Hemma hos Anders Björkelid. Ante i bakgrunden. (Nej, undertecknad är ingen vidare fotograf.)

Hemma hos Anders Björkelid. Ante i bakgrunden.

Det kan vara svårt att skaffa lästid i vardagen. Dessutom: vad är egentligen en spoiler, och varför har folk så starka känslor om sådana? Men framför allt handlar detta avsnitt om NisseNytt, som var en förening och ett rollspelsfanzine med ambitioner. Vi besöker Anders Björkelid och pratar om improvisation och regler, om hur mycket det är rimligt att en spelledare plågar sina spelare, om att DN aldrig skriver om rollspelshändelser på kultursidorna, och annat roligt och intressant.

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Creative Commons-licens
Gårdagens värld idag igen, avsnitt 13 av Ante och Åka Davour är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 4.0 Internationell licens.

Igår höll Upsalafandom ännu ett av de månatliga pubmötena, ett vattenhål i vardagen för att träffa likasinnade och tala om gemensamma intressen. En av de saker som tangerades i de härligt spretiga samtalen var att det faktiskt finns nybörjare som har lättare att ta till sig textbaserade gränssnitt än grafiska dito. På vägen hem tänkte jag lite på Neal Stephensons essä ”In the Beginning was the Command Line” som jag inte har så väldigt tydliga minnen av längre — länge sedan jag läste den. Jag kollade på Wikipedia, och läser om hur diskussionen har förts vidare efter att han skrev det där under 1999. Jag blir sugen på att läsa lite av det där, men får se om jag kommer mig för med det någon gång.

Men det får mig att associera vidare till andra saker Neal Stephenson har skrivit som har startat vidare konversationer. Närmare bestämt essän ”Innovation starvation”, där han bland annat talar om en funktion som science fiction skulle kunna ha för att aktivt verka för att styra utvecklingen i nya riktningar:

The Hieroglyph Theory. Good SF supplies a plausible, fully thought-out picture of an alternate reality in which some sort of compelling innovation has taken place. A good SF universe has a coherence and internal logic that makes sense to scientists and engineers. Examples include Isaac Asimov’s robots, Robert Heinlein’s rocket ships, and William Gibson’s cyberspace. As Jim Karkanias of Microsoft Research puts it, such icons serve as hieroglyphs—simple, recognizable symbols on whose significance everyone agrees.

Jag är inte säker på att jag är helt övertygad om tolkningen av världens tillstånd, men jag är charmad av idén att använda science fiction för att försöka forma framtiden. Jag har nog nämnt det någon gång förut, Karl Schroeder skrev om liknande tankar för några år sedan. Berättelser spelar stor roll i mänskligt liv, och jag tror absolut att det ligger något i det här.

Där kommer Hieroglyph-projektet in i bilden. Det är alltså Arizona State University’s Center for Science and the Imagination som administrerar ett projekt för att inspirera nya projekt och visioner. Det finns en antologi, som jag precis har börjat läsa (men bara har tagit mig igenom de tre förorden än så länge…) och som verkar väldigt intressant. Kolla på författarlistan bara! Jag tycker också att EVOKE ser coolt ut — ett MMOG som är till för att ge verktyg för att förändra världen och inspirera förändring och utveckling, särskilt i utvecklingsländer.

Det här känns som en sån sak som jag vill hålla lite koll på. Jag tror inte att just Hieroglyph ensamt kan revolutionera samhället, men jag gillar attityden.

Ibland låter det på samtalet om böcker att det här med dystopier för unga är en ny sak. Men det är det ju verkligen inte.

Jag råkade nyligen plocka upp Felicias resa av Cannie Möller, från mitten på 90-talet. (Den är en fortsättning på Felicias ö, som jag dock inte har läst.) Här finns ödelagda länder, förlorad kunskap om världen utanför, totalitära regeringar som kontrollerar folk med hjälp av sitt monopol på högteknologi, och även motivet med övervakning. Det finns också ett liknande triangeldrama som i Hungerspelen, men jag tycker nog att lösningen på just det problemet är lite bättre i Felicias resa.

När jag gick i skolan läste jag flera dystopier som gjorde intryck på mig, och ett par av dem var skrivna för unga. En av dem var Datorernas död av George Johansson (den ingick i serien Universums öde). Förhoppningsvis återkommer jag om den — jag har tänkt läsa om den snart.

En annan jag har vissa minnen av kan jag inte hitta någon information om just nu, troligtvis för att den inte alls hette Levnadsbana fem som den gör i mitt minne. [Tillägg: den heter alltså Framtidsbana fem och är skriven av Robert Westall. Tack för hjälpen!] Den handlar i alla fall om jag minns rätt om en framtid där folk hamnar i olika noggrannt avgränsade levnadsbanor där resten av deras deras liv är utstakade — lite som i Divergent. Världen styrs också i denna bok med hjälp av en central dator, men omkullkastandet av den ordningen går till på ett helt annat sätt än i Datorernas död.

(Om någon läsare kan hjälpa mig att identifiera och kanske hitta den senare boken vore det jätteskoj!)

