En dag på jobbet. Folk är försenade till ett möte, och jag har inte värmt upp min utåtriktade sida utan är långt borta i tankarna. Jag står där ensam och väntar, och när en person till dyker upp svarar jag enstavigt på det artiga småpratet. Småprat är inte min bästa gren, särskilt inte med människor jag inte känner. I ett sånt läge kan jag av någon anledning bli lite misstänksam när jag blir ihopkopplad med mitt sf-intresse.

Den här mannen frågar alltså: ”Är det du som är intresserad av science fiction.”

Jo, det kan jag ju inte neka till.

Och så visar det sig att hans favoritförfattare är Jack Vance, och han undrar om jag var inblandad i arbetet med Vance Integral Edition, projektet där författarens hela produktion restaurerades och gavs ut i en nyutgåva. Det var många frivilliga i det arbetet, och jag känner ett par — men jag var inte med själv. intresserad har jag faktiskt inte varit av Jack Vance. Han verkar vara en författare som har en del hemskt hängivna läsare.

Jag har åtminstone läst tillräckligt för att ha lagt märke till hur intresserad Vance verkade vara av att använda ovanliga och intressanta ord. I någon bok jag läste tyckte jag att det verkade som om han plötsligt kunde upptäcka ett ord och använda det flera gånger inom loppet av några dussin sidor, för att sedan inte ha med det alls någon mer gång. Kanske var det bara så det kändes för mig, men att han hade en förkärlek för ord är i alla fall välbekant.

Den här mannen som nu började prata med mig berättade en lustig anekdot, nämligen om ordet nuncupatory, som han lärt sig i Vances böcker. När han sedan försökte använda ordet i en ansökan om forskningsmedel förklarade hans medarbetare att det ordet måste han ta bort det ordet, för det är inte ett riktigt engelskt ord! I alla fall inte i den betydelsen han använder det.

Jag kollade upp det där och hittade en insatt diskussion av ordet nuncupatory, och hur det lämpligen ska tolkas. ”The question is nuncupatory” betyder tydligen att frågan är nonsens, slöseri med tid, överflödigt struntprat.

För den som är riktigt intresserad av Vances ordförråd går det tydligen att registrera sig och söka i en databas online, som täcker in hela Vance Integral Edition. Fantastiskt!

Något som verkar ligga i tiden på något sätt är berättelser om vad berättelser betyder för oss människor. Det är ett tema i The Magicians (med uppföljare) av Lev Grossman, där huvudpersonen och många i hans omgivning präglas av barndomens fascination för fantasivärlden Fillory (som påminner väldigt mycket om Narnia). Det är temat i serien The Unwritten, som jag kom av mig lite i men som jag var väldigt fascinerad av. Bara för att ta ett par exempel ur högen.

Novellen ”Tideline” av Elizabeth Bear — som vann sin Hugo 2008 — handlar också om att berätta historier, specifikt om hur berättelserna kan bli ett monument över dem som dött. I den här novellen går den trasiga stridsroboten Chalcedony omkring på en sandstrand och försöker samla ihop glasbitar och annat som kan bli pärlor på sorgehalsband, det enda sättet hon kan komma på att göra någon form av monument över sina döda soldatvänner. Hon träffar pojken Belvedere, som hon berättar alla möjliga historier för.

Jag gillar den här novellen, även om jag tycker att Chalcedony själv känns som en väldigt underlig sak (jag förstår inte varför en sådan robot har stridit tillsammans med människor och hur det samarbetet funkade). Om jag accepterar förutsättningarna som de presenteras är det en riktigt fin berättelse om hur människor får leva vidare i andras minnen även när de är döda och det inte ens finns kroppar att begrava.

Kanske kan robotar också få ett sådant liv efter detta, i överlevandes minnen, tänker jag.

Texten har funnits online men verkar inte finnas kvar (Asimov’s gör den där fåniga grejen med att bara ha ett utdrag, och hänvisa till ett nummer av pappersmagasinet som är ganska besvärligt att beställa) — men som väl är finns möjligheten lyssna på den i sin helhet i ett avsnitt av EscapePod.

Internet och bilder är en explosiv kombination. Bilder är en av de saker som gör internet roligt. Samtidigt kopierar folk roliga och snygga bilder till höger och vänster och återpublicerar dem — för humoristisk effekt, eller för att få uppmärksamhet, eller för att dela med sig av något de tycker är häftigt. Oavsett anledning blir det ofta som viskleken: ursprunget tappas bort och tolkningarna muterar.

