En lista igen

Jag vet inte om det blir tjatigt med en massa såna här listor, men jag tycker fortfarande att de är roliga. Denna kommer ifrån Boktimmen. Reglerna är ovanligt invecklade för en sån här mem:

Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren – fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat den

Jag förenklar det en smula för mig själv och markerar bara böcker jag läst, och författare jag läst. Som brukligt fetstilar jag en serie om jag läst åtminstone en bok i den. Det finns inga av de olästa böckerna på listan som jag har på omedelbar kö att läsa snart. De där * och + struntar jag i, x har jag inga i denna lista.

1. J R R Tolkien – Sagan om ringen
2. David Eddings – Sagan om Belgarion
3. David Eddings – Sagan om Mallorea
4. Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen
5. Robert Jordan – Sagan om drakens återkomst
6. Katharine Kerr – Sagan om det magiska landet Deverry
7. Philip Pullman – Den mörka materian
8. Neil Gaiman – American Gods
9. Audrey Niffenegger – Tidsresenärens hustru
10. Stephenie Meyer – Twilight
11. Charlaine Harris – Serien om Sookie Stackhouse
12. China Mieville – Un Lun Dun
13. C.S Lewis – Narnia-böckerna
14. Ellen Kushner – The Privilegie of the Sword
15. Johanne Hildebrandt – Sagan om Valhalla
16. Jean M Auel – Grottbjörnens folk
17. H.G Wells – The invisible man
18. J.K Rowling – Harry Potter-serien
19. Naomi Novik – Temeraire-serien
20. Robin Hobb – Fjärrskådar-serien
21. Margit Sandemo – Sagan om Isfolket
22. Terry Brooks – Shannaras ättlingar
23. Tad Williams – Minne, sorg och törne
24. Ursula LeGuin – Övärlden
25. Neil Gaiman – Neverwhere
26. George R R Martin – A Song of Ice and Fire
27. Steven Erikson – The Malazan Book of the Fallen
28. Diana Gabaladon – Främlingen
29. Bram Stoker – Dracula
30. Richard Morgan – Altered Carbon
31. William Gibson – Neuromancer
32. Scott Lynch – Gentlemannarövarna-serien
33. Susanna Clarke – Jonathan Strange and Mr Norell
34. John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in
35. Patricia A McKillip – Ombria in Shadow
36. Christoffer Paolini – Eragon
37. Raymond E Feist – Imperiets dotter
38. Julie Bertagna – Exodus
39. Roger Zelazny – Enhörningens tecken
40. Mårten Sandén – Den femte systern
41. Terry Pratchett & Neil Gaiman – Goda Omen
42. Michael Ende – Den oändliga historien
43. Patricia Briggs – Moon called
44. Julia Sandström – På ödets vingar
45. Cory Doctorov – Little Brother
46. Isaac Asimov – Stiftelsetriologin
47. Joe Abercrombie – The blade itself
48. Poppy Z Brite – Lost Souls
49. Alan Campbell – Deepgate Codex
50. Jasper Fforde – Thursday Next
51. Jonathan Maberry – Patient Zero: A Joe Ledger Novel
52. K.J. Parker – The Fencer Trilogy
53. SM Peters – Whitechapel Gods
54. Elizabeth Moon – Sagan om Paksenarrion
55. Stephen King – Pestens tid
56. Jim Butcher – The Dresden Files
57. Nicklas Krog – Triologin om frihetskriget
58. Dan Simmons – The Terror
59. Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer – Fast ships, black sails
60. Michael Chabon – The Yiddish Policemen’s Union
61. Jonathan Barnes – Somnambulist
62. Laurell K Hamilton – Anitha Blake, vampire hunter-serien
63. Saga Borg – Jarastavens vandring
64. Mary Gentle – Grunts
65. David Gemmel – Legender från Drenai
66. Ray Bradbury – Farenheit 451
67. Anthony Burgess – A Clockwork Orange
68. Lewis Carroll – Alice i Underlandet
69. Philip K Dick – Do androids dream of electric sheep?
70. William Golding – Flugornas Herre
71. Frank L Herbert – Dune
72. PD James – Children of men
73. Stephen King – The Shining
74. Richard Matheson – I Am Legend
75. Cormac McCarthy – The Road
76. .Terry Pratchett – Discworld serien
77. Ann Radcliffe – The Mysteries of Udolpho
78. Jose Samargo – Blindhet
79. Mary Shelley – Frankenstein
80. Robert Louis Stevenson – The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
81. H.G. Wells – Tidsmaskinen
82. TH White – The sword in the stone
83. John Wyndham – Day of the Triffids
84. Cornelia Funke – Bläckhjärta
85. J.M. Barrie – Peter Pan
86. Charles de Lint – Onion girl
87. Emma Bull – War of the oaks
88. Paul Auster – I de sista tingens land
89. JG Ballard – The Drowned World
90. Margaret Atwood – Den blinde mördaren
91. Arthur C Clarke – 2001: A space odyssey
92. Douglas Coupland – Girlfriend in a coma
93. Franz Kafka – Processen
94. Stanislaw Lem – Solaris
95. Doris Lessing – The Memoirs of a survivor
96. Walter M Miller Jr – Canticle for Leibowitz
97. Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen
98. George Orwell – 1984
99. Christopher Priest – The Prestige
100. Alastair Reynolds – Revelation space

