Den som gillar topplistor av olika slag kan ta sig en titt på den här, kanske lite underliga, listan på de nio största vetenskapskonstruktionerna. En del av dem är mer ingenjörskonst än vetenskap, och en del är definitivt mer science fiction än något annat. Jag vet att många jobbar på att försöka ta fram material som skulle fungera för att bygga en rymdhiss, och det leder väl till att man lär sig massor om starka material, men ingen vet än så länge hur man bygger en rymdhiss. Det känns konstigt att ha med den i samma lista som den stora partikelacceleratorn LHC eller neutrinodetektorn ANTARES, som ju faktiskt har byggts.

Upptäckte precis en podcast med namnet Are We Alone?, “science radio for thinking species”. Senaste programmet är “Skeptical Sunday: The Science of Indiana Jones”, jag får se om jag kommer mig för med att lyssna på det men det verkar lite skoj.

Clarkesworld Magazine har en intressant artikel om ärftlighet — allt är inte gener. Dessutom noveller, denna gång en av dem även som ljudfil (”Clockwork Chickadee” av Mary Robinette Kowal).

Dessutom läser jag att Neil Gaiman har skrivit en ungdomsroman in Heinlein-stil (i alla fall enligt den här recensenten), vilket jag kanske inte väntat mig.

Jaha, vi slipper FRA-lagen ett tag till i alla fall (uppdatering: nej, det gjorde vi visst inte). Jag förstår inte riktigt varför det ska behövas mer utredning av det här istället för att bara rösta ner och glömma hela grejen, men vi kan ju ha visst hopp nu i alla fall. (Inte…)

Nåja. Lustigt nog verkar det inte som om någon alls tog tillfället att intervjua Cory Doctorow när han var i Linköping i helgen och göra någon intressant koppling till den nuvarande debatten. Det var ju ett givet upplägg annars (vilket minst en person till har tänkt på, märker jag).

Han själv skriver om något relaterat idag: samlar man in för mycket information om alla oskyldiga människor blir det svårare att urskilja informationen om de brottslingar man är ute efter.

Och så ska jag ta tillfället i akt att rekommendera Little Brother igen, Cory Doctorows roman om cyberrevolt mot övervakningssamhälle och terroristjakt som slår mot oskyldiga utan att fånga några terrorister. Notera att hela boken finns på författarens webbplats. Jag har skrivit lite om den tidigare (med betoning på lite).

Jag älskar festivaler. Nya intryck, massor av möten, ett avbrott från vardagen. Det är alltid väldigt inspirerande, och ger mig en massa kreativa infall. Återstår sedan att se hur många av dem jag faktiskt lyckas göra något av, men hur som helst är det kul medan det varar. Det var nu åratal sedan jag var på någon riktig musikfestival, men sf-kongresser kommer jag ju iväg på ibland. De är en sorts festivaler de också, minus lera och musik, plus paneldiskussioner och böcker. Är det inte uppenbart?

Tyvärr var jag inte på sf-kongress den här helgen, och det känns lite trist. Jag missar Cory Doctorow och Adam Roberts, samt alla gamla vänner och nya bekantskaper som jag normalt skulle gå omkring och pracka på mina fanzines (bra ursäkt att börja prata med folk). Vi fick ju i alla fall lite liverapportering. Förutom Upsalafandom har jag hittills bara hittat reportage från Partial Recall: del ett, del två, del tre.

Själv var jag istället på konferens tidigare i veckan. Jag har tidigare jämfört fysik-konferenser med sf-kongresseri fanzinet Of Physicists and Fen. Jämförelsen med rockfestivaler verkar kanske lite mer långsökt i det här fallet, men på sätt och vis är det ganska likt i intensitetsnivå i alla fall. Jag går entusiastiskt från presentation till presentation — från spelning till spelning — och tänker att jag måste läsa mer om det här — lyssna mer — när jag kommer hem. Efteråt är allt ett sammelsurium av intryck i huvudet på mig, och jag har svårt att redogöra för vad jag egentligen såg. Någonting fastnar väl, men det är mest omedvetet.

