Optimal läshastighet

Det finns människor som kan läsa en bok eller artikel, och som flera dagar eller veckor senare kan räkna upp siffror, namn och andra data från den här texten till synes utan ansträngning. Jag har alltid avundats dem, jag vill också ta till mig information på det här sättet och ha encyklopedier i huvudet. Nu misstänker jag att det här hänger på vad man har att hänga upp minnet på, särskilt vad gäller faktatext — man måste ha en karta i huvudet att stoppa in fakta i, då är det lättare att minnas och att återkalla. Min hypotes är att de som lagt ner mycket tid och energi på att bygga de där mentala kartorna är de som är bra på att lägga till nya detaljer, och då ser det ut som om de har nästan fotografiskt minne för just de saker de är intresserade av.

Lite liknar det saken med skönlitteratur. Det är väldigt frustrerande att diskutera en berättelse jag vet att jag har läst, och upptäcka att jag inte alls kommer ihåg en del av de viktiga sakerna i handlingen, om ens något. Somliga berättelser minns jag mycket bättre än andra, och det hänger nästan alltid på att det är något som jag gått och tänkt en del på och kanske pratat om i samband med att jag jag läste det, och kanske läst flera gånger.

Jag funderar en hel del på hur jag läser och vad jag får ut av det. När jag läste artikeln om snabbläsning i SvD i morse kunde jag inte låta bli att vilja invända mot en massa saker, och en massa frågor dyker upp i huvudet.

De flesta läser nog för långsamt för att det ska vara optimalt för förståelsen, har jag läst på flera ställen. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det, jag vet själv att jag tappar överblicken över saker när jag läser för långsamt. Det är också när jag mer eller mindre sträckläser som jag efter ett tag får upp hastigheten ordentligt, och då lever jag mig in i texten på ett annat sätt (fast det funkar förstås bara på texter som är tillräckligt långa). Men ändå. Det måste ju finnas en övre gräns för optimal läshastighet också, om inte annat för att man måste hinna ta till sig det man läser. Tillägg: Det är här man ritar den där kartan, om man så vill. (Jag önskar att jag visste mer om hur arbetsminnet fungerar, det spelar förstås in.) Tillägg: jag ska väl påpeka att det är detta SvD-artikeln kommer fram till också, att det inte funkar att läsa supersnabbt.

När jag var barn idisslade jag text. Jag kom tillbaka till samma sak gång på gång, läste till exempel vissa artiklar i Forskning och Framsteg ett dussin gånger och lånade ofta böcker på biblioteket som jag redan läst. Jag mycket mindre totalt sett, men det jag läste påverkade mig. Det är lite av ett ideal för mig, något som jag instinktivt strävar efter; när jag stöter på något intressant vill jag tänka lite vidare på det. Det är detta som får mig att blogga, att vilja diskutera med maken, att läsa en artikel och sedan stanna i stället för att läsa nästa, att ha tjugofem flikar öppna i webbläsaren för att jag vill titta på dem igen innan jag stänger dem. Det är samma mekanism som får mig att skriva det här. Ibland blir det lite av ett problem för mig, och jag försöker hitta strategier att hantera det.

Samtidigt vill jag förstås ha koll. Jag bygger också bokhögar, har långa listor på saker jag vill läsa, och prenumererar på fler rss-flöden än som förmodligen är nyttigt för mig. Det här återknyter till vad jag skrev om informationsstress och informationsknarkande häromsistens. Det enda rimliga sättet att hantera informationsstress i det långa loppet är nog att lära sig sålla. Man måste lära sig snabbt avgöra vilka saker som är värda att titta på över huvud taget, och sedan välja ut bara så många som man faktiskt kan hinna med innan inkommande saker lagras på hög. Det här är en gammal teknik, folk har använt det på morgontidningsläsande i många decennier: skumma rubrikerna, välja vilka saker man faktiskt vill läsa och prioritera de intressantaste så att man hinner innan man måste störta iväg. (Det finns folk som lägger dagstidningar på hög och tror att de tänker ”läsa ifatt”, men de är inte många.)

