You are currently browsing the monthly archive for januari 2009.
Jag kände mig lite lat idag, så jag tog bussen hem från jobbet. När jag stod på busshållplatsen hade jag jättefin utsikt över det enda som lyste igenom det tunna molndiset på himlen: månen och venus, nästan rakt ovanför varandra. Det var riktigt tjusigt. Jag pekade ut det för killen som stod brevid, och det tog en liten stund för honom att förstå vad jag menade. Andra runt omkring tittade också upp. Någon såg riktigt förtjust ut, han frågade mig hur jag visste att det var venus vi såg. Tja, det finns ingenting annat som lyser så starkt, särskilt inte på den delen av himlen. Venus har varit rätt dominerande ett tag nu, står ovanligt högt (långt från solen), och jag vet var jag förväntar mig att se den. Men om man inte brukar titta på himlen har man förstås inte tänkt på det, och man har kanske inte ens koll på var man har väderstrecken.
Tittar folk inte uppåt? Alla på busshållplatsen verkade lite förvånade över att man kunde se något på himlen (fast det kan förstås delvis förklaras med att man inte väntar sig se något när det är mulet). Jag tror tyvärr ofta att folk i stan helt enkelt inte lägger märke till himlen, när det finns så mycket starka ljust nära inpå. Såg en gång ett häftigt norrsken i Uppsala, som ingen annan jag träffade hade upptäckt.
Då är det kanske inte så konstigt att det finns folk som inte märkt att jorden snurrar (alltså att stjärnorna, utom polstjärnan förstås, inte syns i samma riktning hela natten), även om jag tycker att det är jättemärkligt. Det finns tydligen folk som tror att månens faser orsakas av jordens skugga också — de kan aldrig ha tittat särskilt noga på var månen står i förhållande till solen.
Jag är väl heller inte mycket till amatörastronom. Men jag tittar i alla fall lite, och jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är en förlust om man inte lägger märke till stjärnhimlen över huvud taget. Även inne i stan kan man ju faktiskt se en del, trots ljusföroreningar. Det är ju bara att titta uppåt!
Johan Jönsson kommenterar på Ampersand ett uttalande om att fantasy inte kan handla om vad som helst. Så är det ju, om det inte finns några för berättelsen väsentliga fantastiska element blir det nog helt enkelt inte fantasy. Tillägg: det här tycker jag alltså är viktigt. Jag menar alltså inte att det blir någon riktig fantasy ifall inte de fantastiska elementen otvetydigt hör dit. De kan vara i bakgrunden, men de måste vara väsentliga. Det jag säger om mjuk fantasy nedan handlar inte om att det skulle vara ”ofantastiskt” på något vis, eller mindre fantasyartat. Slut på förtydligande inlägg.
Fast det finns, som Johan påpekar, väldigt vardagsnära fantasy som inte alls handlar om prinsessor och stora öden eller drastisk magi. Magin kan ju ligga i bakgrunden, och förgrunden handla om vanliga människor och deras vardag. Som ofta hos Charles de Lint (också Johans exempel). Man kanske skulle kunna kalla det för mjuk fantasy, i analogi med mjuk sf: sånt som handlar om människorna och deras reaktioner på sin omgivning, medan de fantastiska elementen bara bryter igenom här och där eller utgör ramarna för det som händer. Jag har läst en del fantasy där det är fullständigt upp till läsaren om det som hände faktiskt var något övernaturligt eller om det bara var illusioner eller metaforer. Fast egentligen finns det väl redan en diffus term som täcker in det här, nämligen low fantasy. Fast mjuk fantasy låter liksom mer positivt i mina öron.
I kontrast kan man prata om hård fantasy. I hård sf handlar det mycket om teknologiskt strikt spekulation. Hård fantasy går in för att vara mer strikt i världsbyggandet, och låter ofta magin följa snäva regler (begränsningar gör ofta magi mer intressant, och mer övertygande).
Jane Lindskold skriver under rubriken Hard Fantasy på Tor.com om hur det egentligen borde vara svårare att skriva fantasy, där man måste hitta på världen och få allt att hänga ihop, än att bara avbilda vår värld som vi känner den. Det finns ju författare som inte riktigt ids tänka igenom saker, men nog blir det lite mindre intressant då.
