En bok om vad som händer i huvudet när man växer

Man lär sig mycket om sig själv när man blir förälder. Faktum är att barn i största allmänhet kan lära oss mycket om vad det innebär att vara människa. Det som händer i huvudet när vi är små är ju också avgörande för vilka vi blir som vuxna. Därför tycker jag nog att en sån bok som What’s Going On In There av Lise Eliot borde vara intressant för fler än de småbarnsföräldrar den huvudsakligen riktar sig till. Det är en bok som handlar om hur hjärnan utvecklas i små barn, och vad vi vet om under vilka omständigheter den utvecklas bäst. Det är en sammanställning av rön från neurovetenskap och psykologi med en praktiskt vinkel: författaren vill hjälpa föräldrar att ge sina barn de bästa förutsättningarna att göra så mycket som möjligt med sina medfödda resurser.

Det är fascinerande läsning, som i grunden handlar om hur människor funkar. Intressant också om man undrar över sådant som arv kontra miljö, och vad som påverkar vad — fortfarande inte helt klarlagt, men man vet en hel del. Det handlar om hur miljön och upplevelserna hjälper till att bygga upp och montera ihop det maskineri vi är födda med. Boken är förstås tio år gammal, och jag undrar ibland under läsningen vad som hänt i forskningen sedan 1999. Det vore kul med en uppdaterad utgåva, men det verkar inte vara på gång.

Mycket av det som står i den här boken är sådant som ofta upprepas i råd för föräldrar, men som man här plötsligt får reda på hur det hänger ihop på djupet. Varför behöver egentligen små barn äta fetare mat än vuxna? Det är för att det går åt mycket fett till isolera ledningarna — kapsla in nervcellerna i hjärnan med det där höljet som kallas myelin. Utan det kan cellerna inte leda elektiska pulser särskilt bra, och därför funkar spädbarns hjärnor långsamt och inte så effektivt. Vissa delar av hjärnan blir inte myeliniserade förrän efter flera år. Man talar ofta om ”utvecklingssprång”, särskilt under det första levnadsåret, och när jag läser den här boken tänker jag många gånger att de där sprången förstås är uttryck för att nya funktioner i hjärnan blir färdiga och ”kopplas på”.

Fler exempel. De flesta föräldrar har hört talas om hur viktigt det är för spädbarn med kroppskontakt, men varför? Och hur påverkar det hjärnans utveckling? Det tar upp ett helt kapitel. Vikten av att stimulera balanssinnet behandlas förstås också i ett eget kapitel, och sedan vet man varför det är så bra att vagga och vyssja och bära, och varför småbarn är så glada i att kastas i luften och vändas uppochner. (För hundra år sedan ansåg läkare att det var skadligt att vagga spädbarn, och rekommenderade att man skulle låta dem ligga stilla så mycket som möjligt. Stackars små.)

Boken innehåller också en hel del saker som var helt nya för mig.

Jag visste till exempel inte att det finns en korrelation mellan vilken tid på året man är född och tendens till blyghet. Det visar sig finnas något fler blyga barn bland dem som är födda på våren och försommaren, och det verkar kunna ha att göra med att mammorna fått mindre ljus under en känslig fas i mitten på graviditeten. Kanske inte fullständigt utrett, men ganska intressant. Det kan ju förklara en del om nordiskt temperament om det stämmer. Även om effekten är liten kan det ju påverka den allmänna stämningen i en befolkning kan jag tänka mig.

Det finns också rön som visar att antal barn i syskonskaran, och hur många år det är emellan dem, kan spela in för intelligensen. Optimalt verkar vara att ha mer än ett barn, men med minst två år emellan.