Jag har läst 31, inte alltför illa.

Lite förvirrad blir jag av att samma författare återkommer, och att listan inte verkar ha någon uppenbar inbördes ordning. Väldigt blandade stilar på böckerna också, man ser inget klart mönster — kanske försöker den bara vara ganska inklusiv. Jag tar den som den är.

Jag har en ny blogg om fysik!

Om man är som jag är det lite svårt att genomföra några komplicerade projekt när man är föräldraledig med bebis. Jag läste någonstans att Nancy Kress började skriva skönlitteratur när hon var hemma med sitt andra barn, och jag tyckte att det verkade märkligt — hur kunde hon hinna med det? Sen läste jag den här artikeln av Tim Pratt, om hur han lyckas skriva på små överblivna minuter då och då. Det kan ju faktiskt funka! Men han skriver också att han inte är säker på hur bra flyt det blir i längre texter.

Hur som helst tänker jag att bloggande i korta stycken i taget går nog att klara av. Därför har jag dagdrömt ett tag om att starta en blogg om fysik (och lite relaterade saker) nu under föräldraledigheten. Ett sätt att hålla hjärnan igång, och något kul att fokusera på. När jag ser till besöksstatistiken på den blogg du läser just nu har ofta vetenskapsinläggen varit riktigt populära, så det kan nog finnas potentiella läsare också.

Här är den: Stjärnstoft och kugghjul. Målet är att lägga upp ett mer matigt inlägg i veckan, och sedan kanske några kortare notiser. (Namnet kan möjligen ändras om jag plötsligt kommer på något bättre. Fast det är inte så dåligt, och jag har brist på bra infall.)

Hugonominerad roman: Saturn’s Children

De flesta sf-läsare är förmodligen bekanta med Asimovs robotlagar, uppställda för att se till att robotarna i berättelserna inte kan skada människor eller göra uppror mot sina skapare. I Saturn’s Children ifrågasätter Charles Stross det moraliska i att framställa självmedvetna varelser utan att ge dem möjlighet att vara självständiga. Vad händer med dem som är skapta att tjäna om människorna försvinner, och de står där utan herrar?

Huvudpersonen i den här berättelsen är en sorts robot, en android med helt andra kroppsliga egenskaper än en människa men med personlighet byggd på en kopia av en verklig kvinna. Man har inte lyckats framställa riktig AI, utan bara modifierade kopior. De är dock modifierade för att reagera på väldigt specifika sätt, och vilja göra sina ägare till viljes. Den här tjejen, Freya, är konstruerad för att vara attraktiv (för människomän) och sexuellt tillgänglig. Jag har lite svårt för det konceptet — visserligen gör det poängen väldigt tydlig, men jag känner mig alltid lite obehaglig till mods när manliga författare fantiserar om unga (nåja, i det här fallet mest någon som ser ung ut) tjejer som inte vill annat än att ha sex med dem. När jag väl kommit över detta är det ändå en väldigt underhållande bok med högt tempo.