När jag tänker på saken kan det förstås finnas fantasy som är hård och mjuk, enligt min beskrivning här, på samma gång. Ungefär som Kim Stanley Robinsons science fiction.
En av mina favorittankar, upprepad många gånger i bloggposter och annorstädes, är att vi redan med uppfinningen av skriften gjorde den första förlängningen av oss själva som liknar det cyberpunkförfattarna beskriver med elektroniska implantat och liknande. Ganska mycket av vad vi anser oss veta och kunna har vi ju förlagt utanför huvudet, i böcker och anteckningar (och numera på internet). Jag hittade just en artikel på Discover där det talas om just detta, i en utläggning om hur Google och internet gör oss smartare. Det är ingen skillnad på att hålla något i minnet eller i en anteckningsbok som man bär med sig, säger filosoferna Andy Clark & David J. Chalmers i den inte helt nya artikeln The Extended Mind som citeras i Discover Magazine. Sedan handlar det mer om hur hjärnan funkar och använder sig av yttre hjälpmedel.
Kort lista av länkar till saker folk skrivit om läsning, med några kommentarer från mig.
Challenge: Read One Book a Week
Jag skulle gärna läsa en bok i veckan, konsekvent. Jag kommer sällan upp i de volymerna, trots att jag älskar böcker. Artikeln är roligt skriven, men tipsen för hur man ska kunna läsa en bok i veckan ger mig inget. Jag älskar redan att läsa, gör det för att jag har lust, och stressar inte. Jag läser inte ut böcker jag börjat på som jag inte gillar. Regeln om att alltid läsa minst 50 sidor i stöten skulle kunna vara bra, men att följa den skulle för långsamma och tidspressade läsare bara betyda att man tvekar mer inför att ta upp en bok — jag läser nog mer om jag läser ett par sidor varje gång jag får tillfälle.
How to Instill the Love of Reading – In Your Child, or Yourself
Jag gillar attityden: man ska inte läsa böcker för att bli en bättre eller duktigare människa, utan för att det är trevligt. Vill man läsa mer är bästa sättet att lära sig tycka om det. Fast jag förundras över att folk faktiskt tänker så här. För mig är det uppenbart att bokläsning är ett nöje. Och jag har aldrig problem med att hitta böcker jag vill läsa, fast det är förstås ett intresse jag lägger en del tid på.
Läsning som lust och last
I den här understreckaren i SvD handlar det en del om hur nytt det är att läsning ses som en dygd, och hur märkligt prestigefyllt det kan bli. Får mig att tänka på hur nästan allt som är dumt är en förvriden variant av något som är bra. Man frågar ”varifrån kommer behovet att bedöma andras smak och bildning utifrån deras bokhyllor?” Tja, det är ju bara en överspänd variant av den vanliga nyfikenheten på att lära känna andra, som gör att man titta på vad de är intresserade av. Jag kollar alltid in folks bokhyllor, för det är ett bra sätt att hitta kontaktytor och gemensamma referensramar, eller i alla fall något att börja prata om. Men det är klart att det kan gå överstyr, som allt annat.
Du är inte skapt för att läsa detta
En till understreckare, med utgångspunkt i en bok om ”läsningens kognitiva, biologiska och evolutionära aspekter”. Väldigt intressant. Jag har ju förr reflekterat över hur skrivkonsten placerar rätt mycket av vårt minne och vår kunskap utanför huvudet (utanför oss själva, eller som en förlängning av oss själva i texten). Det finns många andra intressanta aspekter av hur vi hanterar en sån här uppfinning, som ju inte är något som hjärnan har utvecklats för. Intressant att reflektera över vad läsförmågan betyder i samhället också.
Tillägg i form av en liten klagolåt man kan hoppa över:
Rubriken ”Du är inte skapt för att läsa detta” är för övrigt tagen från ett direkt citat ur boken, skriven av en neuroforskare, men får ändå kritik i kommentarerna av folk som hakar upp sig på uttrycket ”skapt för” och att artikelförfattaren (Merete Mazzarella) har en bakgrund i humaniora och inte i naturvetenskap. Suck. Apropå det kan man lätt tappa hoppet om mänskligheten om man läser folks recensioner på Amazon. Folk skriver så mycket dumt och webb 2.0 är kanalen för alla dumheter man kan tänka sig. Läs inte kommentarerna på Nature heller, när jag tänker på saken. De verkar helt omodererade. Sånt som får mig att bli misantropisk till sinnes, jag som annars är så generös och överseende. Tur att jag vet att folk oftast gör ett vettigare intryck om man får resonera med dem. Genant att tänka sig att jag förmodligen verkar precis lika idiotisk i skrift ibland jag med (förhoppningsvis inte så väldigt ofta).
