You are currently browsing the monthly archive for oktober 2011.

Jag blir alltid lite förtjust när jag hittar sf-referenser i sammanhang som inte verkar ha med sf att göra. Torkel Klingberg tar The Diamond Age av Neal Stephenson som exempel på hur framtidens lärande kan te sig, i sin bok Den lärande hjärnan. Jag blir påmind om att jag fortfarande inte har läst The Diamond Age. Första gången jag blev rekommenderad att läsa den var 1996, när jag upptäckt att jag hade en kursare som var intresserad av science fiction, strax innan jag var på min första kongress och kom i kontakt med sf-fandom. (Nostalgiattack!) Sedan har jag många gånger tänkt på den, men jag har aldrig skaffat mig den.

Den lärande hjärnan var för övrigt väldigt intressant. Många saker känner jag igen, eftersom jag läst Torkel Klingbergs förra bok och en massa artiklar och böcker om barns hjärnor. En del var nytt för mig, som det där med hur olika delar av hjärnan behövs för att lösa matteproblem, och hur man hanterar tal geometriskt längs en sorts tallinjal i huvudet. En del behöver man påminnas om, som det där med betydelsen av konditionsträning för att tänka bättre, hur repetition funkar, och det där med hur stress och ”stereotypa hot” påverkar prestation.

Jag kan nog instämma i uttalandet att det här är en viktig bok för föräldrar och alla som jobbar i skolan eller har med uppväxande människor att göra. Den är läsvärd också för folk som bara är intresserade av hjärnan och hur man själv funkar. Någon enstaka gång tycker jag att Torkel Klingberg använder lite onödigt krångliga ord eller formuleringar, men i stort sett är det inte någon tung bok att komma igenom.

Jag förbereder en liten utställning (till sf- och fantasydagen den 5 november) med nedslag i sf-historien. Några saker jag hittat när jag jobbat med detta:

Jag har också anmält mig till brevlajv och till NaNoWriMo. Jag har ganska vaga planer för romanskrivandet, min tanke är mest att se vad som händer om jag försöker lägga undan självkritiken ett tag och bara skriva väldigt mycket text.

Amning väcker väldigt starka känslor. Går amningen dåligt känner mamman press av för mycket pepp, går amningen bra känner mamman att omgivningen vill att det ska ske i skymundan och inte för mycket eller länge. Kanske kan man lättare förstå tongångarna i debatten om man också minns att vi människor faktiskt är däggdjur.

Många nyblivna föräldrar blir nog överrumplade av sina känslor. Jag pratar inte om förlossningsdepressioner (som är vanliga nog), utan om de alldeles vanliga känslorna. Dels handlar det om en stor omställning i livet, med en liten varelse som är totalt beroende av en och som har väldig tydliga behov. Det gör aspekter av livet synliga som man kanske inte tänkt så mycket på innan: livets ömtålighet, kroppens funktioner, hur små och subtila signaler som är grunden för mänskligt samspel. Dessutom ska man plötsligt ändra sin livsstil, vilket kan påverka hur man ser på sig själv och ge en liten identitetskris. Vem är jag som mamma eller pappa?

Samtidigt har man massor av hormoner i omlopp. De underlättar på vissa sätt, men gör en också mycket känsligare än man brukar vara. Det kan vara svårt att parera för det här, man kanske upplever andras kommentarer eller åsikter som svårare att handskas med än man brukar. Jag har känt det själv, och jag har sett det hos andra.

Det kan vara svårt att bedöma vad hormoner har för effekt egentligen, när de kommer i sådana enorma mängder. Ett exempel: jag födde mitt andra barn helt utan bedövning, eftersom jag helt enkelt inte hann få någon lustgas (eller något annat för den delen). Jag var yr, helt snurrig, fick konstiga nästan hallucinatoriska upplevelser. Den euforiska effekten satt i ganska länge, åtminstone flera timmar efteråt. Sedan hörde jag en tjej beskriva samma känsla, fast hon använde det som argument för att lustgas ger mer än tillfällig effekt. Det var inte gasen, det var din egen kropp som gjorde det! Det trodde hon inte.

