev den där munken att byta sida, eller grunna på hur kamouflage-funktionen i Angelos utility fog egentligen fungerar.

Alla utläggningar om vetenskapen i olika berättelser, också något som roar mig, hamnar förstås i den här kategorin.

Ett problem med bokbabbel är förstås att det ofta är precis det som gör en bok spännande som är kul att plocka isär och titta närmare på. Hur hängde egentligen de olika hoppen mellan parallella världar ihop i Brasyl? Ska man gå in på det är det svårt att undvika att säga något om vad som händer. Å andra sidan kanske det inte alltid
är så att detaljerna som avslöjas förstör något av spänningen. En möjlig lösning är att börja varje sådan text med att tala om vilken sorts saker som kommer att avslöjas. Är det perifera detaljer om klädedräkt, eller är det något väldigt centralt om hur förrädaren gick till väga för att smita?

Analys eller diskussion

Det kan också vara väldigt kul att analysera ett verk lite djupare, och till exempel plocka isär förutsättningar och världsbild. Eller för den delen språk och komposition. Helt klart är att sånt alltid kräver att man avslöjar
olika aspekter, och mer eller mindre förutsätter att läsaren är bekant med verket (eller avser att bli det) och att ”spoilers” inte är ett problem.

Följden blir förstås att jag rekommenderar alla som mest är intresserade av att uppleva ett verk själv att inte läsa den här typen av texter alls om man inte först läst det verk det handlar om. För att vara rättvis kanske det borde poängteras i början av texten, eller i någon sorts tydlig not.

I gymnasiet hade jag en klasskompis som ibland gick folk på nerverna. En dag brast någons tålamod. ”Måste du jämt vara en sån messerschmitt!”

”Besserwisser heter det ju.”

Allvarligt. Helt allvarligt, jag hörde det själv.

Hon insåg genast själv vad som hänt och skrattade åt det, så det var ingen fara att vi andra också gjorde det.

Hur som helst är vi många som ibland har impulser att tala om för andra hur saker egentligen är. Jag övar mig på att bara släppa fram de här impulserna när de passar, och inte vara fullständigt odräglig. Det kan bli lite jobbigt ibland, man får ju sina käpphästar med tiden och det dyker hela tiden upp nya människor som triggar samma reaktioner. (Jag blir också irriterad ibland när folk rättar mig…)

Men, alltså, om man nu vill uttrycka sig gammaldags och högtravande (varför man nu ska envisas med det) tycker jag att man kan försöka undvika att göra samma missar som alla andra.

Eftersom jag rätt ofta låter bli att säga något om det kommer här skriftligen lite hjälp på traven för aspirerande författare av tillkrånglad prosa för rollspel eller andra fantasivärldar.

jag är
du är
han/hon/den/det är
vi äro
I ären
de äro

jag haver
du haver
han/hon/den/det haver
vi hava
I haven
de hava

För övrigt kan jag berätta att min lärare i fyran förklarade för klassen att det på engelska skulle vara väldigt konstigt att säga ”I are”, lika konstigt som att säga ”jag äro” på svenska. Klassen var oförstående. Jag var på ett 20-talslajv där någon som skulle föreställa journalist hela tiden skrev ”jag äro”. Det var nog rätt länge sen vi svenskar i allmänhet hade någon riktig känsla för det här.

Fast om jag skulle få för mig att skriva fejkat gammaldags texter ska jag göra fel på något annat i stället.

Fick för mig att det kunde vara kul att göra veckans tematrio om pappor. Instruktionen är att berätta om tre böcker som handlar om pappor. Jag tolkar det där lite fritt, så att boken inte behöver handla om pappan och faderskapet i första hand. Minnesvärda pappor i litteraturen, alltså.