Jag var i USA när Obama tillträdde som president. Jo, det var verkligen uppsluppen stämning. Seminariet jag höll konkurrerade med webbsändningar av ceremonier och parader. Varenda butik verkade skylta med Obama-saker, och alla tidningar hade honom på framsidan. Jag såg egentligen ingenting av själva händelserna, men man kunde inte undgå att förstå att det här var en historisk dag och att folk är väldigt entusiastiska. Det var intressant att se.
Det var förstås också kul att se Yale, dit jag var inbjuden, och laboratorier och utrustning som har att göra med deras mörk materia-detektorer och relaterad forskning. Jag älskar att besöka olika labb! Det blir plötsligt så verkligt och påtagligt vad folk sysslar med, och jag får anledning att titta lite bortom min närmsta horisont.
Jag var alltså där för att hålla ett av den lokala gruppens seminarier och prata om den detektor jag jobbar med. Jag ser det fortfarande som en av fördelarna med mitt jobb, att få såna här avbrott från vardagen och anledning att ge mig ut och se nya saker och möta nya människor. Folk kan bli ganska trötta på det om de hattar omkring för mycket till möten och konferenser, men för mig som inte är en så särskilt viktig person är det en bra bit kvar till smärtgränsen.
Jag gillar själva resandet också, det är avslappnande på något sätt att bara vara på väg.
Men jag måste ändå säga att resa till grannlandet i söder var verkligen precis lika krångligt som folk påstår.
Jag höll på att få hjärtsnörp på väg hem, när flygbolagsfolket sade att de inte kunde låta mig åka tillbaka till Kanada. Deras apparater sade tydligen att jag måste ha visum om jag ska stanna längre än si-och-så, och arbetstillståndet som säger att jag får stanna till augusti 2010 förstod de sig inte på. Jag kan ju inte stanna i USA heller, för om jag nu skulle behöva förnya mina dokument behöver jag passera den kanadensiska gränsen…
Efter en liten stund kom en man som tog en extra titt på mina dokument, och förklarade att det inte var något problem och att jag kunde gå till gaten.
Sen skulle jag genom den irriterande säkerhetskontrollen, där jag fick blåknut på skosnöret och inspektören krävde att få packa ur min väska och titta vad jag hade med mig. Jag kom fram till rätt gate med andan i halsen precis när folk började stiga ombord.
Ändå får jag lov att säga att det var betydligt trevligare att fara hem än på resan dit.
Först var vägarna hala och trafiken galen, och bussen kom mer än en timme sent till flygplatsen. Sedan vägrade incheckningsautomaterna att ge mig något boarding pass och hävdade att jag först måste ha en returbiljett — men det hade jag ju! Så fick jag stå i kö, och kom fram med en minuts marginal innan incheckningen stängde. Efter det var det amerikansk gränskontroll, där det var slut på de gröna blanketterna och jag irrade runt och försökte fylla i rätt saker. Tjänstemannen jag pratade med suckade och pratade med ett tonfall som till ett motspänstigt barn, förutom att han hade något talfel som gjorde att jag inte alls förstod hälften. Fingeravtrycksläsaren behövde ungefär ett halvdussin försök för att acceptera mina fingertoppar. Jag hann i alla fall precis hugga en kaffe innan det var dags att stiga ombord på planet.
Just den här biten var inte särskilt avslappnande alls faktiskt.
SNOLAB ligger, som jag säkert nämnt, nere i en gruva. Det är faktiskt det än så länge djupast liggande labbet i sitt slag, två kilometer under jord. När man ska dit klär man sig i gruvarbetaroverall med skydsstövlar, hjälm och pannlampa. Sedan åker man ner med en mörk gruvhiss, tillsammans med dem som faktiskt bryter malm eller jobbar med underhåll av apparater och maskiner i gruvan. Efter en tio minuters promenad genom en vanlig ort kliver man in i ett omklädningsrum, duschar, tar på en helt annan overall och hårnät, och kommer ut på andra sidan i ett väl upplyst och klimatkontrollerat renrum.