Mitt i detta finns amningen. Människan är ett däggdjur, och som alla vet är själva definitionen för däggdjur att man ger di åt ungarna. Naturligtvis finns det starka instinkter kring detta, men det är ändå inte något som man automatiskt kan, som man skulle kunna tro. Instinkten räcker inte hela vägen, man måste lära sig det och rätt stöd och information är jätteviktigt. Amning är besvärligt i början för nästan alla, och för somliga kan det vara ett rent elände.

Det är klart att man måste ha respekt för dem som ger upp, som helt enkelt inte fixar det. Det är väldigt bra att man numera kan klara sig bra utan. Tyvärr tror jag att man underskattar den psykologiska effekten. Många som misslyckas med sin amning har väldigt starka känslor kring det. När man känner att man inte klarat det är det lätt att ge skulden åt någon ”amningsmaffia” som sägs pressa mammor att amma. Samtidigt känner många mammor lika mycket fast de inte haft någon amningspepp omkring sig alls, utan bara fått rådet att lägga ner det och inte tänka så noga på saken.

Ofta pratar man om amning som om det bara vore ett val: amma eller ge ersättning (eller både och). Det nämns också som en hälsofråga, men det verkar alltid som om det gör väldigt liten skillnad nu när det finns så bra modersmjölksersättning. Ibland pratar man om jämställdhet, om att pappan kan känna sig utanför eller att mamman blir uppbunden till exempel. Mer sällan diskuterar man de praktiska aspekterna. Ännu mer sällan nämner de där djupare känslorna och instinkterna, och vad man kan och bör ta för hänsyn till dem.

Just det där med att man blir så känslig spelar ju också in när det till exempel handlar om att amma offentligt. Jag känner mig ganska oroad av alla undersökningar som visar att yngre blir allt mindre toleranta mot amning på till exempel parkbänkar och restauranger. Det är sånt som gör det svårt för mammor som inte är så säkra på sig själva. Tror man att folk ska titta snett på en kommer man inte att ge sig ut med barnet, och då kommer man att bli isolerad (och självklart känna sig bunden av amningen), eller också försöker man att ge flaska när man är ute (vilket inte heller är så lätt som man skulle kunna tro — jag vet, min äldsta vägrade suga på flasknappar), eller inte amma alls.

Det är så väldigt synd. Jag undrar hur man ställer frågorna i de där undersökningarna? Vet de där ungdomarna som inte vill se amning att man faktiskt inte behöver visa tuttarna när man ammar? Att de flesta gör det extremt diskret? Att de kanske har sett ammande mammor utan att lägga märke till det?

Mina egna erfarenheter av amning har varit mest positiva. Det finns många praktiska fördelar, som att man när (om) amningen kommit igång ordentlig och man kan det hela faktiskt är väldigt fri som mamma när när man har färdig, hygienisk och lättillgänglig mat med sig överallt. Amningshormonerna sägs också påverka mammans sömnmönster, så att man inte påverkas lika illa av att väckas många gånger på en natt. Jag vet inte riktigt hur det är med det, men jag är rätt säker på att det i alla fall händer en massa saker i kroppen som är svåra att bedöma och överblicka inifrån under den intensiva spädbarnstiden. Amning kan vara jobbigt, men det är lugnande också.

När man talar om att amningen kan bli nästan som en symbios mellan mamma och barn (som i DN-artikeln idag, som inte verkar finnas online ännu) undrar jag om det egentligen är något dåligt. Man får minnas att människobarn föds väldigt omogna, och behöver mycket kroppskontakt i början. ”Nio månader i magen och nio månader i famnen” är en tumregel jag har hört någonstans. För min del tycker jag att det inte gör något om föräldrarna har lite olika roll i början av bebisens liv. Det finns ju många saker pappan kan göra också, för att ta del i barnets liv från början, och sedan fasa in sig i det utrymme som blir till när amningen minskar. Då tror jag faktiskt att en viktigare sak för jämställdheten på sikt är att pappan tar del i det praktiska kring kläder och utrustning till barnet. Barndomen är trots allt mycket mer än det första året, och bland familjer i min omgivning är det just det där med vinterstövlar och extrakläderna i lådan på dagis som är det stora ojämställdhetsmomentet.