Jag har också råkat sprida bilder som inte är mina utan att länka till ursprunget, och jag har också trillat dit på att tro att en bild är något som den inte är. Det var kul när det snöade i Egypten, och folk skickade omkring bilder på sfinxen i snö — men just den bilden var tagen i Japan. Detta är bara ett exempel, som jag råkade komma ihåg.

Jag påstår alltså inte att jag är perfekt i det här avseendet. Men det gör mig frustrerad, eftersom jag ju faktiskt har både forskarutbildning och journalistutbildning, och borde vara lite av en expert på källkritik. Hur ofta lurar då inte folk på internet både sig själva och varandra genom att dela bilder utan att kolla varifrån de kommer och vad de egentligen föreställer (och hur manipulerade de är)?

Nu kanske du som läser detta har full koll, men om du inte har det ska jag ge några tips. När du ser en bild, kolla om det finns en länk till någon sorts källa. Om det finns, är det den ursprungliga källan, och vad säger den i så fall om bilden? Om det inte finns någon länk, eller om länken bara går till någon annan som också skickar omkring en bild utan att ha tagit den själv, då får du ta till en bildsökning.

Det verkar som om inte alla har gjort detta, så jag ska berätta hur man gör. Det finns tydligen nån plugin för bildsökning, men om du ska göra det direkt från google så går du till ”images”, bildsökningen. Där finns en liten kamerasymbol, som på bilden här:

Det är den här symbolen du ska klicka på för att ange en bild och söka efter likadana eller liknande bilder.

Det är den här symbolen du ska klicka på för att ange en bild och söka efter likadana eller liknande bilder.

Du kan klistra in en länk till en bild (om du ser en bild på en webbplats måste du först högerklicka och välja ”view image” eller ”visa bild” eller vad din webbläsare nu kallar det), eller ladda upp en bild.

Överkursen handlar sen om att bedöma vad folk säger om sina egna bilder. Vad var syftet med bilden från början? Det finns ju också sådant som konst — och humor — som ofta inte behandlar sanningen bokstavligt. När en attributmakare visar en bild på något (säg, en vampyrjägarutrustning, för att ta ett exempel ur luften :) ) och säger att det är från 1800-talet är det inte riktigt samma sak som om en museiintendent säger att ett föremål är från 1800-talet. Det är värt att komma ihåg.

Min poäng här är att folk — nästan alla — är ganska naiva när det gäller bilder, och benägna att tro på vad de ser. Och därför är det nyttigt att öva sig i att fundera på varifrån bilder kommer och om de är vad de (eller den som sprider dem) säger att de är. Det är väldigt lätt att luras! Min tumregel är att alltid länka till källan, så att det går att se varifrån bilden kommer. (Och sen kan det vara värt att veta att det strikt taget är brott mot upphovsrätten att använda andras bilder utan deras tillåtelse. Även om du inte bryr dig så noga om det så tycker jag att det är hyggligt att åtminstone ge cred till den som skapat en bild.)

Hemma hos Anders Björkelid. Ante i bakgrunden. (Nej, undertecknad är ingen vidare fotograf.)

Hemma hos Anders Björkelid. Ante i bakgrunden.

Det kan vara svårt att skaffa lästid i vardagen. Dessutom: vad är egentligen en spoiler, och varför har folk så starka känslor om sådana? Men framför allt handlar detta avsnitt om NisseNytt, som var en förening och ett rollspelsfanzine med ambitioner. Vi besöker Anders Björkelid och pratar om improvisation och regler, om hur mycket det är rimligt att en spelledare plågar sina spelare, om att DN aldrig skriver om rollspelshändelser på kultursidorna, och annat roligt och intressant.

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 13 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Igår höll Upsalafandom ännu ett av de månatliga pubmötena, ett vattenhål i vardagen för att träffa likasinnade och tala om gemensamma intressen. En av de saker som tangerades i de härligt spretiga samtalen var att det faktiskt finns nybörjare som har lättare att ta till sig textbaserade gränssnitt än grafiska dito. På vägen hem tänkte jag lite på Neal Stephensons essä ”In the Beginning was the Command Line” som jag inte har så väldigt tydliga minnen av längre — länge sedan jag läste den. Jag kollade på Wikipedia, och läser om hur diskussionen har förts vidare efter att han skrev det där under 1999. Jag blir sugen på att läsa lite av det där, men får se om jag kommer mig för med det någon gång.

