De flesta sf-läsare är förmodligen bekanta med Asimovs robotlagar, uppställda för att se till att robotarna i berättelserna inte kan skada människor eller göra uppror mot sina skapare. I Saturn’s Children ifrågasätter Charles Stross det moraliska i att framställa självmedvetna varelser utan att ge dem möjlighet att vara självständiga. Vad händer med dem som är skapta att tjäna om människorna försvinner, och de står där utan herrar?

Huvudpersonen i den här berättelsen är en sorts robot, en android med helt andra kroppsliga egenskaper än en människa men med personlighet byggd på en kopia av en verklig kvinna. Man har inte lyckats framställa riktig AI, utan bara modifierade kopior. De är dock modifierade för att reagera på väldigt specifika sätt, och vilja göra sina ägare till viljes. Den här tjejen, Freya, är konstruerad för att vara attraktiv (för människomän) och sexuellt tillgänglig. Jag har lite svårt för det konceptet — visserligen gör det poängen väldigt tydlig, men jag känner mig alltid lite obehaglig till mods när manliga författare fantiserar om unga (nåja, i det här fallet mest någon som ser ung ut) tjejer som inte vill annat än att ha sex med dem. När jag väl kommit över detta är det ändå en väldigt underhållande bok med högt tempo.

Freya upptäcker i den här berättelsen en massa saker om sig och sina syskon (alla byggda från kopior av samma personlighet), och om sin värld och hur den fungerar. Hon jagas av otrevliga personer av alla former och storlekar och kommer undan med nöd och näppe. (Kom ihåg: det finns inga biologiska människor kvar, hela jorden är faktiskt i princip steril — kanske något orealistiskt, men man köper det för berättelsens skull.) I sina enkla försök att överleva och försörja sig blir hon indragen i en härva av smuggling och konspirationer.

Freya reser genom solsystemet på diverse väldigt obekväma vis, som verkligen inte romantiserar rymdkolonisation. Ärligt talat får man en känsla av att biologiskt liv som är väldigt nischat på en speciell miljö ska hålla sig där. De konstgjorda personerna har väldigt mycket mer härdiga kroppar, och kan anpassa och modifiera sig till att klara strålningsnivåer och temperaturer som människor aldrig skulle klara. Det här med liv, biologiska organismer, är faktiskt ett mysterium för de flesta. Å andra sidan har de konstgjorda kropparna också sina begränsningar, och liv är rätt kraftfullt.

En på det hela taget rolig och idéspäckad roman, precis som man kan förvänta sig av Charles Stross. Kul läsning, men kanske inget som kommer att bita sig fast i minnet direkt. Möjligtvis den centrala idén, som kan vara värd att ha i bakhuvudet om jag någonsin läser Asimov igen.