Det här med amning rör upp så starka känslor att man nog har svårt att förstå det om man inte haft någon bebis på nära håll. Även om vi lever i en ganska artificiell tillvaro är vi faktiskt däggdjur, det kan vara värt att minnas i sammanhanget.

Efter alldeles för lång tid lyckades jag äntligen få iväg min recension av Deathless av Catherynne M. Valente till English Bookshops webbplats. Det vore väldigt kul att få några reaktioner på den här recensionen, för den blev lite annorlunda. Någon jag känner pratade om associationer åt John Clute-hållet, vilket säkert var menat som smicker men gjorde mig lite orolig för att det ska vara svårbegripligt. (Och för övrigt har jag inte några aspirationer på att vara djupare än att berätta om mina reaktioner på böcker jag läser.)

Men det leder mig också till frågan: läser någon recensioner? Jag undrar ibland. Jag gör det, visserligen, men inte så ofta eller så noga som man skulle kunna tro. Hur är det med dig?

Efter den där diskussionen för ett tag sedan var jag tvungen att inse att jag i grund och botten inte vet något djupare om paranormal romance än hur omslagen ofta ser ut, och att jag har en kanske orättvis association till Harlekin. Jag inbillar mig att paranormal romance är tämligen klichéfylld urban fantasy med småporriga inslag (”tantsnusk” kallas det ibland, med ett väldigt nedlåtande uttryck som jag tycker osar sexualskräck). Min romansfobi brottades lite med min nyfikenhet, och sedan kom min föresats att läsa saker jag inte brukar och blandade sig i leken. Till slut bestämde jag mig för att jag faktiskt ska utforska paranormal romance litegrann, om inte annat för att faktiskt veta vad jag pratar om. Eftersom det känns övermäktigt att läsa flera romaner av en genre jag misstänker att jag inte alls kommer att gilla slog jag till på The Mammoth Book of Paranormal Romance, en antologi med ett par namn jag faktiskt känner igen även om jag inte läst något av dem (Kelley Armstrong, Carrie Vaughn).

Jag tänker mig att en sådan antologi kan ge mig lite känsla för motiven och stilen, vad som finns i genren och vad läsare kanske förväntar sig av den. Det är ett projekt intressant nog att blogga om. Jag tänker gå igenom novellerna och mina reaktioner på dem här allteftersom jag läser dem. (Det kan ta rätt lång tid, för jag tänker inte läsa boken i ett sträck.)

Av pliktkänsla sätter jag här ut en SPOILERVARNING för jag tänker inte undvika att tala om hur berättelserna slutar.

”The Temptation of Robin Green” av Carrie Vaughn
Lustigt att vampyren numera kan ha funktionen av trygg fadersfigur, i princip. I den här novellen blir Robin Green, som sköter om mer eller mindre övernaturliga varelser på en hemlig militär forskningsbas, förförd av en selkie och tröstad av en vampyr som låter henne gråta ut mot hans axel. En selkie är en varelse ur folktron jag inte kände till sedan tidigare, det var ju lite intressant. Jag gillade också poängen i att Robin blev så utnyttjad, och var medveten om det — det gör ju att selkien behåller sin mystik och lite skräckeffekt också. Rätt bra berättelse, men jag var inte så jätteimponerad. Berättarstilen kändes som ordinär flickbok, fast med sex.

”Succubus Seduction” av Cheyenne McCray
Den här lever nästan upp till titeln. En succubus misslyckas med sitt uppdrag, att förföra en viss man, och blir förvisad till jorden och en mänsklig kropp. Nu ska hon lära sig leva i den, och även om hon är överjordisk vacker (urk, jag får allergiska utslag) är hon fruktansvärt klumpig. Dessutom känner hon sig inte redo att ha sex i den här kroppen, som fysiskt är oskuld, tänka sig (nu sätter kräkreflexen in). Därför får ju den fantastiskt snygga killen hon hamnar hos chansen att få henne som om det vore första gången (madonna och hora i ett, det är ju otroligt). Så vår före detta sexdemon tar på sig ett förkläde och lagar mat tills mannen kommer hem, och blir så nöjd när han faktiskt äter och verkar gilla det att hon duschar tillsammans med honom och sen går det som det går.