De stora konferenserna är rätt spännande. Det är ganska ofta nya resultat presenteras för första gången, och folk träffas och diskuterar varandras experiment eller planerar framtida samarbeten. Man skaffar sig kontakter, och får en överblick över forskningsfält och vad andra sysslar med.

Den konferens jag var på var ett möte för fysiker i Kanada, från alla möjliga områden. Jag klottrade sida upp och sida ner med anteckningar, och förhoppningsvis (om jag lyckas ta mig tid) ska det väl kunna leda till lite mer fysikbloggande från min sida. Mitt hittills mest lästa inlägg är det där jag förklarar mörk materia, så jag tror att det går hem. (Märkligt nog är alla smarta saker jag säger om böcker inte alls lika populära…) Det är en kul utmaning att skriva begripligt om forskning, och jag lär mig en massa på kuppen.

Och någon gång blir det väl läge att gå på musikfestival igen också!

De flesta som kanske någon gång i tiden faktiskt väntade på att mitt fanzine skulle komma har väl gett upp vid det här laget. Nästan jag också. Nu har jag i alla fall skickat iväg filen till att tryckas, och hoppas att ingen ska upptäcka några grövre korrekturmissar på vägen.

Jag ville få ut fanzinet senast till ConFuse som är Swecon i år. Jag skulle jättegärna vilja vara där, jag är säker på att det kommer att bli väldigt kul. Vore skoj att träffa hedersgästerna också, särskilt Cory Doctorow vore det kul att lyssna på och prata med efter att jag blev så förtjust i Little Brother.

Hur som helst, detta är innehållet i det nummer som kommer ut nu, med temat vetenskap:

• Teknobabbel och tankelekar av Åka, om samspelet mellan naturvetenskap och science fiction
• Kongressrapport: Åcon 2007 av Jesper Svedberg. Ja, det är lite sent, men fortfarande en bra rapport
• Den lilla gröna mannen i Toronto av Malin Sandström, ett reportage från Judith Merril-samlingen av sf och relaterade saker
• Oljekris och spänningsläsning, Mikael Höök recenserar Andreas Eschbachs senaste roman
• Den professionella lögnarens hemligheter, Per Johan Råsmark ger oss en insidesblick i hur scentrollkarlar och andra beter sig för att lura oss
• Om vetenskap och science fiction av Kathryn Cramer, den inledande essän från antologin Ascent of Wonder, nu i svensk översättning
• Intervju: Uppsala Slug Club, en Harry Potter-förening

Det är vad som kom med i detta nummer. Mer information och kanske uppföljning på artiklarna kommer här senare.

Alla som bidragit med texter ska få sitt exemplar med posten i sinom tid. Övriga kan få tag i det genom SFF, troligtvis på ConFuse, eller genom att skriva till mig. Kostnad: porto. Den som vill får gärna betala mer, men man ska inte behöva vara rik för att läsa fanzines!

Nu ska jag ge mig av till en konferens.

För ett tag sedan kunde vi läsa i Symmetry Magazine att teraster inte är hämmande för produktiviteten. Det kan ju vara bra att veta. Själv klarar jag inte riktigt av att sitta i samma kontor och stirra på samma skärm mer än kanske ett par timmar i sträck, så jag behöver tepåfyllningsritualen inte minst för att sträcka på benen.

På min nuvarande institution umgås jag en del med asiater, och har tagit till mig nya teinfluenser. Jag har faktiskt börjat dricka te på kinesiskt vis: lägga blad (löst) i koppen på morgonen och sen slå nytt vatten på dem flera gånger under dagen. Det ser ut som ett nystan av tång på botten av koppen. Fast jag måste erkänna att jag doserar lite kraftigare än min kinesiska kontorskamrat rekommenderar. Hon dricker å andra sidan oftast bara kokt vatten, utan teblad över huvud taget. (Och hon tycker att man kan använda vanliga tepåsar flera gånger också — jag är ingen finsmakare, men jag har vissa åsikter om te som inte riktigt är förenliga med det bruket.)

