1.

En viktig del av den kanadensiska kulturen är Tim Hortons, en kaffe- och donutkedja som finns i nästan varje gathörn. Nästan när som helst kan man se någon inom synhåll som har en kaffemugg från Tim Hortons i handen. Jag är inte omedelbart någon fantast, men eftersom jag gillar att fika och är ganska förtjust i sötsaker förstår jag förstås poängen. Det är också en utbredd vana bland folk att inte brygga sitt kaffe hemma utan stanna någonstans på vägen till föreläsningen eller jobbet och köpa med sig en kopp, och när ett kaffeställe nära campus stängde nyligen skrevs det massor i studenttidningen om det.

Jag har också blivit mycket mer exponerad för snabbmat i form av pizza, hamburgare och andra smörgåsar än jag brukade bli hemma. Jag åt nästan aldrig hamburgare i Uppsala, och när jag gjorde det var det på puben. Det är alltså lite av en nymodighet för mig att stå med en lång kö av människor bakom mig och försöka få rätsida på de många beslut man måste fatta. Pizza är enkelt, men att köpa en smörgås (till exempel på Tim Hortons) är lite snårigare. White bread or whole weat? Vit eller gul eller schweitzerost?

Så en morgon när jag bara var nästan vaken drabbades jag av en serie såna där små inspirerande halvdrömmar. Ray Bradbury sade i en intervju att han brukar ligga och dra sig på morgonen och suga upp idéer från de där kreativa visionerna. När jag steg upp gjorde jag en lista på saker jag skulle vilja göra och skriva. Kanske blir det inget av, men det är trevligt att ta vara på infallen till en annan gång.

En av de saker som blev kvar i huvudet var en skum scen med en bokkiosk där man kunde välja bland menyer med böcker. En författare med snopp eller med snippa? Förmodligen var det en konversation ett par dagar tidigare som spökade i huvudet, med en tjej som sade att hon nästan bara läste böcker av kvinnliga författare eftersom hon inte kunde leva sig in i det manliga tänkandet lika bra och heller inte kunde identifiera sig med manliga huvudpersoner.

Jag har ju personligen vissa tvivel om att det skulle finnas särskilt tydliga gränser mellan det manliga och kvinnliga tänkandet, men för all del. Jag hade ingen lust att ge mig in i debatt om det. Hur det nu var tyckte jag i alla fall att det var en ganska kul bild, det där med att stå och välja böcker som man komponerar sin smörgås på Subway.

2.

Så råkade jag sitta vid datorn. Kände för att skriva något på svenska. En dialog hoppade ur min hjärna. Var den bra? Nej, ingen självcensur just nu — det är dåligt för kreativiteten. Den bara var.

Men det var väldigt kul att se reaktionerna (alla två, hittills).

En som tyckte att det var ett utbrott, en känga åt folk som läser för nöjes skull. Vadan? När jag skrev det såg jag inte att det var ett sådant budskap jag hade. Fanns det i mitt omedvetna, och kanaliserades ut i texten utan att jag behövde tänka på det? Fanns det inte i texten alls, utan i läsaren? Fanns det kanske i vår omgivande kultur, flöt omkring i luften tills det fångades i ett spindelnät bestående av en vissa nyckelord och en viss läsare?

Å andra sidan kanske texten egentligen var en satir över dessa ständiga bonuskort. Det var en annan läsares första tolkning. När jag skrev ”påse, bokmärke, bonuskort?” som en motsvarighet till ”ketchup, senap, torkad lök?” kanske det var för att jag ville visa att bonuskort egentligen bara är torkad lök.

Vad vet egentligen en författare om sina egna texter? Det är väl i de formuleringar man tänkt minst på som de dolda budskapen kan smyga sig in, vare sig de nu finns i texten rent objektivt (vad det nu ska betyda) eller bara bjuds in till läsaren genom de upptrampade associationsbanorna.

Vad innehåller en text egentligen? Om man skriver enligt isbergsprincipen, som Hemingway, ska det mesta som förmedlas inte synas i texten över huvud taget. Ganska mycket bygger då på att man petar på rätt nervbanor, för att lyckas framkalla den tänkta effekten hos läsaren. Det lyckas ju uppenbarligen för skickliga författare, som tydligtvis åstadkommer samma respons hos många olika läsare. Ibland bygger det nog på rent mänskliga, biologiskt betingade reaktioner — som när det handlar om skräck eller smärta eller matglädje eller åtrå. Ibland hänger det nog mer på att man har gemensamma kulturella referensramar, så att man kan tänka i samma banor.

3.

Vad skönt det är att skriva på svenska! Jag behöver inte söka efter orden (nåja, inte på långa vägar lite mycket i alla fall). Jag kan formulera mig så att det flyter. Kanske kan jag emellanåt till och med lyckas förmedla precis vad jag menar.

Och nu har jag babblat rätt länge. God natt!