Du känner väl till David Langford och Ansible?

David Langford är, utöver att vara sf-författare, en sån där äkta gammaldags sf-fan som lever för sf och fandom. Han har gett ut nyhetsbrevet Ansible sedan 1979 (med ett långt uppehåll under en period), först som ett vanligt fanzine och sedermera också online. Det är en bra källa till information om vad som pågår inom fantastikfältet, och en och annan rolig anekdot. (Jag borde läsa Ansible oftare.)

De flesta Hugos som han har fått har varit som ”best fan writer”, men han har också skrivit skönlitteratur och 2001 var det en berättelse av honom som vann i novellkategorin: ”Different Kinds of Darkness”. Det är en fin liten berättelse, som känns lite besläktad med Cory Doctorows ungdomsböcker — den handlar om skolbarn som lyckas gå runt en del av vuxenvärldens försök att kontrollera dem, och på köpet gör en väldigt viktig upptäckt.

Jag är mycket svag för alla historier om smarta människor som överkommer motgångar med hjälp av sin klurighet. Så jag var lättflirtad, kan man säga. Men det här är absolut en novell jag vill rekommendera. Alltså, länken igen: läs ”Different Kinds of Darkness” på Lightspeed Magazines webbplats.

När jag umgås med barn observerar jag ganska ofta hur de snappar upp saker och tar till sig information från mycket diffusa ledtrådar. Det märks förstås mest när de inte riktigt har fattat hela bilden, utan har missförstått någon liten del. (Australien ligger förstås i England, eftersom folk pratar engelska där.) Men ibland blir jag förbluffad av hur mycket barn uppfattar och förstår helt rätt utan att ha fått det förklarat för sig.

Egentligen gör vi vuxna också så här, fast vi har blivit bättre på att kamouflera det. Snappar upp en liten bit information här, en annan där, och ett nytt uttryck där. De flesta ord lär vi oss inte genom att slå upp dem i Svenska akademiens ordbok, utan genom att höra dem i sitt sammanhang och lista ut vad de betyder — och sen testa att använda dem själva och se om folk begriper.

Vi tycker att vi är så rationella och smarta, men i själva verket är mycket av det vi uppfattar om världen en samling rätt så oskarpa hypoteser om hur saker hänger ihop. Allt vi stöter på som bekräftar den första uppfattningen vi har (eller som vederlägger den, ifall det är nånting vi ogillar och inte vill att det ska vara så) gör att den blir lite skarpare och tydligare, och passas in bättre bland våra övriga tankar om världen.

Världsbilden är alltid lite oskarp här och där, men vår uppfattning om att det är en solid verklighet vi observerar gör oss benägna att fylla i luckorna med en illusion av att allt hänger ihop. Som synsinnet. Vi uppfattar ingen blind fläck, utan fyller automatiskt i synfältet så att vi uppfattar en kontinuerlig värld utan hål.

Eftersom det är så här våra hjärnor funkar är det inte så konstigt att vi ibland har lite underliga uppfattningar om saker, var och en av oss. Det som är extra intressant är förstås att en del personer är mer benägna än andra att lita på sina första uppfattningar. En del av dem råkar ha väldigt rätt, andra hamnar på lite mer underliga tankespår. Så föds till exempel konspirationsteorier! Vem älskar inte konspirationsteorier, även om vi inte tror på dem? De är så tilltalande, för att de ger enkla helhetsförklaringar till saker och ting.

Precis när jag skrev detta råkade jag hitta och läsa en text av Damien Walter där han tänker sig att precis den här pusseltendensen kan utnyttjas och bli litteraturens framtid: ergodic fiction.

Ante med räkmacka, Åka framför bokhylla.

Eftersom vi inte kom på något bra att illustrera det här avsnittet med kommer här ett par bilder på oss. Ante med räkmacka, Åka handviftande framför väggen med rollspel (och lite serier, och NE — men allra mest spel).

Ett kul avsnitt om några saker vi råkade ha i huvudet. Vilken psi-kraft skulle vara bäst att ha? Och hur skildras sådant i litteratur och andra medier! Ante får lägga ut texten om hur motorsport bäst ska avnjutas. Och så ger vi oss ut i multiversum.