Jag har fått en stor påse med endast thailändsk text på, med ganska stora hoprullade hela teblad. Det är gott, men jag vet inget särskilt om det. Det kommer att ta flera månader att göra slut på den, även med min generösa dosering.

***

För övrigt har jag nu efter vissa ångeststyng faktiskt bokat biljetter till Sverige i sommar. Jag längtar verkligen hem, men jag avskyr att göra av med mina sista sparpengar. Hur som helst, känner du mig så se till att vara i närheten av Uppsala eller Stockholm någon gång mellan 20 juli och 23 augusti. Planen är att tillbringa några dagar i Småland, och kanske resa lite norrut också, men mest vara kring Uppsala. Sista veckan är jag på konferens i Stockholm, men det ska nog finnas möjligheter att vara lite social då också.

Jag har två saker på hjärnan just nu: galna vetenskapsmän och steampunk. Ingen av dem har särskilt mycket med mitt jobb att göra, men det finns många saker på jobbet som får mig att tänka på både det ena och det andra. Oerhört dåligt för koncentrationen, får jag lov att säga. I ett försök att skärpa mig en smula tänker jag skriva av mig lite här och sen gå tillbaka till mitt ordinarie liv med att leta efter mörk materia i framtiden 2008.

Det som fascinerar mig så oerhört med steampunk är i grund och botten gör det själv-andan. Steampunk är ännu inget som går att köpa färdigpaketerat, men det vimlar av kreativa och konstnärliga personer som gör fantastiska saker med viktoriansk estetik kombinerat med högteknologi — eller bara fantasiteknologi. Det är ett roligt sätt att ta tillbaka tekniken, göra den till sin egen, och på sätt och vis återuppfinna framtiden och vår plats i den. Man ser samma hantverksskicklighet som jag känner igen från lajvkretsar, fast på sätt och vis mer lössläppt.

Jag får ibland lustiga infall. Idéer om vad man skulle kunna göra med gamla urverk, cykeldynamos, speldosor. Funderingar om sätt att göra trista apparater roligare. Modifikationer till min cykel. Cylinderhattar, kvarnhjulshattar, gubbkepsar, tropikhjälmar. Propellrar, mässing, lacklådor, nitar och beslag!

Återstår att se om jag gör någonting av detta någon gång.

Vad jag definitivt kommer att göra är ett steampunk-fanzine, vilket år som helst! Jag har massor av roliga gamla bilder på uppfinningar, som kommer till pass som illustrationer.

Och i väntan på det har jag upptäckt att det finns några svenska ångdrivna rollspelsprojekt. De jag hittat är Oktoberlandet, Project Steampunk, och lajv-världen Imperiet (länken går till deras vision av ångfantasy).

Jag läste en gång en intervju med Nancy Kress (som jag inte kan hitta just nu, så jag kan inte länka till den) där hon berättade att hon började skriva när hon var hemma med bebis. Hon fick det att låta som om hon gjorde det för att ha något att göra när det första barnet sov, innan det andra barnet föddes. Jag baxnade nästan. Själv har jag bara ett barn, och har aldrig haft extratid att fylla ut med skrivande. Allt bloggande, alla fanzineartiklar och alla utkast till noveller som jag aldrig skriver klart kommer på stulna minuter här och där, och ibland när tjejen var liten lyckades jag skriva medan jag ammade framför datorn.

Tim Pratt beskriver en situation som stämmer mycket bättre med min erfarenhet. Man får hålla saker i huvudet, och ta upp tråden igen när man har en stund till övers. Det kan vara lite krävande, men det funkar om man är tillräckligt enveten.

