You are currently browsing the monthly archive for juli 2009.
Jag har varit så upptagen med flyttbestyr och att försöka komma åt att jobba några minuter då och då (artikel som ska skrivas, om detektorerna jag har jobbat med) samtidigt som jag sköter bebis, att jag liksom inte har tagit mig tid att se fram emot världskongressen i Montreal. Nu är det bara en vecka kvar! Fem dagar av science fiction och skojigheter. Jag ska försöka komma åt att rapportera här.
Om drygt två veckor lämnar jag Kanada efter två bra år och planterar mig åter på fosterjord. Uppsala, här kommer vi!
Men först, som sagt, kongress. Det känns lite jobbigt att veta att jag måste släpa en massa saker över Atlanten, det kommer att dämpa min entusiasm för att köpa böcker. Fast det finns ju andra saker att göra, och roliga människor att möta.
Texter på livsmedelsförpackningar har länge fascinerat mig. Inte näringsdeklarationen eller varningar om att innehållet kan ha skakats samman under transport kanske, men de där mer dekorativa texterna som ofta finns på någon sida för att tala om vilken bra produkt det här är eller inge känslan av att det är värt att välja just den. Inte riktigt reklam utan mer, som sagt, dekoration. Det är en genre i sig, som lever sitt eget liv så där helt vid sidan om de erkända. Stilen är ofta lite… barock. Svulstig och blommig. Ibland är de här texterna riktigt löjliga när man läser och försöker förstå vad de egentligen betyder, ibland är de riktigt poetiska.
Ett par exempel, från teförpackningar jag råkar ha hemma. Först ut Numi Golden Chai (Spiced Assam Black Tea). Den har faktiskt två såna här texter (jag citerar enbart på engelska, men den franska versionen är säkert lika bra). Den första är en sådan som jag uppfattar som lite överdriven — detta är inte något man skulle kunna säga till någon på allvar (eller? Jag har ju lite svårt att ta beskrivningar av vinsmaker på allvar också, eftersom den genren känns främmande för mig). Fast det är rätt typiskt för denna genre av förpackningstexter.
Our distinct and innovative selection awakens the palate and gracefully enhances water’s unique potential.
Vattnets unika potential? Vad betyder det, egentligen? Och sen den som jag faktiskt, trots allt tycker rätt bra om:
Tea is liquid meditation, reminding us to enter a time and space to find our own thoughts and visions. We invite you to take the tea transformation.
På förpackningen med Red Rose (Orange Pekoe, 36 tepåsar) står det så här:
When you mix good friends, family and conversation together over a cup of quality Red Rose(R) tea, something special happens, it feels like home. Red Rose(R) enriches the moments you share.
Vilket förstås är typiskt den sortens uttalande som får en nördig, analytiskt sinnad person som mig att fråga sig om det verkligen stämmer. Jag blir liksom lite förbluffad: hur törs man skriva något sådant, som låter bra men som det finns så uppenbara invändningar emot? Det tyder på att man tänker på ett helt annat sätt än jag. Och det är väl en av tjusningarna med att läsa de här texterna.
Lite kul saker jag hittat på nätet och känner för att dela med mig av.
Först ut: SF Signal har gjort en av sina Mind Melds (där de ställer samma fråga till flera olika personer och presenterar svaren tillsammans), denna gång om sf och fantasy i kortare format: Memorable Short Stories to Add to Your Reading list Part 1, Part 2.
Och så hittade jag en liten artikel med tips om var man ska börja om man är nyfiken på att läsa Steampunk-litteratur. (Börja med antologin Steampunk av paret Vandermeer, undvik till exempel The Steampunk Trilogy av Paul Di Filippo tills du är mer bekant med subgenren.)
Sen har det väl inte undgått någon att internet är fullt av mångalenskap just nu. Ett par röster i vimlet: James Nicoll listar en del som USA åstadkommit i rymden utan att skicka folk till andra himlakroppar, och Stan Robinson skriver om vad han ser som poängen med bemannade rymdfärder. Alla länkar ju också till allt som Tor.com publicerade på sin ettårsdag, tillika årsdagen av månlandningen, och jag gör det också ifall någon har missat detta. En översikt över bidragen och länkar till dem finns på Making Light. (Jag ska också läsa några fler av dessa vid tillfälle…)
Jag vet att Harry Potter-böckerna har sina goda sidor, och det är fantastiskt att de har fått så många i olika åldrar att läsa — och de har väckt mångas intresse för fantasy. Alla Harry Potter-fantaster jag mött har varit väldigt kreativa och entusiastiska, sånt gillar jag också. Ändå har jag svårt för de här böckerna. Jag är lite känslig mot logiska luckor, och jag vill inte ha några hål i intrigen. Rowling verkar ha skrivit de här böckerna ganska mycket genom fria associationer (i alla fall verkar det så när jag läser dem) och jag ser tillräckligt mycket som inte verkar internt konsekvent för att jag ska tycka att det är svårt att ta till mig berättelsen.
Nu har Matt på bloggen Built on Facts skrivit om problemet: Albus Dumbledore (enligt hans analys).
[T]hrough a combination of staggering incompetence, dereliction of duty, and wholly unmerited hubris he managed to spend his entire life busily nurturing minor problems into world-ending catastrophes.