Men det får mig att associera vidare till andra saker Neal Stephenson har skrivit som har startat vidare konversationer. Närmare bestämt essän ”Innovation starvation”, där han bland annat talar om en funktion som science fiction skulle kunna ha för att aktivt verka för att styra utvecklingen i nya riktningar:

The Hieroglyph Theory. Good SF supplies a plausible, fully thought-out picture of an alternate reality in which some sort of compelling innovation has taken place. A good SF universe has a coherence and internal logic that makes sense to scientists and engineers. Examples include Isaac Asimov’s robots, Robert Heinlein’s rocket ships, and William Gibson’s cyberspace. As Jim Karkanias of Microsoft Research puts it, such icons serve as hieroglyphs—simple, recognizable symbols on whose significance everyone agrees.

Jag är inte säker på att jag är helt övertygad om tolkningen av världens tillstånd, men jag är charmad av idén att använda science fiction för att försöka forma framtiden. Jag har nog nämnt det någon gång förut, Karl Schroeder skrev om liknande tankar för några år sedan. Berättelser spelar stor roll i mänskligt liv, och jag tror absolut att det ligger något i det här.

Där kommer Hieroglyph-projektet in i bilden. Det är alltså Arizona State University’s Center for Science and the Imagination som administrerar ett projekt för att inspirera nya projekt och visioner. Det finns en antologi, som jag precis har börjat läsa (men bara har tagit mig igenom de tre förorden än så länge…) och som verkar väldigt intressant. Kolla på författarlistan bara! Jag tycker också att EVOKE ser coolt ut — ett MMOG som är till för att ge verktyg för att förändra världen och inspirera förändring och utveckling, särskilt i utvecklingsländer.

Det här känns som en sån sak som jag vill hålla lite koll på. Jag tror inte att just Hieroglyph ensamt kan revolutionera samhället, men jag gillar attityden.

Ibland låter det på samtalet om böcker att det här med dystopier för unga är en ny sak. Men det är det ju verkligen inte.

Jag råkade nyligen plocka upp Felicias resa av Cannie Möller, från mitten på 90-talet. (Den är en fortsättning på Felicias ö, som jag dock inte har läst.) Här finns ödelagda länder, förlorad kunskap om världen utanför, totalitära regeringar som kontrollerar folk med hjälp av sitt monopol på högteknologi, och även motivet med övervakning. Det finns också ett liknande triangeldrama som i Hungerspelen, men jag tycker nog att lösningen på just det problemet är lite bättre i Felicias resa.

När jag gick i skolan läste jag flera dystopier som gjorde intryck på mig, och ett par av dem var skrivna för unga. En av dem var Datorernas död av George Johansson (den ingick i serien Universums öde). Förhoppningsvis återkommer jag om den — jag har tänkt läsa om den snart.

En annan jag har vissa minnen av kan jag inte hitta någon information om just nu, troligtvis för att den inte alls hette Levnadsbana fem som den gör i mitt minne. [Tillägg: den heter alltså Framtidsbana fem och är skriven av Robert Westall. Tack för hjälpen!] Den handlar i alla fall om jag minns rätt om en framtid där folk hamnar i olika noggrannt avgränsade levnadsbanor där resten av deras deras liv är utstakade — lite som i Divergent. Världen styrs också i denna bok med hjälp av en central dator, men omkullkastandet av den ordningen går till på ett helt annat sätt än i Datorernas död.

(Om någon läsare kan hjälpa mig att identifiera och kanske hitta den senare boken vore det jätteskoj!)

Jag är inte så alldeles förtjust i ordet ”nörd”, eftersom det betyder så olika saker beroende på sammanhang. Ett förslag på definition av en nörd kunde ändå vara en person som någon gång känt sig ensam om att vara passionerad av sitt intresse.

Den som känner igen sig i den beskrivningen kan nog identifiera sig med huvudpersonen i novellen ”Impossible Dreams” av Tim Pratt — i det här fallet är det en filmfantasten som tillbringar mycket av sin tid ensam eftersom ingen riktigt förstår sig på hans djupa intresse.

Nog för att jag kan känna igen mig i det jag också (även om sf-fandom sen väldigt länge är min garanti för att aldrig vara helt ensam i det intresse jag identiferar mig starkast med), men jag blir ändå inte helt nöjd med den här berättelsen. Kanske är det för att den är lite för söt, har ett lite för enkelt och lyckligt slut, och i största allmänhet är en alltför perfekt. Det blir som att få en orientering i filmversionen av Luciens bibliotek, och sen möjligheten att finna gemenskap kring sin passion. Det är precis som en dagdröm av huvudpersonen, och det är något med det hela som inte känns riktigt pålitligt och trovärdigt.