Vad gäller skönlitteratur är jag lite ambivalent till att öka min läshastighet för mycket. Det är klart att jag vill läsa många böcker, men jag vill inte bara plöja mig igenom dem för sakens skull. Jag tycker om att leva mig in, att leva i en bok ett tag. Optimal läshastighet hänger lite ihop med hur jag vill uppleva en text också. Jag kan läsa ganska fort. Jag hör ingen röst i huvudet när jag läser, men däremot ser jag bilder för mitt inre, visualiserar ganska livligt, och gillar detaljer. Ibland vill jag dessutom stanna till och suga lite extra på något som jag tyckte var spännande eller extra intressant. Vad som är optimal hastighet för mig varierar väldigt beroende på författarens stil.

Med suffragetter på Orientexpressen (rollspel)

Det pågår visst en debatt om kvinnliga figurer i rollspel. Jag har inte följt den så jättenoga, men jag har i alla fall lagt märke till den. Det började med statistik över kvinnliga och manliga figurer i ett par olika spel, och fortsatte därifrån.

Allt detta får mig att nostalgiskt minnas Elna Svenssons intresseförening som jag spelade rollspel med under mina första år i Uppsala. Vi tågluffade också, och besökte medeltidsveckan i Visby, och lajvade. Det var jättekul, och betydde väldigt mycket för mig.

Det hela började med att en av mina bästa vänner träffade några personer som aldrig spelat rollspel men gärna ville testa. De hittade också en van spelledare som var lite trött på de vanliga sakerna och ville göra något annorlunda. Vi var alla något äldre än de flesta är när de börjar spela rollspel (jag var yngst och fyllde 19 ungefär när gruppen bildades), och alla tjejer som var intresserade av att utforska roliga saker och vara kreativa. Vi började spela lite Call of Cthulhu, och sen bestämde vi oss för att gå på spelkonvent. Namnet, ”Elna Svenssons intresseförening”, kom till då som motvikt mot alla rollspelsklicheer, det fanns så många grupper som hette saker i stil med ”Alver och vättar”, ”Mordors brödraskap” — ja, ni vet ungefär. Sedan vann vi en Vampire-turnering på att leva oss in i rollerna och överraska spelledarna.

Så småningom gjorde vi som sagt allt möjligt, men vi fortsatte spela rollspel. Särskilt kul var det när vi spelade kampanjen Orientexpressen. Vi hade ju redan från början varit inne på att göra vår egen grej av det här rollspelandet och nu bestämde vi att vår grupp skulle vara en kvinnosaksklubb, och vi satte året till 1919 eftersom det var året då kvinnlig rösträtt infördes i Sverige (även om det inte var något val att rösta i förrän 1921). Sedan gav vi oss av för att utforska Europa, och var nog egentligen inte så intresserade av själva mysteriet så mycket som av att se vad vi kunde göra med våra rollpersoner på de platser vi kom till. Jag tror att vi manglade kampanjen ganska ordentligt.

Vi blev aldrig färdiga med Orientexpressen, och gruppen gled isär av olika anledningar, men jag har nästan bara goda minnen av det här och saknar det lite ibland.

Framför allt var Elna Svenssons intresseförening något som gjorde det möjligt för mig att göra en massa saker jag egentligen ville göra men som jag inte riktigt kunde ta mig för på egen hand. En sak jag alltid har avskytt är att vara den ovetande personen som bara hänger med som en svans på dem som vet och kan, och särskilt illa tyckte jag om att vara en liten tjej som hängde efter grabbarna. Jag ville vara med på lika villkor, och det gick nästan aldrig när det handlade om ”killgrejer”. Det är som i träslöjden, när de andra tjejerna alltid först frågade närmaste kille om hjälp. Det ville inte jag, varför skulle de automatiskt kunna allt för att de var killar? Jag testade själv, och sedan frågade jag läraren i stället. Det var lite blyghet, lite tjurighet, och ganska mycket av den där känslan att jag inte ville att någon skulle förutsätta att jag inte kunde för att jag var tjej. Rätt ofta höll jag mig för mig själv, och då missar man ju allt man kunde lära sig av andra och kommer ännu mer på efterkälken gentemot dem man skulle vilja vara med. Och så kan man aldrig göra sådant som att spela rollspel.

