Tematrio: pappor

Fick för mig att det kunde vara kul att göra veckans tematrio om pappor. Instruktionen är att berätta om tre böcker som handlar om pappor. Jag tolkar det där lite fritt, så att boken inte behöver handla om pappan och faderskapet i första hand. Minnesvärda pappor i litteraturen, alltså.

1. Die unendliche Geschichte av Michael Ende (på svenska Den oändliga historien). Under sina äventyr i Phantasien tappar Bastian alltmer bort sig själv, men när han hittar en bild av sin far infryst i ett isblock hjälper den honom att hitta tillbaka. När alltihop får sin upplösning kan far och son nå fram till varandra. Det är en ganska liten del av boken, men de där små scenerna tycker jag är väldigt bra.

2. Tintenhertz av Cornelia Funcke (på svenska Bläckhjärta handlar om en flicka och hennes pappa Mo som är bokbindare och döljer en stor hemlighet. Jag har precis börjat läsa boken så huruvida den stannar i mitt minne så som nummer ett kan jag inte säga.

3. Galileo’s Dream av Kim Stanley Robinson. Detta är en sorts historisk roman med science fiction-twist, som förstås handlar om Galileo Galilei. Han hade tre barn, men det var bara den äldsta dottern Virginia han hade någon god relation till — hon var i gengäld förmodligen den som stod honom närmast av alla. (Dava Sobel har skrivit en bok som baseras på brevväxlingen mellan henne och fadern, som också Robinson läst innan han skrev romanen.)

Det går säkert att hitta på fler om jag skulle tänka efter, men detta var tre minnesvärda pappor jag kom att tänka på nu. Att två råkade vara tysk ungdomsfantasy var ju ett lustigt sammanträffande. Hade jag läst mer sånt hade jag försökt hitta ett till matchande exempel!

Fanspan lever!

Jupp. Efter att jag skrev om att jag saknar denna nyhetsblogg har den återuppstått. Det är nu en gruppblogg och jag är med. Förhoppningsvis ska det återigen bli det ställe där man får veta vad som händer inom fandom och sf- och fantasylitteratur i Sverige. Får väl se om jag kan bidra nåt.

Alltså: Fanspan.

Själar som dör och sån sf

Jag läser i Ergo om Ursäkta, men din själ dog nyss, en ny roman av Danny Wattin. Den handlar om en värld där alla ser perfekta ut och man väljer ut gener åt sina barn. Temat känns igen från till exempel November av Merete Mazzarella, men verkar här vara mer renodlat.

Ursäkta, men din själ dog nyss har kallats en dystopisk science fiction-roman, något han inte riktigt känner igen sig i.

-Den teknik som används i boken finns i verkligheten, jag ha bara tagit mig friheten att dra den till sin spets.

Hmm. Det här är känns igen från folk som inte läser så mycket science fiction. För mig känns det som om att ta saker som finns och extrapolera från dem till extremer känns som väldigt typisk science fiction. Antagligen är det så att jag har en tendens att känna igen sf-element i det mesta eftersom jag kommer från det hållet, medan det för andra känns lite konstigt och främmande att tänka på sånt här som sf. Särskilt om det man känner till i sf-väg är Alien, Matrix och Star Wars, vilket väl ofta är fallet.

Sf om reproduktion är ju rätt vanligt, och temat med hur det kan bli när man kan välja gener för perfektion känns igen.

Hur som helst verkar boken väldigt intressant. Kanske blir den till och med recenserad i Nova Science Fiction…

Det är när jag läser sånt här som jag saknar Fanspan, där man förr kunde vara säker på att alltid få de senaste nyheterna om sf och fantasy i Sverige. Jag har inte hört talas om den här boken förrän jag läste om den i Ergo. Vore jag lite ambitiös skulle jag försöka köra igång Fanspan själv, men jag har väl inte inspiration.