Allvarligt. Jag vet inte om jag är mest generad eller mest arg. Den här novellen lever upp till mina värsta farhågor om paranormal romance, med den extra kryddan av mossiga könsroller. Det där med matlagningen … är tragikomiskt.

”Paranormal Romance Blues” av Kelley Armstrong
Detta var en ovanligt icke-fantastisk berättelse, på så vis att allt känns väldigt vardagligt även om det borde vara udda. Två halvdemontjejer, som knappt är övernaturliga över huvud taget, letar efter en vampyrbar. De har träffats i en stödgrupp för halvdemoner som tycker synd om sig själva. De hittar en vampyr som dödar folk, men det känns aldrig särskilt spännande eftersom jag förväntar mig det. Det som möjligtvis känns milt intressant är att huvudpersonen verkligen inte vill ha någon paranormal romans, utan hellre en normal människa.

Detta var alltså mina första intryck av paranormal romance. Vissa fördomar har bekräftats, och jag misstänker att jag även efter att ha läst hela den här antologin inte kommer att fatta grejen med att göra romansen till huvudsaken — men vi får väl se. Av de här tre berättelserna var den första intressantast, och jag tänker att det säkert inte är någon slump att den lagts först. Genrekonventioner och klyschor har jag smakat på lite, och jag tänker att jag ska försöka fatta vad det är som är så sexigt med övernaturliga varelser. Demoner är grejen, det fattar jag, men de får gärna hanteras med mer fingertoppskänsla om jag inte ska bli dödligt trött på dem rätt fort. Det är gott om övertydligt vackra kroppar, men det är ju knappast originellt för den här genren. Däremot är det alltid tröttsamt.

Det här är en text jag skrev på min utbildning i journalistik. Inte så värst journalistisk i stilen, men vi skulle öva på miljöbeskrivningar och uppmanades att ta ut svängarna. Blev rätt bra, men jag vet inte om det passar att publiceras någon annanstans än här.

Det är inte många steg alls. Skorna nöter asfalt mellan sjuvåningars betongkolosser, svänger på en liten gångväg mellan två skolgårdar och en idrottsplan, och plötsligt öppnar sig landskapet. Hågadalen ligger uppkrupen mot Uppsalas växande bebyggelse som en anakronism, en påminnelse om något annat och halvt bortglömt. Här i en hage går lurviga kor med långa horn — skotsk höglandsboskap — och en aspdunge prasslar och själver i grönt och guld. På avstånd hörs ljudet av en traktor och ett tunt moln av damm yr upp från åkern bortom de toviga slånsnåren. Himlen ter sig lite högre här. Storstadsmänniskan andas ut.

Många rör sig i omgivningarna. Någon promenerar med en liten hund, en och annan joggare passerar förbi, en pappa med ett litet barn stannar på Kung Björns bro och kikar ner på Hågaåns grumliga bruna vatten. Vid stigarna ser man inte sällan cyklar parkerade mitt i grönskan, där ägaren försvunnit bland träden för att leta svamp eller av någon annan anledning utforska oländig terräng.
Folk sneglar lite förläget på varandra när de möts på de smala stigarna, osäkra på om de är i staden eller på landet. Ska man hälsa?

*

Från Läbybron nära Enköpingsvägen vindlar sig Hågaån fram genom naturreservatet Hågadalen-Nåsten. Ån rinner västerut ett par kilometer mot Ekebydalen nedanför Flogsta, gör en tvär sväng söderut och flyter genom åkrar och hagar ner till Lurbo. Här slutar reservatet, men ån känner inte sådana gränser och fortsätter ett stycke till, ut i Vårdsätraviken.

På den västra sidan av den smala dalgången höjer sig skogen med skiftningar i gult, rött och barrgrönt. Där finns områden som lämnas att sköta sig helt själva men i övrigt är det brukad mark som skyddas. Människor bor här, och det finns små byar insprängda i reservatet.

I dalen betar om sommaren hundra tackor och deras lamm, samt ett tjugotal nötkreatur utöver de skotska. Man möter ryttare ibland, på någon av de ungefär 40 hästar som hålls på gårdarna här.
Området brukas på andra vis också. Precis utanför naturreservatets kant ligger en scoutstuga, en hage där man tränar hundar, en orienteringsklubbs gård. Det är en ständig vallfart.