Jag fick en massa erfarenheter i Elna Svenssons intresseförening (och social träning, förmodligen…) som varit till glädje senare.

Apropå de här sakerna ville jag också kommentera, lite kort, det här med killar som inte vill spela tjej. De säger att de inte kan, men jag tror att det mest har att göra med status. Det är inte lika coolt att vara tjej, inte lika kraftfullt. Även om man inte medvetet resonerar på det sättet är det nog ofta det som är ens känsla. En kvinnlig roll känns helt enkelt lite tråkigare, även om man kan göra den till vad man vill. Sådana magkänslor botas bara med motexempel och moterfarenheter, i tillräcklig mängd.

Själv fascinerades jag av den här idén att man kan spela någon som är väldigt olik den man är i verkligheten, och bestämde mig för att ha en manlig rollperson i den där Call of Cthulhu-kampanjen för länge sedan. Litegrann var det kanske för att vara tvärtom och hävda min självständighet, men det handlade också om att testa nya och annorlunda saker.

Man behöver ju inte heller vara en så skruvad grupp som Elna Svenssons intresseförening för att testa lite olika varianter på det här med hur man spelar olika kön. Jag har fler egna exempel. Förra året spelade vi lite olika indie-rollspel (i Kanada), och i den gruppen var det killar som spelade kvinnor, tjejer som spelade män, och även en tjej som spelade en tjej som var förklädd till kille. Alltihop funkade bra, i princip, förutom att jag när jag var geologiprofessor fick ta till hatt och målad mustasch för att spelledaren skulle komma ihåg att säga ”he” om min figur (det hade viss betydelse). Och i en annan kampanj fick jag göra en del sufflering i frågor om barn och amning och sånt när ungkarlen skulle spela småbarnsmor (i Mellanamerikansk indianstam, det spelet heter ”How we came to live here”) — men det lärde vi oss något på det också.

Fast nu när jag tänker på det hade jag faktiskt en diskussion med spelledaren när vi spelade ett äventyr med en väldigt misogynistisk men viktig SLP. Han tyckte att det var lite synd att inte tjejerna spelade tjejer då, för vi skulle ha tagit det mer personligt när den här fulingen betedde sig illa. På sätt och vis hade han nog rätt. Jag tyckte just då att det var rätt skönt att slippa ta det personligt, så för min del var arrangemanget rätt bra. Det är ju inte alltid spelarna uppskattar samma effekter som spelledaren vill ha.

Jag redigerar programboken för Eurocon 2011

Jag gillar science fiction, och jag gillar människor, och därför älskar jag sf-kongresser. Dessutom tycker jag om att skriva, och att redigera och samla ihop texter (konstiga hobbies jag har). Nu har jag, efter bara lite tjat från arrangörerna, tackat ja till att bli redaktör för programboken för Eurocon i Stockholm juni 2011. Att göra sådana saker ger alltid anledningar till att ta kontakt med folk, och sånt är bra. Det blir nog en väldigt internationell kongress — hoppas jag i alla fall.

Bra hedersgäster också: Elizabeth Bear och Ian MacDonald. Jag har läst och gillat böcker av dem båda.

Fast innan dess har jag tänkt gå på både Åcon 4 (Mariehamn, Åland, 13-16 maj) och Condense (Göteborg 18-20 juni). Condense är årets Swecon, och blir nog också årets enda sf-kongress i Sverige, så den är ett måste. (Fast jag tycker nog att det är dags att börja lägga upp lite information om hedersgäst och annat snart!) Där kan man nog alltså räkna med att träffa mig, om man nu skulle vilja det. Säg hej, vet jag!

Favoritförfattare

Jag är ingen vidare fotograf, så bilden är lite tafflig. Här ser man i alla fall att min samling av Kim Stanley Robinson numera upptar exakt ett 60 cm hyllplan. Notera att hyllan bågnar.