En sak är säker: om vi får för oss att spela in utomhus någon mer gång så kommer det inte att bli lika mycket vindljud i mikrofonen! (Vi var lite överoptimistiska, nästa gång ska vi Vidta Åtgärder för att skydda den.)

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

Läs vidare för massor av länkar till saker vi pratar om

Sommar, sommar och avkoppling. Jag har alltså riktig sommarsemester i år, och det stora läsprojektet är det här med att sätta mig in i nomineringarna för Hugo Awards. SF Signal har listan, med länkar till de verk som finns tillgängliga online. Själv har jag ju som medlem i världskongressen i år tillgång till the Hugo voter packet, med många av de nominerade verken — inklusive hela The Wheel of Time.

Jag har hört att det är många Robert Jordan-fans som har blivit medlemmar bara för att kunna rösta på just WoT, men jag vet inte hur det är med det egentligen. Själv känner jag mig faktiskt inte särskilt charmad.

Faktum är att jag har haft lite svårt att riktigt komma igång med läsningen av romanerna. Det tog ett tag bara att plöja de korta kategorierna, och jag har faktiskt ett par kortromaner (novellas) kvar. När det gäller romaner fattade jag beslutet att läsa 100 sidor av varje, och sen bestämma mig för vilka jag faktiskt vill läsa vidare i. Det ser nu ut att bli Parasite av Mira Grant, Ancillary Justice av Ann Leckie, och kanske kanske också Neptune’s Brood av Charles Stross (den kändes lite väl over the top med konstiga grejer staplade på varann, men Rymdolov intygade att den blev bättre efter sidan 130). Just nu känner jag mig alltså väldigt icke-charmerad av Wheel of Time, så den får vara.

Jag har inte mycket tid kvar på mig nu, och flera kategorier kvar att rösta i, så det blir till att fokusera lite! (Och jag är fortfarande ingen snabbläsare.)

En sak jag helt har missat hittills är att lyssna på Sommar i P1. Jag har spanat in några av värdarna, och har för avsikt att faktiskt lyssna. Det har bara inte blivit av att jag har börjat ännu.

Däremot har jag upptäckt och lyssnat igenom Signaler från Zonen, rollspelsfirman Fria Ligans egen podd. Mutant har länge varit mitt favoritrollspel, i den mån jag kan säga att jag har något, så det kändes roligt att lyssna på. (Om nån undrar vilka versioner jag spelat: originalet och M:UA.) Ljudkvaliteten svajar lite, men är aldrig olyssningsbar. Det blir ibland väldigt internt, men de pratar ju för rolllspelare och inte för dem som inget vet, så det gör inget. Jag gillar ändå när de ger sig på det bredare anslaget, som i första avsnittet där de tar ett större grepp på postapokalyps som tema — fast med utgångspunkt i sitt eget spel förstås.

Nästa grej jag är sugen att lyssna ikapp på är The Titanium Physicists.

En film vi pratar om i avsnittet.

En film vi pratar om i avsnittet.

Tillbaka igen! Vi kör inte med säsonger, utan fortsätter att göra ett avsnitt då och då när andan faller på. Det här avsnittet har varit under produktion i ett antal veckor: första delen när vi pratar om vår relation till Kina spelades in redan i april. Men eftersom vi tänker oss lyssnare som inte är ute efter aktualiteter så spelar detta inte direkt någon roll.

Denna gång bjuder vi på en blandning av personliga reflektioner, samt ett segment om kinesisk kampkonst, och på det ett samtal — med en gäst, vår konsulterande historiker Lennart Jansson — om filmerna Tai Chi Zero och Tai Chi Hero.

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

I avsnittet finns ett litet ljudklipp från en intervju med Tang Li Long. Här är intervjun:

Klicka här för bilder, länkar och annan info kring avsnittet

Förra helgen, på Steampunkfestivalen som även var Swecon, hade vi ett litet panelsamtal om poddande. Det var jag, Anders Björkelid från Fantastisk podd och Jonny Berg från Swedish zomcast, och så Maria Nygård som moderator. Jag är rädd att jag lät extremt pretentiös när jag pratade om efterarbete och att få saker att låta bra. Sanningen är ju att vår podd är gjord under väldigt primitiva förhållanden, och därför behöver en massa efterarbete för att alls gå att lyssna på (nån gång ska jag skaffa ordentliga mikrofoner). Dessutom spelar vi in ett litet stycke i taget, så de måste ändå klippas ihop med varandra på något sätt så att de passar ihop. Det är först i tredje hand de roliga sakerna kommer in — ljudeffekter och sånt.

