You are currently browsing the category archive for the 'Uncategorized' category.
Jupp. Efter att jag skrev om att jag saknar denna nyhetsblogg har den återuppstått. Det är nu en gruppblogg och jag är med. Förhoppningsvis ska det återigen bli det ställe där man får veta vad som händer inom fandom och sf- och fantasylitteratur i Sverige. Får väl se om jag kan bidra nåt.
Alltså: Fanspan.
Hur har jag missat detta? Temaveckor om sf på Nittonde stolen. Måste kollas in. Det finns mycket om sf på den svenskspråkiga delen av www numera.
Men alldeles strax beger jag mig till Imagicon, så jag får science fiction i överflöd denna helg.
Jag skrev för ett tag sedan att jag hoppades posta något mer om lycka och lyckoforskning framöver. Science fiction missar ofta det där med att människan är en biologisk varelse, en kropp (det har jag skrivit om förut), men dessutom missar man emellanåt det väsentliga att människan är en flockvarelse.
Fight Club är väl inte direkt en sf-film, men det är en ganska dystopisk berättelse. För mig personligen var inledningen till den här filmen ganska skräckartad, och fick magen att knyta sig. Huvudpersonen lever ett så otroligt ensamt liv, isolerad från mänsklig kontakt och riktiga relationer. Mycket riktigt blir han ju lite knäpp av det också.
I vårt samhälle idag har vi väldigt stor individuell frihet, men det betyder också att vi har extremt stort ansvar för vårt eget liv och välbefinnande. Det finns liksom inte något naturligt sammanhang för många av oss, och det är inte alla som enkelt klarar av att skapa eller hitta en stam eller storfamilj. Jag misstänker att det ibland gör att man förväntar sig för mycket av romantiska relationer också, när de måste fylla alla de sociala funktionerna och helst samtidigt vara som på film.
Många mår förstås inte så bra av detta. Det finns en bok av en professor som heter John Cacioppo, Loneliness, som handlar om hur man upplever ensamhet och på vilka sätt det påverkar hälsan negativt (men också om hur man kan ta sig ur det). Cacioppo säger i en intervju:
I think we’ve got it wrong. We have an apparatus [for social connection] that we inherited from 60,000 years ago that’s largely unchanged, and we have made transitions in the last couple of thousand years like nothing we’ve seen in history. /…/ But there are changes that we need not have perhaps taken, like being so isolated, that have led to some of the unhappiness and the health problems that we’re seeing.
Jag läste till exempel en artikel från DNs insida om borderline hos unga kvinnor och om hur det ökar med större krav på individen. I den artikeln står det så här:
Om man spinner vidare på Wilczeks resonemang, så kan man fundera på om det kanske är så att vi i dag har blivit extra beroende av trygga anknytningar. Ju mer autonoma vi förväntas vara, desto viktigare blir det att vi har fungerande verktyg för att hantera världen omkring oss. Vi ska välja utbildning, orientera oss på arbetsmarknaden, hitta en partner i ett utbud av möjligheter och skapa ett sätt att leva som passar just oss.
- Jo, det tror jag är riktigt. I ett lugnare samhälle där valmöjligheterna är färre och informationsflödet inte är så intensivt är det lättare att skapa sig ett bra liv. Samtidigt ökar i dag tillgången på förströelser och vi kan vända på dygnet. Vi kan se på tv eller surfa på nätet hela nätterna, och blir vi sugna på sötsaker eller alkohol så är det behovet lätt att tillfredsställa när som helst. Kravet på att vi ska sätta våra egna gränser är mycket större än tidigare.
Och ensam är oftast inte särskilt stark. Man kan undvika en del problem genom att hålla sig för sig själv, och man kan göra en del saker man inte skulle ha kunnat annars, men man kommer nog inte till sin fulla rätt som människa.
Samtidigt är människor i grupp inte alltid särskilt väl fungerande heller. Vi har ju talesättet att en grupps intelligens är den dummaste individens IQ dividerat med antalet personer. Det finns också många exempel på gruppbeteende som går över styr. Kanske är det så att det är när vi är ensamma som vi har störst benägenhet att bli olyckliga, men när vi är i grupp som vi har störst benägenhet att begå riktigt otrevliga handlingar. (Mer om det en annan gång, hoppas jag.)
