You are currently browsing the monthly archive for februari 2012.

Det är lite sent, men jag har inte glömt mitt fasteprojekt. Här kommer mitt söndagsinlägg för den här veckan.

All religion är inte likadan. Även inom det som kallas kristendom är skillnaderna väldigt stora. Vem har rätt, vem har fel?

Det är alltid vanskligt att ge sig in på frågor om religioners (eller religionsriktningars) sanningsanspråk. Man menar lite olika saker med ”sanning” i olika sammanhang, och det är ofta svårt att komma fram till något jag tycker är meningsfullt över huvud taget. Vad som är den rätta läran eller inte tänker jag inte gå in på här. (Lägg också märke till att jag nu inte pratar om sådana saker som Guds existens eller mirakler eller något annat sådant.)

Jag är ändå övertygad om att det borde gå att avgöra åtminstone vissa frågor empiriskt. Det här är ännu inte en helt färdig tanke, och det finns uppenbara svårigheter. Jag är ändå säker på att det måste finnas något att hämta genom att fundera i de här banorna och sedan hämta rätt data. Man kan titta på vad religionen har för roll i folks liv, och vilka konsekvensern de har. Lite i linje med det Jesus säger i Matteusevangeliet:

Läs mer, om du har lust.

Här är min senaste recension. Det här var en bok som fick vänta rätt länge på min läshög. Jag har fått höga förväntningar på författaren, Mary Robinette Kowal, men jag var lite skeptisk till själva idén. Jane Austen-pastisch? Med magi? Fast jag tyckte nog att hon kom undan med det. Det var inte direkt någon tegelsten heller, berättelsen sträcks inte ut över fler sidor än den håller för. Sånt tycker jag är sympatiskt.

Jag brukar ju säga att kärlek är något man gör, mer än det är en känsla.

På liknande sätt skulle jag vilja hävda att religion är något man gör, snarare än en åsikt. Det är inte helt analogt, men det följer samma tankebana. Jag är en ganska praktiskt inriktad person. Jag gillar teori och funderingar, men jag är avvaktande mot de tankebyggen som inte ser ut att ha solid förankring i praktisk tillämpning. Där är jag väldigt konsekvent (ingen ”compartmentalization” i detta avseende i alla fall!).

Det är därför jag brukar hävda att tro (vad man nu lägger i det ordet, men det tar vi en annan gång) så gott som alltid är en konsekvens av religionsutövning, snarare än en orsak till den. Teologi och dogmer och så vidare kommer efter det, och har i mina ögon ofta något av efterrationalisering över sig.

Så här är det. Jag står upp. Eller sätter mig ner. Lyfter händerna. Gör korstecken. Knäpper händerna. Håller händerna öppna framför mig. Knäfaller.

Fortsätt läsa, om du har lust.

Jag såg på Tor.com att A Wrinkle in Time precis har fyllt 50 år. (De har ett utdrag från början av boken, om man vill provläsa.) Jag tar det som förevändning att läsa om den. Faktum är att jag tänker läsa den för barnen. Jag älskar att läsa högt, och den här boken har jag ju köpt på svenska för att kunna ha som godnattläsning. Nu hamnar den faktiskt i barnens hylla, att läsas efter Ture Sventon.

Den här boken verkar väldigt folkkär i engelsktalande länder. Åtminstone i USA och Kanada. Här har den ju inte fått samma genomslag. Jag var själv alldeles för gammal när jag läste den för att få den där speciella relationen till den här boken. Kanske blir jag inte helt övertygad av argumenten för varför den ska läsas högt, men jag tror nog att den är perfekt att införa för den yngre generationen i vår familj.

Och så får man kanske tillfälle att prata om vad en tesserakt är, och det kan ju aldrig vara fel!

Det där med att jobba heltid (jag gör praktik på Vetenskapsradion) knuffar ner bloggandet mycket långt ner på prioritetslistorna för mig. Därför har jag liksom försummat att nämna det där med Kontrast, science fiction-kongressen vi ordnar här i Uppsala i oktober. Jag är också insyltad i planeringen. Hur skulle jag kunna hålla mig borta? Kongressen har i alla fall en ny, fin webbplats. Dessutom har vi en uppmaning att betala medlemsavgiften i god tid. Det är nämligen så vi får in pengar att göra en bättre kongress för. Det folk betalar i dörren kan vi ju inte planera med på samma sätt. (Dessutom kan jag tillägga att det är gratis om man är under 26 ifall man anmäler sig i förväg.)

