Bibliotek hemma och borta

Bibliotek. Boktempel! Jag älskar dem. Lånar alltid hem fler böcker än jag kommer att hinna läsa, bara för att ha lite att välja på. Jag kan titta och känna på böckerna i lugn och ro, och det kostar ingenting extra.

Men alla bibliotek är ju inte likadana. Vårt stadsbibliotek här i Kingston är vid första anblicken ganska ruffigt jämfört med det i Uppsala. Det har en kräkfärgad helteckningsmatta och en lätt obehaglig kemisk doft med svaga undertoner av bokdamm och mögel. Inte är det lika ljust och öppet heller. När jag väl vant mig tycker jag ändå att det är ganska mysigt. Det är svårt att misslyckas med ett hus fyllt av böcker. Det finns ett litet enkelt café i ett hörn också, vilket faktiskt är rätt bra att ha ibland.

Det finns en stor skillnad i hur biblioteken sköts också. Jag har ingen insikti i hur mycket som är medveten policy och hur mycket som bara är konvention och hur saker har råkat bli, men det är ganska uppenbart om man tittar i hyllorna att man har en annan attityd till samlingarna än i Sverige. Här har böckerna mycket kortare liv på hyllan, man ser även bland skönlitteraturen huvudsakligen sådant som kommit ut inom de senaste tio åren.

Inga pansarband alltså. Böcker med hård pärm har oftast inplastat skyddsomslag, men pocketböcker får bara en påklistrad etikett på ryggen och en på baksidan. Faktum är att pocketböcker ofta inte ens finns med i katalogsystemet. Lånar man dem står det något i stil med ”paperback” eller ”sci fi” på kvittot, ospecificerat vad det är för titel och författare. Trist, eftersom det inte går att söka på dem. Trist också för att de är så tydligt förbrukningsmaterial. De kommer och försvinner. Till systemets fördel får man väl säga att det ändå finns tillgång till väldigt mycket nyutkommen populärlitteratur, om man bara rotar lite.

***

Det är faktiskt urvalet av ny sf som imponerat mest på mig här. Science fiction-hyllan där hemma är full av Delta-utgåvor från 70-talet och inte mycket mer, men här kan man hitta de senaste stora titlarna som diskuteras och nomineras till priser. Så fort de finns i bokhandeln dyker de upp på hyllan för nyinkommet på biblioteket. Och det finns ett rätt stort urval också, flera hyllor efter varandra.

Ett ganska roligt exempel på hur science fiction hanteras finns för övrigt på universitetsbiblioteket här. Det är uppdelat på två byggnader, ett stort nybyggt palats och ett lite äldre men inte så litet för Science and Engineering. På det senare finns en läsesal med referenslitteratur och tidskrifter, och intill den en liten myshörna med soffor. Myshörnan är inhängnad med låga hyllor med sf-böcker, och ser ut som om den är tänkt för avkoppling för de trötta ingenjörerna. Dessa böcker är heller inte katalogiserade. Tittar man noga står de inte ens riktigt i bokstavsordning, och det är ganska många som bara hamnat ovanpå eller brevid när folk dragit ut dem och sen bestämt sig för att inte låna. Detta är uppenbarligen inte en fullvärdig del av biblioteket, men det finns ändå.

Jag fick reda på av en kille som doktorerar i litteraturvetenskap att det då och då händer att en sf-författare rekommenderas av en professor, och då förflyttas från den här myshörnan till det stora biblioteket och befordras till katalogen. Det har hänt för länge sedan med Dick, Delany och Le Guin, men det betyder verkligen inte att det bara är skräp kvar.

***

Det är kul med bibliotek, och mysigt. Somliga är mer inbjudande än andra. På en del ställen måste man betala en avgift för lånekortet. Ibland finns det begränsningar på hur mycket man får låna. På specialbibliotek med värdefulla samlingar är det en hel ritual att bli insläppt, och sedan får man kanske inte ens ta i böckerna och dokumenten själv.

Det speciella är att bibliotekens samlingar i någon mån är tillgängliga och beständiga på ett helt annat sätt än de flyktiga gästerna på bokhandelns hyllor. Tillgängliga igen, och utifall att. Alltihop är i princip inom räckhåll också, medan man i en bokaffär måste välja noggrannt för att man helt enkelt inte har råd med annat.

Jag tycker om bibliotek. Mitt hem är på god väg att bli ett.

Apropå änglar och demoner

Läste just Angels, Demons, and Energy Non-Conservation från US LHC Blogs, där Seth Zenz avrundar sina intryck av filmen med en fin sammanfattning.

So let me be clear: we neither want nor expect to find the answers to any religious mysteries in our studies at the LHC. We also won’t make “red matter” like you saw in Star Trek — that’s entirely fictional. CERN doesn’t have a space plane or a secret vault with the seventh horocrux. The lab cafeteria does not serve soylent green, although it does have an excellent salad bar.

Och så länkar han förstås till CERNs informationssida med frågor och svar om filmen.

Frankie Manning

Oj. Jag har missat att Frankie Manning inte är i livet längre. Han var en legend, en av de ursprungliga lindy hop-dansarna och uppfinnaren av kast och lyft (”air steps”). Han skulle ha blivit 95 snart, och det blir fortfarande ett jättekalas på 95-årsdagen av hans födelse. Dessutom var han en stor personlighet.

Bara så att ni vet: många tusen dansare har inspirerats av Frankie. Jag har sett folk gå omkring med tröjor med trycket ”Frankie Manning is my homeboy”. Han brukade undervisa på lägren i Herräng. Han dansade livet ut.

Kolla in länkarna ovan, eller bara bilderna här för en fläkt av en betydelsefull era. Se sedan till att masa dig ut och få sulorna på parketten till Frankies ära. Själv är jag lite tung och obalanserad just nu, men en eller annan shim sham kan jag nog få till om jag försöker.

Här är Frankie själv, som visar hur man gör (försökte bädda in klippet här, men det blev något fel och jag orkar inte felsöka nu).