Jag är inte så alldeles förtjust i ordet ”nörd”, eftersom det betyder så olika saker beroende på sammanhang. Ett förslag på definition av en nörd kunde ändå vara en person som någon gång känt sig ensam om att vara passionerad av sitt intresse.

Den som känner igen sig i den beskrivningen kan nog identifiera sig med huvudpersonen i novellen ”Impossible Dreams” av Tim Pratt — i det här fallet är det en filmfantasten som tillbringar mycket av sin tid ensam eftersom ingen riktigt förstår sig på hans djupa intresse.

Nog för att jag kan känna igen mig i det jag också (även om sf-fandom sen väldigt länge är min garanti för att aldrig vara helt ensam i det intresse jag identiferar mig starkast med), men jag blir ändå inte helt nöjd med den här berättelsen. Kanske är det för att den är lite för söt, har ett lite för enkelt och lyckligt slut, och i största allmänhet är en alltför perfekt. Det blir som att få en orientering i filmversionen av Luciens bibliotek, och sen möjligheten att finna gemenskap kring sin passion. Det är precis som en dagdröm av huvudpersonen, och det är något med det hela som inte känns riktigt pålitligt och trovärdigt.

Söt och trevlig, men i slutänden bara fluff. Det är nog där min åsikt om novellen landar efter att ha låtit den sjunka in ett par dagar.

Om du vill avgöra själv finns den att läsa lite varstans — här på Wireds webbplats till exempel. Och föredrar du att lyssna på den har Escape Pod gjort en episod med den.

Den har filmats också! En israelisk kortfilm, med engelsk text. Jag tycker inte riktigt att den får med filmnörderiet riktigt, men annars har den en trevlig känsla. Den lutar sig mot det mystiska och märkliga i skeendet.

Det här inlägget är en bearbetad och förkortad översättning av So You Want to Vote on Worldcon Location? Yay! från bloggen ArisiaCrystal. Crystal uppmuntrade mig att översätta den här texten, för att fler ska rösta — och förhoppningsvis rösta på Helsingfors inför 2017! Om du missade det kan du höra mig prata med Crystal Huff (och Eemeli Aro) om grejen med världskongresser och varför det är bra att ha en i Finland (MP3).

Världskongressen (The World SF Convention) äger rum på olika platser varje år, och i princip kan alla som intresserar sig för det vara med och rösta om var det blir. Tyvärr är det ganska snårigt att sätta sig in i hur det går till, och det leder till sånt som att folk kan jobba för ett världskongressbud utan att själva vara på det klara med att de kan rösta. Det är begripligt, om än synd, att en ganska liten del av alla medlemmar engagerar sig i omröstningen. Men de kan vi ändra på!

Här följer alltså lite instruktioner och förklaringar av hur omröstningen fungerar.

Läs hela inlägget här »

En hand håller en liten bok med stor titel.

Ett sött fynd i hyllorna: Big Book of Science Fiction. Som synes är det en av våra minsta böcker.

Vi har städat våra bokhyllor riktigt grundligt, och blev klara i helgen. Det var väldigt kul! Jag hittade massor av roliga saker, och stuvade inspirerat om i min att läsa-hög.

Det finns väldigt många anledningar till att ha böcker hemma, och en av dem är definitivt den påtagliga upplevelsen av att plocka med dem, botanisera bland dem, och leva omgiven av dem. Det är livskvalitet, tycker jag.

Dammet är borta, alla konstiga papper och tidningar som legat instuckna ovanpå likaså. Det ser snyggt och trevligt ut, och alla böcker får plats, med lite välvillig tolkning av att ”få plats”. Men det blir svårt att ställa dit fler. Hur ska detta gå? Det finns ingenstans i lägenheten där det går att ställa en till hylla. Får jag bara köpa eböcker nu? Så kan jag inte leva!

Den novell som vann en Hugo 2006 var ”Tk’tk’tk” av David D. Levine. (Du kan lyssna på ”Tk’tk’tk” på Escape Pod.) Den påminner mig om den novell jag läste förra veckan, ”Travels With My Cats” av Mike Resnick, eftersom båda novellerna har samma typ av huvudperson — en medelålders man som håller på att ge upp sina drömmar och ambitioner. Det är lite beklämmande.

I övrigt är den här berättelsen väldigt annorlunda. Den handlar om en människa som försöker ta sig fram som försäljare på en väldigt främmande värld, bebodd av varelser som är mycket svåra för en människa att förstå sig på och ett språk som han kämpar med att behärska. Det är både tragiskt och komiskt, och jag tycker att författaren lyckas få in väldigt mycket både miljö och personlighet på litet utrymme. En bra berättelse. Och jag gillar att huvudpersonen tar tag i sin situation till slut.

Min personliga reaktion på berättelsen färgas förstås av att jag blir så beklämd av berättelser om ensamma och besvikna människor. Jag är inte ens säker på att Walker i novellen reflekterar över sin ensamhet, eller längtar att bryta den. Som enda människa bland massor av svårbegripliga instektoida varelser har han inte direkt något socialt nätverk runt sig, och för mig är det ett rent mardrömsscenario.

