Jag har alltid tyckt att det är både lite tragiskt och lite överdrivet att så många i vuxen ålder verkar ha så svårt för Narnia-böckerna. Jag har hört otaliga personer beklaga sig över att de inte längre kan läsa de böcker som de älskade så när de var små — oftast för att de tycker att de är för mycket ”religiös propaganda”. Själv kan jag de här böckerna nästan utantill, eftersom de var mina favoriter som jag läste många gånger under en formativ ålder och aldrig har glömt bort, och jag tycker att det är synd att folk som skulle vilja kunna uppskatta dem kör fast så fullständigt att de inte ens kan se de bra bitarna.
Därför skrev jag för några år sedan en ganska lång text som jag publicerade i ett fanzine, och senare gjorde tillgänglig här som pdf. Jag hoppades kunna hjälpa folk som sörjer att de tappat bort Narnia att återfinna något av det som de gillade med böckerna utan att slå huvudet alltför mycket i det de inte gillar.
Hur som helst verkar det inte ha funkat. Folk och fans uppskattade mina ansträngningar, men det verkar inte ha hjälpt någon. De som kräktes på böckerna innan tycker fortfarande inte att de kan läsa dem. De som inte förstod symboliken innan begrep den inte heller efter. Men nu har jag upptäckt att någon annan har gjort det här på ett förmodligen bättre vis, i form av boken The Magician’s Book: A Skeptic’s Adventures in Narnia av Laura Miller, som snart kommer ut. Det här är nog inte bara ännu en i floden av uttolkningar av Narnia i samband med filmerna, det här verkar vara en uttolkning av berättelsers betydelse för barn och vuxna, och samtidigt en djupdykning i Lewis liv och tankevärld. Från Amazon-sidans recensionsutdrag:
Revisiting the books as an adult, she was horrified to discover that the Chronicles of Narnia contained Catholic doctrine disguised as storytelling. Still, she could not let go of her childhood favorite texts without at least trying to move beyond her skepticism about organized religion. Sorting through her conflicted reactions, Miller realized what she disliked about the Chronicles as an adult could not eclipse what she had loved and would always love about the stories.

17 comments
Comments feed for this article
tisdag 11 november 2008 vid 11:07 e m
Thomas Lennartsson
Jag har svårt att förstå varför just Narnia-böckerna skulle vara så svåra att gilla även i vuxen ålder, även om de rymmer symbolik som man som ung kanske inte riktigt förstod då. Jag menar, mycket ungdoms- och barnlitteratur innehåller väl ändå ganska uppenbara hintar om vart författarens egna värderingar och syn på tillvaron pekar? Nu råkar just böckerna om Narnia rymma specifikt kristen symbolik och i vissa fall är mitt intryck att det är just detta som kritikerna irriterar sig på.
tisdag 11 november 2008 vid 11:15 e m
Johan
Om du skulle ha lust att nå ytterligare några läsare så skulle det vara jätteroligt om du ville publicera monstertexten på Vetsaga också, förresten.
//JJ
onsdag 12 november 2008 vid 12:33 f m
Björn
Jag tycker inte egentligen att Narniaböckerna är så fasligt didaktiska. Att låna in mytiskt material från kristendomen (och för den delen andra kulturer) är ju inte detsamma som att predika dem som sanningar.
För mig är det nog snarare ett fall av att författarens personlighet förstör upplevelsen av hans böcker för mig. (En annan författare med vilken jag har samma problem är Bradbury). Hade jag inte läst Lewis’ skrattretande teologiska texter hade jag nog haft lättare att se hans barnböcker som harmlösa sagor.
Som det nu är kan jag inte läsa Narniaböckerna utan att också se ett uttryck för Lewis’ osunda religiösa idéer.
onsdag 12 november 2008 vid 1:28 e m
Agnes
Intressant, ska försöka läsa igenom artikeln när jag orkar! Själv är jag ganska förtjust i Narnia, den kristna symboliken har aldrig riktigt slagit mig när jag läst dom. Jag har helt enkelt läst dom som sagor och uppskattat själva äventyren och världen. Min mamma är däremot irriterad på att böckerna är ”predikande” och hon tycker att dom innehåller en del läskiga (xenofobiska) idéer. Jag vet inte om det kan ha något att göra med i vilken ålder man läste böckerna första gången? Jag var ganska liten, min mamma vet jag inte hur gammal hon var.
onsdag 12 november 2008 vid 4:26 e m
åka
Om du skulle ha lust att nå ytterligare några läsare så skulle det vara jätteroligt om du ville publicera monstertexten på Vetsaga också, förresten.
”Monstertexten”?
Jag ska ta mig en funderare på Vetsaga-material hur som helst, jag lovar.
onsdag 12 november 2008 vid 6:01 e m
Johan
Narniatexten, om du ville återpublicera den. Syftande på dess storlek, ingenting anant. :) Vetsagamaterialfunderingar är bra!