När förändringen kom, och sf-citat från 1851

Idag lyssnade jag på Material World från 29 oktober, som bland annat handlade om mundane science fiction, Geoff Ryman och antologin When It Changed. Hur kan vetenskap och litteratur arbeta bättre ihop, var en av frågeställningarna. Jag blir hemskt nyfiken på antologin. En lång räcka intressanta namn i författarlistan, och de har var och en samarbetat med en forskare för att skriva en novell solitt förankrad i verklig vetenskap.

Programledaren citerade för övrigt den första användningen av begreppet science fiction, och talade om det som om det vore ett bortglömt ideal:

Science-Fiction, in which the revealed truths of Science may be given, interwoven with a pleasing story which may itself be poetical and true—thus circulating a knowledge of the Poetry of Science, clothed in a garb of of the Poetry of life.

(från A Little Earnest Book Upon A Great Old Subject av William Wilson 1851, citatet hittade jag i Opening minds: essays on fantastic literature, Brian Stableford 1995, med hjälp av Google)

Fastän programledaren tyckte att science fiction misslyckats med detta var Geoff Ryman noga med att påpeka att det finns väldigt mycket bra sf i skriven form som tar hänsyn till verklig vetenskap, och att sf-litteraturen har något av en guldålder just nu med många väldigt bra författare.

Jag tyckte att det var ett lite intressant samtal, och jag blev som sagt hemskt nyfiken på antologin. Får hamna på listan av böcker jag måste införskaffa. (Varför skrivs det så mycket bra? Jag hinner inte med!)

Geoff Ryman var hedersgäst på en kongress i Stockholm 2006, och han kommer att vara hedersgästen på Åcon 4. Bra att bli påmind, jag måste verkligen se till att kunna komma iväg på Åcon, jag som har missat de tidigare inkarnationerna av denna kongress som verkar vara den mysigaste i Norden.

Pumpkin pi

Någon pumpapaj har jag inte gjort i år. Förra året hade jag så mycket pumpa att det stod ut genom öronen, men då var jag också i Nordamerika. Ikväll ska jag istället gå och strosa på kyrkogården.

Foto från denovich, Creative commons attribution non-commercial share alike ((CC))

Nån sorts WriMo i november

Jag, medelåldrig och bebismamma (ja, det är en bebis, inte en ölmage) på Imagicon 2. (Tack Hans Persson för bilden!)

På sista tiden har jag känt mig förfärligt tråkig och okreativ. Jag antar att det delvis är en följd av att vara bebismamma, och delvis av att vara medelåldrig och lite trög och bekväm av mig. Eller nåt.

Jag tänkte göra något åt det, förutom mina små snigelfartsprojekt med att pyssla och bygga saker. Få igång mig själv, liksom — in med valfri metafor här, någon med vagnar eller tummar eller så. Det brukar ju vara så att när man har fullt upp hinner man ofta lite till, men när man inte har något för sig tar det lilla man gör hur mycket kraft som helst.

Så jag sneglade lite på NaNoWriMo. Slänga en del av självkritiken överbord och pressa ur sig 50000 ord på en månad, det skulle kunna vara en kul grej. Fast… den där konfektionssydda modellen stramar lite här och där. Jag vill inte skriva en roman, liksom — och för övrigt har jag ju inte förberett mig. Nej, jag sätter saxen i mina egna våder och ser vad jag kan tråckla ihop alldeles för mig själv. 1700 ord om dagen av precis vad som helst. Jag tänker mig att det nog blir extremt spretigt, men att en del småbitar som verkar passar för sånt nog kan snyggas upp till ett fanzinenummer efteråt (av det mindre sercon slaget, men närmare bestämt vad vet jag ju inte ännu).