Med barn måste man fokusera lite mer för att få saker gjorda, men på många sätt känns det som om jag också blir lite mer motiverad att göra det. Om jag vet att jag bara har en liten stund på mig skärper jag mig mer för att åstadkomma något på den stunden. Många av de där småstunderna går förstås fortfarande åt till att prata med folk eller bara sitta och läsa för mig själv. De flesta som inte är Nancy Kress behöver koppla av någon gång emellanåt också.

Som alla säkert har märkt är jag lite fascinerad av steampunk. Egentligen kanske snarare inspirerad av steampunk. Jag blir så upplivad av folk som gör saker. Om du inte vet vad jag talar om, så kolla in den här utmärkta artikeln om steampunk. Hur det nu är har jag lyssnat lite på Abney Park. Idag upptäckte jag att de säger på sin MySpace-sida att en av deras inspirationskällor är mitt favoritband alla kategorier: Garmarna. Skoj.

Apropå musik som i någon mening är punk-relaterad har jag också lyssnat lite på The Psalters på sistone. De låter litegrann som Urga, fast råare. Mer på allvar. De är någon sorts anarkister och lever nomadliv för att bryta med samhällets avskärmande och avtrubbande effekt. Även om jag är ganska långt från anarkist själv känner jag mig dragen till deras attityd. Jag är i grunden skeptisk till klichéer, inkörda hjulspår och förutfattade meningar (även om jag såklart har egna), så jag gillar ofta uttryck för det oväntade, avvikande och lite kaotiska.

Förmodligen är min alignment i Dungeons and Dragons chaotic good. (Avslöjar jag för mycket om mig själv nu?)

Nyligen tog jag upp en diskussion om det här med spoilers, och det kom att handla en del om vad man tycker att recensioner ska fylla för funktion. Det var många som hade saker att säga, och det spillde över på Ampersand med fler personer som uttalade sig. Det är tydligt att det här är ett ämne som folk bryr sig om.

I ljuset av det här var det ganska intressant att läsa årets upplaga av Adam Roberts recension av de böcker som var nominerade till Arthur C. Clarke Award. Jag brukade hålla utkik efter detta på den tiden de publicerades på Infinity Plus, och blev nästan irriterad när Adam Roberts själv blev nominerad så att han inte kunde göra den vanliga översikten. Jag brukar långt ifrån alltid hålla med Adam Roberts om saker och ting, men han brukar säga smarta saker om böcker som är intressant att läsa. Han diskuterar språket och kompositionen, och hur berättelsen och personerna i den fungerar, men också det större sammanhanget och sambandet med annan science fiction. Jag gillar att läsa det för att det är välformulerat och tar upp andra aspekter av böcker än de jag själv brukar se och fundera över.

Så jag läste glatt om The H-Bomb Girl av Stephen Baxter, och fick reda på vilken stämning boken har, vilken typ av händelser och miljöer som förekommer, och lite om vad huvudpersonerna får vara med om. Jag läste om vilken allmän riktning slutet tar, och tänkte att det här är ju intressant. När jag har fått uppskissat för mig vad en bok innehåller blir jag ofta sugen på att läsa den själv för att få uppleva det som händer och se hur författaren hanterar idéerna i sitt sammanhang.

Jag var alltså rätt nöjd med att ha bekräftat för mig själv mina åsikter om att läsa om innehållet i böcker jag inte själv har läst. Men så, en liten bit in i avsnittet om The Execution Channel, hajade jag till och tvekade lite. Här fanns en spoilervarning, tydligt markerad i fetstil. Vad betyder det? Betyder det att här kommer att avslöjas att betjänten gjorde det, och att hela poängen med berättelsen sen är förlorad? Det här är en bok jag har liggande framme för att börja läsa när som helst. Och det här var faktiskt en uttrycklig spoilervarning i en text av en recensent som inte är blyg för att tala om specifika saker i böckers innehåll.

Ett ögonblick tvekade jag alltså faktiskt. Så många har sagt mig att spoilers är dåligt, och det hörs ju på själva ordet. Men hur illa kan det bli egentligen? Vad är det jag vill ha ut av en bok?