Söt och trevlig, men i slutänden bara fluff. Det är nog där min åsikt om novellen landar efter att ha låtit den sjunka in ett par dagar.

Om du vill avgöra själv finns den att läsa lite varstans — här på Wireds webbplats till exempel. Och föredrar du att lyssna på den har Escape Pod gjort en episod med den.

Den har filmats också! En israelisk kortfilm, med engelsk text. Jag tycker inte riktigt att den får med filmnörderiet riktigt, men annars har den en trevlig känsla. Den lutar sig mot det mystiska och märkliga i skeendet.

Det här inlägget är en bearbetad och förkortad översättning av So You Want to Vote on Worldcon Location? Yay! från bloggen ArisiaCrystal. Crystal uppmuntrade mig att översätta den här texten, för att fler ska rösta — och förhoppningsvis rösta på Helsingfors inför 2017! Om du missade det kan du höra mig prata med Crystal Huff (och Eemeli Aro) om grejen med världskongresser och varför det är bra att ha en i Finland (MP3).

Världskongressen (The World SF Convention) äger rum på olika platser varje år, och i princip kan alla som intresserar sig för det vara med och rösta om var det blir. Tyvärr är det ganska snårigt att sätta sig in i hur det går till, och det leder till sånt som att folk kan jobba för ett världskongressbud utan att själva vara på det klara med att de kan rösta. Det är begripligt, om än synd, att en ganska liten del av alla medlemmar engagerar sig i omröstningen. Men de kan vi ändra på!

Här följer alltså lite instruktioner och förklaringar av hur omröstningen fungerar.

Läs hela inlägget här »

En hand håller en liten bok med stor titel.

Ett sött fynd i hyllorna: Big Book of Science Fiction. Som synes är det en av våra minsta böcker.

Vi har städat våra bokhyllor riktigt grundligt, och blev klara i helgen. Det var väldigt kul! Jag hittade massor av roliga saker, och stuvade inspirerat om i min att läsa-hög.

Det finns väldigt många anledningar till att ha böcker hemma, och en av dem är definitivt den påtagliga upplevelsen av att plocka med dem, botanisera bland dem, och leva omgiven av dem. Det är livskvalitet, tycker jag.

Dammet är borta, alla konstiga papper och tidningar som legat instuckna ovanpå likaså. Det ser snyggt och trevligt ut, och alla böcker får plats, med lite välvillig tolkning av att ”få plats”. Men det blir svårt att ställa dit fler. Hur ska detta gå? Det finns ingenstans i lägenheten där det går att ställa en till hylla. Får jag bara köpa eböcker nu? Så kan jag inte leva!

Den novell som vann en Hugo 2006 var ”Tk’tk’tk” av David D. Levine. (Du kan lyssna på ”Tk’tk’tk” på Escape Pod.) Den påminner mig om den novell jag läste förra veckan, ”Travels With My Cats” av Mike Resnick, eftersom båda novellerna har samma typ av huvudperson — en medelålders man som håller på att ge upp sina drömmar och ambitioner. Det är lite beklämmande.

I övrigt är den här berättelsen väldigt annorlunda. Den handlar om en människa som försöker ta sig fram som försäljare på en väldigt främmande värld, bebodd av varelser som är mycket svåra för en människa att förstå sig på och ett språk som han kämpar med att behärska. Det är både tragiskt och komiskt, och jag tycker att författaren lyckas få in väldigt mycket både miljö och personlighet på litet utrymme. En bra berättelse. Och jag gillar att huvudpersonen tar tag i sin situation till slut.

Min personliga reaktion på berättelsen färgas förstås av att jag blir så beklämd av berättelser om ensamma och besvikna människor. Jag är inte ens säker på att Walker i novellen reflekterar över sin ensamhet, eller längtar att bryta den. Som enda människa bland massor av svårbegripliga instektoida varelser har han inte direkt något socialt nätverk runt sig, och för mig är det ett rent mardrömsscenario.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @isalu507 Roligt ord! Från min mamma har jag "landstingsbakelse": dubbla mariekex med apelsinmarmelad mellan. Liten anteckning 14 hours ago
  • @Feuerz3ug Nä, mot bussarna blir det svordomar. Liten anteckning 14 hours ago
  • @Feuerz3ug Använder bara hemgjorda puffskydd ;) Ingen principsak, har bara blivit så. Liten anteckning 14 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 492 andra följare