Ett av de allra intressantaste kapitlen var det om språkutveckling. Här fick man ytterligare ett argument för varför det inte är bra att ofta säga ”nej” och ”inte”. Förutom att det är svårt för riktigt små att förstå — de är mycket bättre på att fatta positiva instruktioner — hämmar det barns tal. Det kan ha att göra med att den föräldrastil som går in för att begränsa (auktoritär föräldrastil) inte uppmuntrar barn att uttrycka sig själva på samma sätt som en mer lyssnande men samtidigt vägledande attityd (auktoritativ föräldrastil) som tar hänsyn till barnets synpunkter — men utan att lämna över ansvar på barnet. Det är kanske inte så konstigt att barn pratar mer om de uppfattar att det spelar roll vad de säger. (Det här rimmar ganska väl med Jesper Juuls inställning tycker jag för övrigt. Sympatiskt.) På samma sätt är det dåligt att rätta barn när de säger fel, men viktigt att bekräfta att man förstått vad de menar.

Det är som sagt en mycket intressant bok. Möjligen skulle jag kunna klaga lite på att en del avsnitt är lite väl tekniska. Samtidigt som det är det jag gillar — att man faktiskt får reda på vad som fysiskt händer i hjärnan när man lär sig saker — så är det bitvis lite trögt att läsa. Kanske det skulle gå lättare om man vände på det, och tog förklaringarna från cellnivå och uppåt efter de mer vardagsnära exemplen, men jag är inte säker. Tycker man att det blir för jobbigt kan man faktiskt skumma de här avsnitten och gå tillbaka till dem senare om man vill ha förklaringarna.

Jag blev också ibland lite irriterad på att boken generaliserar så kraftigt, och ofta hoppar över det där med hur stor variationen är.

När vår lilla tjej var nyfödd var jag lite frustrerad över det faktum att hon inte imiterade grimaser. Det talas så mycket och så entusiastiskt om att redan nyfödda kan detta att man glömmer bort att berätta att beroende på grimas (gapa, räcka ut tungan) är det 60-70% (jag hittar inte de uppmätta sifforna just nu) av alla barn som faktiskt härmar om man väntar en stund. Det lämnar en rätt stor andel fullt normala barn som ändå inte härmar. Tråkigt för de föräldrar som ivrigt längtar efter alla former av kommunikation som är lite roligare än hungerskriket och sökreflexen, men inget särskilt ovanligt.

Det här är en av den här bokens svagheter också. Författaren säger sällan något om undantag, eller hur starka resultaten är, utan bara ”barn gör så här, vid den här åldern”. Ibland, som i kapitlet om skillnaderna i pojkars och flickors sociala och emotionella utveckling, diskuterar hon lite om individuella skillnader i början av kapitlet, men sedan uttrycker hon sig kategoriskt igen. Tanken är nog att inte tynga texten med för mycket detaljer, men jag kan inte låta bli att undra. Vem som helst med egna barn försöker förstås se det hon talar om i sitt eget fall, och när det inte stämmer riktigt undrar man om det betyder något eller inte.

Från mitt perspektiv är texten också väldigt centrerad på amerikanska förhållanden. Det känns ibland lite irrelevant för mig, och ibland rent missvisande. I kapitlet där dagis och skola behandlas jämförs en amerikansk och en svensk studie av vad förskola har för inflytande på intelligensen. Man kan inte låta bli att undra om det verkligen är riktigt jämförbart, när amerikanska barn börjar på dagis mellan 3 och 6 månaders ålder medan svenska barn oftast är åtminstone kring året.

(Kapitlet om skolning och undervisning känns för övrigt väldigt sunt och vettigt, och avråder från den här fixeringen vid att läsa och skriva och räkna tidigt som jag ofta tycker att jag ser på den Nordamerikanska kontinenten.)

Trots de här små invändningarna kan jag verkligen rekommendera den här boken till alla som är intresserade av hur människor funkar. Det är bra att kunna se människan som helhet, om man vill människoanpassa samhället.

Man kan inte lära sig en massa om barn utan att undra över hur vi egentligen behandlar människor, och reflektera över våra behov. Människor är så uppenbart sociala från första dagen, men mycket kan gå snett i den sociala och emotionella utvecklingen. Vi har också ett väldigt grundläggande behov av social kroppskontakt, i vilken mån har vuxna också det behovet? Är kroppskontakt enbart sex eller våld? Liknande frågor ligger nära till hands i varje kapitel. Vad man också framför allt tänker på är hur formbar hjärnan är, och hur viktigt det är att använda den för att den ska fungera.