Informationsstress

Jag, informationsknarkare

Vi människor är fina på att renodla det som våra hjärnor är optimerade för att söka efter, så att vi kan få ut största möjliga effekt. Idag har vi nästan obegränsad tillgång till sådana lätta vardagsdroger. Socker. Reklam. Porr. Twitter.

Snabba kickar, hela tiden inom räckhåll. Att stå mitt i informationsflödet, låta det skölja över mig, veta saker och till och med få kontakt och respons från andra som ser samma saker.

Fast det blir så lätt att bara sniffa på ytan av allting, det är tomma kalorier för hjärnan. Faktiskt inte någon dum analogi: det leder liksom till intellektuella blodsockersvängningar. Det är en skön känsla att fullständigt gå upp i en sak och jobba med den, men glädjen i att upptäcka nya intressanta saker som jag skulle kunna fördjupa mig i kan så lätt ta över i den där lilla uppförsbacken när jag börjar göra något. Det är kul, och när jag sedan tittar bort för att fokusera igen känner jag suget efter en ny liten informationskick. Och så är jag där igen: e-post, facebook, rss — eller den fåniga fixeringen vid träffstatistiken på min egen blogg.

Jag hör inte till de där allra mest uppkopplade, men jag har ofta jobbat vid en dator och jag känner väldigt väl de där lockelserna. Tillräckligt väl för att känna igen mig när jag läser sådant som den här artikeln: Skinner Box? There’s an App for That. Någon som heter Jim Stogdill skriver här:

In time keeping up with my RSS reader came to be like Lucy in the chocolate factory with the conveyor belt streaming by. From my vantage point today, RSS seems quaint. The good old days. I gave it up for good last year when I finally bought an iPhone and tapped Twitter straight into the vein. Yeah, I went real time.

Ungefär samtidigt som jag hittade Skinner box-artikeln snubblade jag över The dangers of a high-information diet från New Scientist. Här diskuteras samhällseffekter av en snabb spridning och omsättning av nyheter. Kanske inte enbart positiva, även om det är lite svårt att avgöra i en del fall. ”Information wants to be free” skanderade cyberpunkarna. Men hur fri då?

Men personligen och dagligen är det nog ändå det där omedelbara knarkandet som Stogdill skriver om som känns:

So here I am at the nexus of ADHD, AMS* [*fotnoten förklarar: Afraid to Miss Something], and digital Narcissism. I’m in a Skinner box alright, but I don’t smack the bar and wait for pellets, I tweet into the void and listen for echoes. There it is now, that sweet sweet tweet of instant 140 char affirmation. Feels good. RT means validation. I think I’m developing a Pavlovian response to the @ symbol that borders on the sexual.

Fast det finns ju gränser

Alla kan inte vara online hela tiden, man stabiliseras av rytmen av det vanliga livet: jobb, barn, hobbies och praktiska fritidssysselsättningar (och så tvätt, disk, inköp…) Bland mina bekanta finns det många som fortfarande inte ens vet vad rss är för något. Kanske inte konstigt att man inte hittar meningsfulla sätt att använda Twitter (SvD idag). Jag tror att det är en typisk sak för de där som är hyperuppkopplade nästan hela tiden.

Det är nog ändå många fler än de extrema informationsforsrännarna som känner en viss stress över allt som finns att ta del av, online och offline. Hur ska man sålla, hur ska man hinna?

Jakten på det allra senaste beskrivs, som så mycket annat om hur det är att leva i vår nutidsvärld, bäst i sf. Man kan till exempel läsa ”The Gambler” av Paolo Bacigalupi (som var en av de långnoveller som nominerades till Hugon förra året). Det var inte någon riktig favorit för mig, men jag tyckte att den fångade den här konflikten mellan att hänga med i den snabba omsättningen av information och att söka något lite djupare. Ganska mycket satir.

Sen är det ju det där med det sociala livet. Om ens vänner stämmer träff över Facebook blir man lätt bortglömd om man inte är där. Lite måste man hänga med för att hänga kvar i bekantskapskretsen. Det är inte utan att man funderar på vad det betyder för samhället när somliga är så mycket mer uppkopplade än andra.