Så jag läste vidare. Och det var inte alls så illa, det stod ingenting konkret om vad som faktiskt händer. Roberts ville diskutera vilken typ av slut det var, ungefär som jag gjorde när jag skrev om Brasyl i inlägget om verklighetsläckage (ja ja, jag sätter väl dit en varning då…). Han gick sedan tillbaka i boken och diskuterade vilken sorts ledtrådar man fått till hur slutet skulle bli. Återigen rätt lite konkreta detaljer. Faktiskt ingenting som kommer att påverka min behållning av boken. Blir min upplevelse annorlunda? Kanske lite, men inte på något sätt som jag bryr mig om. Det är väl här skillnaden ligger mellan min attityd och många andras.

Jag undrar ändå lite vad som var skillnaden mellan den här “spoilern” och det Roberts skrev om The H-Bomb Girl, som jag tyckte att han avslöjade ungefär lika mycket om. Det är en mycket flytande gräns mellan lagom mycket och för mycket, något annat kan jag inte komma fram till.

Jag blir lite sugen på att läsa recensionerna påStrange Horizons också, och jämföra.

För övrigt annonserades idag (i alla fall i min tidszon) att Black Man av Richard Morgan vann.

Apropå det föregående inlägget (och ett intressant utbyte med Arina) måste jag tillägga en sak: det skulle finnas ganska få sf-fans om bara experter och pålästa fick vara med. De flesta har faktiskt inte järnkoll på alla författare och alla undergenrer. De flesta läser nog inte ens särskilt kopiösa mängder. Man snubblar över en författare som råkar bli en favorit, och sen går det ett tag innan man lite slumpmässigt hittar något nytt som är kul. Man gillar att prata med folk som läser science fiction, men det behöver inte vara för de djupa litteraturanalyserna. Nog tror jag att jag träffat fler i fandom som uttrycker starka åsikter om öl än som har positionerat sig i en subgenre och tycker allt annat är skräp.

Det påminner mig om en artikel i senaste numret av Steampunk Magazine (#4 alltså), där det stod något om att det en gång i tiden var så att punk och goth var ungefär samma sak, och alla gick på alla konserter och minglade med varandra. Nuförtiden möter man folk, hävdar artikelförfattaren, som bara lyssnar på amazonian power noise (eller vad det nu var) och tycker att allt annat är skit och sablar ner dem som inte tycker likadant. Så jag säger bara det, vill man se kotterier och käbbel mellan subgenrer kan man ju kolla in musikscenen, där är det förmodligen mycket värre ställt än i sf-världen. Kanske. Åtminstone kan man säga att den här tendensen till uppsplittrifiering nog är mer universell än Richard Morgan framställer det som.

Men återigen skulle det förvåna mig om de där supernischade lyssnarna vore i majoritet.

Jag tycker nog att man har rätt att prata om böcker även om man inte vet något om vem som var upphov till begreppet steampunk eller kan räkna upp fem viktiga new wave-författare. Fandom har inga inträdesprov, och jag väljer inte vem jag ska prata med utifrån vem som har starkast åsikter.

Sen har vi ju hela det luriga kapitlet med att kritisera andras smak. Jag anser att man läser det man läser därför att man tycker att man får ut något av det, och det är ganska intressant att höra vad folk ser i böcker jag själv inte alls kan uppskatta. På samma sätt måste det ju också gå att tala om varför man inte gillar något som andra tycker om, utan att det ska behöva bli så blodigt. Fast det är svårt.

(Avslutande parentes: det kan vara lurigt att avgöra hur intern man ska vara när man skriver på nätet och inte vet vem som läser, men i mina fanzines försöker jag i alla fall att inte förutsätta för mycket bakgrundskunskaper hos läsarna. Hur jag skriver här på bloggen varierar förmodligen, för vissa saker skriver jag nästan bara för min egen skull medan andra är mer utåtriktade.)