En sån där grej som alltid väcker lite extra intresse hos mig är när en berättelse innehåller scener i Antarktis. Det är väl det där personliga kvalitetsbegreppet Johan pratade om — det blir bättre (eller i alla fall intressantare) när man tar med världens sydligaste ände.

Jag både gillade och ogillade hur Lev Grossman skildrade Antarktis i The Magicians. Ni som inte har läst den behöver inte bekymra er om detaljerna. Men läs för all del boken, den är riktigt bra. Det jag gillade mest var beskrivningen av känslan av hur resten av världen blir overklig, nästan irrelevant. Det jag gillade minst var hur författaren liksom bortser från att Antarktis är verkligt, och försummar att ta hänsyn till hur det faktiskt är. Det känns som att det rimmar illa med hans övriga inställning till kunskap, de magistudenter han skriver om är ju nästan orimligt pålästa och måna om att veta saker.

När studenterna flyger iväg för sin termin på Brakebills South verkar de följa jordens magnetfält. Fältlinjen, som ter sig som ett järnvägsspår för deras sinnen, viker av nedåt och leder dem till sitt college. Jag tycker att Lev Grossman fuskar lite där, eftersom han struntar i att lägga Brakebills South i närheten av vare sig den geomagnetiska sydpolen eller den magnetiska sydpolen (vet du inte skillnaden kan du läsa här). De flyger via Chile, Ellsworth Land och Marie Byrd Land, och landar ungefär 500 miles från själva polen. Magnetiska polen är på andra sidan polen, och ganska långt bort. Det är säkert magiska fältlinjer snarare än magnetiska, men det är ett mindre snyggt sätt att hantera det. Tycker jag.

Quentins grupp befinner sig där ungefär februari-april (givet att det tar en månad att komma dit, det är lite oklart för mig). Det betyder att det är “kväll” på sydpolen. Solen går ner i slutet av mars, vid det som hos oss är vårdagjämningen. På polen har man bara en dag och natt per år, men ju längre från polen man kommer desto mer kommer man att se solen stiga och sjunka också under dygnet. Jag tycker att det är synd att Lev Grossman försummar chansen att beskriva det här. Särskilt när Quentin gör det där ickeobligatoriska examensprovet och ger sig av mot polen:

When the sun rose he lost sight of the other student again.

Inga särskilda kommentarer om att solen inte kommer upp ordentligt eller någonting. Det tycker jag är en riktig miss. Man kunde ha låtit Quentin se vackra sydsken också.

Sedan kommer han fram, och där finns … ingenting. Ingenting! Nog för att man kan göra magiska platser osynliga för mugglare, men vad är poängen med att göra Scott-Amundsen-stationen osynlig för magistudenter? Det är ju faktiskt bara konstigt.

Jag ville avfärda Lev Grossman som lat. Varför låta saker hända på Antarktis om man inte bryr sig om Antarktis självt?

Sådana detaljer kan sänka eller höja en bok. I det här fallet gjorde de mig tillfälligt betydligt mindre intresserad av Lev Grossmans fantasiskapelser. Som väl var fanns det tillräckligt som var bra i resten av boken för att försona mig med den.