Jag, informationsknarkare

Vi människor är fina på att renodla det som våra hjärnor är optimerade för att söka efter, så att vi kan få ut största möjliga effekt. Idag har vi nästan obegränsad tillgång till sådana lätta vardagsdroger. Socker. Reklam. Porr. Twitter.

Snabba kickar, hela tiden inom räckhåll. Att stå mitt i informationsflödet, låta det skölja över mig, veta saker och till och med få kontakt och respons från andra som ser samma saker.

Fast det blir så lätt att bara sniffa på ytan av allting, det är tomma kalorier för hjärnan. Faktiskt inte någon dum analogi: det leder liksom till intellektuella blodsockersvängningar. Det är en skön känsla att fullständigt gå upp i en sak och jobba med den, men glädjen i att upptäcka nya intressanta saker som jag skulle kunna fördjupa mig i kan så lätt ta över i den där lilla uppförsbacken när jag börjar göra något. Det är kul, och när jag sedan tittar bort för att fokusera igen känner jag suget efter en ny liten informationskick. Och så är jag där igen: e-post, facebook, rss — eller den fåniga fixeringen vid träffstatistiken på min egen blogg.

Jag hör inte till de där allra mest uppkopplade, men jag har ofta jobbat vid en dator och jag känner väldigt väl de där lockelserna. Tillräckligt väl för att känna igen mig när jag läser sådant som den här artikeln: Skinner Box? There’s an App for That. Någon som heter Jim Stogdill skriver här:

In time keeping up with my RSS reader came to be like Lucy in the chocolate factory with the conveyor belt streaming by. From my vantage point today, RSS seems quaint. The good old days. I gave it up for good last year when I finally bought an iPhone and tapped Twitter straight into the vein. Yeah, I went real time.

Ungefär samtidigt som jag hittade Skinner box-artikeln snubblade jag över The dangers of a high-information diet från New Scientist. Här diskuteras samhällseffekter av en snabb spridning och omsättning av nyheter. Kanske inte enbart positiva, även om det är lite svårt att avgöra i en del fall. ”Information wants to be free” skanderade cyberpunkarna. Men hur fri då?

Men personligen och dagligen är det nog ändå det där omedelbara knarkandet som Stogdill skriver om som känns:

So here I am at the nexus of ADHD, AMS* [*fotnoten förklarar: Afraid to Miss Something], and digital Narcissism. I’m in a Skinner box alright, but I don’t smack the bar and wait for pellets, I tweet into the void and listen for echoes. There it is now, that sweet sweet tweet of instant 140 char affirmation. Feels good. RT means validation. I think I’m developing a Pavlovian response to the @ symbol that borders on the sexual.

Fast det finns ju gränser

Alla kan inte vara online hela tiden, man stabiliseras av rytmen av det vanliga livet: jobb, barn, hobbies och praktiska fritidssysselsättningar (och så tvätt, disk, inköp…) Bland mina bekanta finns det många som fortfarande inte ens vet vad rss är för något. Kanske inte konstigt att man inte hittar meningsfulla sätt att använda Twitter (SvD idag). Jag tror att det är en typisk sak för de där som är hyperuppkopplade nästan hela tiden.

Det är nog ändå många fler än de extrema informationsforsrännarna som känner en viss stress över allt som finns att ta del av, online och offline. Hur ska man sålla, hur ska man hinna?

Jakten på det allra senaste beskrivs, som så mycket annat om hur det är att leva i vår nutidsvärld, bäst i sf. Man kan till exempel läsa ”The Gambler” av Paolo Bacigalupi (som var en av de långnoveller som nominerades till Hugon förra året). Det var inte någon riktig favorit för mig, men jag tyckte att den fångade den här konflikten mellan att hänga med i den snabba omsättningen av information och att söka något lite djupare. Ganska mycket satir.

Sen är det ju det där med det sociala livet. Om ens vänner stämmer träff över Facebook blir man lätt bortglömd om man inte är där. Lite måste man hänga med för att hänga kvar i bekantskapskretsen. Det är inte utan att man funderar på vad det betyder för samhället när somliga är så mycket mer uppkopplade än andra.

Det är ju åtminstone bra att det är så mycket lättare att ha kontakt med folk via internet. Kanske hjälper det en del mot ensamhet och isolering. Fast jag undrar om inte umgänge online har försvårat lite för såna som mig, som har svårt för artigt småprat. Jag tror så lätt att umgänge är lika med informationsutbyte, och den tendensen förstärks av mitt sätt att leva på nätet.

Att skicka runt YouTube-klipp och skojiga länkar skapar ju också en sorts gemenskap, ungefär samma sort som när man tittar på film tillsammans. Inget fel med det, så länge det inte fullständigt tar över från alla andra sätt att umgås. Människor är ju mer än den information de kan ge mig (som jag får påminna mig själv), och de sociala behoven är också större änså. Ibland känner jag också en akut brist på det där att ha andra personer fysiskt nära medan man pysslar med sina egna saker — att umgås passivt. Det finns inte heller mycket som går upp mot långa vindlande samtal, eller att göra praktiska saker som att laga mat tillsammans.

Man får hitta sina sätt att handskas med det här. Det gäller att inte bli överentusiastisk heller, för att det är så kul i början, för risken är ju att man fastnar ännu mer i snuttifierandet. Som när SvD skrev om politikers användning av sociala medier — det känns som om det är lite av ett famlande i blindo att lära sig vad man kan göra med de här verktygen och vad som inte funkar. Jeff Vandermeer resonerar (apropå Jaron Laniers bok You Are Not a Gadget) och har en del bra poänger. Till exempel att det inte är en strategi bara att vara närvarande på Facebook eller Twitter, man måste veta vad man ska ha det till. Så här skriver han också:

Don’t let your imagination become a lackey to a new media tool. If a tool controls your actions, it to some extent controls your imagination.

Eftersom han är i bokbranschen talar Vandermeer om författare, men det här gäller nog fler yrkesgrupper än så:

The most successful writers in the future will be the ones that stop responding in Pavlovian fashion to our current need for that little food pellet in the form of a response to a Blog entry, Twitter line or a Facebook status message.

Visst är det så. Någon gång måste ju producera originalinnehåll också, själva sakerna som sedan studsar omkring på nätet. Eller för den delen saker som är viktiga men aldrig nämns på nätet.

Och så får man inte glömma att inte hela världen finns på de här ställena. Det finns som sagt många som inte ens använder rss. Det är inte alla som ser en bara för att man finns online, vilket väl alla som har en blogg borde vara medvetna om.

Fortsättning följer

Jag tänker följa upp det här med ett inlägg om vad jag själv har hittat på för strategier att handskas både med distraktionerna från internet och stressen att hänga med i alla information. Den här texten är redan lång nog som det är, och det är dags att sätta punkt och gå vidare med dagen. Under tiden kan ju du som läser detta twittra eller blogga om det här fina inlägget, så att jag får fler läsare…

About these ads