Freya upptäcker i den här berättelsen en massa saker om sig och sina syskon (alla byggda från kopior av samma personlighet), och om sin värld och hur den fungerar. Hon jagas av otrevliga personer av alla former och storlekar och kommer undan med nöd och näppe. (Kom ihåg: det finns inga biologiska människor kvar, hela jorden är faktiskt i princip steril — kanske något orealistiskt, men man köper det för berättelsens skull.) I sina enkla försök att överleva och försörja sig blir hon indragen i en härva av smuggling och konspirationer.

Freya reser genom solsystemet på diverse väldigt obekväma vis, som verkligen inte romantiserar rymdkolonisation. Ärligt talat får man en känsla av att biologiskt liv som är väldigt nischat på en speciell miljö ska hålla sig där. De konstgjorda personerna har väldigt mycket mer härdiga kroppar, och kan anpassa och modifiera sig till att klara strålningsnivåer och temperaturer som människor aldrig skulle klara. Det här med liv, biologiska organismer, är faktiskt ett mysterium för de flesta. Å andra sidan har de konstgjorda kropparna också sina begränsningar, och liv är rätt kraftfullt.

En på det hela taget rolig och idéspäckad roman, precis som man kan förvänta sig av Charles Stross. Kul läsning, men kanske inget som kommer att bita sig fast i minnet direkt. Möjligtvis den centrala idén, som kan vara värd att ha i bakhuvudet om jag någonsin läser Asimov igen.

Hugonominerad roman: Little Brother

Det är över ett år sedan jag läste den här boken. Så här skrev jag då:

Den har allt som fick mig intresserad av sf från första början: smarta killar och tjejer som begriper tekniken och gör den till sin, samt spänning och äventyr och relevans för hur jag ser på världen omkring mig.

Jag har glatt rekommenderat den många gånger sen dess, men jag skrev dock aldrig någon riktig recension. Nu känns det inte så inspirerande att göra det heller, så långt efter att jag läste den. Jag pekar i stället på vad Chad Orzel skrev om den. Han inledde sin recension så här:

Little Brother is Cory Doctorow’s bid for a place on this year’s list of banned books. It’s a book that not only encourages kids to hack computers, commit vandalism, and thwart law enforcement, it gives them detailed instructions on the best ways to do those things. It even comes with two afterwords and a bibliography pointing them to even more resources on how best to subvert the political order.

If– oh, who am I kidding, when Little Brother is challenged and banned from school libraries, it will richly deserve it.

And when that happens, you should go buy five copies and hand them out to teenagers on the street.

Sedan följer en genomgång av bokens styrkor och svagheter, och jag håller med på alla punkter (onödigt att skriva om recensionen då, när den redan finns). Möjligtvis är jag lite mer kritisk än Chad till hur Doctorow hanterar den där vändningen i upplösningen, där de vuxna blir inblandade. Hur som helst är boken fortfarande bra.

Hugonominerad roman: Zoe’s Tale

Detta är den första bok jag läser av John Scalzi, och det var absolut värt det. Den gick ner i två munsbitar ungefär, väldigt lättläst, och hade en del scener som nog kommer att stanna kvar i minnet.

Jag har inte läst något annat av Scalzi, av Scalzi’s eget efterord i boken har jag lärt mig att att berättelsen om Zoë hänger ihop med Old Man’s War och The Last Colony. Det finns inte så mycket som lockar mig med själva idén om rymdkrig, och jag tycker att det känns lite väl… överdådigt med kolonisation av mängder av planeter och möten med massor av olika sorters aliens. Det som håller intresset uppe är huvudpersonen, den unga tjejen Zoë, och hennes försök att vara normal, vettig och hygglig i ganska svåra omständigheter. Det är förresten ett genomgående tema i den här boken, som man får se från flera vinklar: personer som håller huvudet kallt och försöker göra det rätta när aggressiviteten flödar över runt omkring.

