You are currently browsing the monthly archive for maj 2011.

Jag tyckte rätt bra om Zoo City, men det är kanske ingen bok som kommer att framstå tydligt i minnet som en stor upplevelse. Det var lite coolt med hur magin fungerade i den här alternativa nutiden. För något decennium sedan bröt magin fram och blev påtaglig, det blev ett ontologiskt skifte när brottslingar plötsligt började få djur som hänger ihop med dem och samtidigt speciella magiska egenskaper. Det är också trevligt när böcker som utspelar sig på för mig väldigt annorlunda platser är skrivna av någon som är ganska så hemma där. Jag litar mer på det då. (Jag har just fått en thailändsk kompis att läsa The Windup Girl för att se vad han säger om skildringen av Thailand! Ska bli spännande.)

Språket är intressant också. Huvudpersonen, Zinzi December, har en ganska tuff och kantig personlighet och det ger avtryck i hur hon beskriver saker. Det jag tänkte skriva om här var hur en del liknelser i boken slog mig som väldigt bra och andra som ganska misslyckade.

Bra:

She seems delighted to see us, smiling like she’s had a sunbeam shoved down her throat.

En drastisk bild, som verkligen ger en känsla av stelt och väldigt brett leende. Jag tänker på svärdsslukare, och på stepfordfruar. Detta gillar jag.

Mindre bra:

/…/with an elegant half-shoulder shrug that her Stork imitates, like an avian Siamese twin on a one-second time delay.

Storken härmade henne som en siamesisk tvilling med tidsfördröjning? Sorry, funkar inte. Om man säger att någonting är som någonting annat kan man inte blanda ihop kategorierna så här. Visst, de här djuren i boken sitter ihop med sina människor som en sorts metaforiska siamesiska tvillingar. Men det som karakteriserar siamesiska tvillingar är inte hur de imiterar varandra, liksom.

Bra:

Traffic in Joburg is like the democratic process. Every time you think it’s going to get moving and take you somewhere, you hit another jam.

Det här känns som en politisk kommentar om Sydafrika, och ger en del känsla för staden också. Effektivt.

Absolut bottennapp:

The smell of money is too strong now. It bellows like a vuvuzela, drowning out the wisper of doubt.

Det handlar om bedrägerier, som Zinzi sysslar med för att betala av sina knarkskulder, men jag tappar fokus på vad det handlar om när jag stöter på blandade metaforer. Dofter kan inte bröla, inte ens om man jämför det med en vuvuzela. ”Bellows” kan ju också betyda en bälg, men här är det tydligtvis verbet det är fråga om.

Här är min recension av Welcome to Bordertown. Den blev rätt lång…

För övrigt måste jag säga att jag verkligen älskar att stiga in i en bokhandel och råka i samtal om böcker med någon som händelsevis befinner sig där samtidigt. Det hände mig på Uppsala English Bookshop i lördags, och det var väldigt trevligt. Det finns fördelar med att köpa böcker online, men de riktiga boklådorna får inte dö ut. Jag skulle sakna just de här spontana bokmötena nåt oerhört. Och så ser böcker helt annorlunda ut när jag står och vänder på dem än när jag bara stöter på dem online. Jag hittar delvis andra saker.

Jag har blivit nominerad till NoFF — Nordic Fan Fund. Det är en fond som samlar in pengar och skickar en representant från svensk fandom till en sf-kongress i något annat nordiskt land (fonden finns i de andra nordiska länderna men administreras helt oberoende). Jag känner mig väldigt hedrad! Vi är tre på listan: jag, Agnes Ambrosiani och Katja Lindblom. Alla nordiska fans får rösta, och det kostar 20 kronor (pengarna går till själva stipendiet, förstås).

Så här står det på NoFF-webbplatsen:

Den som skickas är någon som är en god representant för svensk fandom. Till skillnad från en del andra liknande stipendier så spelar det ingen roll om man är gammal eller ung, rik eller fattig. Det viktiga är att man är en bra representant som står med båda fötterna i svensk fandom. Om man har råd att åka på egen kassa eller inte spelar ingen som helst roll.