Sen tycker jag förstås, som jag också sade i det där panelsamtalet, att det är en bra sak att inte låta brist på kunskap eller utrustning vara ett hinder. Det är helt okej att bara sätta igång och göra. Det behöver inte vara så putsat i början. Jag gillar metoden att lära sig genom att bara göra halvdåliga och dåliga saker några gånger ända tills det börjar bli bättre.

Ett tips som jag dock glömde ge handlar om det här att spela in podd via Skype — något som är väldigt vanligt men fungerar lite si och så enligt folks blandade erfarenheter. Jag har också testat det, och för att handskas med brus och ojämn ljudnivå och annat använde jag möjligheten att spela in mig och min samtalsparter på olika kanaler. Det blir som ett stereospår med mig på ena sidan och den jag pratar med på den andra. Om jag delar upp det på två mono-spår går det att till exempel klippa bort den ena rösten när vi råkar prata i munnen på varandra, eller reglera volymen på dem oberoende av varandra. (Jag tror tyvärr bara att Skype tillåter en att hantera mer än två kanaler, så om många är inkopplade på samtalet kanske inte det fungerar lika bra.)

Jag använde detta för att klippa bort en del irriterande brus, bland annat, för att det skulle gå bättre att höra rösterna. Sen sparade jag ner det hela som stereo, så att båda monospåren delas lika på båda stereokanalerna — det är lite behagligare än att få en röst i ena örat och den andra i andra örat.

Nån gång ska jag lära mig lite om ljudteknik. Och skaffa bättre grejer. Och då ni, då blir det riktigt bra! (Men det kommer att komma poddavsnitt från Ante och mig innan dess, flera stycken säkert. Nästa avsnitt kommer inom ett par dagar eller så. Det ska bara … putsas lite. Och förses med lite extra ljudklipp och så.)

logga_900_ny

Nu så! Nu håller jag på att packa, för att bosätta mig hela veckan i Gävle. Bäst att vara på plats, tänker jag, och kunna ägna mig på heltid åt förberedelserna. På fredag börjar det: Steampunkfestivalen, som även är årets Swecon. Science fiction och fantasy och ånglok i dagarna tre.

En sak jag inte har hunnit riktigt är att fixa mina egna kläder till balen på lördag. Håller på och tittar på möjligheterna. Jag ville ju gå i reform-balklänning, och jag har typ delar i byggsats. Får se om det hinner bli något.

Det här är en sån period i mitt liv då jag gör långa listor på saker som jag inte tycker att jag kan ta mig tid med nu, riktigt, utan som jag ska ta mig en titt på efter att jag har betat av det här monsterprojektet till Steampunkfestival jag är involverad i just nu. Det här kommer att bli en intensiv vecka, så jag väntar mig inte att hinna göra några underfundiga blogginlägg. Eller några blogginlägg alls, faktiskt. (På twitter kommer jag dock att finnas, som vanligt — det är där jag hänger när jag gör småpauser.)

Men jag börjar alltmer se fram emot det som kommer efteråt:

  • Podd! Vi har ett halvt avsnitt inspelat sedan någon månad tillbaka. Ska bara klippas.
  • Mitt gamla projekt att läsa alla Hugo-belönade noveller ska avrundas.
  • Det nya Hugoläsprojektet: att läsa in mig på årets nomineringar, och rösta!
  • Långa promenader.
  • Semester och utflykter med familjen.

Dessutom kanske jag kommer att blogga lite mer, vem vet.

Men först alltså Steampunk så det ryker, i en vecka till.

Det verkar vara väldigt vanligt att gå igenom en period under uppväxten då dinosaurier är oerhört fascinerande. För somliga blir intresset kvar, för andra kan det komma och gå. Michael Swanwick var mycket intresserad av dinosaurier kring år 2000 då den här novellen — ”Scherzo with Tyrannosaur” — vann en Hugo. (Han utveckade senare det här scenariet till romanen Bones of the Earth, som jag inte har läst.)