//JJ
onsdag 12 november 2008 vid 9:26 e m
åka
Fast jag måste ju tänka på min image på Vetsaga också, så jag kan ju inte bara skriva om fantasy och religion och såna där mjuka grejer ;-) Måste kanske smita emellan med något om maskiner och vetenskapare också, så att jag inte verkar för mjäkig…
måndag 17 november 2008 vid 2:01 e m
darnia
Jag håller precis på att läsa om Narnia-böckerna och upptäckte till min förtjusning att de fortfarande fängslar mig och att jag inte alls störs av någon kristen symbolik (förutom sista kapitlet i Kung Caspian och skeppet Gryningen (ja, jag läser om dem på svenska och det finns en anledning)). Om detta beror på att jag fortfarande inte har kristen symbolik i ryggraden eller något annat vet jag inte. Jag kan ju förvisso se att den finns där, men böckerna är ändå i första hand mycket trevliga äventyr för mig.
måndag 17 november 2008 vid 5:13 e m
Arina
Jag älskar Narnia-böckerna och brukar läsa om dem då och då. Jag tycker inte symboliken är påträngande, kanske för att jag egentligen inte är så insatt i den. Ibland kan det ju kännas som om vissa böcker verkligen har ett BUDSKAP, men så har jag aldrig känt med Narnia. Annars är detta ytterligare ett skäl till att jag inte vill veta för mycket om en författare.
måndag 17 november 2008 vid 6:08 e m
åka
Det har alltid förvånat mig väldigt mycket att folk som klagar på ”predikandet” i Narnia-böckerna inte alls verkar störa sig på det mycket tydligare predikandet i Philip Pullmans böcker om den mörka materian. Det är inte riktigt konsekvent. Fast det kanske har att göra med Thomas kommentar ovan.
Sen tycker jag inte alls att det alltid är dåligt att en författare har ett starkt budskap. Tvärtom, ibland är det ju det som gör boken intressant över huvud taget. Som _Little Brother_ av Cory Doctorow till exempel. Den skulle inte alls vara en bra bok (den har en del problem i strukturen, och ett allvarligt problem i intrigen) om den inte kändes så relevant och som att den faktiskt har något att säga.
tisdag 18 november 2008 vid 5:03 f m
Sten
Jag tror att gruppen som stör sig på det (a) inte uppfattade den kristna symboliken när de läste böckerna och (b) uppfattar den som vuxna. Det är väldigt lätt att då få uppfattningen att Lewis försöker omvända dig *utan att du märker det*. (Det är förstås inte alls säkert att det var meningen.)
Detta är inte samma sak som att lägga in predikningar/propaganda i böcker där det är meningen att läsaren ska märka att han blir predikad för. Pullman och Doctorow (eller, för den delen, Sven Wernström, Ayn Rand eller Tim LaHaye, för att ta några slumpmässiga exempel) är mycket mer uppenbara.
Det är ungefär som när folk vill förbjuda Harry Potter för att böckerna får barn att vilja utöva svart magi, fast tvärtom. Typ.
tisdag 18 november 2008 vid 9:30 e m
åka
Jag undrar verkligen hur man kan bli omvänd till någonting över huvud taget utan att märka det. Eller alltså, om man inte märker att det är ett kristet budskap, hur kan man över huvud taget bli ”omvänd” till kristendomen? Möjligtvis blir man påverkad av ideerna, men om man inte vet att det är kristna ideer kommer man ju inte att koppla ihop dem med kristendomen, ju (motsvarande för övriga författare och ideologier). Då blir det som med killen som passionerat hävdade (efter att ha läst rymd-trilogin: _Utflykt från tyst planet_ med uppföljare) att C S Lewis hade så djupa andliga insikter att han *omöjligt* kunde ha varit kristen då han skrev de här böckerna.
Nåja.
tisdag 18 november 2008 vid 9:31 e m
åka
Roligt, förresten, att få kommentarer!
tisdag 18 november 2008 vid 11:31 e m
Arina
Orson Scott Card fick tydligen kritik när han skrev en serie sf som byggde på Mormons bok. Kritiken var just att det skulle vara smygomvändelse. Men precis som du skriver, om man känner igen källan kan man ju värja sig mot omvändelsen och gör man det inte så kommer man knappast drabbas av någon mystisk dragning mot religionen ifråga. Däremot kan jag inte läsa en bok av Card utan att tänka på hans tro och försöka göra kopplingar. Det stör egentligen inte upplevelsen, men det drar uppmärksamheten från berättelsen. Alltså vill jag inte veta för mycket om författarna jag läser.
onsdag 19 november 2008 vid 10:49 e m
Sten
Ja, jag är övertygad om att det faktiskt är så folk tänker. När du är vuxen och känner igen det kristna budskapet tänker du ”aha, det var *kristna* idéer författaren ville att jag skulle bli påverkad av. Då måste de ju vara dåliga. Per definition.”
Böcker med till exempel buddistiska inslag och idéer skulle inte alls få samma reaktion.
torsdag 20 november 2008 vid 9:24 e m
J-h:n
Vad var det för intrigproblem du hittade i Little Brother, förresten?
torsdag 20 november 2008 vid 11:20 e m
åka
SPOILERVARNING: LITTLE BROTHER
Allvarligt.
Alltså: boken handlar om att man kan åstadkomma saker med nätverk och interned och genom att gräsrötter gör saker — men i slutet faller allt på plats genom att Marcus går till gammalmedia, och pratar ut med sina föräldrar, och tar hjälp från etablissemanget. Tar inte det liksom udden av allt han åstadkommit innan dess?