*

Det doftar solvarm väg och multnande växter, med en svag underton av gödsel. Sommaren släpper inte taget, men det är en torr och blek sommar som dröjer sig kvar. Den som tittar kan fortfarande hitta en klöver, en baldersbrå, en johannesört som blommar bland sina vissna likar. En ensam bortkommen citronfjäril. I soligt söderläge sticker det upp små påminnelser om försommaren som var: midsommarblomster, blåklocka, smultron. I stubbåkern gömmer sig mängder av små oansenliga styvmorsvioler.

I sluttningen upp mot Hågahögen sitter två gråhåriga par på några av de oregelbundna stenblocken och fikar.

*

Över dalen höjer sig högen, även kallad Kung Björns hög. Det är oklart om det funnits någon kung Björn här, och om han levat var gravhögen gammal redan då. I 3000 år har den legat här medan sjön drog sig tillbaka udden den låg på blev en kulle vid en å. Området är översållat av fornfynd.

Om detta bekymrar sig inte de betande fåren, och inte heller de små barnen som leker bergsbestigare. En del av de vandrare tar sig upp för att se på utsikten kanske begrundar tidens gång och sin egen lilla bråkdel av den tid folk har levat här, byggt, odlat och verkat.

Fast just nu får man inte klättra på högen, som ligger avstängd för bete och besökare innanför ett staket. Ytan har reparerats med ny brun jord och växtligheten ska ges möjlighet att rota sig och förankra den. Det gick stigar uppför sidorna som djupa fåror, slitage och erosion från alltför många fötter, tassar och klövar.

Vi människor och våra husdjur hör oupplösligt ihop med landskapet. Vi formar marken, och den formar oss. Det finns troligen delar av Uppland som aldrig varit skogbevuxna. När landet höjt sig ur vattnet har de sanka strandängarna genast betats, och när de blivit torrare har de odlats, kanske i tusentals år. Betesmark och ängar bildar biotoper där många växter, insekter och fåglar trivs.

*

Stigarna går kors och tvärs genom dalen, många av dem genom hagar där det går djur. Grindarna är konstruerade för att inte kunna stå öppna utan falla igen bakom vandraren, och de öppnas inåt så att inte djuren kan knuffa upp dem. Flugor lyfter från fårlortarna på stigen och flyr, men fåren tuggar oberört vidare och ignorerar förbipasserande människor.

En spåntäckt stig som fjädrar under stegen följer utkanten av en hage med en ekdunge. Det prasslar till i trädkronorna, och sedan följer en rask följd av små dunsar – några ringduvor flaxar tungt från gren till gren och river ner ett litet regn av ekollon. De sitter stilla en stund, sedan flaxar de igen. Ollonen lägger sig tillrätta tillsammans med musgnagda hasselnötter på det bruna lövgolvet.

*

Uppsala sväller, det knakar i fogarna. Människor väller in, alla vill vara storstadsbor nuförtiden. Vi måste bygga mer för att få plats. Samtidigt är det något betryckande med sten och cement, som leder till längtan efter grönska. Man slåss för fler studentbostäder, och för att bevara Seminarieparken.

Oenigheten frodas om hur man gör en stad att trivas i. Ska vi ha höga hus som tornar upp sig och ändrar vår horisont men med utrymme för naturen att kila sig in emellan? Eller ska vi ha många låga hus med vänlig silhuett och låta dem välla ut över markerna runtomkring?

Från Hågadalen ser man Flogstas höghus sticka upp över trädtopparna i norr. Somliga tycker om att skaka på huvudet åt arkitekten som menade att de skulle ge intryck av vikingaskepp som stävar fram vid horisonten.

De utvalda få som bor inom naturreservatets gränser kan åtminstone vara säkra på att inte få en skyskrapa som granne.

*

Åkrarna kantas av torra skelett av tistlar, ryssgubbe och gråbo, somliga halvannan meter höga. Kardborrar fastnar i strumporna. Flockar av småfåglar lyfter och fladdrar omkring tills de på sitt kaotiska vis enas om en ny plats att slå sig ner på.