Ute i gruvan är det väldigt dammigt och smutsigt, och ofta lerigt på golvet. Det luktar stendamm, och svagt av vad jag misstänker är berggas — svavelväte. I taket finns vatteledningar och ventilationstrummor. Det är viktigt med luftcirkulationen, inte minst för att hålla en behaglig arbetstemperatur. På det här djupet är berggrunden över 40 grader varm, och i sådan hetta är det väldigt jobbigt att bryta malm. Inne i renrummet märker man ingenting av det här, förstås. Det är som ett vanligt fönsterlöst laboratorium, möjligen med lite udda arkitektur. Fast de som har varit där nere vid strömavbrott säger förstås att det blir varmt ganska fort.
Trots noggrann luftrening och alla ansträngningar att hålla rent är det ändå något i luften som angriper elektronik på ett lite ovanligt sätt. Alla kretskort som varit under jord i några år riskerar att få en gråsvart beläggning som i värsta fall orsakar kortslutningar. Vi kallar det ”mörk materia” — en annan sort än den vi egentligen letar efter, men åtminstone en vi vet vad det är för något.
Det är en svavelförening (misstänker berggasen) som visserligen går lätt att tvätta bort med en svag syra men som ändå är oerhört irriterande. Detta orsakar en massa jobb av rätt ointressant slag, som upptar kvalificerade forskare som annars skulle leta efter den riktiga mörka materian, universums saknade massa. Sånt är livet i forskarvärlden ibland.
Här är jag, när jag skruvar på detektorn:
Som somliga vet har Hans Persson dragit igång en grej som kallas för bokkedjan. Man får ett tema, och så associerar man därifrån. Fem böcker ska det bli, i en associationskedja. Jag brukar inte delta i sånt här så ofta, men nu råkade en kedja dyka upp i huvudet på mig när jag såg den senaste bokkedjan.
Den första boken jag kommer att tänka på är Att spela människa av Ursula K LeGuin (original Very Far Away from Anywhere Else). Det här är en ungdomsbok bok om en kille som kanske inte är direkt ensam, men som känner sig väldigt annorlunda. Han är intellektuell, till skillnad från sin omgivning, men klarar sitt sociala sammanhang ganska mycket genom att spela apa. Han träffar en tjej som är musiker, och som blir hans bästa vän. Det här är inte en sf-roman, men jag hittade den förstås genom att jag letade efter Le Guins sf. Hon var min favoritförfattare i nian och början av gymnasiet. Man kan ändå se sambandet mellan den här boken och Le Guins science fiction, eftersom huvudpersonen är så mycket av ensam vetenskapsman, en arketypisk figur i hennes böcker. De ensamma vetenskapsmännen har också varit unga någon gång. Boken är lätt att identifiera sig med för en nördig tonåring.
Via Ursula LeGuin upptäckte jag Inger Edelfeldt, eftersom hon hade gjort omslagsbilderna till de svenska utgåvorna av LeGuins böcker. En av Inger Edelfeldt som också handlar om en ensam ung man är Breven till nattens drottning. Romantiskt och melodramatiskt lagd ung man svärmar för oåtkomlig tjej, och gör konstnärliga saker på fritiden.
Inger Edelfeldt förknippar jag också med Sagan om Ringen av J.R.R. Tolkien, eftersom hon också illustrerat dessa berättelser. Har inte mycket att säga om det, alla vet vad det är.
Från Tolkien kan man lätt associera till hans polare C.S.Lewis. Hans kanske bästa bok är Det rätta ansiktet (original Till We Have Faces). Det är en variant på berättelsen om Amor och Psyke.
En inte alls bra bok är From Narnia to a Space Odyssey: The War of Letters Between Arthur C.Clarke and C.S.Lewis. Det är en samling brev och andra texter som är sammanställd i all hast och illa redigerad och korrläst. Redaktören säger själv i förordet att han inte alls kände till något om Lewis, men däremot gillar Clarke, och att han läste in sig på Lewis för att kunna belysa den diskussion de båda hade om rymdfart och det eventuella mötet med utomjordiskt liv. Problemet är att det är illa gjort, och belyser Clarkes ideer mycket mer än Lewis, som man knappt får grepp om alls. Och så finns som sagt alla transkriptionsmissar i breven, väldigt störande.