När boken börjar är Zoë på väg som en del av den första omgången nybyggare på en ny planet, och hennes adoptivföräldrar är expeditionens ledare. Det visar sig snart att de har problem, och att den nya kolonin egentligen är en del av ett strategispel gentemot en sammanslutning av 400 former av intelligenta varelser som vill ha kontroll över kolonisationen av planeter. Zoë själv hamnar i händelsernas centrum inte bara för att hon är sina föräldrars dotter, utan också på grund av vad hennes biologiske far gjort för en ras som kallas Obin.

Det blir en del nybyggarliv, tekniska problem, upptäckande av oväntade saker på den nya planeten — och en kärlekshistoria förstås. Det mesta av idéerna i boken handlar om samspelet med andra varelser, och samspelet mellan kolonisterna. Det är mänsklig och social sf, som det i bästa fall blir när det kretsar kring krig och äventyr.

Det är en bok jag gärna sätter i händerna på min dotter när hon nått rätt ålder (tolv, eller så kanske). Det är för mycket död och sorg i den för att det ska vara en barnbok, men så snart man kan hantera sånt är detta nog bra läsning. Fast var den särskilt anmärkningsvärd egentligen? Jag skulle inte sucka särskilt djupt om den vinner en Hugo, för det är inte en bok att skämmas för, men jag tror inte att jag skulle ha nominerat den själv.

Format

Det här är ett intressant dilemma, undrar hur mycket man kommer att plågas av det framöver: ett steampunk-magasin enbart för iPhone (och iPod Touch). Men jag då? Jag har ingen sån apparat, och planerar inte att skaffa nån heller.

Hugonominerad roman: Anathem

Den här boken, Anathem av Neal Stephenson, hade jag inte tänkt läsa alls. Den är avskräckande tjock, och de mest entusiastiska beskrivningar jag läst av den var inget som väckte mitt intresse direkt: det handlar om folk som lever i en sorts vetenskapliga kloster som styrs av urverk som öppnar dem mot omvärlden bara i vissa intervall. De yttersta delarna öppnas en gång om året, och har en hel del utbyte med omvärlden, men det finns också delar som är stängda tio år åt gången, respektive hundra och tusen år. Därinne bor folk som ägnar sig åt att tänka. Jaha. Det fanns visst något konflikt på uppseglande också som kräver expertis från de här vetenskapsmunkarna, och som kanske skulle innebära omvälvningar av systemet, men jag fattade inte riktigt vad det gick ut på. Och så handlar det en massa om filosofi.

Jag vet inte hur det är med er, men jag tyckte faktiskt inte att det här lät så lockande. Inte tillräckligt lockande för över 900 sidor i alla fall.

Sen blev det som så ofta att jag tog intryck av någon jag känner som talade så väl om boken att jag bestämde mig för att ge den en chans trots allt. Efter 100 sidor var jag tillräckligt intresserad av huvudpersonen för att faktiskt vilja veta vad som skulle hända med honom och hans vänner. Åtminstone en liten bit till.Och en liten bit till.

Det är faktiskt en ganska krävande bok, och det är lite svårt att förstå hur den blivit så populär. Den bjuder en del motstånd för att den är utpräglad science fiction: sätter läsaren i en miljö på planeten Arbre som man gradvis får upptäcka och pussla ihop. Dessutom förutsätter den en hel del förförståelse, det är förmodligen meningen att man ska känna igen saker i Arbres idéhistoria och koppla ihop dem med hur det har varit här i vår värld.

Samtidigt finns det en stark förankring i det mänskliga. Huvudpersonen, Erasmas, är en ung kille som upptäcker världen och sig själv. Det finns förstås en kärlekshistoria eller två inbakad här, och många vänskapsband och så. Sorg. Framgång.

Eftersom han har levt tio år i den här monastiska världen och dessutom är rätt ung är Erasmas en idealisk guide på Arbre. Vi får se världen genom hans ögon när han själv utforskar den, och samtidigt har han tillräckligt mycket bakgrundskunskaper för att begripa sig på det han möter.

Sammantaget känns det som en ganska lustig kombination av ungdoms-sf, emellanåt till och med actionfylld, med långa filosofiska och historiska utläggningar samt storslagna världsomvälvande gosh-wow-förvecklingar.