1. Die unendliche Geschichte av Michael Ende (på svenska Den oändliga historien). Under sina äventyr i Phantasien tappar Bastian alltmer bort sig själv, men när han hittar en bild av sin far infryst i ett isblock hjälper den honom att hitta tillbaka. När alltihop får sin upplösning kan far och son nå fram till varandra. Det är en ganska liten del av boken, men de där små scenerna tycker jag är väldigt bra.

2. Tintenhertz av Cornelia Funcke (på svenska Bläckhjärta handlar om en flicka och hennes pappa Mo som är bokbindare och döljer en stor hemlighet. Jag har precis börjat läsa boken så huruvida den stannar i mitt minne så som nummer ett kan jag inte säga.

3. Galileo’s Dream av Kim Stanley Robinson. Detta är en sorts historisk roman med science fiction-twist, som förstås handlar om Galileo Galilei. Han hade tre barn, men det var bara den äldsta dottern Virginia han hade någon god relation till — hon var i gengäld förmodligen den som stod honom närmast av alla. (Dava Sobel har skrivit en bok som baseras på brevväxlingen mellan henne och fadern, som också Robinson läst innan han skrev romanen.)

Det går säkert att hitta på fler om jag skulle tänka efter, men detta var tre minnesvärda pappor jag kom att tänka på nu. Att två råkade vara tysk ungdomsfantasy var ju ett lustigt sammanträffande. Hade jag läst mer sånt hade jag försökt hitta ett till matchande exempel!

Jupp. Efter att jag skrev om att jag saknar denna nyhetsblogg har den återuppstått. Det är nu en gruppblogg och jag är med. Förhoppningsvis ska det återigen bli det ställe där man får veta vad som händer inom fandom och sf- och fantasylitteratur i Sverige. Får väl se om jag kan bidra nåt.

Alltså: Fanspan.

Jag läser i Ergo om Ursäkta, men din själ dog nyss, en ny roman av Danny Wattin. Den handlar om en värld där alla ser perfekta ut och man väljer ut gener åt sina barn. Temat känns igen från till exempel November av Merete Mazzarella, men verkar här vara mer renodlat.

Ursäkta, men din själ dog nyss har kallats en dystopisk science fiction-roman, något han inte riktigt känner igen sig i.

-Den teknik som används i boken finns i verkligheten, jag ha bara tagit mig friheten att dra den till sin spets.

Hmm. Det här är känns igen från folk som inte läser så mycket science fiction. För mig känns det som om att ta saker som finns och extrapolera från dem till extremer känns som väldigt typisk science fiction. Antagligen är det så att jag har en tendens att känna igen sf-element i det mesta eftersom jag kommer från det hållet, medan det för andra känns lite konstigt och främmande att tänka på sånt här som sf. Särskilt om det man känner till i sf-väg är Alien, Matrix och Star Wars, vilket väl ofta är fallet.

Sf om reproduktion är ju rätt vanligt, och temat med hur det kan bli när man kan välja gener för perfektion känns igen.

Hur som helst verkar boken väldigt intressant. Kanske blir den till och med recenserad i Nova Science Fiction…

Det är när jag läser sånt här som jag saknar Fanspan, där man förr kunde vara säker på att alltid få de senaste nyheterna om sf och fantasy i Sverige. Jag har inte hört talas om den här boken förrän jag läste om den i Ergo. Vore jag lite ambitiös skulle jag försöka köra igång Fanspan själv, men jag har väl inte inspiration.

Idag lyssnade jag på Material World från 29 oktober, som bland annat handlade om mundane science fiction, Geoff Ryman och antologin When It Changed. Hur kan vetenskap och litteratur arbeta bättre ihop, var en av frågeställningarna. Jag blir hemskt nyfiken på antologin. En lång räcka intressanta namn i författarlistan, och de har var och en samarbetat med en forskare för att skriva en novell solitt förankrad i verklig vetenskap.

Programledaren citerade för övrigt den första användningen av begreppet science fiction, och talade om det som om det vore ett bortglömt ideal:

Science-Fiction, in which the revealed truths of Science may be given, interwoven with a pleasing story which may itself be poetical and true—thus circulating a knowledge of the Poetry of Science, clothed in a garb of of the Poetry of life.