Under Norra Norbybron flyter ån bred och sävlig, nästan osynlig under ett fält av gråbrun vass som rasslar i brisen. Här kan man se ett par kilometer åt bägge håll, men fälten bryts upp av träddungar, buskar och åns vindlande fåra. Kulturen i möte med naturen ser ut som en savann i miniatyr.

Utsikten rör vid något i djupet av den stadsbo som här kippar efter andan. Det finns ingen medfödd längtan efter ett förlorat urhem, snarare är det något ännu mer grundläggande. Psykologer har kartlagt vad det är som talar till våra instinkter och gör en plats universellt tilltalande: öppna men varierade landskap med dolda delar att utforska, tydliga referenspunkter att orientera sig efter, vatten, många vägar ut. Man ser möjligheter, man ser skydd, man blir nyfiken och vill upptäcka.
Andra psykologer menar att natur mildrar stress och kan förebygga och lindra depressioner. Vi söker något här, vi som ändå gillar vår rätvinkliga vardagsvärld bland höga byggnader. Kroppen sträcker ut sig, fötterna trivs mot ojämn mark. Vad finns bakom kröken där? En annan del av konsten att vara människa.

Jag råkade hitta den här lilla enkäten genom bokbloggar.nu. Precis lagom för en sån här dag när jag är jättetrött och jätteförkyld och inte orkar skriva färdig recensionen jag började på för två veckor sedan, tänkte jag. Fast… jag får så många invändningar i huvudet, så jag måste nog skriva massor av kommentarer. Framför allt tycker jag inte alltid att jag kan välja ena alternativet.

Det här påminner mig om en sak Matthew Cheney skrev om olika sätt att läsa. Jag har läst detta flera gånger, och hittar nya intressanta saker i det hela tiden. Om hur ens lässtil påverkar vad man gillar att läsa. Om vad man kan lära sig om andra av deras sätt att tolka en text — det kan vara som att få en tillfällig hjärntransplantation, skriver han. Om hur man lätt tror att ens eget sätt att läsa motsvara någon sorts ideal för hur författare borde skriva.

Så det är tankar i samma banor som jag grunnat på förut som dyker upp nu. Först, själva enkäten. Jag försöker fylla i den som det är tänkt, och sparar invändningarna till efteråt.

Hur är du som läsare?

snabb långsam

läser alla ord skummar en del

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan

läser baksidetexter undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning

läser alltid på svenska läser på flera språk

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser

läser varje dag läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande

Ja, vad ska man säga? Det första jag hakar upp mig på är det där att läsa på rekommendation eller välja själv. Klart att jag vill välja själv, men hur väljer man då? Att bara ta slumpmässiga böcker är ju inte att välja. Det som påverkar vad jag väljer är ganska ofta vad jag hört eller läst att andra har tyckt och tänkt om en bok.

Att jag skiter fullständigt i hur boken ser ut är också en sanning med modifikation. Jag gillar snygga böcker. De flesta böcker jag läser är dock inte valda efter utseendet. Jag önskar verkligen att jag inte läste baksidestexter, eftersom de så ofta gör mig irriterad, men det är svårt att låta bli.

Det där med ifall man hör det man läser i huvudet är en intressant fråga. Det gör jag verkligen inte. Men jag saknar en fråga om ifall man ser bilder eller som en film i huvudet. Det gör jag, väldigt mycket. Mer än de flesta, tror jag efter att ha diskuterat det med folk på epostlistor och sf-kongresser.

Matthew Cheney hör boken i huvudet, han uttrycker det så här:

For me, a text is an aural experience first, and the first bits of meaning I get from words and sentences are not visual, even if the word itself has a visual meaning: the phrase the blue room to me is first its related vowel sounds, then a meaning that it’s hard to represent with words, but is basically ”a space of color” (with the room part taking precedence in my mind, the actual color blue nowhere in sight yet), then finally a vague visual image in my mind, sort of like you’d get in one of the first computer games to have graphics, or in a really basic CAD drawing.

