Som jag antydde tidigare försöker jag att vara rätt seriös vad gäller Hugo-priserna i år, när jag är medlem av världskongressen och kan rösta och allt. Tänkte att jag kunde ta och skriva lite om vad jag kommer fram till också, och kanske rekommendera ett eller annat. Här börjar jag med novell-kategorin. Notera att alla novellerna finns tillgängliga online, jag länkar direkt till varje berättelse.

Det var ett tag sedan jag började på det här läsprojektet. En av anledningarna till att det har tagit så lång tid för mig att ta mig för att skriva något om det hela är att jag gjorde en störande upptäckt: jag har ganska lätt att dissekera texter jag inte gillar och tala om exakt varför de inte funkar (för mig), men jag har mycket svårare att sätta fingret på vad det är som är bra med något jag gillar. Det irriterar mig. Det känns trist och inte särskilt konstruktivt att bara klanka ner på dåligheter, och jag skulle väldigt gärna kunna förstå och argumentera för vad det är som är bra med det bra. Jag läser lite vid sidan om allt annat Science Fiction 101 av Robert Silverberg. Där utgår han ifrån några noveller som hade stort inflytande på hans förståelse för hur man skriver sf när han höll på att lära sig det, och förklarar precis vad författarna gjort rätt. Jag ska försöka lära mig av den. Ni får väl ha överseende med att jag ännu inte finslipat den här förmågan.

Till att börja med får jag väl säga att jag inte var så överväldigad av årets nominerade noveller. Kompetent skrivna, men inte en enda som var så väldigt intressant egentligen. Jag listar dem här i den ordning jag tänker rösta (eller anti-rösta, i det sista fallet). Åtminstone de två första skulle jag kunna säga att jag rekommenderar.

”From Babel’s Fallen Glory We Fled” av Michael Swanwick är den jag sätter högst. En ganska mörk och desperat berättelse om en man och en väldigt annorlunda sorts intelligent varelse, som tillsammans är på flykt efter att staden där de bott förstörts. De centrala idéer som framstår tydligast i min läsning är 1) kommunikation med en genuint främmande typ av varelser, med kulturkrockar och medföljande problem, 2) ekonomi: vad det är man sätter värde på egentligen och vad det betyder för ens samhälle. Inbäddat i det här finns också en del saker om betydelsen av berättelser, vilket jag ju alltid tycker är intressant. Alltihop är berättat från perspektivet av en rymddräkt med AI, vars personlighet är en kopia av en av de döda från Babel, och som har en ganska kall, cynisk och praktiskt infallsvinkel på saker. Jag blir indragen i berättelsen, och det är vackert skrivet (som jag lärt mig förvänta mig av Swanwick). Det är en berättelse som jag kan tänka mig att läsa om och fundera lite på, vilket ger höga poäng i min bok.

”26 Monkeys, Also The Abyss” av Kij Johnson är svårare att säga något vettigt om. Det här är en sådan drömlik berättelse som jag dras in i och blir fascinerad av för att det som händer är oväntat och gåtfullt, men jag vet inte riktigt om jag bara blir lurad av rökridåer eller om det är bra på riktigt (vad nu det betyder). Det handlar om en kringresande show med apor som gör trick, varav åtminstone ett verkar vara magi på riktigt. Showen vandrar omkring mellan ägare, som inte riktigt verkar ha något att säga till om i fråga om när och för hur länge de ska hålla i ruljansen — det bara händer. Den centrala gåtan, som faktiskt får åtminstone ett förslag till förklaring, är vad de där aporna är för några och var de kommer ifrån. Varför är det bra? Jag vet inte riktigt, men jag tycker om känslan av att läsa detta och jag skulle gärna läsa om den.

”Exhalation” (filer i olika format att ladda ner) av Ted Chiang är en typisk Chiang-berättelse. Den är genomtänkt och polerad, intelligent och så, men tyvärr känns den lite kall och distanserad. Det är den typen av berättelse som mest handlar om att man som läsare får upptäcka en värld och gradvis förstå hur den fungerar. Det är som en gåta, tricket är att hålla alla ledtrådar i huvudet och pussla ihop en bild av det. Den slutar i ett utbrott av lyrisk meta-förundran, en lovprisning av hur intressant det är att förstå och utforska världen. (Detta anser jag inte är en spoiler, faktiskt.) Det är ganska underhållande att läsa, men jag lägger ifrån mig novellen med en känsla av att inte riktigt veta vad det här var bra för förutom en metafor och meditation över termodynamikens andra lag. Den värld som beskrivs känns väldigt artificiell, och väldigt avlägsen rent mänskligt. När jag var yngre (sisådär 13-14) skulle den förmodligen ingett mig en känsla av fascination inför min egen värld, så som beskrivningar av väldigt främmande miljöer kunde göra. Nu är jag oberörd, och novellen framstår bara som ett väldigt sterilt om än elegant tankeexperiment.

”Evil Robot Monkey” av Mary Robinette Kowal var väldigt kort. För kort för att utvecklas till något annat än en stämningsbild. Den centrala idén är ensamheten och isoleringen när man är den enda varelsen av sitt slag, vilket skulle kunna bli betydligt mer kraftfullt egentligen.

”Article of Faith” av Mike Resnick, slutligen, är förfärligt dålig. No award (att inte dela ut pris i den här kategorin alls) förtjänar fler röstpoäng än den här novellen. Den stör mig på många sätt. Det är för det första en väldigt gammaldags historia, som skulle kunna ha varit skriven på 40-talet eller ännu tidigare, om frågan om robotars (AI:ars) eventuella mänsklighet. Kan en robot ha en själ? Det går säkert att göra nya fräscha saker med den här frågeställningen, men det har Resnick inte gjort. I stället har han trasslat ihop alldeles för många sidor, fulla med klyshor om maskinernas rena logiska förnuft och människornas slaveri under sina ibland väldigt primitiva känslor. För det första är dikotomin förnuft/känsla inte riktigt trovärdig med tanke på vad vi numera vet om hur tänkande funkar. För det andra är den föregivet fullständigt logiska och föregivet mycket intelligenta roboten inte alls logisk (pastorn i berättelsen ger roboten en bibel för att roboten ska kunna granska hans predikningar och hitta logiska luckor, och roboten lyckas inte hitta några motsägelser i bibeln… det här funkar inte!). Sen har vi de uppenbara luckorna i själva förutsättningarna för berättelsen, den hänger inte ihop internt. Människor hatar robotar för att de tar deras jobb. Så varför köper kyrkan en robot i stället för att anställa en församlingsmedlem för att städa? Och hur kommer det sig att roboten har fullständig tillgång till information om pastorns vanor och favoritmat, men inte vet vad han heter? Och så vidare. Sånt här tål jag inte, jag blir bara arg av att läsa sånt slarvigt hophafsat skräp och jag förstår inte hur den här berättelsen har lyckats få tillräckligt många nomineringar för att komma ifråga för en Hugo.

Jämför även med vad Hans Persson hade att säga. Han ser det helt annorlunda, och koncentrerar sig på att tala om vad novellen handlar om. Alltid intressant att jämföra intryck.