You are currently browsing the monthly archive for mars 2011.

De där finnarna är väldigt fanniska, och väldigt aktiva och engagerade. Egentligen borde jag åka till Finncon någon gång. Faktum är att jag nästan blir avundsjuk på vårt grannland nu igen, när jag ser hur de bjuder över paret VanderMeerrundresa. De kommer till en kongress (Escon heter den), men inte bara till kongressen.

Jag får trösta mig med att läsa någon mer bok av Jeff VanderMeer. Jag gillade verkligen Finch.

Det är inte så att jag någonsin har brist på ideer om saker att skriva om, inte ens om jag begränsar mig ganska hårt tematiskt. Nu börjar jag undra lite hur jag ska hålla styrfart på allting. Jag bloggar ju här om lite av varje — fast mest med fantastikrelevans — och försöker av och till skriva lite på nästa nummer av pappersfanzinet. Sedan har jag Steampunk i Sverige, min fysikblogg, och så bidrar jag ju till fanspan ganska aktivt.

Förutom det är jag ju redaktör för programboken till Eurocon, som måste börja ta form nu. Och så är jag med i en liten APA (som jag också tänkt blogga om här vid tillfälle). Dessutom har jag börjat recensera böcker för Engelska bokhandelns webbplats — första inlägget ska väl komma upp där när som helst.

Det här funkar väl nu, medan jag är letar jobb och pluggar litegrann. Åtminstone så länge jag hindrar mig själv från att påbörja en massa nya grejer. När jag väl får ett jobb måste jag prioritera rätt hårt. Förmodligen kommer jag att lösa det genom att helt enkelt dra ner på takten över hela linjen, snarare än att lägga ner något, men vi får väl se.

På Gothcon har man kobolder, på sf-kongresser har man gophers: medhjälpare som kan göra en del av de praktiska saker som behövs för att få en kongress att rulla på och funka smidigt. Man behöver inte hjälpa till så mycket — om man känner att man bara vill ge en timme eller två så är det också värdefullt. Det som är kul med att hjälpa till på det här sättet är att man blir lite mer delaktig, och får se arrangemanget lite från insidan. Det är roligare än att vara passiv konsument (man är ju medlem i en sf-kongress, arrangemanget består av summan av allt medlemmarna bidrar med). Och så är det ett bra sätt att få anledning att lära känna nya människor, särskilt om man är ganska ny i sammanhanget.

Jag rekommenderar varmt att ta en titt på efterlysningen av gophers, och att man tar sig en funderare på att ställa upp.

Vi ses på Eurocon!

Locus årliga läsarpoll ligger uppe på deras webbplats nu, och som somliga redan påpekat är det kul att det finns böcker med av båda hedersgästerna på Eurocon i Stockholm i sommar: Chill av Elizabeth Bear och The Dervish House av Ian McDonald.

I samband med det tänkte jag passa på att länka till några saker jag inte nämnt här på bloggen ännu (så kan jag stänga några flikar i webbläsaren!): tor.com listar de bästa sf/f-romanerna de senaste tio åren — också resultat av en läsaromröstning.

Och så gjorde ju Vector-bloggen en omröstning om vilka böcker som borde man trodde skulle nomineras till Arthur C Clarke Award. Intressant att jämföra med listan på dem som faktiskt blev nominerade.

Jag vill också gärna puffa för den roliga statistiken som gjorts av alla romaner som anmälts till panelen som utser Arthur C Clarke-priset. Här finns tårtbitsdiagram över sådant som förekomst av sex och våld, författares bakgrund, vilka romaner som klarar Bechdel-testet, fördelning av subgenrer, och förekomst av olika typiska genreföreteelser. Samt fler saker!

Det var ett tag sedan jag lade upp första delen, för det tar sin lilla tid att tänka igenom böckerna på listan. Jag har den här listan som pausunderhållning och skriver litegrann om en bok när jag känner att jag behöver hämta andan mellan andra saker. Det är kul! Jag får väldig lust att läsa om flera av de här böckerna nu när jag tänker på dem. Här kommer alltså ett gäng till.

Star Maker av Olaf Stapledon (1937), är en riktig ultraklassiker, som tar det riktigt stora perspektivet. Det här handlar om hela universum, och det är ett universum som är fullt av mycket olika typer av liv.

Stories of Your Life and Others av Ted Chiang (2002) är full av noveller som allihop är polerade så att de glänser. Allihop utgår från någon central idé — flera av de här idéerna är tagna från världsbilder från äldre tider — och renodlar den och drar ut dess konsekvenser för människor. Om man kunde animera en Golem med rätt bokstavskombination, skulle man då kunna knäcka koden och komma på språket som programmerar liv? Jag gillar Ted Chiangs författarskap.

