Jag har jobbat ganska hårt ett par dagar, och försöker koppla av med att skriva en recension av Ashes of Candesce av Karl Schroeder. Han är en författare som jag länge tänkt att jag måste läsa något av, och nu när jag väl har kommit igång med Virga-böckerna får jag blodad tand.

I samband med det här har jag läst lite grejer av och om Karl Schroeder på internet. Bland dem två som han nyligen har skrivit och som tematiskt hör ihop. Det handlar om positiva bilder av framtiden. Jag tycker att det här är ganska tänkvärt.

I ett gästinlägg på Charles Stross blogg diskuterar han lite av vad som är problemet med sf som utspelar sig i en nära framtid. Man tänker ofta på det som en sorts försök att förutsäga framtiden, och sådant har kort bäst före-datum. Fast förutsägelse är inte alltid poängen. Ibland är det snarare fråga om att försöka påverka framtiden i en viss riktning. Sådant tror jag att det finns en del av när man tittar närmare (Stan Robinson, en del saker av Cory Doctorow), men det blir kanske annorlunda om man medvetet tänker på skrivandet på det här sättet.

The fact is that if I’ve learned one thing in two years of studying how we think about the future, it’s that the one thing that’s sorely lacking in the public imagination is positive ideas about where we should be going. We seem to do everything about our future except try to design it.

Ännu mer nyligen skrev han en text på tor.com om trenden att våldet minskar i världen och hur science fiction borde ta hänsyn till det. Han tar avstamp i Steven Pinkers senaste bok, som ni förstår.

These days, if you write an SF story set thirty years in the future without either having a technological singularity in it, or having an explanation as to why one hasn’t happened, then some fan is going to call you on it. After learning about the scope and robustness of the historical trend towards peacefulness (and once again, Pinker’s not the only author of this idea) I’m not going to buy into any SF story about a future where societal violence or war are even holding steady at our level, without the author at least coming up with some mechanism stronger than ideology, religion, economics, resource crashes and poverty, or a proliferation of arms to explain why.

Samtidigt har jag fått se ett par exempel på böcker som handlar om hur hemskt förfärlig ungdomskulturen är och hur allting håller på att gå åt pepparn. Minns ni Allan Rubin? Sådana olyckskorpar fyller säkert en funktion de också, men det är nog inte nyttigt för ens allmänna sinnesro att höra för mycket på dem. Särskilt när de har fel.

About these ads