You are currently browsing the monthly archive for mars 2009.
Hittade det här videoklippet, via diverse omvägar. Det är tydligen en del av en längre video om lärande och sånt. Just den här grejen (att kunna få en lampa att lysa med ett batteri och en ledningstråd) skulle jag faktiskt inte ha något problem med (allvarligt!), men det ligger tillräckligt nära för att jag ska känna mig berörd. Vad lär man sig egentligen av en utbildning? Kan man verkligen något när man får sin examen?
Några kommentarer har jag till själva klippet. För det första: det är faktiskt en kille i klippet som visar hur man gör, så de som säger att det är uppenbart att det inte går (kommentar på YouTube t ex) har inte ögonen öppna. För det andra är det lite synd om de filmade personerna, för man får så lätt hjärnsläpp när man vet att man är observerad. Det finns ju två sätt att inte klara detta: att inte förstå vad som behövs för att få en lampa att lysa (ström som går genom lampan) eller att inte fixa det rent praktiskt. Skulle tro att de flesta som blev lite nervösa på examensdagen hade det senare problemet. Det är ju uppenbart att det de lärt sig inte är massor av erfarenhet av att själva hantera hårdvara — det räcker ju med att ha micklat med ett cykellyse någon gång för att kunna klura ut just det här problemet. Det är ju det som är sorgligt, att inte det praktiska kunnandet är något man plockar upp automatiskt på vägen.
Fast det är lite läskigt att det verkar vara några som faller på principen, som inte verkar greppa det där med en sluten krets.
Hur som helst, händighet är tyvärr ofta underskattat. Och sen har vi folk som tycker att slöjd i skolan är bortkastad tid… Tvärtom säger jag, det är jättemånga nuförtiden som aldrig skulle ha hållit i en hyvel eller några strumpstickor, eller kommit nära en pelarborrmaskin eller en symaskin eller en lödpenna, om det inte varit för slöjden (och tekniken) i skolan. Det är förmodligen rätt bra att bredda de tekniska erfarenheterna på det sättet, och så sänker man tröskeln för att kunna ta upp såna aktiviteter igen senare i livet om man skulle vilja. Det är då inte riktigt lika främmande.
Händighet, och erfarenhet. Svårt att lära ut på en kurs, kanske. Jag kände mig verkligen ute på hal is på mitt första jobb, ständigt osäker på hur man egentligen gör saker. Jag hade velat ha den där erfarenheten som man kan få genom att vara sommarstudent eller på annat sätt delta i forskningsprojekt under grundutbildningen. Fast det var ju så dags när jag redan hade min examen. Exjobbet kändes inte alls tillräckligt. Det var faktiskt därför jag sökte till forskarutbildningen: jag ville ha mer erfarenhet av hur folk faktiskt jobbar för att komma någon vart med saker. Att bara gå kurser ger ofta inte det.
Gotthammer är numera också Steampunk Scholar. Han har för flera månader sedan lovat mig en artikel som kanske kommer i mitt framtida steampunk-fanzine, men jag har inte hört något mer om det. Vi får se.
Steampunk-aktiga instrument för fysikundervisning. Såna här saker skulle jag vilja bygga! Det blir min nästa hobby (när jag blir pensionär).
Filmer och tv-serier för steampunkfantaster.
Meta Chronicles är skoj, om än inte så väldigt ofta uppdaterad.
En annan gång ska jag skriva lite om steampunkmusik, vad det är för något egentligen och vad jag har hittat som jag gillar.
Den här veckan är tydligen läs en e-bok-veckan. Jag har massor av e-böcker (nåja, 27 stycken) på min dator. Den senaste (Spiritwalk av Charles de Lint) tog jag igår från tor.com, precis som de flesta andra jag har. Förlaget Tor har gett bort ganska många e-böcker gratis till alla som registrerar sig på deras webbplats/forum.
Det är väldigt kul att ladda hem böcker, men hittills är den enda bok jag har läst på datorn Little Brother, som jag råkade börja på och bara inte kunde sluta. Den var också ganska snabbläst.
Jag har ingen PDA, och ingen omedelbar plan att skaffa någon eboksläsare, men jag har en laptop (två, om jag räknar den jag har för jobbet). Jag kanske skulle kunna ta med mig datorn till sängen på kvällen?
Ett annat nytt tillskott i min e-boksamling är Red Mars av Kim Stanley Robinson från Suvudu Free Library. Det var den första bok av honom jag läste, och jag har länge tänkt att jag ska läsa om den. Kanske ska börja med den, och se om jag kan läsa en så lång bok på min laptop. Det är nästan en plan!
En tesserakt är en kub i fyra dimensioner: en figur med lika långa sidor och rätvinkliga hörn, fast i en riktning extra.
I Ett veck i tiden (A Wrinkle in Time) av Madeleine L’Engle är en tesserakt ett sorts veck där man kan röra sig utanför de vanliga rumsdimensionerna.
Och så finns det en antologiserie som heter Tesseracts, som samlar noveller av kanadensiska författare. Varje volym har en eller två redaktörer, och det är alltid olika personer.
När jag nu ändå bor i Kanada läser jag gärna lokala författare för att orientera mig lite. I Tesseracts 11 finns en novell av Elizabeth Vonarburg, en av hedersgästerna på årets sf-världskongress i Montreal. Jag försökte läsa hennes mest kända roman, men gav upp. Den var visserligen inte dåligt skriven, men den var extremt långsamt berättad och lyckades inte fånga mitt intresse. Jag blev glad när den här novellen, ”The Language of the Night”, var riktigt bra. Inte jätte-originell, men suggestivt genomförd. En sorts första kontakten-historia, på en först till synes tom planet. Nu har jag i alla fall läst något av Vonarburg som inte bara gjorde mig less!
Tesseracts 12 står rätt högt på min läslista nu, men jag har också skaffat mig ett gäng antologier med alla Hugo-vinnare i de korta formaten från 1955 till 1985 som jag är sugen på. Det här blir ett novelläsningsår för mig.