Genom hela boken finns insprängda utdrag ur en ordbok. Begreppen förklaras oftast först efter att de använts några gånger och man redan har en uppfattning om vad de betyder. Mycket av allt som har med vetenskap och teknik att göra har andra namn på Arbre. Jag förmodar att det är ett grepp för att dels göra det omöjligt att glömma att detta är en annan värld med en annan teknisk/vetenskaplig utveckling än våran, och dels är ett sätt att få läsaren att se med nya ögon på välbekanta saker och inte ta något för givet. Jag måste säga att det funkar rätt bra på mig.

Utpräglad idéläsare som jag är kan jag inte heller låta bli att fängslas av grundkonceptet när jag väl ser det själv: hur spänningarna mellan de användbara tillämpningarna av vetenskapen och de skrämmande och kanske destruktiva tillämpningarna leder till att man på Arbre har separerat vetenskapen från tillgång till teknologi. Vetenskapsmunkarna får inte ens använda datorer (syndevs) Samtidigt har man skiljt dem som vill förstå världen från dem som bara vill leva i den.

Följden har blivit en ganska konstant teknologinivå i tusentals år. Folk föredrar (åtminstone i viss utsträckning) teknik som de kan förstå sig på och som går att kontrollera och reparera. Ganska annorlunda jämfört med de postmänskliga, nästanmagiska skildringar av fjärran framtid som man ser så ofta numera. Det kan ses som hoppfullt att en någorlunda högteknologisk civilisation har bestått i tusentals år, men vi får ju också veta att det förekommit katastrofer och bakslag. Eftersom detta trots allt är science fiction beskrivs den här stabila omvärlden lite ambivalent. Man kan leva väl, men något saknas eftersom människor i allmänhet inte kan känna att de är en del av någon berättelse, de är inte på väg någonstans.

Här finns hur som helst ett starkt drag av det där som jag brukar tänka på som Heinleinskt: den som förstår världen och vet saker kan handskas med sin omgivning och klara av även de krångligaste situationer. Då behöver det inte alls vara fråga om någon krångligare än att använda en skiftnyckel. (Såna här element finns förstås också i sf där folk har tillgång till programmerbara moln av nanorobotar och liknande, men det känns betydligt mer relevant när man känner igen verktygen och kan tänka sig att man kan hamna i en liknande situation själv.)

Berättartempot är minst sagt ojämnt. Det är kanske oundvikligt om man vill skriva en bok som handlar om idéer. Efter ungefär tre fjärdedelar av boken, när ganska mycket har hänt och det varit en hel del livshotande drama och även tragedier, kommer ett alldeles för långt avsnitt där folk nästan bara sitter och pratar. De äter middag ihop och diskuterar Hylean Theoric World — Arbres motsvarighet till Platons idévärld, kombinerat med tankar om multiversum. Om det inte hade hänt så mycket redan och jag gärna ville veta hur det skulle gå hade jag kanske gett upp här, för det blir rätt träigt. Jag erkänner att jag skummade litegrann i det här partiet. Man kan alltid gå tillbaka senare och kolla på detaljerna om man vill.

Jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om Anathem. Den var mer underhållande än jag väntat mig, och mestadels rolig att läsa trots att jag från början inte egentligen ville tycka om den. Förmodligen var den rätt bra. Lättsmält berättelse, tyngd av idéer, men trots allt faktiskt i alla fall ett par hundra sidor för lång. En del element som uppdagas mot slutet är lite flummiga, med en typ av hokus-pokus som är lika etablerat i dagens sf som telepati och liknande var för fyrtio år sen eller så. För att få den sortens omvälvande upplösning som en bok av det här slaget förväntas ha måste man liksom stoppa in lite sånt. Jag är väl förhärdad och inte så lättflirtad, för jag blir mindre imponerad av det som är Den Stora Grejen än jag blir av de många små intressanta detaljerna som finns utströdda genom berättelsen. Det kanske säger mer om mig som läsare än om boken, egentligen.

Om att recensera

Johan länkade nyligen till Jeff Vandermeers respons på Science Fiction and Fantasy Ethics — en blogg av folk som tycker att man ska vara snäll, ser det ut som. Eller vad det nu är. Jag ser nu på Vector-bloggen (har många länkar!) att det här bara är en mycket liten del av en stor diskussion som rasar här och där om recensioner: vad bör de vara, vad fyller de för funktion — och är det bra att bara hålla sig till att skriva positivt om bra saker?