Rösta på mig! Det är inte realistiskt att jag kommer till Finncon i år om jag inte vinner omröstningen. Jag skulle garanterat vara social och lära känna folk, och jag skulle skriva en lång och kanske till och med rolig kongressrapport. Finsk fandom har jag gott intryck av, men jag känner inte några finska fans riktigt. Jag har aldrig varit på någon Finncon, och det verkar väldigt skoj.

Nebula-priset till Connie Willis, står det (tack @Catahya för tipset).

Det är lite intressant att ett sånt pris blir uppmärksammat av vanliga media i Sverige. Helt apropå.

(Det här är ett icke-inlägg i väntan på att jag ska skriva något substantiellt.)

Apropå en kommentar till gårdagens inlägg läste jag rätt nyligen Michio Kakus bok Physics of the Impossible. Det handlar om olika företeelser som verkar omöjliga, och så diskuterar författaren hur avlägset det skulle vara att dessa saker kan bli möjliga, givet naturens lagar (mest fysik). Det var en underhållande bok, men vagt irriterande på minst två sätt.

Dels tyckte jag att förklaringarna av fysiken några gånger var lite subtilt skeva — kanske inte fel egentligen, men lite missvisande eller mystifierande. Och så tog han fel på allmän och särskild relativitetsteori, vilket jag tycker är klantigt (och lite förvirrande).

Det andra jag tänkte på gång på gång var att han tar massor av exempel från science fiction, men inte verkar känna till något som skrivits efter cirka 1982. Hela diskussionen om nanorobotar och om von Neumann-maskiner (till exempel) passerar utan en antydan om att dessa saker skulle vara stapelvara i nutida sf-litteratur — eller att de förekommer i sf över huvud taget. Boken innehåller gott om exempel från sentida sf-film, och från äldre sf-böcker, men är helt omedveten om skriven sf från det senaste kvartsseklet.

Det är rätt typiskt. Det är i skriven sf idéerna finns, men det tar så lång tid för dem att penetrera ut i den allmänna kulturen att det ofta känns som om den existerar i ett parallellt universum.

För ett tag sedan hörde jag talas om kursen Science Goes Fiction: Science Fiction, film och tekniska framtider ur ett historiskt perspektiv 7,5 hp. Den ges på KTH, och jag blev nyfiken. Därför skickade jag ett gäng frågor till Anna Åberg från Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria som undervisar på kursen. Nu har jag fått svaren!

Varifrån kommer inspirationen till den här kursen? Är det ett speciellt intresse? Finns det forskning på KTH om hur science fiction samverkar med synen på teknik och vetenskap?

Anna Åberg: Kursen bygger på en seminarie-serie vi anordnade på avdelningen för teknik-och vetenskapshistoria på KTH hösten 2009, som hette just Science goes fiction. Inspirationen till den kommer till stor del från personliga intressen för både science fiction, film och teknikhistoria hos mig och mina kollegor. Seminarie-serien föddes ur diskussion, och där föddes också idén att omvandla den till en kurs.

För mig personligen kommer intresset dels ur ett tidigt personligt intresse för tecknade serier, fantasy och science fiction å ena sidan, och ett forskningsintresse inom teknikhistoria, film och visualisering å den andra. Jag har tidigare skrivit om hur science fiction-berättelser används för att sprida information om ny forskning, så forskningskommunikation är också viktigt för mig. Allt detta försöker jag samla ihop i kursen.

Vad jag vet pågår det inte någon specifik forskning på KTH som handlar om science fiction och synen på teknik och vetenskap. Det närmaste jag kan komma på är forskning som har funnits på NADA om online-spel och identiteter, om t.ex World of Warcraft. Dock tror jag att det finns flera lärare som använder science fiction i sin undervisning.

