Detta är den första bok jag läser av John Scalzi, och det var absolut värt det. Den gick ner i två munsbitar ungefär, väldigt lättläst, och hade en del scener som nog kommer att stanna kvar i minnet.

Jag har inte läst något annat av Scalzi, av Scalzi’s eget efterord i boken har jag lärt mig att att berättelsen om Zoë hänger ihop med Old Man’s War och The Last Colony. Det finns inte så mycket som lockar mig med själva idén om rymdkrig, och jag tycker att det känns lite väl… överdådigt med kolonisation av mängder av planeter och möten med massor av olika sorters aliens. Det som håller intresset uppe är huvudpersonen, den unga tjejen Zoë, och hennes försök att vara normal, vettig och hygglig i ganska svåra omständigheter. Det är förresten ett genomgående tema i den här boken, som man får se från flera vinklar: personer som håller huvudet kallt och försöker göra det rätta när aggressiviteten flödar över runt omkring.

När boken börjar är Zoë på väg som en del av den första omgången nybyggare på en ny planet, och hennes adoptivföräldrar är expeditionens ledare. Det visar sig snart att de har problem, och att den nya kolonin egentligen är en del av ett strategispel gentemot en sammanslutning av 400 former av intelligenta varelser som vill ha kontroll över kolonisationen av planeter. Zoë själv hamnar i händelsernas centrum inte bara för att hon är sina föräldrars dotter, utan också på grund av vad hennes biologiske far gjort för en ras som kallas Obin.

Det blir en del nybyggarliv, tekniska problem, upptäckande av oväntade saker på den nya planeten — och en kärlekshistoria förstås. Det mesta av idéerna i boken handlar om samspelet med andra varelser, och samspelet mellan kolonisterna. Det är mänsklig och social sf, som det i bästa fall blir när det kretsar kring krig och äventyr.

Det är en bok jag gärna sätter i händerna på min dotter när hon nått rätt ålder (tolv, eller så kanske). Det är för mycket död och sorg i den för att det ska vara en barnbok, men så snart man kan hantera sånt är detta nog bra läsning. Fast var den särskilt anmärkningsvärd egentligen? Jag skulle inte sucka särskilt djupt om den vinner en Hugo, för det är inte en bok att skämmas för, men jag tror inte att jag skulle ha nominerat den själv.