Katastrofer och undergång: nu officiellt försenat

Temat för nästa nummer av Landet Annien är katastrofer och undergång. Eftersom det nu passerat två deadlines som jag gett mina skribenter kan man väl säga att det är officiellt försenat. Det finns alltså fortfarande möjlighet att skicka in bidrag: artiklar, recensioner, rapporter, intervjuer eller illustrationer. På temat, eller utanför. Det skulle till exempel vara intressant att få en kongressrapport från Kontext, något som jag försökt tigga till mig av både en och annan men inte fått något napp på ännu.

Ska jag vara realistisk måste jag inse att jag inte kommer att göra slutredigeringen före jul, mellandagarna verkar rimligt. Fram till dess finns alltså chansen att få med sitt alster, men det är förstås bättre ju tidigare de kommer.

Det är lurigt att sno åt mig tid att skriva. Jag har varit så trött på sistone, och går och lägger mig rätt tidigt. Bloggtexter stjäl jag ibland lite tid till på jobbet, men hälften av gångerna blir det bara stödord eller ett utkast som jag aldrig gör klart. Den enda regelbundna skrivarvanan jag har lyckats lägga mig till med är att gå hemifrån tidigt på onsdagar (och ibland torsdagar också) och äta frukost på café i sällskap av min laptop eller en anteckningsbok. Det gör i alla fall att jag inte tappar bort skrivprojekten fullständigt.

Till försvar för Narnia

Jag har alltid tyckt att det är både lite tragiskt och lite överdrivet att så många i vuxen ålder verkar ha så svårt för Narnia-böckerna. Jag har hört otaliga personer beklaga sig över att de inte längre kan läsa de böcker som de älskade så när de var små — oftast för att de tycker att de är för mycket ”religiös propaganda”. Själv kan jag de här böckerna nästan utantill, eftersom de var mina favoriter som jag läste många gånger under en formativ ålder och aldrig har glömt bort, och jag tycker att det är synd att folk som skulle vilja kunna uppskatta dem kör fast så fullständigt att de inte ens kan se de bra bitarna.

Därför skrev jag för några år sedan en ganska lång text som jag publicerade i ett fanzine, och senare gjorde tillgänglig här som pdf. Jag hoppades kunna hjälpa folk som sörjer att de tappat bort Narnia att återfinna något av det som de gillade med böckerna utan att slå huvudet alltför mycket i det de inte gillar.

Hur som helst verkar det inte ha funkat. Folk och fans uppskattade mina ansträngningar, men det verkar inte ha hjälpt någon. De som kräktes på böckerna innan tycker fortfarande inte att de kan läsa dem. De som inte förstod symboliken innan begrep den inte heller efter. Men nu har jag upptäckt att någon annan har gjort det här på ett förmodligen bättre vis, i form av boken The Magician’s Book: A Skeptic’s Adventures in Narnia av Laura Miller, som snart kommer ut. Det här är nog inte bara ännu en i floden av uttolkningar av Narnia i samband med filmerna, det här verkar vara en uttolkning av berättelsers betydelse för barn och vuxna, och samtidigt en djupdykning i Lewis liv och tankevärld. Från Amazon-sidans recensionsutdrag:

Revisiting the books as an adult, she was horrified to discover that the Chronicles of Narnia contained Catholic doctrine disguised as storytelling. Still, she could not let go of her childhood favorite texts without at least trying to move beyond her skepticism about organized religion. Sorting through her conflicted reactions, Miller realized what she disliked about the Chronicles as an adult could not eclipse what she had loved and would always love about the stories.

För vampyrromantiker

För att liva upp min trista arbetsmiljö lyssnar jag på musik. Apropå förra inlägget kan jag tipsa alla vampyrälskare om låten Song of the Vampire-Seeker med Elektrubadur, ett band jag var med i en gång i tiden. Finns att lyssna på och ladda ner (tillsammans med några fler låtar) här.

Det låter inte så tokigt. Inte perfekt hela tiden, men det är kul att lyssna på det några år senare.

Vampyrer

Via Locus Online har jag hittat två artiklar om vampyrer — det har väl kanske något med halloween att göra, vad vet jag.

För mig känns vampyrer väldigt 90-tal, det var då jag själv spelade lite Vampire (bara konventsäventyr vad jag minns, men ändå) och alla man kände var inblandade i vampyr-lajv. Det var då Interview with the Vampire kom som film, och det pratades en sån massa om Anne Rice i kretsar jag umgicks i. Själv var jag inte särskilt imponerad. Jag såg filmen Bram Stoker’s Dracula och drog slutsatsen att det hela var övertydlig symbolik kring sexualskräck, och därmed ganska töntigt. Sex är då det där lockande och dunkla, den ociviliserade driften, som inte passar in riktigt i vardagen. Vampyren blir symbolen för detta, farlig men fascinerande.

Det funkar inte på mig. Alls. Jag tycker som sagt att det blir väldigt fånigt.

Sen har vi ju det där med odödlighet, och att liksom kunna stå utanför samhället och flyta ovanpå. Det är en mer begriplig attraktion med de vassa hörntänderna. Jag kan förstå folk som är intresserade av den här aspekten av vampyrer, och att de därför kan funka som symbol att identifiera sig med.

Men jag följde de ovan nämnda länkarna och läste lite för att se vad det är som verkar få vampyrhistorierna att föröka sig.

Jag brukar ibland säga att jag är en romantiker, men jag är definitivt inte praliner-och-rosor-romantiker. Jag tycker att romans i bokform måste vara väldigt välgjord för att inte bara vara pinsamt, och jag läser inte böcker som beskrivs som ”romantik”. När jag läste vampyr-artikeln i Wall Street Journal störde det mig en smula hur de identifierar ”paranormal romance” med ”urban fantasy” — enligt mig finns det väldigt mycket av det senare som inte har så mycket med det förra att göra. Om jag försöker strunta i min kategoriseringnoja kan jag i alla fall konstatera att romantik verkar ha en del med saken att göra. Så här står det:

Here lies one of the unique pleasures that the vampire romance can provide for its female readers: the opportunity to enjoy an 18th- or 19th-century courtship while remaining a 21st-century woman.

Suspekt. Det fortsätter med mer beskrivningar av hur läsarinnorna vill ha fantasier om överväldigande, supersnygga män som uppvaktar dem i oändlighet och som alltid är starkast fastän tjejerna är riktigt tuffa. Jag känner mig mindre intresserad än någonsin, kan jag ju säga.

Fast det var en intressant poäng det där med hur vampyrerna också är en bild av hur välbärgad medelklass kunde känna sig hotad av aristokratin.

Den här ”pop culture”-artikeln från NPR hade en annan vinkel (mer filmbaserad): den kretsar kring hur vampyrerna i populärkulturen har förändrats genom tiderna, och hur de speglar samhället och samtiden. Från ren ondska till samvetsplågade sexobjekt, eller nåt.

Eric Nuzum, author of The Dead Travel Fast, says vampires have been around in one form or another since ancient times. And while vampires cannot see their own reflections in the mirror, they are a perfect reflection of the culture that creates them.

”You look at vampires from any given era and you see what they thought was frightening,” Nuzum says. ”You see what they thought was sexy, and what they thought was forbidden.”

Och sånt är ju faktiskt väldigt intressant. Fast ändå. Vampyrer?

Vi får väl se vad jag säger om jag kommer mig för med att läsa Blindsight av Peter Watts, den lär innehålla en lite annorlunda vampyr. (I övrigt finns det nog inga vampyrböcker jag är särskilt sugen på nu.)