Angry Young Spaceman av Jim Munroe (2000) är en bok jag hittade av en slump (i biblioteket i McMurdo). Den handlar om hur svårt det är att följa sina ideal, och om hur fort subkulturer blir assimilerade och kommersialiserade. Och så handlar den om balansgången mellan respekt för andra kulturer och trohet till sina egna värderingar — i bokens framtid är det fullständigt otänkbar för människor från jorden att man skulle döda djur för att äta dem, och man stöter förstås på köttätande i den främmande kultur där huvudpersonen arbetar som lärare. Det låter seriöst, men den är skriven på ett ganska färgsprakande och lättsamt vis, som får den att se ut som en bilderbok för barn i mitt huvud (jag läser visuellt, ser bilder i huvudet när jag läser).

Book of the New Sun av Gene Wolfe (1980-1983) har också klassikerstatus. Det är ett verk som nog tål att läsas många gånger och på olika sätt. Jag gillar att den funkar så bra som ren äventyrsberättelse, samtidigt som där finns många bottnar och en massa symbolik och så. Detaljer som särskilt satt sig fast är sanden på någon strand, som består av de eroderade resterna av tidigare civilisationer, samt scener där man får del av en död persons minnen genom att äta henne (honom? minns inte).

The Golden Age-trilogin av John C. Wright (2002-2003) var för mig något ganska nytt. Jag hade inte läst så väldigt många böcker innan där nanoteknik och konstgjorda gränssnitt till den verkliga världen spelar riktigt så här stor roll. Det är en avlägsen framtid där man kan där man kan vara i princip odödlig och där rikedom är beräkningskapacitet. Det går förstås att bygga om sitt medvetande, gömma minnen för sig själv, och skicka iväg partiella kopior av sig själv för olika möten och uppdrag. Eftersom det inte finns så många praktiska randvillkor för samhället kan man leva på lite olika sätt, och huvudpersonen tillhör en klan där man bland annat tillämpar självdiciplin genom att utföra vissa vardagssysslor som att klä på sig manuellt. Den här mycket artificiella tillvaron fick mig att tänka en massa på vad det är att vara människa och vad begränsningar betyder för oss rent psykologiskt. Egentligen är det dock mest ett färgsprakande äventyr med intriger och drama.

Neverness av David Zindell (1989) var en jättetjock bok som nästan känns som flera olika romaner i mitt huvud. Väldigt fascinerande miljöer i en avlägsen framtid. Staden där man åker skridskor på gatorna gjorde intryck på mig. Piloternas orden förvaltar förmågan att resa i rymden, och det kräver oerhörd matematisk insikt — det finns väldigt poetiska partier som beskriver matematikens skönhet utan att säga särskilt mycket om matematiken i sig. Det finns ett folk som liksom muterat baklänges och ser ut som neandertalare, och som också lever stenåldersliv med allt vad det innebär (jag minns inte varför). Den biten som utspelar sig hos dem är kanske den jag minns allra bäst: hur de ser på världen, hur det är att långa tider knappt ha nåt att äta och sedan frossa i mängder av kött och ister, teknologi med enklast möjliga medel och material.

The Light Ages av Ian R. MacLeod (2003) är en alternativhistoria med magi. Arbetarna lider av biverkningarna vid gruvorna där man utvinner aether, och den övriga teknologiska utvecklingen har blivit eftersatt eftersom man kan göra allt möjligt med hjälp av detta magiska material. Det är hjärteknipande att se forskaren som håller på att komma elektriciteten på spåren, fast alla tror att han är tokig. Så kommer den oglamorösa revolutionen, och maktens korruption. Jag kanske borde jaga rätt på uppföljaren.

Cloud Atlas av David Mitchell (2004) var häftig på två sätt. Dels är det en rolig struktur, boken är konstruerad som en lök med lager utanpå varandra. Man börjar i en berättelse, och mitt i den avbryts den och en annan tar vid. Den i sin tur avbryts också, och man kastas in i en ny berättelse, och så vidare. Den i mitten är hel och obruten, och efter den får man slutet på den föregående, och så avslutas de alla fem. De olika berättelserna verkar ha en tidsordning, så att den första (och sista) är tidigast — typ 1800-tal vill jag minnas — och den innersta är i en ganska avlägsen framtid. Berättelserna refererar också till varandra, de är böcker eller filmer som existerar i nästa tidsperiod. Det andra som är häftigt med den är att de olika berättelserna är så olika i stilen, och liksom balansererar på gränsen mellan pastisch och kärleksförklaring till en viss litterär riktning eller genre.