Jag blir också optimistisk inför framtiden. Vi vet så mycket mer än förr om barns behov, och barn i vår del av världen har det på många sätt bättre än kanske någonsin i historien. Mycket är förstås inte alls bra ändå, men med rätt verktyg går det åt rätt håll.

Bokträngsel

Vi har bott här i Kingston i ett och ett halvt år nu. Vi tog med oss väldigt få böcker när vi flyttade hit. I måndags hade vi en full bokhylla av Billy-liknande snitt. I tisdags hade vi bokfördelningskväll med Fearless Fantasy Fans, eftersom vi fått nio lådor böcker och videofilm donerat till gruppen från ett dödsbo. Jag försökte hålla igen lite, men det fanns massor av godis i de där lådorna… och nu har vi mer än en meter böcker som inte får plats i hyllan. Som inte får plats någonstans riktigt. Garderoben kanske?

Det är ju inte klokt att det ska vara så lätt att samla på sig böcker. Om ett halvår flyttar vi tillbaka till Uppsala igen. Hur ska det gå? Vi hade tänkt göra oss av med de flesta böckerna, men nu vet jag inte riktigt. Ska jag verkligen ge upp den här samlingen med Hugo-vinnande berättelser från 1955 till 1985? Det är alltså alla vinnare i de korta kategorierna från början och till mitten av 80-talet, i fem volymer. Jag ska läsa noveller i år! Några Nebula-samlingar blev det också. Och en handbok i hur man bygger teleskop. Alla halvskräpiga pocketböcker som vi redan läst kan vi ju ge bort, men de fina och lite ovanliga böckerna börjar redan ta upp skrämmande stor volym.

Vi får nog kasta bort lite kläder när vi ska resa tillbaka.

Test av gravitationen

Jag älskar experiment och kluriga observationer. Särskilt om de bygger på enkla principer, och visar något väldigt fundamentalt. Det är något grundligt tillfredsställande med att inse hur man faktiskt kan testa hur saker förhåller sig. Hur vet man egentligen att materien består av atomer, till exempel? Det var sådana saker som lockade mig till fysiken till att börja med, och det är fortfarande den här handgripliga aspekten av att luska ut hur det är som jag gillar mest.

Det är klart att det är stor skillnad mellan att förstå betydelsen av ett experiment, och att faktiskt genomföra experiment själv. Experimentellt arbete är svårt hantverk, och ofta frustrerande. Ibland är det helt enkelt roligast att bara läsa om och beundra kluriga saker som andra har gjort.

Ett sånt där experiment som blivit klassiskt, och som jag av olika anledningar har tänkt på på sistone, är det som Pound och Rebka föreslog 1959 (och senare genomförde och förfinade). De mätte en effekt av den allmänna relativitetsteorin i en försök med en höjdskillnad av bara ungefär 20 meter. (en fördel med att jobba på universitet är att de har en prenumeration så att man kan få hela artikeln, annars får man bara se titeln).

Själva grunden för den allmänna relativitetsteorin är ekvivalensprincipen, som säger att effekten av en acceleration och effekten av ett gravitationsfält inte går att skilja åt. Läroböckerna har ofta exempel med hissar, men i en bok såg jag det här tankeexperimentet: Du vaknar ur kryosömn i ditt rymdskepp, i ett rum utan fönster eller luckor, och resten av besättningen är inte där. Du märker att du dras mot golvet, du känner din tyngd. Har ni landat på en planet, eller accellererar skeppet? Det finns inget sätt att avgöra.

Om man som Einstein klurar en del på vad det här betyder, så kommer man fram till en hel massa saker om rumtidens krökning och sådant som jag tänker hoppa över här. I stället tänker jag bara peka på det faktum att om en ljuskälla accellererar i förhållande till en observatör, så kommer observatören att se en annan frekvens — det är bara dopplereffekten. Det betyder att man också kommer att se en dopplereffekt (röd- eller blåförskjutning) hos ljus som rör sig mot eller från en massa, alltså nedåt eller uppåt i ett gravitationsfält.