Jag fick ett kursmemo där jag kan se vilka verk som diskuteras på kursen. Vill du ge några exempel på verk du tycker är extra intressanta i det här sammanhanget?

Anna Åberg: När jag valde vilka filmer som skulle visas på kursen försökte jag båda att hitta filmer som har varit viktiga inom genren, filmer producerade över hela 1900-talet, och filmer från olika delar av världen. Det är inte en helt lätt uppgift. Dock tycker jag att de filmer som är mest intressanta är de som studenterna kanske inte känner till så väl. Till exempel visar jag en film från Sovjetunionen som heter Planeta Bur’ (1962) som jag inte tror att så många kände till. Den handlar om en resa till Venus och innehåller ganska mycket existentiella diskussioner. De gamla 50-talsfilmerna som Invasion of the Body Snatchers (1956) är också intressanta för att de visar på vilka rädslor som fanns i samhället vid den tiden. Annars är personliga favoriter Ghost in the Shell och Blade Runner. Jag försöker också att visa snuttar ur filmer under föreläsningarna, och där försöker jag också visa film som har annorlunda bildspråk än de stora Hollywood filmerna. T.ex. har jag visat delar ur den franska bildberättelsen La Jétée och den japanska ganska surrealistiska Tetsuo: Iron Man.

Film har väldigt mycket bredare genomslag än litteratur i populärkulturen. Finns det några exempel på romaner eller noveller som faktiskt spelat roll i teknikdebatten?

Anna Åberg: Jag är inte så insatt i den frågan, men de verk som ofta nämns i sammanhanget är Aldous Huxleys Brave New World och Arthur Clarkes George Orwells 1984. Det finns belägg för att Huxleys roman användes när man diskuterade genmanipulering och provrörsbarn. Om man räknar Frankenstein som en tidig science fiction har den också ofta använts retoriskt i debatter om skapandet av nytt liv.

Jag har ofta funderat på det där med optimistisk kontra pessimistisk science fiction, som nästan utgör parallella strömningar som inte alltid verkar prata med varandra. Det verkar ofta som om de pessimistiska, varnande verken är de som blir mest populära utanför de rena science fiction-kretsarna — som om de vore finare på något vis. Det är ofta sådant som författare som så att säga närmar sig genren utifrån skriver (Orwell, Atwood, McCarthy…). Har du några tankar om detta?

Anna Åberg: Det finns ganska mycket att säga om detta, på flera plan. Dystopi säljer i de flesta fall bättre än utopi, både nu och förr. Det finns flera teorier om varför vi är så fascinerade av dystopi, kris och katastrof.

Flera psykologiska förklaringar har framlagts som att de tilltalar vårt behov av våld eller att de kan ses som vårt tids moral-berättelser, alltså av typen: ”om vi fortsätter att leva så här kommer det att gå så här illa”. Det är ett vanligt tema i sagor, och skulle i så fall fortsätta in i dystopin.

Samtidigt har många dystopier (dock inte alla!) ett lyckligt slut för i alla fall några av huvudpersonerna som måste kämpa sig igenom filmens dystopiska värld. Om nu narrativet ska gå ut på att huvudpersonerna ska övervinna svårigheter så är det lättare att få dem att råka ut för hemskheter i en dystopi. På det sättet får vi ett positivt budskap ut av vissa dystopiska filmer: Vi kan arbeta ihop och övervinna hinder.

Det finns även de som menar att dystopin är ett sätt att bearbeta våra rädslor inför framtiden. Teman som är vanliga i dystopier är naturkatastrofer, atomkrig, klassklyftor, teknik som löper amok etc., men också sådant som genmanipulering och cyborg teman, som kopplar till en rädsla att förlora ”mänsklighet” (vad nu det är) och identitet. Olika sådana rädslor inför framtiden kan tas upp och bearbetas. Om de inte kan övervinnas i filmen, så kan vi i alla fall få hjälp med att förbereda oss för katastrofen.