Idén föll mig in mig för ett par dagar sedan när jag fick för mig att lyssna på I Should Be Writing. Sedan har jag testat hur realistiskt det är, och 1200 ord är inget problem ens när jag är knastrött, förutsatt att jag faktiskt tillåter mig att skriva om vad som råkar falla mig in för stunden. Lite ansträngning ovanpå det, så fixar jag WriMo-målet i antal ord. Jag tänker på hur Tim Pratt beskrev sitt skrivande, hur han klämde in massor av korta skrivpass på alla överblivna stunder när som helst på dygnet. I hans fall verkar det nästan lite ohälsosamt, men det inspirerar i alla fall mig till hur jag faktiskt kan komma åt att lappa ihop ett eget projekt mitt i den här mamma-pappa-barn-leken jag är engagerad i (utan att försumma barnen alltså).

I enlighet med teorin om att man gör mer när man har mycket för sig kanske det här också kan leda till att jag får mer gjort på forskningsrelaterade fronter också (artiklar, jobbsökande och sånt). Möjligtvis blir jag cool och populär på kuppen också.

Nåja vi får väl se. Experimentet varar hur som helst en månad, och alltid lär jag mig väl något.

Vardagsproblem (och frånvaron av dem) i sf

På Imagicon satt jag i en panel om katastrofer och undergång, där en person i publiken påpekade att det är orimligt sällan man läser katastrofberättelser där folk har problem med att få tag i mediciner och sånt. Vad händer om man har diabetes, till exempel, om samhället brakar samman?

Såna där små problem finns oftast inte med eftersom de inte passar in i berättelsen författaren tänkt sig att skriva. Den här artikeln om nanopartiklar påminner mig om en sak jag tänkt på ibland med nanotek i sf. I en värld med massor av programmerbara svärmar av nanorobotar borde man ha problem med utslitna sådana. Döda nanobotar som blir kvar efter att man använt sin ”utility fog”. Har man mycket sånt borde det åtminstone vara något att ta hänsyn till, något som man måste hantera.

Jag har inte hunnit läsa så långt i Fairyland ännu (bokprat om den på måndag, i vår informella Uppsala-baserade grupp, om jag inte missminner mig), men det är i alla fall på sätt och vis ett motexempel. Det är den sortens dystopiska framtid där allting är sunkigt och funkar dåligt, och där folk i högsta grad är sjuka och saknar allt möjligt. Alldeles i början finns en beskrivning av en armbandsklocka som börjar se ful ut och bli utsliten fastän den är nästan ny.

Problem med nanopartiklar har jag dock inte stött på i den boken ännu. I alla fall inte några som inte orsakats med flit.

Tanke om lästempo och djupläsning

Jag brukar tycka om att läsa analyser och dissektioner av böcker, och jag gillar att höra eller läsa folks detaljerade personliga kommentarer. Någon sade att det är väldigt sällan en text vinner på att läsas väldigt noggrannt, och det slog mig att trots att jag gillar när andra gör det åt mig är det rätt sällan jag tittar så noga på en text själv. Kanske för att jag inte riktigt har verktygen — fast jag skulle ju kunna göra det på min egen nivå, detaljstudera vad jag tycker är intressant och hur jag reagerar på en text.

Apropå detta dök en tanke upp i mitt huvud: kanske är det så att en text — en roman, en berättelse, eller en dikt, eller vad som helst — är komponerad för att läsas i en viss takt? Kanske är en del av upplevelsen av skönlitteratur just att färdas genom texten i ett visst tempo, lagom för att leva sig in i den. Inte för snabbt så att man missar de viktiga detaljerna, men snabbt nog för att kunna hålla tillräckligt av det i huvudet.

Någon annan berättade en gång för mig att hon läser alla böcker två gånger — först en gång fort för att få veta vad som händer, sedan en gång långsamt för att njuta av den. Jag läser väldigt sällan om något, och det är nog synd. Även om det ligger något i det där att en text förlorar på att man tittar för noga på varje mening, så tror jag ganska många vinner på att man bekantar sig med dem.

Så jag kanske trots allt ska ge mig på att läsa om och kommentera någon bok, bara som ett skoj experiment i vad jag kan upptäcka i den.

