You are currently browsing the monthly archive for juli 2008.
Jag är på resande fot, och läser mer böcker och mindre internet än vanligt. Det betyder att jag inte hunnit titta mycket närmare på det nya steampunk-magasinet Gatehouse Gazette ännu (jag upptäckte det först häromdagen). Men det verkar skoj!
Apropå punketypunkpunk hittade jag just en länk till boken HebrewPunk, som trots den lite lustifika titeln faktiskt verkar lite småintressant. Har inte läst några recensioner ännu, men jag gillar själva idén med att skriva fantasy/skräck baserad på judisk kultur och mytologi. Det gör mig nyfiken.
Och så tycker jag att Fruitless Recursion verkar intressant, en online-tidskrift för diskussion av sf-kritik (alltså kritik i den andra betydelsen, inte klankande på). Det blir väl en sån där borde-läsa-nångång-sak, som jag inte alltid tar mig för med, men jag hoppas att jag ska orka hålla koll där.
Slutligen: ingen har väl missat att Tor.com nu har öppnat sitt forum/community som dessutom innehåller noveller, artiklar och blandat godis. Jag anmälde mig som beta-testare, men lyckades bara logga in två gånger innan det lanserades… Troligen hinner jag väl inte med det heller. Det var då själva sjutton vad den här webben ska innehålla mycket roligt som jag inte riktigt kan klämma in i mitt liv!
(Istället har jag badat, viftat bort getingar, läst och skrivit mindre än jag tänkt, och sprungit runt med bollar och håvar. Bland annat. Barn och sommar.)
Det är sommar. Jag har svårt att koncentrera mig. Jag sitter på kontoret på dagarna och försöker skrapa ihop lite entusiasm för de saker jag måste göra klart innan semestern — och så bloggar jag lite (självdisciplin är svårt). Och sen tar jag en paus, sträcker på mig… och fötterna börjar röra sig. Shim sham, eller ännu troligare några halvglömda charlestonsteg. Jag måste stänga dörren till det lilla kontoret för att kunna röra mig, och det är väl lika bra det, för annars skulle nog mina kollegor undra vad jag sysslar med. Efter några takter hit och dit är min rastlöshet temporärt botad och jag kan återgå till de vanliga sysslorna.
Men jag får aldrig dansa tillräckligt, det kan jag nog lugnt säga. I söndags var jag ute i paviljongen nere vid sjön, där ett gäng dansar lindy hop varje vecka. Jag känner mig väldigt ringrostig, men får i alla fall komplimanger! Killarna här är verkar lätta att imponera på, de är inte vana vid att dansa med någon som improviserar och tar initiativ. Ändå är det just det som är det roligaste med lindy hop!
Kolla in den här artikeln för lite bakgrund: Are You Hep to That Jive?: The Fan Culture Surrounding Swing Music. Artikeln är skriven av en tjej som disputerat på en avhandling om swingkulturen, och hon skriver om hur man delar med sig av filmklipp och lär sig av gamla dansare från för, men utvecklar det för sin egen stil.
The real challenge to my creative and critical faculties comes on the dance floor, when I have to bring it – to bring the right step at the right time, but with my own unique, creative twist.
För min del är följande klipp en stor källa till inspiration för närvarande, även om det mesta av det är alldeles för svårt för mig på min nuvarande nivå (åtminstone i det tempot, åtminstone om jag ska lyckas få det att hänga ihop). Charleston! Är de inte alldeles galet bra?
En gång i tiden lärde jag ut charleston till lajvare. Det var ett fantastiskt stämningsfullt Lovecraftinspirerat lajv, Det sista kapitlet (sista delen i en kampanj) som utspelade sig 1930. Det är en ganska intressant aspekt av fankulturen kring gammal swing och jazz, att den kan byggas in i rollspel så där.
Faktum är att det var tio år sedan. Det var faktiskt under höjdpunkten av 90-talets swing-revival. (Kan det vara så länge sen redan?) Inte alla musiker tyckte att det var en så idealisk situation, Wolfgang Parker lär till exempel ha lackat ur ganska ordentligt på dansare som inte uppskattade hans punk-attityd och högenergiska musik som kanske är lite jobbig att dansa till i längden. Personligen tycker jag förstås att det verkligen rycker i benen när jag lyssnar på honom, och jag skulle gärna testa min improvisationsförmåga till ”The Mice, the Demons, and the Piggies” om jag finge en chans.
Nåja. Tills vidare putsar jag upp min jitterbug stroll. (Och så ska jag göra klart mina figurer till den där konferensen…)
Per Johan Råsmark skrev en artikel i Landet Annien om professionella lögnares trick. Om du är intresserad av sånt kanske du också vill hålla koll på hans blogg. Jag har just upptäckt den, och jag vet inte om den kommer att uppdateras regelbundet, men där finns i alla fall tre texter hittills. Om vi uppmuntrar honom kanske han skriver mer!
Ett problem med internet är att det finns så mycket intressant att läsa och kommentera. Idag hittade jag till exempel den här lilla diskussionen om innebörden av vetenskap kontra magi i fantastiken — relevant för temat i senaste numret av Landet Annien. Ted Chiang uttrycker saken väldigt väl, men Stephen Hunt får högst poäng för klatschig formulering:
A fantasy author creates a monster by having a character in robes of any colour mumbling a spell, whereas the rules clearly state a science fiction writer has to put the character in white robes only, and have them mumbling something about genetic engineering and how at termination of protein synthesis, type I release factors promote hydrolysis of the peptidyl-transfer RNA connection in reaction to recognition of a stop codon. For the average reader, though, these both seem equally magic.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är något väldigt poetiskt med väl genomfört teknobabbel! Det charmar mig totalt med antydningarna om att det finns en massa kunskap (eventuellt fiktiv) och tanke bakom det. Gnosis i en liten ask med sidenband. Eller nåt.
En annan sak jag nyss sprang på är en väldigt lång och intressant genomgång av en årsbästa-antologi, som ganska mycket går ut på att bena ut hur de olika berättelserna passar in i genrens diskussion med sig själv. Jag började prata om det här för länge sedan på Vetsaga, men Niall på Vector gör det mer konkret och med substans. (Jag önskar att jag hann och orkade att läsa och skriva så mycket och så grundligt…)
most of the fantasy stories in this collection, seem to point to a difference in the way genre dialogue works, compared with science fiction, specifically that fantasy stories don’t seem to draw as directly on its contemporary tradition in the way that sf does. That may be changing — look at the response to Perdido Street Station (at least if you read it as fantasy), and to a lesser extent the response to Jonathan Strange & Mr Norrell — but it still seems more common to see direct inspiration (such as Accelerando leading to Postsingular) in sf, and there’s more of a sense of common purpose between Egan/Chiang/Gregory/Kosmatka than between any of the more traditional fantasies collected here.
Å andra sidan drar han förstås slutsatsen att det inte är särskilt skarpa gränser mellan sf och fantasy, och att de verkar blanda sig alltmer.
Fast egentligen är jag lite för trött och orkar inte riktigt tänka ordentligt just nu. Gå och läs själv, och se om du kommer till slutet!
(Apropå Vetsaga har jag förresten börjat knåpa på en artikel dit, och snart har jag semester så att jag kanske hinner skriva lite!)