Sedan fäller han en väldigt intressant kommentar, nämligen att han tror att han är så mottaglig för film eftersom det ger honom något böcker inte kan ge i form av visuell upplevelse. Själv har jag tvärtom märkt att jag älskar ljudböcker precis för att de bilder jag ser i huvudet blir ännu mer levande än när jag läser på papper. Det är väl två saker som spelar in: att synsinnet inte är upptaget med läsningen utan kan bli mer ledigt för visuell fantasi, och att ljudböcker av nödvändighet går långsammare och min hjärna fyller ut med fler detaljer och mer textur. Däremot är jag inte heller alltid så förtjust i den viktorianska stilen att överlasta texten med information om hur saker ser ut — särskilt detaljbeskrivningar av ansikten ger i mitt huvud bara ett groteskt resultat även om författaren säger att personen är vacker. Jag ser mest när det finns lagom beskrivningar, som lämnar en del åt min egen fantasi.

Slutligen tycker jag nog faktiskt att läsning är både ansträngande och avslappnande, eller att det lika ofta är det ena som det andra. Därför har jag ofta flera böcker på gång samtidigt, eftersom jag kanske inte vill läsa den som är mest ansträngande när jag försöker varva ner för att sova, till exempel.

Och sova skulle jag gärna göra snart. Undrar var jag har min mest avkopplande bok?

Några häftiga lavar och fin mossa.

Att bo in sig i ett nördigt hörn av världen där värderingarna är lite annorlunda, där det som gäller inte är det yttre, det är nog egentligen väldigt hälsosamt. Om ens identitet och självbild inte hänger på att man är snygg och fixad hela tiden, och bakar jättefina cupcakes och surdegsbröd, och har ett fint hus som man konstant håller på och renoverar, och samtidigt är framgångsrik i sin karriär, då borde man kunna slappna av lite mer än en del av de där som verkar så där otroligt uppskruvade.

Så tänker jag, just idag. Ibland är jag väldigt känslig för vad jag tror att omgivningen kanske förväntar sig av mig, och blir tvär och trotsig för att jag inte har lust att anpassa mig till de där onödiga idealen. Andra gånger står jag för mig själv och bara trivs med hur jag har det.

Man påverkas ju väldigt mycket av sin omgivning och intryck man utsätter sig för. Jag tycker att jag läser rätt mycket om sånt nuförtiden, till exempel Blink av Malcolm Gladwell jag skrev om för ett tag sedan, och nu senast När du gör som jag vill av Henrik Fexeus. Det är bra att ha folk omkring mig som är roliga människor jag vill vara med, och som jag vill vara som. Det är bra att läsa och titta på saker som jag blir glad och inspirerad av, eller som får mig att tänka på intressanta saker.

Jag vill inte stänga in mig helt i någon ”skyddad verkstad” som det heter, så jag försöker ju ha koll på min omvärld och möta många olika sorters människor. Det behövs bara en viss balans, så att inte saker som drar ner mig får dominera utrymmet i mina tankar. Själva ordet mentalhygien smakar inte gott i munnen, men jag gillar idén: mental friskvård, så att man undviker att bli väldigt stressad eller nedstämd.

Det finns såklart saker att irritera sig på i fandom också, och situationer som inte är så värst avkopplande (säger hon som stressade halvt ihjäl sig på ett hopplöst kongressarrangemang en gång i tiden. Jag skojar inte, jag kunde inte sova ordentligt på flera veckor och tappade aptiten, och så blev jag jättesjuk efteråt). I det stora hela är det ändå väldigt bra för mig att det finns en plattform av något slag för intressen som mina och ett nätverk med roliga människor.

Pubmöten som det i tisdags till exempel. Det kunde jag ju leva på i någon dag.

Det blev lite sent igår. För andra gången i rad blev upsalafandoms pubmöte fyllt av diskussioner om böcker och om science fiction. (Det händer inte alltid, ibland är det mest så att vi som känt varandra länge pratar om allt möjligt annat.) Jag träffade minst tre personer som var där för första gången, och som verkade trivas. En man var där av en ren händelse, och blev indragen i gänget för att han känner Erik Granström. Han ställde massor av frågor om science fiction, om vad sf har gjort och inte, om skillnader mellan logiska luckor i film och böcker, och om optimism kontra pessimism. Det blev rätt intressant. En annan av Eriks vänner, en arkeologistudent, hade massor av intressanta synpunkter om bland annat Philip K. Dick och om gammal proto-sf.