Det är ju åtminstone bra att det är så mycket lättare att ha kontakt med folk via internet. Kanske hjälper det en del mot ensamhet och isolering. Fast jag undrar om inte umgänge online har försvårat lite för såna som mig, som har svårt för artigt småprat. Jag tror så lätt att umgänge är lika med informationsutbyte, och den tendensen förstärks av mitt sätt att leva på nätet.

Att skicka runt YouTube-klipp och skojiga länkar skapar ju också en sorts gemenskap, ungefär samma sort som när man tittar på film tillsammans. Inget fel med det, så länge det inte fullständigt tar över från alla andra sätt att umgås. Människor är ju mer än den information de kan ge mig (som jag får påminna mig själv), och de sociala behoven är också större änså. Ibland känner jag också en akut brist på det där att ha andra personer fysiskt nära medan man pysslar med sina egna saker — att umgås passivt. Det finns inte heller mycket som går upp mot långa vindlande samtal, eller att göra praktiska saker som att laga mat tillsammans.

Man får hitta sina sätt att handskas med det här. Det gäller att inte bli överentusiastisk heller, för att det är så kul i början, för risken är ju att man fastnar ännu mer i snuttifierandet. Som när SvD skrev om politikers användning av sociala medier — det känns som om det är lite av ett famlande i blindo att lära sig vad man kan göra med de här verktygen och vad som inte funkar. Jeff Vandermeer resonerar (apropå Jaron Laniers bok You Are Not a Gadget) och har en del bra poänger. Till exempel att det inte är en strategi bara att vara närvarande på Facebook eller Twitter, man måste veta vad man ska ha det till. Så här skriver han också:

Don’t let your imagination become a lackey to a new media tool. If a tool controls your actions, it to some extent controls your imagination.

Eftersom han är i bokbranschen talar Vandermeer om författare, men det här gäller nog fler yrkesgrupper än så:

The most successful writers in the future will be the ones that stop responding in Pavlovian fashion to our current need for that little food pellet in the form of a response to a Blog entry, Twitter line or a Facebook status message.

Visst är det så. Någon gång måste ju producera originalinnehåll också, själva sakerna som sedan studsar omkring på nätet. Eller för den delen saker som är viktiga men aldrig nämns på nätet.

Och så får man inte glömma att inte hela världen finns på de här ställena. Det finns som sagt många som inte ens använder rss. Det är inte alla som ser en bara för att man finns online, vilket väl alla som har en blogg borde vara medvetna om.

Fortsättning följer

Jag tänker följa upp det här med ett inlägg om vad jag själv har hittat på för strategier att handskas både med distraktionerna från internet och stressen att hänga med i alla information. Den här texten är redan lång nog som det är, och det är dags att sätta punkt och gå vidare med dagen. Under tiden kan ju du som läser detta twittra eller blogga om det här fina inlägget, så att jag får fler läsare…

Den här cyberpunk-framtiden, och Bruce Sterling

Ibland får jag en stark känsla av att ha kastats in i framtiden. Jag lever i en science fiction-berättelse. Jag kan se på min omgivning precis som om det vore en framtidsvision från min barndom. (Fast när jag var liten läste jag sf från femtiotalet och kände mig väldigt mycket i framtiden.)

Jag läste precis novellen ”The Hypersurface of this Decade” av Bruce Sterling, och den gav mig precis den här känslan. Den är en sån där nästan-nu, nära framtidshistoria som precis sätter fingret på vad som är nästan absurt futuristiskt i min omgivning.

Efter det kände jag mig motiverad att läsa en artikel av Paul Di Filippo som jag både länge och väl haft på lut: Aging Chrome: Cyberpunks in 2009. Den ger en liten bakgrund till cyberpunken, och tar sen upp nyutkomna verk av några av dem som skrev cyberpunk på den tiden det begav sig. Om Bruce Sterling (”Chairman Bruce”) skriver han: ”his own artful prose and conceptual brilliance precisely exemplified just what needed to be done to drag science fiction kicking and screaming into the postmodern era”. Det var ju ganska fint sagt.