(från A Little Earnest Book Upon A Great Old Subject av William Wilson 1851, citatet hittade jag i Opening minds: essays on fantastic literature, Brian Stableford 1995, med hjälp av Google)

Fastän programledaren tyckte att science fiction misslyckats med detta var Geoff Ryman noga med att påpeka att det finns väldigt mycket bra sf i skriven form som tar hänsyn till verklig vetenskap, och att sf-litteraturen har något av en guldålder just nu med många väldigt bra författare.

Jag tyckte att det var ett lite intressant samtal, och jag blev som sagt hemskt nyfiken på antologin. Får hamna på listan av böcker jag måste införskaffa. (Varför skrivs det så mycket bra? Jag hinner inte med!)

Geoff Ryman var hedersgäst på en kongress i Stockholm 2006, och han kommer att vara hedersgästen på Åcon 4. Bra att bli påmind, jag måste verkligen se till att kunna komma iväg på Åcon, jag som har missat de tidigare inkarnationerna av denna kongress som verkar vara den mysigaste i Norden.

Någon pumpapaj har jag inte gjort i år. Förra året hade jag så mycket pumpa att det stod ut genom öronen, men då var jag också i Nordamerika. Ikväll ska jag istället gå och strosa på kyrkogården.

Foto från denovich, Creative commons attribution non-commercial share alike ((CC))

Jag, medelåldrig och bebismamma (ja, det är en bebis, inte en ölmage) på Imagicon 2. (Tack Hans Persson för bilden!)

Jag tänkte göra något åt det, förutom mina små snigelfartsprojekt med att pyssla och bygga saker. Få igång mig själv, liksom — in med valfri metafor här, någon med vagnar eller tummar eller så. Det brukar ju vara så att när man har fullt upp hinner man ofta lite till, men när man inte har något för sig tar det lilla man gör hur mycket kraft som helst.

Så jag sneglade lite på NaNoWriMo. Slänga en del av självkritiken överbord och pressa ur sig 50000 ord på en månad, det skulle kunna vara en kul grej. Fast… den där konfektionssydda modellen stramar lite här och där. Jag vill inte skriva en roman, liksom — och för övrigt har jag ju inte förberett mig. Nej, jag sätter saxen i mina egna våder och ser vad jag kan tråckla ihop alldeles för mig själv. 1700 ord om dagen av precis vad som helst. Jag tänker mig att det nog blir extremt spretigt, men att en del småbitar som verkar passar för sånt nog kan snyggas upp till ett fanzinenummer efteråt (av det mindre sercon slaget, men närmare bestämt vad vet jag ju inte ännu).

Idén föll mig in mig för ett par dagar sedan när jag fick för mig att lyssna på I Should Be Writing. Sedan har jag testat hur realistiskt det är, och 1200 ord är inget problem ens när jag är knastrött, förutsatt att jag faktiskt tillåter mig att skriva om vad som råkar falla mig in för stunden. Lite ansträngning ovanpå det, så fixar jag WriMo-målet i antal ord. Jag tänker på hur Tim Pratt beskrev sitt skrivande, hur han klämde in massor av korta skrivpass på alla överblivna stunder när som helst på dygnet. I hans fall verkar det nästan lite ohälsosamt, men det inspirerar i alla fall mig till hur jag faktiskt kan komma åt att lappa ihop ett eget projekt mitt i den här mamma-pappa-barn-leken jag är engagerad i (utan att försumma barnen alltså).

I enlighet med teorin om att man gör mer när man har mycket för sig kanske det här också kan leda till att jag får mer gjort på forskningsrelaterade fronter också (artiklar, jobbsökande och sånt). Möjligtvis blir jag cool och populär på kuppen också.

Nåja vi får väl se. Experimentet varar hur som helst en månad, och alltid lär jag mig väl något.