Man kan också tänka på det så här: en ljuspartikel (foton) som klättrar uppåt i gravitationsbrunnen tappar lite energi, medan en ljuspartikel som ”faller” med gravitationsfältet i stället får lite energi av det. Eftersom energi i ljus är relaterat till våglängd kommer fotonen att få lite längre våglängd om den tappar energi. Kom ihåg: längre våglängd motsvarar rödare ljus, kortare våglängd är blåare.

Nära jordytan, om höjdskillnaden är mycket liten jämfört med jordens radie, är tyngdaccelerationen nära nog konstant. Det arbete som gravitationsfältet gör på en foton som passerar den här höjdskillnaden är lika stort som det arbete som fältet utför på en partikel med massan . Från gymnasiefysiken kommer man (kanske) ihåg att skillnaden i potentiell energi för massan m på olika höjd nära jorden ges av (höjdskillnaden kallar jag här för att inte blanda ihop det med Plancks konstant ). Vi får alltså

Fotonens energi motsvaras av våglängden

och vi får alltså ändringen i våglängd från

För en höjdskillnad på ungefär 20 meter är det här ett väldigt litet tal (0.2 biljondels procent…), och det är ganska djärvt att tänka sig att ens försöka mäta något sådant. Riktigt coolt att det faktiskt går!

Nästa gång (inom en vecka, har jag tänkt mig): Mössbauereffekten, och hur Pound och Rebka faktiskt detekterade den här lilla rödförskjutningen. (Den som inte vill vänta på min utläggning kan ju till exempel börja från Wikipedia-artikeln
och läsa på själv.) Och sedan hoppas jag komma in på det som fick mig att tänka på det här i första taget, vilket också är en rätt cool sak.

Vetenskaparna varvar upp för Angels and Demons-filmen

Senare i vår blir det premiär för filmen Angels and Demons. Som ni kanske vet utspelar sig berättelsen delvis påCERN, och antimateria spelar stor roll för handlingen. Filmteamet besökte nyligen CERN.

Det här är ju ett ganska bra upplägg för att informera om forskningen på CERN och verkligheten bakom bokens (ganska ansträngda) plott. CERN har länge haft en webbsida med frågor och svar apropå det som står i boken om antimateria och om CERN. Nu förbereder man offentliga föreläsningar i USA, och kanske andra delar av världen också. Det kanske kan bli skoj.

Veckans länkar

Lite fysik- och sf-saker jag hittat på sistone:

Higgs Hunting News: Fysiker som jobbar med Tevatron-acceleratorn på Fermilab (i USA) redovisar sina utsikter att detektera Higgs-bosonen de närmsta åren. Detektionsmöjligheterna beror på partikelns massa, och om de har tur med den är utsikterna goda att se något. Allt är inte bara CERN, även om det är LHC alla väntar på. (Fast ni känner väl till Paulis andra princip: fermioner upptäcks i Amerika, bosoner i Europa. Så Higgs är vikt för CERN, i alla fall den första detektionen!)

Science Fiction on Science Blogs, en diskussion på nätet och på en konferens om vetenskap online.

Diamonds in the Sky, en antologi med sf avsedd att vara användbar i undervisningssyfte — riktig astronomi, för den som inte har något emot lite didaktisk hård science fiction.

Ambivalent Academic bloggar bland annat om ambivalensen inför den akademiska världen, och hur det går till att bli forskare (hittad via den här listan). Känns nära, liksom. Jag undrar fortfarande ibland om det var värt all svett och alla tårar att nå fram till doktorsexamen — men det är banne mig väldigt roligt att jobba med fysikforskning!

Locus Online har en diskussionsblogg: Locus Roundtable. Vectors redaktionsblogg Torque Control har synpunkter, men jag tycker att det är läsvärt som det är också (det lilla jag har tittat på).