Sen skriver han om Bruce Sterlings senaste roman, The Caryatids. Han beskriver den i väldigt översvallande ordalag. Stopp och belägg, Paul Di Filippo, är det verkligen rimligt att bre på så där? Alltså:

Warmhearted, big-spirited, grimly humorous, cynical yet hopeful, resembling Ursula LeGuin’s famous ”Nine Lives” retooled into a rap song by M.I.A., then condensed into a Twitter feed to amuse Somali pirates, Sterling’s newest proves that when a cyberpunk is once truly plugged into the zeitgeist, the mere passage of twenty-five years does nothing to degrade his performance, relevance or wisdom.

Men det funkar, det funkar. Jag blir väldigt intresserad av att läsa den där boken.

Nästa nummer: steampunk

Jag, iförd det mest steampunk-artade jag kunde hitta bland mina helt vanliga saker.

Jag har nu under säkert ett par års tid sagt att jag snart ska göra ett nummer av Landet Annien med tema steampunk. Nu håller det på att ta form på riktigt.

Det kommer bland annat att innehålla en snabb och svepande överblick över steampunk som kulturellt fenomen, och texter om

• Eximia Navigatio
• Magnificent Seven
• Sherlock Holmes
• och så några böcker
• och så några serier

…med mera.

Det blir fina illustrationer också, och ska förhoppningsvis bli både riktigt bra korrekturläst och riktigt snyggt. Exakt när det kommer ut är fortfarande inte klart, men det ska nog inte ta mer än några veckor.

Bidrag mottas fortfarande, men kontakta mig först. Artiklar, recensioner, reportage, till och med noveller kan jag tänka mig att ta in (om de är bra, jag förbehåller mig rätten att refusera bidrag).

Jag tror att det här kommer att bli ett bra nummer, och jag är nöjd med att jag har lyckats engagera fler i det den här gången! Det är så trist med fanzines som bara består av mina egna skriverier.

PS: du som hittar hit genom att googla ”steampunk lajv” kan ju klicka på länken ovan till Eximia Navigatio, som är en förening för sådant.

Ny roman med mörk materia

Frank A. Wilczek (nobelpristagaren i fysik) skriver en roman! Det är en sorts deckarhistoria, vad jag förstår. Den handlar om personer som upptäcker mörk materia! Den måste jag läsa. För ett par år sedan försökte jag aktivt spåra upp och läsa alla berättelser där mörk materia förekommer. Jag har fortfarande känselspröten ute efter sånt. Och det vore kul att läsa en bok av Wilzcek förstås.

I New York Times säger Wilzcek:

Also, I’m writing a mystery novel I’m calling ”The Attraction of Darkness.” The central thread of it is that there are four physicists, two men and two women, who collaborate and discover what dark matter is. For this, they ought to get the Nobel Prize. But the rules are that at most three people can share it. One of the four dies, supposedly a suicide, but then, maybe not. I’m hanging a lot of sex and music and philosophy on it.

Uppifrån eller underifrån i steampunk?

I den här skojiga artikeln om kampkonst från 1800-talet, med anknytning till Sherlock Holmes, fanns det en mening jag hakade upp mig på:

Indeed, what would be the point of being steampunk if you couldn’t pop your monocle right off your face in horror at the mere existence of lower social orders?

Det är lite på kant med hur jag och många andra tänker på det här med steampunk. Ett citat från Jess Nevins artikel ur paret Vandermeers antologi Steampunk:

Steampunk, like all good punk, rebels against the system it portrays (Victorian London or something quite like it), critiquing its treatment of the underclass, its validation of the privileged at the cost of everyone else, its lack of mercy, its cutthroat capitalism. Like the punks, steampunk rarely offers a solution to the problems it decries — for steampunk, there is no solution — but for both punk and steampunk the criticism must be made before the change can come.