Jag nämnde The Machine Stops från 1909 (jag tog fel på ett par år, gissade 1905, men det var ju inte långt ifrån) som ett exempel på tidiga idéer som föregrep en del aspekter av internet. Bra berättelse faktiskt, rätt läsvärd fortfarande även om det känns att den har åldrats ett århundrade. Längst ner i Wikipediaartikeln finns länkar till hela berättelsen online och till en inspelning på librivox, så läs den eller lyssna på den om du inte gjort det förr.

Ingen ville prata om nobelpriset i fysik, men jag fick några frågor om konsekvenserna av neutriner som färdas snabbare än ljuset (om de nu gör det, vilket jag inte riktigt tror än). Hoppas att allt jag sade var riktigt, för det blev väldigt teoretiskt ett tag.

Jag fick tillbaka The Empress of Mars av Kage Baker, som jag ska försöka läsa till bokpratet om en vecka. Och så lånade jag ut Who Fears Death av Nnedi Okorafor (nästa månads bok), som jag faktiskt läste redan när den kom ut. Kanske borde friska upp minnet av den lite, men det hinner jag nog.

Det var ett roligt pubmöte, så jag glömde alldeles bort tiden. Idag är jag lite trött.

Baksidan av huset där vi bodde i Kingston, ON. Ser idylliskt ut, men var på flera sätt inte någon idealisk bostad.

Idag såg jag i DN Söndag (hittar inte detta på nätet, så det kanske bara var med i papperstidningen) en liten ruta med arkitekten Camilla Anderssons exjobb, som handlade om att anpassa bostäder för behov som till exempel skilsmässofamiljer har. Det finns en bild på en lägenhet med ett barnrum i mitten och separata lägenheter för mamman och pappan på varsin sida.

Det här påminner mig om tankar jag har haft av och till, på hur vårt boende ofta inte riktigt är anpassat för människans grundläggande behov. Min känsla är att man bor för nära inpå, men ändå för isolerat. Man borde bygga bostäder som främjar känsla av gemenskap och uppmuntrar till att man hälsar på varann (jag menar med båda betoningarna: säga goddag och gå på visit). Själv skulle jag önska att jag kunde bo i någon sorts begränsat kollektiv, där det skulle finnas gemensamma lokaler där man alltid kan möta folk och se människor, och samtidigt gå att stänga dörren om sig.

Särskilt sedan jag fick barn har jag ofta gått och fantiserat om sånt här. Ibland tänker jag på stora flerbostadshus med öppna ljusgårdar inomhus med tvättstugor och gemensamma kök som man liksom går igenom eller förbi att komma till sin lägenhet (det kunde finnas ett litet pentry inne i varje bostad för de tillfällen man bara behöver vara ifred). Ibland tänker jag på att dela en stor villa med en annan barnfamilj.

Saken är att jag är helt övertygad om att kärnfamiljen är en alldeles för liten konstellation för att ta hand om barn. Man behöver fler vuxna omkring sig, och gärna barn i blandade åldrar som kan leka och lära av varann. Många föräldrar, särskilt med små barn, suckar över att inte ha någon egen tid för sig själva. Att träffa sina vänner kan bli lite av ett projekt, man måste liksom göra nånting. Att skaffa barnvakt kan kännas som att man ligger andra till last. Tänk om barnen bara kunde springa ut och in hos varann, även de små, och känna sig trygga. Tänk om vuxna kunde slå sig ner utanför köket och prata, och bara vara i tio minuter. Tänk om man bara kunde öppna dörren och veta att det nästan säkert finns någon där som vet vem man är.

Det finns många andra livssituationer än barnfamiljernas som också skulle bli bättre av att det inte vore så lätt att isolera sig.

Jag tror att det nog finns mycket intressant man skulle kunna med boendemiljön göra för att förbättra trivseln och vardagen. Jag vet inte exakt vad och hur, men jag går och grunnar på det.

Formas tidning miljöforskning har tema hållbar stad i det senaste numret. Där finns artiklar som handlar om hur man bygger städer för att funka bra både socialt, tekniskt och ekologiskt. Intressant. Sånt är väldigt värt att tänka på.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Steampunkfestival

Steampunkfestival

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 366 andra följare