En väldigt cool bild på en statistisk fördelning tillsammans med en icke-matematisk introduktion till ett statistiskt begrepp. Det låter lite trist, men Built on Facts är en skoj blogg. Och bilden är skoj. Jag skulle hamna längst ut på kanten, något som ofta förvånar mig (jag är min egen referensram, och således är jag av min egen medellängd…)

Evolutions Influence in Pulp Fiction. Rubriken talar för sig själv.

För övrigt:
När jag tittar på besöksstatistiken på den här bloggen verkar det faktiskt som om mina fysikinlägg är populärast. Jag är lite trög när det gäller att skriva om fysik, men nu tänkte jag att jag skulle träna mig lite. Min föresats är att skriva något om fysik här varje vecka, kring torsdag eller fredag, fram till sommaren. Det blir saker jag läst eller stött på nyligen, som fascinerat mig eller som jag funderat på av någon anledning — inte bara mörk materia och sånt. Jag har ingen brist på uppslag, det gäller bara att ta mig i kragen och faktiskt posta det.

Science fiction, rasism, och saker jag inte förstår

Jag är fullständigt aningslös när det gäller rasism och sånt. När alla är så till sig över att USA har fått en svart president tittar jag mig yrvaket omkring och undrar varför det skulle vara något märkvärdigt, varför man inte skulle kunna ha en svart president. Jag har helt enkelt ingen aning.

Antagligen är det kanske detta som fått mig att lägga märke till saker på sistone. Som att en dokumentär om revolutionär sång i Sydafrika har massor av gräsligt rasistiska kommentarer på YouTube. Och på något sätt hittade jag den här texten om hur svarta dansare och musiker inte fick de möjligheter de var värda under swing-eran — och hur det fortfarande skiner igenom. Det är svårt för mig som tillhör majoriteten att förstå vad ras kan betyda när man alltid direkt blir kategoriserad efter sitt utseende.

Sen upptäckte jag Things That Don’t Go Away: Race and Science Fiction (Part I) av Sarah Zettel på Bookspot Central. Inga nyheter, men saker jag inte riktigt tänkt på på det här viset. Science fictions huvudfåra är manlig, vit och amerikansk, och exakt hur djupt blindheten för det egna perspektivet sitter i genren är, återigen, något jag blir förbluffad över att jag aldrig har tänkt på (ah, de kära bjälkarna i våra ögon!).

Via kommentarerna till den artikeln upptäckte jag att det nyligen förekommit en jättelik debatt (huvudsakligen på LiveJournal, vilket är anledningen till att jag missat det) om hur man skriver om ras och om kulturer och erfarenheter som ligger långt ifrån ens egna. Den bästa sammanfattningen finns här, det stämmer ganska bra på min uppfattning efter att lite kort ha tittat här och där på debattens delar. Det började med Elizabeth Bear, som skrev om hur man skriver om ”the Other” (vad heter det på svenska?), vilket föranledde vissa kommentarer. Jag tycker att Bear är vettig, men hon uttrycker sig på ogenomtänkta sätt ibland i den här ordväxlingen, särskilt när det börjar handla om hennes egen identitet. Sedan vidtar hennes kompisar, som tycker att Elizabeth Bear har blivit beskylld för att vara rasist och därför vill komma till hennes försvar — här hoppar grodorna omkring. Bear försökte distansiera sig från situationen, och verkar haft lite svårt att få överblick över vad olika personer förväntar sig och vad hon skulle göra för att gjuta olja på vågorna. Den som vill följa större delen av den totala diskussionen kan hitta en jättelång länkdump i kronologisk ordning här, men jag ska erkänna att jag inte alls har orkat sätta mig in i alla detaljer.

Hela diskussionen gör mig ledsen: folk försöker vara vettiga men lyckas inte mötas. Ingen vill vara rasist, alla vill bidra till att göra världen bättre, men ofta målar man in sig i ett hörn och blir defensiv. Inte alls sällan är man alldeles blind för att man själv säger saker som framstår som nedlåtande, och lika blind för att man hemfaller åt härskartekniker för att försöka få slut på bråket. I slutändan blir folk ovänner, och inget gott ser ut att ha kommit av det hela — inte i den här vändan i alla fall.