Jag kanske tar mig för att sätta mig in i debatten, för det är ju lite intressant.

Skriv, och vinn reda pengar!

Ingen har väl missat Vetsagas essätävling? Tiden är snart ute, men än finns chansen att skicka in ett bidrag. Det är roligt att skriva om intressanta saker! (Och som positiv bieffekt kan man möjligtvis vinna några tusenlappar, och det kan ju sitta fint.)

Länken en gång till: essätävling.

Uppdatering: jag citerar:

En essä, säger till exempel Bra Böckers lexikon, ”är en kortare, personligt hållen framställning i litterär form, vanligen med ett vetenskapligt, filosofiskt, kulturellt innehåll”. Det är inte särskilt svårt att få oss att acceptera att en text är en essä: skriv en på något sätt reflekterande, undersökande, argumenterande text, någonting som inte bara är rent refererande, säg att det är en essä och vi kommer att tro dig.

Och det ska alltså handla om sf- eller fantasylitteratur.

Hugo-nominerade noveller

Som jag antydde tidigare försöker jag att vara rätt seriös vad gäller Hugo-priserna i år, när jag är medlem av världskongressen och kan rösta och allt. Tänkte att jag kunde ta och skriva lite om vad jag kommer fram till också, och kanske rekommendera ett eller annat. Här börjar jag med novell-kategorin. Notera att alla novellerna finns tillgängliga online, jag länkar direkt till varje berättelse.

Det var ett tag sedan jag började på det här läsprojektet. En av anledningarna till att det har tagit så lång tid för mig att ta mig för att skriva något om det hela är att jag gjorde en störande upptäckt: jag har ganska lätt att dissekera texter jag inte gillar och tala om exakt varför de inte funkar (för mig), men jag har mycket svårare att sätta fingret på vad det är som är bra med något jag gillar. Det irriterar mig. Det känns trist och inte särskilt konstruktivt att bara klanka ner på dåligheter, och jag skulle väldigt gärna kunna förstå och argumentera för vad det är som är bra med det bra. Jag läser lite vid sidan om allt annat Science Fiction 101 av Robert Silverberg. Där utgår han ifrån några noveller som hade stort inflytande på hans förståelse för hur man skriver sf när han höll på att lära sig det, och förklarar precis vad författarna gjort rätt. Jag ska försöka lära mig av den. Ni får väl ha överseende med att jag ännu inte finslipat den här förmågan.

Till att börja med får jag väl säga att jag inte var så överväldigad av årets nominerade noveller. Kompetent skrivna, men inte en enda som var så väldigt intressant egentligen. Jag listar dem här i den ordning jag tänker rösta (eller anti-rösta, i det sista fallet). Åtminstone de två första skulle jag kunna säga att jag rekommenderar.

”From Babel’s Fallen Glory We Fled” av Michael Swanwick är den jag sätter högst. En ganska mörk och desperat berättelse om en man och en väldigt annorlunda sorts intelligent varelse, som tillsammans är på flykt efter att staden där de bott förstörts. De centrala idéer som framstår tydligast i min läsning är 1) kommunikation med en genuint främmande typ av varelser, med kulturkrockar och medföljande problem, 2) ekonomi: vad det är man sätter värde på egentligen och vad det betyder för ens samhälle. Inbäddat i det här finns också en del saker om betydelsen av berättelser, vilket jag ju alltid tycker är intressant. Alltihop är berättat från perspektivet av en rymddräkt med AI, vars personlighet är en kopia av en av de döda från Babel, och som har en ganska kall, cynisk och praktiskt infallsvinkel på saker. Jag blir indragen i berättelsen, och det är vackert skrivet (som jag lärt mig förvänta mig av Swanwick). Det är en berättelse som jag kan tänka mig att läsa om och fundera lite på, vilket ger höga poäng i min bok.