Interaction i Glasgow 2005 var min första Worldcon (LonCon i år var den tredje). Jag minns inte om jag röstade för Hugo-priserna då, första gången jag var medlem och hade möjlighet, men jag bör väl ha läst de nominerade som fanns tillgängliga online. Den novell som vann det året kännner jag dock inte alls igen, nu när jag läser om den: ”Travels With My Cats” av Mike Resnick.

Detta är ett exempel på den sortens fantastik som inte känns genrebunden, en novell som jag skulle kunna ge till någon som säger sig inte tycka om science fiction. Den är drömsk och sorgsen, lite bitterljuv, fylld av ouppfyllda längtor och drömmar.

Jag blir lätt fascinerad av konstiga svampar.

Jag blir lätt fascinerad av konstiga svampar.

Jag läste den i tisdags, efter en dag i Stockholm för att vara med och fira att radioprogrammet Vetandets värld fyllde 40 år. Dagen började inget vidare, jag försov mig efter att sömnen blivit förstörd av stress och frustration. Men där i Stockholm, när jag promenerade från Kulturhuset till Radiohuset i den ljumma hösteftermiddagen, där och då var det som om jag rycktes tillbaka till verkligheten. En konstig svamp vid ett träd, en rolig stenfigur på en fasad, rasslet av de första fallna lindlöven kring fötterna. Världen är ju vacker ändå, och det är härligt att vara i den.

Senare på kvällen satte jag mig att läsa den här novellen, om mannen som har lagt alla sina drömmar åt sidan och som egentligen inte har upplevt livet annat än genom den märkliga gamla reseskildringen Travels With My Cats. Det känns så tragiskt, att det bara är genom sin konversation med en död författarinna som han förmår förundras över den tid och plats som han själv lever i.

Just det där med ögonen att se min egen värld utifrån, och återupptäcka det som ligger nära, det tycker jag verkligen är en av de saker som science fiction ofta har lyckats ge mig. En av de saker jag älskar med att läsa om andra världar är att få kontrasten som hjälper mig att se att jag har fantastiska saker omkring mig där jag är.

Jag tycker att det är verkligt sorgligt med mannen i novellen, som bara aldrig riktigt lägger märke till det fina som ändå finns, utan som lever med en tomhet där drömmarna fanns om att uppleva världen och göra saker. Jag hoppas att det är ganska få människor som lever på det viset under en lång tid i sitt liv.

Sedan kanske det är lätt för mig att säga. Jag befinner mig i en så pass privilegierad och guldkantad plats i tillvaron. Bara en sån sak som att jag befinner mig i en position där jag kan göra ett radioprogram om jag vill och lägger manken till, och till och med få betalt för det. Men även i den sitsen är det uppenbarligen möjligt att glömma bort vad jag har, och bara se tråk och stress.

Jag tror nog att det alltid finns någon skönhet och några små underverk i omgivningen att upptäcka för den som öppnar sina sinnen. Jag vill bli bättre på det själv, och är det någonting jag skulle vilja kunna förmedla till andra är det verkligen det.

Det är sådant den här novellen får mig att tänka på.

Några glada figurer bestämde sig en gång i tiden för att det vore en kul idé att låta ett gäng författare skriva Sherlock Holmes-noveller som utspelar sig mot en bakgrund av Lovecrafts Cthulhu mythos, som samla dem i originalantologin Shadows Over Baker Street. Jag är lite tveksam till att själva upplägget, och en mig närstående person som har läst hela samlingen säger att den inte riktigt håller som helhet.

En av novellerna lyckades ändå vinna en Hugo 2004, nämligen Neil Gaimans ”A Study in Emerald” — finns online, layoutad som en ”penny dreadful”. Och den är inte så tokig, får jag säga.

Svagheten är väl samma sak som styrkan i novellen, nämligen är att den hänger väldigt mycket på att läsaren ska känna igen bakgrundsmaterialet och förstå alla syftningar. Det är i alla fall klurigt gjort, så jag kan förstå att folk gillar det. Det gäller att se upp med antagandena, som läsare!

Det finns också ett motiv med monster som kungligheter som jag har sett flera gånger i steampunklitteraturen, till exempel de där utomjordiska ödlorna i The Bookman av Lavie Tidhar.

Helhetsintrycket är att det här är ganska charmigt och lite kul, men inte nödvändigtvis något som griper tag i mig på djupet, om jag säger så.

Lantligt landskap inuti en cylindrisk rymdstation.

Pastoralt som Fylke, near earth orbit som Freeside! Bilden är målad av Rick Guidice för NASA. Klicka på bilden för att komma till den obeskurna versionen på Wikimedia Commons.

Ett riktigt fullmatat specialavsnitt, med anledning av att The Fellowship of the Ring har fyllt 60 år, och Neuromancer har blivit 30. Ante och Åka pratar om Tolkien och om Gibson, men också om cyberpunk i stort. Dessutom avrundar vi med ett hörspel! (Som radioteater alltså. Men vi gillar ordet hörspel.)

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Länkar med mera

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 488 andra följare