Camouflage av Joe Haldeman (2004) gillade jag för att det roar mig att försöka se vår tillvaro här på jorden utifrån, som man gjorde genom den främmande varelsens ögon. Den var faktiskt väldigt bra på det.

Steel Beach av John Varley (1993) lever i mitt minne framför allt på grund av scenerna mot slutet då huvudpersonen är kvinna och föder ett barn, och det som händer sedan. I övrigt var det typiskt en sån där häftig världsbyggarhistoria med märkliga samhällen. Här finns till exempel folk som lever i vad som kan beskrivas som permanenta lajv, där man iscensätter historiska miljöer, fast i en station inuti en asteroid.

För att få lite fart på bloggen Steampunk i Sverige utlyser jag härmed en tävling. Tipsa mig om steampunkföreteelser, vinn ett fint halsband. Detaljerna finns alltså här.

För ett tag sedan lovade jag att jag skulle skriva något om min förtjusning för charleston. Det är en dans som många tycker att den inte ser riktigt klok ut, men i mig spritter det och sprudlar det när jag ser bra charleston. Det är kul. Jag älskar att dansa själv också. Faktum är att jag lärde ut charleston inför ett 20-talslajv en gång i tiden — inte för att jag var superduktig utan för att jag åtminstone kunde litegrann.

(Det var 1998. Det är när jag tänker på sånt som jag känner lite yrsel och svindel över att tiden rusar iväg!)

Titta till exempel på de här dansarna härifrån Uppsala:

Nästa klipp visar en väldigt energisk stil. Frida Segerdahl är min idol!

Samma Frida dyker upp här, en jätteskojig dans-sketch med charleston som någon form av stridskonst!

För övrigt anser jag att de som tycker att charleston hör till en viss era och bör göras i 20-talsutstyrsel och strikt enbart till musik från 1923-1926 är tråkiga töntar. Det ska vara levande dans. Battle på gatan, någon? (Fast jag vill öva lite mer först.)

Det finns en historia (som jag fått via Susan Palwick) om en känd förlagsredaktör i New York, som en askonsdag gick i mässan före jobbet. En kollega mötte honom i en korridor och utbrast förvånat ”Säg inte att det är aska du har i pannan!”. Vad svarar man på det? ”Nej, det var en tragisk olycka med kopieringsmaskinen!”

Den här berättelsen har en bitter bismak för mig. Den påminner mig om hur undfallande jag själv oftast är. Jag hade mycket väl kunnat låtsas att jag haft en dust med kopieringsmaskinen snarare än att säga det som ett skämt.

Visst, bokrean handlar inte särskilt mycket om att sälja ut hyllvärmare. Men ändå. Jag kikade lite i en bokhandel häromdagen, och kan inte skaka av mig känslan av hur många böcker som liksom blir över. Som ingen vill ha. Därifrån ledde tankarna till hur folk sitter och skriver, hur man jobbar och jobbar — vissa böcker tar ju flera år att skriva. Och sedan skummar folk igenom dem och glömmer dem, eller kanske köper inte så många den här boken ens till att börja med.

Så är det, i informationsöverflödet. Det är hårt arbete att åstadkomma en bok, men den är kanske inte en särskilt viktig del av tillvaron i det stora hela.

Det är lite sorgligt. Så många tankar och så mycket omsorg, och så blir det reapallarna och sedan pappersmassa (eller fjärrvärme, eller vad man nu gör med böcker som skrotas).

Det här funderingarna är nog en effekt av den där lilla nedstämdheten jag ofta drabbas av på vårkanten, kombinerad med tankar om läsning som skramlat runt i huvudet ett tag. Jag vill ju (oftast) få ut mer av läsning än att slå ihjäl några timmar och sedan glömma boken igen. Fast det är lurigt att kombinera med den där känslan av att det finns så mycket jag vill läsa, och jag skulle vilja läsa fortare. Eller kanske inte, kanske vill jag bara stanna upp och försöka få ut mesta möjliga av det jag faktiskt hinner läsa?

Om jag skrev böcker själv (kanske, en vacker dag!) skulle jag nog tänka så att min bok kanske inte är livsavgörande för någon enskild person, men om den åtminstone haft litegrann att ge till ganska många personer så var det inte förfelad ansträngning ändå.

För den som gillar det fantastiska i visuell form vill jag rekommendera bloggen Anachroneironaut, en bildblogg med teckningar och målningar av en otidsenlig drömmare (eller så, ungefär). Är man intresserad av den tekniska sidan av det hela får man reda på lite om pennor och bläck och sånt också.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Steampunkfestival

Steampunkfestival

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 366 andra följare