Det finns förstås många varianter av steampunk, och debatten om huruvida ”punk” har något med saken att göra eller ej kommer att hänga med så länge etiketten gör det. Jag tycker i alla fall att det är en diskussion värd att ha.

Mediaträning för sf-fantasten i klimatdebattider

Det sägs ju att det är viktigt för forskare att lära sig tala med journalister. Jag har nära noll mediaträning, och min inställning till folk från tv, radio och tidningar ligger på skalan rädd-reserverad. Man vet inte riktigt vad de gör med det man säger. Det är lite läskigt. När de ringde från Kulturnyheterna på SVT och ville prata om min favoritförfattare (Kim Stanley Robinson) — apropå klimatmötet i Köpenhamn — tänkte jag att det här nog är ett relativt ofarligt tillfälle att försöka mig på det här.

Sen blev de förstås försenade, och det hela kolliderade med dagishämtning, och så stod jag där på Uppsala English Bookshop ensam med en bebis. Då kändes det inte så märkvärdigt, och jag tänkte att jag pratar väl om det här nu så att vi kan gå hem. Det blir ju ändå bara en mening som jag säger som fladdrar förbi i rutan, hur kritiskt är det? Det är precis som vanligt, jag är aldrig nervös när jag ska föreläsa heller, och vet inte förrän efteråt ifall jag gjort det dåligt eller bra.

Jag antar att jag var naturlig, fast det vet jag ju sen tidigare att är man naturlig ser man fånig ut när man blir filmad. Min tendens att flacka med blicken manifesterar sig. Sonen har nu också lagt till sina sex månader av livserfarenhet att ha pratat i tv. Alltid lär man sig något. Nästa gång (om det blir någon) kommer jag att stirra väldigt stint på personen jag pratar med, och stoppa händerna i fickorna eller hålla krampaktigt i något föremål.

Att jag hade barn med mig passade ändå rätt bra om man tänker på Robinsons romanfigur Charlie Quibler, som jobbar som presidentens rådgivare och samtidigt är hemmapappa. Det finns en rätt dråplig scen där han blir oväntat kallad till sammanträde och har sonen sovande på ryggen. Lille Joe håller på att vakna, och är hungrig, och tuggar lite på pappa Charlie.

”What’s the matter, Charles, is he waking up on you?”

”Oh no sir, still out. Maybe stirring a little ah! The thing is, if we don’t address these issues now, nothing else we’re doing will matter. None of it will go well.”

”That sounds like alarmist talk to me,” the President said, an avuncular twinkle in his eye. ”Let’s calm down about this. You’ve got to stick to the commonsense idea that sustainable economic growth is the key to environmental progress.”

”Sustainable, ah!”

”What’s that?”

He clamped down on a giggle. ”Sustainable’s the point! Sir.”

Jag älskar den där kontrasten mellan väldigt handfast och påtagligt mänskligt, och de stora viktiga frågorna och de seriösa sammanhangen. På många sätt väldigt typiskt för Stan Robinsons författarskap. Humor och humanism.

Fast för att återgå till Kulturnyheterna ville jag inte att de skulle presentera mig som ”forskare” utan som ”fysiker”, vilket låter mindre pretentiöst i sammanhanget. Nåja, det gör ju inte så mycket heller. Ingen lär ju ta mig för klimatexpert, och det var ju det jag tyckte var viktigt att undvika.

Det är i alla fall kul att prata om sånt jag är intresserad av. Och Kulturnyheterna hade dessutom intervjuat Stan Robinson själv, vilket aldrig är helt fel. Han sade ingenting jag inte har hört eller läst från honom förut, men det är ändå trevligt att se det i ett svenskt sammanhang.

Jag rekommenderar den som är intresserad av att läsa om klimat- och miljöfrågor i sf av Kim Stanley Robinson att börja med Antarctica och sedan fortsätta med trilogin: Forty Signs of Rain, Fifty Degrees Below, och Sixty Days and Counting. Sedan kan man ta Mars-trilogin eller så.

Jag tror allvarligt att detta är sf som även folk som vanligtvis inte gillar sf kan tycka om.