Författaren Mark Fisher menar att dystopin idag är så populär för att vi helt enkelt inte kan tänka oss något alternativ till det kapitalistiska världssystem vi har idag. Vi är så genomsyrade av kapitalismens realism att alla typer av utopier verkar naiva och icke trovärdiga. Det är en intressant tanke, men å andra sidan har ju dystopi sålt länge.

Jag har för mig att det dessutom finns mer utopisk litteratur än utopisk film (men har inga belägg för det på rak arm) Detta kan delvis vara en marknadsmässig fråga, där dystopisk film helt enkelt säljer bättre, och därför blir filmad. Det kostar mer att göra en film, så man behöver vara säker på att den går hem hos publiken.

Slutligen: min favoritförfattare har länge varit Kim Stanley Robinson, som väl får sägas vara väldigt välvilligt inställd till vetenskap och teknik samtidigt som han tar problemen på allvar — till exempel global uppvärmning. Han finns inte med i kurslitteraturen (som jag kunde se i kursmemot jag fick). Kommer ni att prata om Stan Robinson i den här kursen?

Anna Åberg: Tyvärr blir det ingen Kim Stanley Robinson i kursen. Framför allt för att studenterna inte läser någon skönlitteratur, utan bara ser på film och TV-serier, men också för att jag pinsamt nog måste erkänna att jag inte har läst något av honom.

80-talet var ett intressant årtionde, ganska stilbildande. Även i litteraturen. Cyberpunk, steampunk, urban fantasy — intressanta nya riktningar. I inledningen till antologin Welcome to Bordertown (se mitt tidigare inlägg Lite science fiction i din urban fantasy?) nämner Terri Windling fyra böcker som särskilt viktiga föregångare för det som kom att bli urban fantasy. Jag tyckte att det var intressant, kanske värt att kolla upp.

  • Moonheart av Charles de Lint (1984)
  • Wizard of the Pigeons av Megan Lindholm (1986)
  • War for the Oaks av Emma Bull (1987)
  • Weetzie Bat av Franceska Lia Block (1989)

Någon som har läst någon av dessa och kan kommentera?

För inte så länge sen var jag mer aktiv.

Man kanske inte känner sig som någon aktivist — eller man kanske är en något avdankad sådan. Hur som helst finns det knappast någon annan anledning än lättja och leda att låta bli att göra något när det är så enkelt att bara en gång i veckan gå in på svenska Amnestys webbplats och skriva under Veckans vädjande. Den här veckan handlar det om hot mot anställda på en radiostation i Honduras som rapporterar om kränkningar av mänskliga rättigheter och militärens inblandning i oegentligheter som vapensmuggling.

En enda liten underskrift kanske inte tycks viktig, men att man bara kan göra väldigt lite är inte en anledning att inte bry sig alls. Det handlar om vilken sorts värld man vill leva i, och vad man själv vill vara för sorts person i den världen.

Sen kan man göra mycket mer om man vill. Det finns flera väldigt enkla sätt att aktivera sig bara litegrann, om man inte känner att man har tid med mycket.

Den 24 maj släpps antologin Welcome to Bordertown (då kommer en recension av mig också). Bordertown är en stad på gränsen mellan vår värld och The Realm där alverna bor. I Bordertown finns det magi, men den fungerar inte så tillförlitligt — och teknologi som vi är vana vid funkar inte heller riktigt som vanligt. Det här är en ”shared world” skapad av Terri Windling på 80-talet, när urban fantasy precis höll på att uppfinnas och långt innan den invaderades av romantiska varulvar och vampyrer. Det är mycket mer musik, konst, och tonåringar som rymt hemifrån. Sökande efter sammanhang och mening och sådant som gör livet värt att leva.

Nu har den här världen återupplivats under ledning av Holly Black och Ellen Kushner, och det är verkligen en imponerande lista av intressanta författarnamn som radas upp. Neil Gaiman bidrar bara med två sidor dikt, men Charles de Lint har skrivit en rätt lång berättelse. Catherynne M. Valente finns med. Nalo Hopkinson. Emma Bull. Kan det bli annat än bra?