Problemet, som alltid, är ju att det blir så känsligt när det handlar om folks självbild. Det är inte lätt att se när något man säger helt oreflekterat faktiskt är väldigt känsligt för den man pratar med (se den här kommentaren av Tobias Buckell apropå en tidigare rasismdebatt i science fiction-världen), och det är så lätt att bli arg och defensiv när någon säger att man sagt något som framstår som rasistiskt. ”Men, jag är ju inte rasist!” blir lätt reaktionen, i stället för ”ojdå, jag tänkte mig inte för och det var väldigt dumt sagt”. (Jag kan verkligen identifiera mig med detta, jag är själv inte särskilt smart när det gäller att ta kritik i offentliga sammanhang och rätt rädd för vad folk ska tycka om mig — vilket paradoxalt nog ofta leder till att jag beter mig sämre än jag borde i mina försök att kräva att man låter mig behålla ansiktet.) Även annars fullständigt vettiga och hyggliga människor trillar dit. Deprimerande. Jag som så gärna vill tro på att människor ska kunna mötas och förstå varandra.

Det här med rasism, och imperialistiska attityder till andra kulturer, och liknande saker, har förstås diskuterats på Wiscon. Vad jag förstår har det ibland blivit ganska inflammerat där också.
Internet Review of Science Fiction har en artikel som diskuterar Appropriate cultural appropriation (vad heter det på svenska?) utifrån vad som sagts på en Wiscon om hur man kan göra sånt på bra och dåliga sätt i fantastisk litteratur. Den här artikeln måste jag nog läsa mer noggrannt någon gång, jag skulle behöva grunna lite på det.

Något man ofta ser i både fantasy, sf och historiska romaner är olika varianter på att man visst inte har något emot dem som är annorlunda, bara de är som jag — eller åtminstone inte märks så mycket. Folk har exotisk bakgrund och annan färg, men de tänker och reagerar precis som en vanlig författare med medelklassbakgrund från vår tid (i alla fall om de är någotsånär centrala för handlingen). Förmodligen behöver man, åtminstone som författare, någon att identifiera sig med i texten, men ibland sticker det ut och skär sig mot premisserna. (Jag borde ha massor av exempel här, eftersom jag tänkt på det förr, men just nu faller de mig inte in.)

I bästa fall kan science fiction verkligen vara en litteratur som hjälper en att förstå någon annans perspektiv. Ibland blir det bara ytliga önskedrömmar och pubertala maktfantasier av det. Svårt det där. Kanske jag kan be läsekretsen om kommentarer här: vilka författare är bra på att skildra andra perspektiv på ett rimligt sätt, och vilka har gjort det extra bra i sf och fantasy som ni gillar?

(Elizabeth Bear har för övrigt gjort rätt gott intryck på mig. Mer om hennes böcker en annan dag.)

Locus rekommenderar

Locus har publicerat sin lista på rekommenderad läsning från 2008. Ett par listade böcker har jag redan läst, men inte många. Jag kan verkligen rekommendera The Dragons of Babel av Michael Swanwick. Mekaniska drakar och skitig magi. Antologin Wastelands har jag recenserat i det kommande numret av Landet Annien (Riktigt Snart Nu…)

De jag redan var sugen på innan jag såg listan var City at the End of Time av Greg Bear, Escapement av Jay Lake och The Engine’s Child av Holly Phillips. Vi får väl se om det blir av att jag läser dem. Åtminstone Escapement!

Det finns förstås fler jag kanske borde läsa för att jag troligtvis skulle gilla dem, men det är ju helt omöjligt att hänga med fullständigt om man inte läser minst dubbelt så mycket som jag. Blir i alla fall nyfiken på samlingen Dark Integers and Other Stories, Greg Egan, som verkar vara något för de där tillfällena då jag känner för att läsa riktigt hård sf.