Svengelska och sånt

Jag har äntligen läst ut Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindquist.

Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den, framför allt för att man kommer så nära inpå de inblandade personerna där de försöker handskas med det obegripliga och med livets gräns. Som vanligt får jag i alla fall lov att säga att jag inte riktigt förstår mig på skräck — jag läser nog inte det här som en skräckroman utan snarare som någon sorts fantasy. Men ändå.

Det är skönt att läsa på svenska också. Jag passade på att bunkra upp nu när jag var i hemlandet. Kanske är det just därför jag börjar tänka på språkliga detaljer när jag läser detta.

Är det jag som är överkänslig för svengelska, eller är det så att en del anglicismer i den här boken är ovanliga och står ut lite extra? En bekant påpekade att det inte heter ”odöd” på svenska, utan ”vandöd”. Jag tänker nu rätt sällan på vandöda, så det är inte något ord som jag fäster mig vid. Men det finns andra saker av samma slag i den här boken, som jag hakar upp mig lite på. Jag är oerhört velig, kan inte alls bestämma mig för vad jag tycker om det, om jag ska bli irriterad på det eller bara ta till mig det, eller möjligen fullständigt strunta i det. Uppenbarligen reagerar jag ibland vare sig jag vill eller inte.

Som när Mahler tänker ”Om de kom fanns alltid möjligheten att … lämna. Ut till öarna.” Det slår slint i huvudet på mig, och jag tänker bara ”Leave.” och vill översätta det med ”Ge sig av.” Det blir fel i mitt huvud och ser ut som en slarvig översättning som min hjärna vill översätta tillbaka till original och sedan till riktig svenska. Fastän det här var en svensk originaltext.

Ett annat exempel: det känns väldigt konstigt för mig att läsa om en ”devot pingstvän” (s 185), i stället för ”hängiven”. Ordet ”devot” känns bara märkligt, om det över huvud taget brukar användas på svenska känns det för mig som fel stilnivå. Eller också är det något som brukas i hippa kretsar där jag inte rör mig. (Ungefär som när man säger att någon blivit ”bannad” någonstans, då ser jag för mig en tant med förkläde som hytter med pekfingret och skäller på någon stackare — om det är för vardagligt för att säga att man är ”förvisad” tycker jag att det heter ”portad”. Att man kan bli ”bannad från” en plats lärde jag mig i romanen Samael, där det är tonåringar som pratar.)

Ofta handlar såna här lustigheter om att språk används olika i olika kretsar, och nya uttryck kan slå rot på ett håll men verka jättemärkliga för andra. Själv känner jag mig lite obekant med den här författarens språkbruk.

Men man kan ju undra ibland, när man har ett engelskt uttryck och inte alls vet vad den svenska motsvarigheten är. Ofta är det ju något som man inte säger alls, eller brukar prata om på nåt annat sätt.

Jag undrar till exempel vad man egentligen traditionellt säger på svenska när man på engelska använder uttrycket ”break a leg”. Det jag har varit med om är att man ger en symbolisk spark i ändan, men det är ju ingenting man säger. Nuförtiden kanske man säger ”bryt ett ben”, som i den här boken? Det låter rätt egendomligt, som en typisk direktöversättning. Jag anar att det kan finnas något gammalt svenskt uttryck som man använt bakom scenen som bara inte är lika allmänt känt i dessa tider av importerad tv.

Det är ganska intressant egentligen, hur man många gånger nuförtiden kommer till vissa fenomen via engelskan, och inte har en aning om hur man talat om det på svenska tidigare. Man vänjer också sig vid engelska idiom, och det känns naturligt att ta till dem i olika former på svenska också.

Jag gillar förresten ofta sånt, särskilt när det blir riktigt försvenskat. ”Windows suger” — eller kanske ännu hellre ”…suger purjo”. Bra uttryck! Eller tvärtom, man kan ju uppskatta något och tycka att det är ”kyligt”. Det hör jag aldrig numera, men det är också ett sådant svengelskt uttryck som jag är ganska förtjust i. Ytterligare ett exempel: det fanniska bruket av ”witter” (se ordlistan).

Kanske är det just när det är tydligt att man leker med språket som jag tycker om det, och när det är oklart ifall det är ett misstag eller inte som jag inte gillar det.

När jag var i Sverige på semestern passade jag på att gå på en charlestonlektion på Kulturhuset i Stockholm. ”Jag kommer att blanda Swedish och svenska”, förklarade instruktören glatt med fransk (tror jag) brytning. Precis så är det ju ibland, man tar till de ord man har. Fast i en tryckt text har man oftast lite högre krav.

(Kom igen nu! Kommentera! Det finns nästan inget som folk har så mycket åsikter om som språk, så nu kanske jag kan få lite kommentarer igen.)

Mörka stjärnor och goda talare

Som jag skrev i det förra inlägget var jag ganska imponerad av den allmänt höga nivån på talarnas presentationsteknik på IDM-konferensen. Det här med muntlig presentation är väldigt viktigt i den akademiska världen (åtminstone den del av den som jag själv är bekant med). Man förväntas förstås undervisa, men förutom det måste man ofta dela med sig av sina forskningsresultat eller planer. Man åker på konferens för att knyta kontakter och se vad som är på gång i forskningsfältet, man talar inför kommittéer av folk som kan finansiera forskning eller som vill ha redovisning av vad deras pengar gått till, man besöker kanske andra institutioner och håller seminarier där. Om man söker jobb förväntas man också att hålla ett seminarium, så att folk får se vem man är och vad man kan. När man tänker på hur viktigt det faktiskt är att kunna tala inför folk är det märkligt hur dåligt det ofta görs — men, som sagt, de flesta talarna på den här konferensen gjorde det väldigt bra.