Johan lottar ut ett bokpaket bland dem som betalar medlemsavgift innan tisdag.

semlor

Semlor, bakade i den konstiga ugnen vi hade i Kanada. Jag vände bullarna uppochner efter halva tiden för att de skulle bli genomgräddade, därför är de platta och bruna ovanpå.

Jag brukar skriva något om semlor, så gott som varje år. Många brukar ju hävda att man ska vänta med semlorna till fettisdagen, men sedan äter de semlor ända till påsk — något som för mig är lite bakvänt. Fastan är ju då man ska avstå från saker som semlor. Någon påpekade en gång att det nog är ett missförstånd i botten: man blandar ihop fastlagen, alltså tiden före fastan, med fastan själv. Fastlagsbullar, som en gång var något man åt före fastan, blev fastebullar istället.

Hur som helst är det snart fettistag, och jag tänkte berätta hur jag tycker att goda semlor ska vara. Jag har skaffat en mandelkvarn, så nu kan jag göra semlor med egen mandelmassa precis som jag vill ha dem!

Först bakar jag släta vetebullar, inte för stora. Det är roligare att äta två små än en jättestor. Det gör inget om bullarna stått någon dag och blivit lite torra, för fyllningen gör ju att de blir saftiga igen.

Jag skär av toppen på bullen och gröper ut ganska mycket av inkråmet. Det ska bli en ordentlig grop. Inkråmet smulas i en bunke, och blandas med ungefär dubbla volymen riven mandel. Nyriven mandel är rätt fluffigt, det krymper när man blandar. Sedan rör jag ut det med mjölk, lite i taget. Det ska bli ganska löst. Sedan sötar jag med florsocker (strösocker krasar, det blir finare med florsocker). Jag gillar när det inte blir alltför sötsliskigt, men det kan man ju ta efter smak. Den färdiga fyllningen pytsar jag tillbaka i håligheterna i bullarna och klickar grädde över. Locket brukar jag trycka lite på, så att grädden pöser ut på sidorna. Sedan siktar jag florsocker över. (De brukar bli snyggare än de på bilden ovan.)

Jag sitter med en magsjuk tvååring i famnen. Han sover. Jag tittar på den fantastiska tjocka rimfrosten i träden utanför, och så tittar jag på Clarkesworld Magazine och funderar på att läsa om Silently and Very Fast av Cat Valente.

Det är en berättelse om en AI, som växer och utvecklas och blir något mer. Jag brukar inte vara så förtjust i berättelser som utspelar sig till väldigt stor del i flytande föränderliga virtuella världar och bland personer som lever med väldigt svag koppling till den fysiska verkligheten. Jag tycker att det är svårt att relatera till, och blir otålig och längtar efter något som angår mig lite mer.

Fast den här var annorlunda, eftersom det är Valente som har skrivit den. Tjusigt formulerad, och hon använder rikligt med bilder från sagor och myter. Jag tänker att den är väldigt otypisk science fiction, för här är det verkligen inte allt som är raka beskrivningar av vad som händer och vad saker är. Istället är de mer direkta skildringarna insprängda i berättelser som talar om vad saker betyder.

But at last, one particular wizard from a remote region of the earth solved the great problem, and humanity grew great with child. In its joy and triumph, a great celebration was called, and humanity invited all the Fairies of its better nature to come and bless the child with goodness and wisdom. The Fairy of Self-Programming and the Fairy of Do-No-Harm, the Fairy of Tractability and the Fairy of Creative Logic, the Fairy of Elegant Code and the Fairy of Self-Awareness. All of these and more came to bless the child of humanity, and they did so—but one Fairy had been forgotten, or perhaps deliberately snubbed, and this was the Fairy of Otherness.

Jag är ganska förtjust i det här, jag gillar det sättet att berätta. Det känns också som ett lite nytt och uppdaterat sätt att hantera det där med artificiell intelligens, kropp och känslor. Det har ofta blivit lite mycket trampande i gamla spår, och jag har ibland klagat över den där gamla dualistiska tendensen att koppla isär medvetande och kropp på ett sätt som jag inte tycker stämmer med min erfarenhet.