Nu hoppas jag att det inte är någon som aktivt väntar på nästa nummer av Landet Annien, för som vanligt tar allt mycket längre tid för mig än jag tror. Jag jobbar i alla fall på det, och som annonserat kommer temat denna gång att vara katastrofer och undergång. Om man nu är intresserad av det här ämnet kan man kolla in följande webbplatser så länge: Armageddon Online och bloggen It’s the End of the World as We Know It. Jag har egentligen inte kollat ifall de är intressanta, jag bara råkade hitta dem. Den första verkar inte uppdaterad på jättelänge, men det kvar i alla fall.
När jag putsade på min recension av The Year’s Best SF 12 grunnade jag återigen på ordet chronotopicality som används i förordet. Jag googlade det, och den första länk jag hittade handlade om precis den här antologin: Chronotopicality in SF in 2006. Det handlar om varför folk kanske var ängsliga 2006 (och nu), men också att det kanske inte var ett så dominerande tema som det råkade bli i Hartwells och Cramers urval.
Hur som helst: fanzinet är på väg.
I kommentarerna till förra inlägget uppstod en diskussion om armarna i spiralgalaxer, som var ganska intressant och givande i alla fall för mig. Det är kul att den här bloggen har börjat få så många kommentarer!
Apropå det hörde jag av en kollega idag att det finns nya rön om vår egen galax, och till exempel här hittar jag en nyhetsartikel om hur man studerat Vintergatan i radiovåglängder, och upptäckt att den är större (tyngre) än man trott och dessutom har fyra spiralarmar. Det är ju svårt på många sätt att kartlägga en galax när man sitter inuti den, och det är ganska intressant att se hur nya rön uppdagas.
Det här är en förklaring för folk som inte är fysiker, och som kanske (eller kanske inte) har funderat på det där med hur galaxers rotation kan säga oss något om hur mycket mörk materia det finns.
Ett av mina tidigare inlägg om mörk materia fick nyligen (nåja, det var i alla fall nyligen när jag började skriva detta före jul) en fråga i kommentarerna om just hur det här med galaxers rotationskurva egentligen hänger ihop. Det sägs ju ofta att galaxernas ”platta rotationskurva” är ett av de starka argumenten för att det finns mörk materia i universum. Men vad är en rotationskurva, vad betyder den egentligen? Kan man jämföra den med planeternas rotation i solsystemet?
Låt mig börja med det här med gravitationen, och de bundna banorna.
En kropp i en bunden bana (en planet i solsystemet, en kommunikationssatellit utanför jorden, en stjärna i en galax) har en hastighet som beror på hur mycket massa den kretsar kring, och på vilket avstånd. Det spelar ingen roll hur mycket massa det finns utanför kroppens bana (så länge det inte är i form av något kompakt objekt som kommer ganska nära, förstås). Så länge massan innanför kroppens bana är jämnt fördelad spelar det heller ingen större roll om det är en stor fluffig blobb eller en liten kompakt klump, rörelsen funkar som om all massa vore koncentrerad i systemets tyngdpunkt.
Jämför med vad som skulle hända om vi kunde borra en tunnel rakt genom jorden. Om vi bortser från alla problem med tryck och temperatur, hur skulle det kännas att färdas in i jordens mitt? Precis mitt inne i jorden (jag antar nu att planeten är en perfekt sfär och så) skulle gravitationen från all materia omkring vara lika stor i alla riktningar, och alltså ta ut sig själv så att man inte känner något alls. En liten bit från centrum känner man effekten av att man har mer massa på ena sidan än på den andra, och man känner alltså en tyngdkraft från samma riktning som jordens centrum. Gravitationskraften minskar med avståndet från en massa, men i det här fallet ökar den massa man har på ”insidan” jämfört med den man har på ”utsidan” (eller ”under” sig respektive ”över” sig om man föredrar det) när man rör sig genom tunneln mot jordytan och därför ökar kraften. Är ni med så långt?