”26 Monkeys, Also The Abyss” av Kij Johnson är svårare att säga något vettigt om. Det här är en sådan drömlik berättelse som jag dras in i och blir fascinerad av för att det som händer är oväntat och gåtfullt, men jag vet inte riktigt om jag bara blir lurad av rökridåer eller om det är bra på riktigt (vad nu det betyder). Det handlar om en kringresande show med apor som gör trick, varav åtminstone ett verkar vara magi på riktigt. Showen vandrar omkring mellan ägare, som inte riktigt verkar ha något att säga till om i fråga om när och för hur länge de ska hålla i ruljansen — det bara händer. Den centrala gåtan, som faktiskt får åtminstone ett förslag till förklaring, är vad de där aporna är för några och var de kommer ifrån. Varför är det bra? Jag vet inte riktigt, men jag tycker om känslan av att läsa detta och jag skulle gärna läsa om den.

”Exhalation” (filer i olika format att ladda ner) av Ted Chiang är en typisk Chiang-berättelse. Den är genomtänkt och polerad, intelligent och så, men tyvärr känns den lite kall och distanserad. Det är den typen av berättelse som mest handlar om att man som läsare får upptäcka en värld och gradvis förstå hur den fungerar. Det är som en gåta, tricket är att hålla alla ledtrådar i huvudet och pussla ihop en bild av det. Den slutar i ett utbrott av lyrisk meta-förundran, en lovprisning av hur intressant det är att förstå och utforska världen. (Detta anser jag inte är en spoiler, faktiskt.) Det är ganska underhållande att läsa, men jag lägger ifrån mig novellen med en känsla av att inte riktigt veta vad det här var bra för förutom en metafor och meditation över termodynamikens andra lag. Den värld som beskrivs känns väldigt artificiell, och väldigt avlägsen rent mänskligt. När jag var yngre (sisådär 13-14) skulle den förmodligen ingett mig en känsla av fascination inför min egen värld, så som beskrivningar av väldigt främmande miljöer kunde göra. Nu är jag oberörd, och novellen framstår bara som ett väldigt sterilt om än elegant tankeexperiment.

”Evil Robot Monkey” av Mary Robinette Kowal var väldigt kort. För kort för att utvecklas till något annat än en stämningsbild. Den centrala idén är ensamheten och isoleringen när man är den enda varelsen av sitt slag, vilket skulle kunna bli betydligt mer kraftfullt egentligen.

”Article of Faith” av Mike Resnick, slutligen, är förfärligt dålig. No award (att inte dela ut pris i den här kategorin alls) förtjänar fler röstpoäng än den här novellen. Den stör mig på många sätt. Det är för det första en väldigt gammaldags historia, som skulle kunna ha varit skriven på 40-talet eller ännu tidigare, om frågan om robotars (AI:ars) eventuella mänsklighet. Kan en robot ha en själ? Det går säkert att göra nya fräscha saker med den här frågeställningen, men det har Resnick inte gjort. I stället har han trasslat ihop alldeles för många sidor, fulla med klyshor om maskinernas rena logiska förnuft och människornas slaveri under sina ibland väldigt primitiva känslor. För det första är dikotomin förnuft/känsla inte riktigt trovärdig med tanke på vad vi numera vet om hur tänkande funkar. För det andra är den föregivet fullständigt logiska och föregivet mycket intelligenta roboten inte alls logisk (pastorn i berättelsen ger roboten en bibel för att roboten ska kunna granska hans predikningar och hitta logiska luckor, och roboten lyckas inte hitta några motsägelser i bibeln… det här funkar inte!). Sen har vi de uppenbara luckorna i själva förutsättningarna för berättelsen, den hänger inte ihop internt. Människor hatar robotar för att de tar deras jobb. Så varför köper kyrkan en robot i stället för att anställa en församlingsmedlem för att städa? Och hur kommer det sig att roboten har fullständig tillgång till information om pastorns vanor och favoritmat, men inte vet vad han heter? Och så vidare. Sånt här tål jag inte, jag blir bara arg av att läsa sånt slarvigt hophafsat skräp och jag förstår inte hur den här berättelsen har lyckats få tillräckligt många nomineringar för att komma ifråga för en Hugo.

Jämför även med vad Hans Persson hade att säga. Han ser det helt annorlunda, och koncentrerar sig på att tala om vad novellen handlar om. Alltid intressant att jämföra intryck.