Men då gör jag det på mitt sätt, och inte på något litteraturvetarsätt, och det kommer att bli mycket om smådetaljer och berättelsens rekvisita om jag känner mig själv rätt. Så då får jag väl välja en bok som jag tror tål det.

Efter Imagicon 2, förkylning och steampunk-tankar

Jaha. Dagen efter kongressen. Det var skoj och inspirerande, men idag är jag trött och kraftlös, med ont i huvudet och raspig hals. I morse när jag låg och försökte somna om drabbades jag av typiska post-kongress-infall. Kanske skulle man ordna en steampunk-kongress i Uppsala, till exempel? Det blev en del steampunk-prat på den sista panelen (som skulle handla om etiketthysterin med subgenrer och sub-subgenrer), och det verkar ju ligga lite i tiden trots att det i min värld börjar bli gammalt och väletablerat. Tor.com har sin Steampunk Month, i Sverige har vi lovsånger från sf-bokhandeln i Malmö och den Göteborgsbaserade föreningen Eximia Navigatio. Till och med ett band man kanske kunde leja in, The Magnificent 7 som finns på Gilded Age Records (se mitt tidigare inlägg om steampunk-musik). Det skulle kunna bli en ganska icke-traditionell sf-kongress, även om jag skulle vilja ha med de vanliga inslagen också… Tja, man kan ju fantisera i alla fall, jag har inte grunnat på det här tillräckligt för att veta om det är görbart eller ej.

Fast steampunk-nummer av mitt fanzine ska väl kunna bli tillverkat någon gång i alla fall.

Imagicon blev lite kort, för min del, eftersom jag behövde ta hänsyn till familjen också. Sen blir man ju lite splittrad när man har med sig bebis på kongress, och det känns som om jag inte hann prata med folk särskilt mycket. Trots det var det väldigt kul. Skarpnäcks kulturhus är en jättebra lokal, med lagom stora programsalar, naturlig mötesplats i mitten (bar/café) och tillräckligt mysig känsla. Möjligtvis är läget lite avsides, men det finns ju i alla fall restauranger och så omkring, och T-bana nära. Intressant förresten att jämföra med världskongressen som hade massvis med parallella programspår men där man oftast inte såg till så mycket folk. Imagicon kändes hela tiden som om det var fullt av folk och fans. Det var väl hyggligt mycket folk också, siffran i nyhetsbladet var 176 personer som faktiskt var närvarande. Internationellt var det också, med ”ungefär åtta” länder representerade (sju räknades upp, och sen var det en från Jersey som inte riktigt är ett eget land, samt vår bebis som har kanadensiskt pass).

Svenska kongresser är fantastiskt trevliga för att de är så lagom sercon, och för att man faktiskt kan hinna umgås med hedersgästerna om man lägger an på det. Jag råkade mest av en slump gå och äta samtidigt som båda hedersgästerna, och delade alltså bord med Liz Williams och Graham Joyce. Det var väldigt trevligt. En kompis i Kingston undrade förvånat hur det kom sig att jag hade träffat så många sf-författare (vilket framgick när vi pratade om böcker). Sf-kongresser förstås!

Det händer ju annat också, när man samlar ihop folk. Jag blev återvärvad till att recensera böcker för Nova Science Fiction (läs den! bra tidskrift!), och så avgjordes Vetsagas essätävling (officiellt besked om resultatet ska nog komma snart). Jag träffade en massa gamla bekanta, och så såg jag flera personer jag hade velat prata med men inte kom mig för att hälsa på.

Jag måste verkligen komma iväg på nästa Åcon, enligt ryktet nordens mysigaste kongress. Och Geoff Ryman är hedersgäst. Och jag har missat alla tre Åcon hittills…

Science fiction är dagens grej!

Hur har jag missat detta? Temaveckor om sf på Nittonde stolen. Måste kollas in. Det finns mycket om sf på den svenskspråkiga delen av www numera.

Men alldeles strax beger jag mig till Imagicon, så jag får science fiction i överflöd denna helg.