Såna här insikter i den mänskliga naturen borde ha stort genomslag för hur vi tänker oss framtida samhällen. Hur ska vi ordna världen så att människan kan leva och utvecklas bäst? Jag läser inte så mycket social och antropologisk sf, men det är egentligen väldigt intressant att se hur folk tänker på de här sakerna. Några bokrekommendationer?
”Vetenskap och science fiction” var temat, men en del annat fanns också med. Ni har förstås alla redan läst det här fanzinenumret. Eller?
Nu har jag i alla fall gjort något jag borde gjort för ett par månader sedan: fixat en sida om det senaste numret, med innehållsförteckning och en massa referenser och länkar. Om man tycker att något i numret är extra intressant ska man kunna komma vidare härifrån.
Info om hur man beställer har jag också lagt till. Vad tycks?
En av de saker som irriterar mig mest med folks uppfattning om sf-fandom är att den är fullpackad med fans som absolut ska veta bäst och vara värst, och med såna som gärna klagar på andras smak. Det stör mig eftersom det delvis är sant — men samtidigt är det oerhört orättvist. Det är dumt ifall folk som annars skulle ha trivts och passat i fandom skräms bort av attityder som kanske mest sitter på ytan.
Jag har just läst (eller snarare mest skummat igenom) Richard Morgans syrliga reaktion på debattklimatet i sf-rörelsen (via Arina). Jag kan ju inte förneka att det han klagar på faktiskt förekommer: människor som med emfas hävdar att någon sorts sf är bättre än annan och som i stundens hetta kan anklaga andra för att vara sämre för att de föredrar att läsa eller skriva något som de själva tycker sämre om än favoritvarianten. Samtidigt: det är ju inte så att diskussionen alltid förs på den här nivån, det är inte ens ofta. Om några få personer med starka åsikter och tendens att använda kraftuttryck sätter igång att argumentera kan de förstås dränka alla mer milda och modererade röster så att man tror att det är så här det går till. Trist om det blir så att man glömmer bort (eller aldrig märker) allt annat intressant som sägs.
Om det är något vi lärt oss av internet är det väl ändå att ett fåtal rötägg kan förstöra stämningen var som helst — men att det går att motverka. En del av knepet är förstås att inte prata med dem som tjoar högst utan försöka pejla in vilka som är roliga och trevliga (det gäller både på webben och på kongresser).
Jag har också en känsla av att det här bara är ett uttryck för det som jag tycker är det bästa med science fiction, nämligen den diskussion och det utbyte av idéer som finns hela tiden mellan författare, läsare och kritiker. Det är självklart att det uppstår strömningar, kotterier och rörelser med obskyra namn (vilket leder till infernokrusher förstås…), det är en del av det roliga. Självklart förfinar och utvecklar de inblandade sina egna litterära smaklökar, och rasar i frustration över att inte alla förstår de fantastiska nyanser de känner. Kanske blir de emellanåt till och med lite arga över att det finns så många omkring dem som hellre läser Star Wars-böcker av Kevin J. Anderson (eller den femtielfte Dune-uppföljaren) i stället för att analysera de finare detaljerna i M. John Harrisons senaste mästerverk — men ärligt talat är det extremt sällan det blir så tillspetsat.
Jag vill inte försvara bufflar eller troll, och jag tycker verkligen att det är värt att försöka hålla debatter på civiliserad nivå. Däremot vill jag försvara existensen av själva debatten, och möjligheten att säga vad man tycker att sf idealiskt borde vara eller skulle kunna vara (vilket inte borde utesluta att det kan vara andra saker också).
Morgans exempel på ilskna utbrott var ju riktigt grova, men för det mesta stannar ju gruffandet på nivån att man bestämmer sig för att man inte håller med varandra, och så är det bra. Det vore ju inget kul i längden om man skulle sluta hänga på samma ställen helt och hållet, och det vore heller inget kul om ingen hade någon egen passion. Det är också svårt att hävda en ståndpunkt utan att någonsin irritera någon: om man säger att någonting är bättre än något annat så kommer man ofta att trampa någon på tårna. Man lär sig snart att alltid ha kängor med stålhätta så att man klarar sig utan blånaglar.