Det är en kompetent och trevlig historia. Inte riktigt en tidsreseparadox, men det förekommer en del tidskrumbukter med personer som träffar varandra och sig själva vid olika åldrar. Och så är det ju dinosaurierna förstås. Själva titelscenen där åskådarna tittar på en rasande tyrannosaurus till ackompanjemang av levande pianomusik, den är ganska effektfull.

Jag minns att första gången jag läste ”Scherzo with Tyrannosaur” tyckte jag inte om den, jag tyckte att den var lite poänglös, och att själva dinosaurieelementet kändes påklistrat. Den kändes betydligt intressantare vid den här omläsningen, även om det kanske fortfarande inte är någon kandidat till verklig favorit.

Jag har aldrig varit särskilt inne på superhjältar. Som vi nämnde i avsnitt två av vår podd är superhjältar för mig grälla tidningar från 70-talet som finns på sommarstället.

Det hindrar inte att jag och Ante, när jag var på studiebesök på kärnkraftverket i Forsmark för något år sedan, hade en rolig sms-växling om huruvida jag skulle försöka bli biten av en radioaktiv spindel eller inte. Vi kom fram till att det kanske var en dålig idé trots allt, eftersom Ante inte var med. Det skulle kunna leda till problem i stil med dem Larry Niven diskuterade kring Superman i sin klassiska essä Man of Steel, Woman of Kleenex.

Och just Spiderman har jag faktiskt återkommit till nu, på begäran av familjens fyraåring. När vi snokade lite hittade jag den tecknade tv-serien från 1967 på YouTube, och vi håller nu på att titta igenom den. Den är verkligen inte jättebra. Men det är en färgglad serie, med märkliga superskurkar, och rolig på ungefär samma sätt som tidningarna i sommartorpet. The Daily Bugle verkar vara en extremt konstig redaktion, och jag undrar hur de någonsin lyckas publicera en tidning. Skurkarna som dyker upp är oftast helt orimliga och det är svårt att förstå vad de egentligen vill åstadkomma. (En jätterobot som äter bilar och byggnadsställningar. Var kom den ifrån?) Men en del av dem känner jag faktiskt igen, typ.

Här är första avsnittet:

Och så har den en signaturmelodi som fastnar!

Läs hela inlägget här »

Karen Lord intervjuas av Cheryl Morgan på Åcon 7, 2014.

Karen Lord intervjuas av Cheryl Morgan på Åcon 7, 2014.

Vi fick för oss att det kanske är på tiden att släppa ut nästa poddavsnitt. Ante och Åka besökte science fiction-kongressen Åcon, och det här avsnittet blir en sorts kongressrapport. Bland annat har vi här en (kraftigt nedklippt) panel om myt och folklore i science fiction — med Karen Lord, Vesa Sisättö och Åka, samt Johan Jönsson. Tack till Jonas Wissting, som spelade in! Här finns också intervjuer med två av personerna bakom Helsingforsbudet på att göra Världskongressen, nämligen Crystal Huff och Eemeli Aro. Dessutom lite prat och reflektioner om kongressupplevelsen och lite av våra funderingar kring saker som sagts och gjorts där.

Vi avslöjar också att vi har hört planer börja smidas om en större Ålandskongress nästa år: Archipelacon.

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Bara för att det är kul kommer här en video där en av hedersgästerna på detta års Swecon, nämligen Cory Doctorow, förklarar varför han stöder (stödde) det förra försöket Finland gjorde att få Världskongressen till Helsingfors.

*
*

Jo, och så var det ju licensen också. Denna gång ännu mer öppen — vi vill ju att folk ska kunna använda det här materialet, till exempel om de vill informera om Helsingforsbudet. Alltså: gör typ vad du vill med det här ljudet, bara du berättar att det kommer från oss!

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 9 av Åka och Ante Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • "Till slut började det regna kyrillisk text nedför skärmen /.../" ur "Burning Crome", W. Gibson. The Matrix, någon? Liten anteckning 25 minutes ago
  • RT @KarimJebari: Färgblindhetens förespråkare gör detta i anti-rasismens namn. Men samhället är inte post-rasistiskt. Liten anteckning 27 minutes ago
  • RT @KarimJebari: Färgblindhet är en ideologi vars centrala dogm är att vi lever i ett post-rasistiskt samhälle. Liten anteckning 28 minutes ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 428 andra följare