Matts läsning av den sista boken i serien illustrerar ganska väl precis vad jag har för problem med Harry Potter-böckerna: tittar man för nära passar saker som händer inte riktigt ihop, i alla fall inte som de beskrivs. Som Matt avslutar: ”Everyone celebrates the memory of Dumbledore because the narrative requires it.”
Fast till böckernas försvar måste sägas att de blir bättre när man kommer in i serien, och att de funkar väldigt bra som högläsning. Så jag kommer nog att läsa dem minst en gång till (för barnen) så småningom.
Kim Stanley Robinson blir fortfarande, mer än 15 år efter att hans Red Mars kom ut, ombedd att säga saker om planeten mars emellanåt. Roligt att IEEE har bett honom lista sina favoriter bland romaner om mars. Så här skriver han:
The best Mars novels have always tried to reflect our current scientific understanding of Mars, which over the years has meant very different planets. My favorites come from all periods and illustrate these changes in what we thought Mars was like.
Ganska rolig lista, nutidshistoria och sf-historia i ett. Mars som Utopia, mars som metafor, mars som ett medel för drömmar.
Fast rubriken är inte heltäckande, det är nämligen inte bara romaner som listas — en bok är en novellsamling och en är en episk dikt av något slag.
Nu har jag röstat för Hugon (tja, igår alltså, före deadline). Jag hade ju tänkt att vara lite seriös, och läsa allt jag kunde och rösta i så många kategorier som möjligt. Jag nådde inte riktigt så långt som jag tänkt, men ändå. En sak jag försökte göra var att recensera alla nominerade verk i de skönlitterära kategorierna, men det hann jag inte alls med. Här kommer i alla fall några rader om den sista av de nominerade romanerna.
Jag har alltid varit fascinerad av kyrkogårdar. Mitt första fanzine hett ”Höst och kyrkogårdar”. Jag har inte riktigt försökt analysera det här intresset, men jag tror att det har något att göra med att de är platser där tiden liksom står stilla. Monument över det som varit. Ofta har de också en känsla av att vara avskärmade från världen utanför, de står för sig själva och hör inte riktigt till.
Då pratar jag ändå mest om svenska välskötta kyrkogårdar, där de gamla gravplatserna oftast återanvänds och gravstenar tas bort när ingen längre bryr sig om dem. I The Graveyard Book är det annorlunda. Den kyrkogården är en del av en sorts natur- och kulturreservat, och gravstenar från flera århundraden står och vittrar brevid varandra. Dit kommer en liten pojke, som lyckas tulta iväg när hans familj blir mördad, och där får han sin fristad.
En sak som gjorde kyrkogårdar tilltalande när jag var liten var att många jämnåriga (nåja, somliga i alla fall) var lite rädda för dem. De är konstiga platser. Det kanske spökar där, och om det inte gör det är de tillhåll för knarkare och våldtäktsmän — såna rykten var det som gick. Själv var jag inte det minsta rädd för kyrkogårdar, och det gjorde också att de kändes speciella. Hemliga missförstådda platser, vänliga om man tar dem på deras villkor.
Huvudpersonen i The Graveyard Book växer upp på en befolkad kyrkogård, där det faktiskt finns både spöken och andra varelser. De flesta är vänliga, och de tar hand om honom och uppfostrar honom — särskilt paret som adopterar honom. De kallar honom Nobody, eftersom hans adoptivmamma hävdar att han liknar ingen alls utan är sig själv. Nobodys särskilda beskyddare är Silas, som till skillnad från spökena kan lämna kyrkogården. Han kan till exempel skaffa mat. Vad Silas är för sort framgår också så småningom.
Nobody har en ganska udda uppväxt. En del av det som händer känns lite som revanschfantasier för mobbade barn, saker man skulle kunna göra om man hade övernaturliga vänner, men det är för all del oftast rätt bra. När han sen blir stor måste han ta itu med mördaren som var på jakt efter honom för att få leva sitt eget liv.
Jag blir genast intresserad av miljön och stämningen, och det här var ännu en bok som var oerhört lätt att läsa. Trevligt, men mest fluff. Högkvalitativt fluff kanske, men ändå inget som gör något djupare intryck. Förutom miljön då, kanske. Jag måste nog göra fler besök på gamla kyrkogårdar, i andra länder också! (Harolding som turism?)
Det är den tredje av de Hugo-nominerade böckerna som är skriven för yngre läsare. Det förekommer mördare och monster, men känns ändå lagom för att läsa från lågstadieåldern (återigen dömer jag mest utifrån mig själv), för tragedierna kommer en inte inpå livet riktigt. Jag undrar lite: hur kommer det sig att mer än hälften av de nominerade böckerna är ungdomsböcker? Jag gillar inte riktigt den tendensen, för det känns som om det spelar lite för väl på uppfattningen att fantasy är mest för barn. Sf och fantasy på toppnivån borde vara mognare. Fast å andra sidan är det ju ungdomsböcker som verkar vara den stora grejen för förlagen nu. Anser verkligen fansen också att det är sånt som är det bästa och mest representativa genrerna har att erbjuda?