Bästa blurben är från Kirkus Reviews:

This is punk-rock, DIY fantasy, full of harsh reality and incandescent magic….Here’s to another generation finding comfort and inspiration on the border.

Cory Doctorows bidrag, ”Shannon’s law”, finns som podcast från Escape Pod, så den kan man lyssna på redan nu. Hela texten finns här (Tor.com), om du hellre vill läsa den. Det är en väldigt typisk Cory Doctorow-berättelse, med duktiga ungdomar som tar tekniken i egna händer — Shannon vill ta internet till Bordertown, med det yttersta målet att bryta igenom barriären till The Realm, dit inga människor kan komma. Det är en ren sf-vinkling på en sådan märklig plats som Bordertown, och det mest liknande jag någonsin stött på måste vara Justina Robsons böcker om Lila Black (Keeping it Real med uppföljare). Den är på sätt och vis inte alls en typisk Bordertown-berättelse, men på andra sätt är den det i högsta grad.

She was off to the next roof. And the next. And the next. And where she went, I followed, my chest heaving, my vision sharper than it had ever been, my hearing so acute I could actually hear individual air molecules as they hissed past my ears. People looked up as we leaped like mountain goats, and I felt like physics might have actually suspended itself for our benefit, like we had stumbled onto something so beautiful and heroic (or so dumb and awful) that the universe was rearranging itself for us, allowing us to leap through a dimension in which the distance between two points was governed by how wonderful the journey would be.

Det här är sådan urban fantasy som jag gillar. Den som vill veta mer kan hitta en massa information på Bordertown-seriens webbplats. (Du som gillar den där sorten med med sexiga varulvar och vampyrer kan förmodligen hitta massor på (svenska) bloggen urbanfantasybooks. Men läs gärna Welcome to Bordertown också ;)

Många bokbloggare verkar ha tagit intryck av bloggskolan på Breakfast bookclub, och grunnar till exempel på huruvida de har en nisch eller inte. Själv har jag ju aldrig varit ute efter att bli en Riktig Bokbloggare — jag har ju alltid bloggat mest för att jag vill formulera tankar jag har i huvudet och känner att jag måste få ur mig, och resten är sekundärt. (Fast jag kanske har tagit steget till att bli en Riktig Bokbloggare nu när jag börjat recensera för English Bookshop?) Man kan ju blogga på en massa olika sätt och av en massa olika anledningar.

Hur som helst kommer det att bli gott om bokbloggare av alla möjliga former och fasoner på Eurocon 17-19 juni. Hans på Du är vad du läser, Lazy med Lazy’s library, Olov och kanske fler från Drömmarnas berg och så förstås folk från SF-bokhandeln i Malmö (och Stockholm och Göteborg). Det här var bara några exempel, som jag råkar ha sett nämna att de ska på Eurocon. Författare kommer det också, varav somliga bloggar: Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln) och Nene Ormes (Udda verklighet) bland många andra.

Tillägg: fler bloggare som kommer dit
Jag hade aldrig för avsikt att vara heltäckande i min listning (det finns ju en medlemslista på kongressens webbplats om man är intresserad) — men efter ett par kommentarer är det kul att lägga till fler och se vad det är för bokbloggare som kommer på Eurocon! Berätta gärna om du vet någon mer. Jag har säkert missat några uppenbara, som jag egentligen borde veta om.

Själv är jag redaktör för programboken, och den börjar ta färdig form nu. Det blir en trevlig liten bok på >64 sidor, med noveller, presentationer av gästerna, lite roliga texter om kongresser och sf-fandom och annat smått och gott. Extra roligt att vi har fått ett omslag av Lisa Sjöblom, det är så kul att göra trycksaker som ser snygga ut förutom att de har ett gediget innehåll.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 440 andra följare