En av de saker vi fick höra på konferensen var att gammaobservatoriet GLAST (som Sverige bidrar ganska mycket till) skulle få ett nytt namn snart. Som man kan läsa här har de nu släppt sina första data, och samtidigt annonserat att det här satellitburna teleskopet numera ska heta Fermi Gamma-ray Space Telescope. Det känns lite märkligt att det ska byta namn nu, särskilt som det redan finns massor av publikationer som diskuterar GLAST och vilka vetenskapliga resultat man kan nå med det. Det verkar opedagogiskt med två namn. Nåja.

En ganska rolig session på IDM var för övrigt den om ”dark stars”, något som var helt nytt för mig. Det visar sig att mörk materia skulle kunna ha ganska stor betydelse för tidig stjärnbildning i universum, och det här verkar vara ett hyggligt hett forskningsområde bland astrofysiker just nu. Max Tegmark sade i sitt föredrag om att kartlägga den mörka materian att han tyckte att stjärnor är tråkiga och ointressanta, något som flera av talarna kände sig manade att följa upp och kommentera.

Det är alltså så att de första stjärnorna skulle kunna ha genomgått en period då de drevs av mörk materia-processer. Man tänker sig av olika anledningar att den mörka materian består av partiklar som är sina egna antipartiklar, och som alltså förintas då de kommer i kontakt med varandra och då bildar nya partiklar av olika slag. Om en blivande stjärna har samlat på sig tillräckligt mycket mörk materia skulle den kunna ha en fas när den här processen dominerar och stjärnan hettas upp enbart av mörk materia. De skulle då inte vara helt mörka även om de skulle vara rätt svala för att vara stjärnor. (Här är artikeln som verkar vara huvudreferens för den här idén, om någon skulle vara så intresserad.) Det här skulle vara betydelsefullt för tidiga stjärnor, hur de bildas och utvecklas.

Konferenser kan vara lite intensiva, men nu börjar jag komma in i vardagslunken igen. Hoppas att jag ska hinna titta igenom mina anteckningar innan minnet bleknar fullständigt. Alltihop kommer hur som helst i tryckt form så småningom.

Konferens

Ganska lite bloggat på sistone. Först har jag rest omkring en massa och försökt hinna träffa alla möjliga personer i Sverige medan vi är här, och nu är jag på konferensen Identification of Dark Matter.

Jag har under de första tre dagarna hört presentationer om cirka femton olika detektorprojekt för direkt detektion, som det heter: att försöka registrera växelverkan av mörk materia-partiklar i detektorn. Detta till skillnad från indirekt detektion, som handlar om att söka efter indirekta tecken på att mörk materia växelverkar och ger upphov till gammastrålning eller andra partiklar. Min egen presentation gick nog ganska bra (jag fick höra efteråt att den var mycket begriplig, vilket nog är hyfsat bra betyg), men jag tror inte att jag svarade något vettigt på de frågor jag fick. Nåja.

Konferenser, särskilt så här långa och intensiva konferenser, är ganska krävande. Det är mycket information att hålla reda på, och en konst i sig att lyssna och få ut så mycket som möjligt av föredragen. Jag är imponerad av den allmänna kvaliteten på deltagarnas presentationsteknik, men blir förstås i alla fall alldeles mör i huvudet.

Några höjdpunkter hittills:

• Jag har lärt mig att det finns något som kallas sfäriska dvärggalaxer (rätta mig om den brukliga svenska termen är något annat), bland annat kring vår egen galax. De har väldigt hög massa jämfört med sin ljusstyrka, så de verkar innehålla en stor andel mörk materia.
• De stora simuleringar som görs av strukturbildning i universum är verkligen imponerande. Det var också en snygg dialog mellan de två största simuleringsprojekten. Den första presenterades väldigt entusiastiskt men också ganska provokativt, genom att bland annat lista många egenskaper som folk har spekulerat i att mörk materia-fördelningen kan ha och kalla dem för ”myths”. En annan talare gav svar på detta två dagar senare, och talade om ”Mythbusters”, väldigt tjusigt. De var nog överens om det mesta, fast inte riktigt alla detaljer.
• Det här med fördelningen av mörk materia inuti galaxer är en stor grej, eftersom det påverkar möjligheterna att detektera den och eftersom det har samband med förståelsen av universums utveckling. Jag blev lite imponerad av ett gäng astronomer som försöker kartlägga substruktur i mycket avlägsna galaxer genom att jämföra de olika avbildningarna av dem sedda genom en gravitationslins. Mycket imponerande, bara att man kommer på att man ska försöka.

Det är kul att lyssna på mer astronomi- och kosmologi-aktiga föredrag, men min egen grej är ju det här med detektorer. Det ska jag nog också lägga lite energi på att berätta om, för att bena ut det i mitt eget huvud om inte annat, men det kommer att kräva lite mer tid och eftertanke (och läsande av anteckningar).