När man lämnar tunneln och rör sig ut från planetytan läggs ingen mer massa till mellan ens egen kropp och jordens centrum, och då avtar gravitationskraften med kvadraten på avståndet från centrum precis som man skulle vänta sig.
I solsystemet finns så väldigt stor andel av all massa i solen att man till husbehovsberäkningar gott kan strunta i de övriga planeterna när man beräknar varje planets banhastighet. Gravitationskraften beror helt enkelt på avståndet till solen, och hastigheten i banan är definierad av att planeterna befinner sig i bundna banor. Det finns precis en hastighet som ger en cirkelbana på ett visst avstånd från solen, och med mindre gravitationskraft (alltså längre bort) är den hastigheten lägre. (Vi kan för enkelhetens skull låtsas att alla banor är cirkulära, argumentet gäller även för elliptiska banor men hastigheten beror då också på hur avlång banan är och var i banan planeten för tillfället befinner sig.) En kropp som rör sig för fort kommer inte att hållas kvar av gravitationen, och alltså inte vara bunden i systemet.
Om man nu tittar på en hel galax är det inte riktigt som ett solsystem. Den massa som finns innanför en viss bana ökar ganska mycket när man rör sig ut från centrum, eftersom galaxer är rätt täta i mitten. Om man bara tittar på hur mycket olika delar av en galax lyser och så räknar ut hur mycket stjärnor (och hur mycket massa) som befinner sig på varje avstånd från centrum, så får man en modell för hur mycket massa som befinner sig innanför olika omloppsbanor och alltså hur fort en stjärna skulle röra sig i en bana på just det avståndet. Man får då en hypotes som säger att banhastigheterna skulle öka ut till ett visst avstånd (eftersom där finns så mycket materia och alltså mycket extra massa som ger gravitation om man befinner sig utanför den) och sedan avta eftersom galaxen tunnas ut. På större avstånd från centrum skulle den extra mängden massa innanför en avlägsen bana inte vara tillräcklig för att kompensera för att kraften minskar med avståndet. Gravitationen skulle minska, och därför också hastigheten för stjärnor i bundna banor.
Vad man ser är inte alls att hastigheterna minskar. Nu kan vi ta en titt på den omtalade kurvan: i grafen här ser man hur stjärnors banhastighet förväntades minska med avståndet från centrum i en galax (A), och en annan kurva (B) som visar hur de uppmätta hastigheterna varierar — eller snarare inte varierar.
Stjärnornas banhastighet i en typisk galax (B), som funktion av avståndet från galaxens centrum. Jämför med den förväntade kurvan (A).
Om en galax ska kunna hålla ihop och hålla kvar stjärnor som rör sig så fort i de yttre delarna, måste den innehålla väldigt mycket mer massa i utkanterna än vad man kan se. Eftersom det knappast är naturligt att en massfördelning har en skarp kant måste det här osynliga molnet av materia sträcka sig långt utanför de synliga delarna av en galax, för att kunna lägga till så mycket massa per avståndsenhet att även de yttersta stjärnorna känner tillräcklig gravitationskraft för att hållas kvar i galaxen med så höga hastigheter. Detta moln av något osynligt med massa kallar vi för en halo av mörk materia.
Det är antingen mörk materia, eller också har vi inte förstått hur gravitationen fungerar. Det går faktiskt att förklara de här rotationskurvorna med en alternativ gravitationsteori. Problemet är bara hur man ska få den här modifierade gravitationen att passa ihop med alla andra observationer av hur universum expanderar och hur olika större strukturer (som galaxhopar) rör sig. Pusslet passar mycket bättre ihop med mörk materia.
Det är därför man anser att de ”platta rotationskurvorna” är ett starkt argument för mörk materia, men inte står ensamt.
***
Hur skulle solsystemet vara uppbyggt om vi skulle ha samma sorts rotationskurva? Det skulle behöva vara fyllt av grus, eller tät gas, som lägger till mycket massa mellan solen och varje planetbana. Eftersom solsystemet har en helt annan skala räcker det inte med den lokala mängden mörk materia.
***
Hoppas att det här var hyfsat redigt och klart. Ställ gärna frågor i kommentarerna om något är konstigt, så att jag lär mig och blir bättre på att förklara.