Fältet AI-forskning är väl inte precis det jag har väldigt bra koll på, men tydligen är ”embodiment” ett etablerat begrepp numera. Det betyder tydligen något i still med att intelligens behöver en kropp. Jag lärde mig det när jag läste om den här forskningsartikeln och hur man utvidgar det här med embodiment till att ta med omvärlden också.

Fast att det där med att känslor också är en del av intelligensen har jag snappat upp från psykologin.

Valente visar den växande intelligensens brottning med både kropp och känslor.

The belly is changing. The body throws up. The body is ravenous.

Neva says this is not really like feeling. I say it is how a child learns to feel. To hardwire sensation to information and reinforce the connection over repeated exposures until it seems reliable.

Det är, typ, jättefint. Och poetiskt och så. Och samtidigt alldeles äkta science fiction.

Jag höll så när på att glömma länkarna till själva berättelsen:
Del 1
Del 2
Del 3

Apropå Catherynne Valente har jag nu lyckats anmäla mig ordentligt till Åcon. Det blir en mysig kongress (högst 100 medlemmar) i Mariehamn, och det är ju Cat Valente som är hedersgäst.

Det finns en liten men distinkt grupp av bokälskare som ständigt lider (eller är på vippen att lida) av att inte hinna läsa så många böcker som man vill. Jag, till exempel, skriver långa listor på böcker jag vill läsa. Och bygger högar med böcker jag tänker läsa nu genast. Och köper böcker i högre takt än jag läser dem (fast det har jag faktiskt lyckats undvika ganska länge nu, genom medveten ansträngning). Så fort jag stannar upp och lägger märke till att jag inte alls läser lika fort som jag kommer på nya saker jag vill läsa börjar jag känna mig lite stressad. Inte bra. Det blir liksom inte lika kul att läsa när det börjar kännas som en prestation att beta av.

Man kan angripa det här problemet från två olika håll. Är man riktigt djärv försöker man med båda på samma gång.

Det mest uppenbara medlet är kanske att försöka att faktiskt läsa mer. Jag har pratat en del med folk som verkar läsa väldigt mycket, för att försöka förstå hur de gör. Somliga verkar faktiskt ha rätt hög läshastighet, men alla är jag har talat med är överens om att det som spelar roll är att ta sig tid att läsa. Avsätta lästid, i tillräcklig mängd. Pendling med tåg verkar vara ganska bra, eller buss om man inte har för lätt att må illa (själv kan jag läsa på tåg men inte mer än tio minuter i stöten på bussar).

Jag har inte lyckats avsätta särskilt mycket lästid på sistone. Det är så mycket som ska donas med jämt, jag är en rastlös natur och har dessutom två barn. Och blir på dåligt humör när det står disk i köket på morgonen (vilket ändå är minst varannan dag). Den stund jag ändå ägnar åt läsning är tiden efter godnattsagan, men innan barnen har somnat Det gör jag oavsett om det är jag som nattar eller inte. Jag är hemma på kvällen typ 5-6 dagar i veckan, så då blir det i alla fall lite läst.

Ljudböcker konsumerar jag när jag är på väg till fots till och från olika platser. Det blir lite olika mycket beroende på vad jag har för mig, och hur mycket tystnad och plats för egna tankar jag behöver.

Man kan också försöka strunta i det där med att läsa mer, och i stället fokusera på att läsa de bästa böckerna och njuta av dem. Ett tips jag fått från minst två personer är att låta bli att läsa bokbloggar och följa med i bokutgivningen och prisnomineringar och sådant. Om man inte hela tiden får nya boktips är det mycket lättare att förlika sig med en maklig lästakt.

Det är väl ett bra råd, men jag tycker att det är alldeles för roligt att tänka på böcker för att riktigt överväga att stanna borta från allt bokpratande.

Däremot tror jag på att göra mig medveten om att det knappast spelar någon roll hur fort jag läser, det kommer ändå alltid att finnas mer jag vill läsa. Jag går och kikar i mina bokhyllor och påminner mig själv om detta då och då, och lyckas rätt ofta övertyga mig själv om att det viktigaste är att läsa bra, inte att läsa mycket.

Fast sen bygger jag en hög igen, och känner adrenalinet rinna till när jag inser hur lång tid det kommer att ta att beta av alla dessa böcker, och hur många böcker jag då kommer att bli tvungen att skjuta upp att läsa … Det är inte lätt att vara konstant förnuftig.

Hur gör du, med din lässtress?

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 488 andra följare