I grund och botten håller jag inte med om Richard Morgans analys att folk inom de olika hörnen av sf-världen föraktar varandra. Jag tror att det är mer en fråga om dålig jargong och emellanåt tappat humör. Beviset är att science fiction fortfarande är sf, även efter dussintals undergenrer och epoker. En stor och spretig familj, med vissa medlemmar som inte drar jämt men ändå är med i klanen.
Vi kanske får köpa ett par bra arbetsskor åt Richard Morgan.
Ska jag avsluta med att dra fram en egen käpphäst? Science fiction är inte bättre än fantasy. (Vilket förstås inte alls hindrar mig från att föredra böcker med raketer framför böcker med drakar, och passionerat argumentera för dem jag gillar bäst.)
Den som tyckte att novellen ”Liking What You See” av Ted Chiang var intressant (den handlar om en framtid där man kan ta bort sinnet för att uppfatta skönhet, redigera det från sin hjärna helt enkelt) kanske kan tycka att det här är lite kul: Is beauty in the brain of the beholder?, en liten artikel om en studie i hur man uppfattar skönhet i klassiska konstverk. Man använde bilder av statyer, och ändrade deras proportioner en smula, följ länken ovan för att se exempel.
-Goddag, jag skulle vilja ha en bok.
-Ska det vara skönlitteratur eller facklitteratur?
-Jag tror jag vill ha något spännande…
-Det blir nog en deckare då. Ska det vara en författare med snopp eller med snippa?
-Det får bli en kvinna.
-Dagens erbjudande är någon av de här tre.
-Jag tar den i mitten.
-Påse, bokmärke, bonuskort?
-Bara en påse, tack. Och så dricka, mellan.
Ett av mina personliga projekt är att kartlägga hur mörk materia hanteras i litteraturen. Det är kul att se hur något som jag själv är bekant med diskuteras och inspirerar författare. (Jag har skrivit en artikel om det till mitt fanzine som jag har tjatat om ett tag nu….) Bara för att jag tycker att det är kul har jag köpt och läst två romaner med titeln Dark Matter, en av Garfield Reeves-Stevens och en av Rodman Philbrick. Det vore kul att diskutera dem brevid varandra och jämföra dem — får se om jag tar mig för med det någon gång.
Hur som helst var en sak som slog mig i båda böckerna hur centralt Nobelpriset är som definition på den yttersta framgången för en fysiker. Naturligtvis innehåller också båda böckerna personer som fått priset vid ovanligt unga år, vilket förstås är ett sätt att visa ett det är fråga om ett geni som inte är som vanliga människor. I båda fallen är det också, förmodligen med flit, ganska svårt att begripa vad de egentligen fått priset för.
Nu när jag vistas utomlands har jag blivit mer medveten om vad man ser av Sverige utifrån. Nobelpriset toppar verkligen, åtminstone från mitt perspektiv i den akademiska världen. Sedan kommer IKEA och svenska köttbullar (!), och möjligen Volvo, SAAB och sånt. En kille nämnde att Sverige är supersocialistiskt och att vi nog har gratis kollektivtrafik… Men, som sagt, Nobelpriset är det allra viktigaste med Sverige.
Alla vet vad som menas med att ”åka till Stockholm” — att ta emot priset. Jag minns en gång i Uppsala, när en besökare från USA försökte skämta lite i ett samtal. ”Om vi kan svara på den här frågan kan vi köpa en tågbiljett till Stockholm!” sade han. Tyvärr föll det platt till marken, ingen förstod vad han menade eftersom de flesta åker till Stockholm då och då och somliga pendlar med tåget — vad är det med det då? Utomlands har Stockholm en magisk klang av pompa och ståt och evig berömmelse för skarpa hjärnor, något som vi där hemma inte alltid tänker på.
I samband med att jag förnyar mitt fanzine och gör det mer ambitiöst måste jag uppgradera dess hemvist på nätet också. Hittills har jag haft en webbplats som sett likadan ut sen 1996. Det duger inte om jag vill ha nya läsare som tar det på allvar. Nu planerar jag att flytta hit!
