Alternativhistoria är en lurig gren på flera sätt. (Inte bara för att jag blir förvirrad när vänner säger mig att alternativhistoria och kontrafaktisk historia inte är riktigt samma sak — jag har inte lyckats förstå vad skillnaden skulle vara. Upplys mig gärna!)

Hugovinnaren i novellkategorin 1996, ”The Lincoln Train” av Maureen McHugh, satte verkligen strålkastaren på en sak som är svår med alternativhistoria: den som inte minns sin verkliga historia kan lätt missa själva grejen. Jag, till exempel, känner mig väldigt osäker på detaljerna kring amerikanska inbördeskriget. För mig blev den här novellen först bara en gripande men väldigt kort scen ur historien. Lite väl kort, nästan. Sedan började jag fundera över var fantastik-elementet var, och det var först då jag började fundera på det där med att Lincoln i verkligheten faktiskt blev mördad. Märkligt nog blir jag inte ens intresserad av att läsa på och kolla hur det var.

Det måste kanske vara något historiskt skeende som känns relevant för mig, eller som är tillräckligt genomgripande för att världen ska bli väldigt annorlunda, för att jag ska bli intresserad. Jag var fascinerad av The Years of Rice and Salt av Kim Stanley Robinson, där Europa spelar en väldigt underordnad roll i världshistorien. Jag älskade Jo Waltons Small Change-böcker (jag har i och för sig inte läst alla tre, bara Farthing och Ha’penny), i det fallet för att kompromissandet med fascister och nazister känns så relevant för vår egen tid — samt för att jag verkligen blev engagerad av huvudpersonerna och de personliga problem de får som konsekvens av Storbritanniens ”peace with honour”.

Men den här novellen, den funkade inte riktigt för mig. Däremot tänker jag nog läsa romanen China Mountain Zhang av samma Maureen McHugh vid tillfälle. Inte minst för vad Jo Walton skriver om den.

Ikväll ska vi få veta vilka som blivit nominerade till Hugopriserna i år. Eftersom jag är medlem i årets Worldcon, Loncon 3, så är jag en av dem som får vara med och rösta fram vinnarna. (Är du med du också?) Extra spännande.

Under tiden fortsätter också mitt projekt att läsa alla noveller som vunnit en Hugo hittills. Nu är jag framme vid 1995 — då var det Joe Haldeman som kammade hem Hugon i novellkategorin ”None so Blind” (ja, den finns online).

Det är en ganska söt historia, som kretsar kring idéer om människans hjärna som säkert var ganska uppdaterade i mitten på 90-talet. Grundidén utgår ifrån att en mycket stor del av människans hjärna uppenbarligen används till att tolka synintryck. De som inte kan se, borde inte de kunna använda de delarna till något annat? Varför är inte alla blinda människor genier då?

Som sagt, ganska söt om än inte så djup. Det är lite tröttsamt med den stereotypa nördskildringen, men den funkar eftersom novellen är så kort.

Har du stått i en grupp människor som ropar ”korsfäst honom”? Det är ganska obehagligt.

Rit och ritual ska kännas i kroppen. Det är ett sätt att bli en del av ett skeende, här och nu.

Religion, som jag förstår det, är mycket mindre en intellektuell diskussion av gamla urkunder och mycket mer något som handlar om att leva.

Påskfirande kan vara en sådan omskakande rit, något som gör påskens budskap till något högst närvarande och relevant: död, svek och förräderi, och kärlek och liv. Det handlar inte bara om något som hände för länge sedan, det är något som händer här och nu och som involverar oss.

En av de mest förkrossande upplevelser jag haft under en långfredagsgudstjänst hade jag i St George’s Cathedral när vi bodde i Kingston, Ontario. Det var en av de där långa läsningarna av passionsberättelsen, som ofta brukar göras så att olika röster läser olika av de inblandade personerna. Den här gången fick församlingen läsa folkets rader. ”Korsfäst honom!” Prydligt klädda stod vi där, under förgyllda valv, och tog på oss rollen av dem som krävde att Jesus skulle dödas.

Vem kan låta bli att bli omskakad? Hur förhärdad måste den vara som inte i det läget börjar känna som obekväm och ställa frågor om sig själv och sin roll, om att följa massan och om individuellt ansvar?

När var jag med i en självrättfärdig mobb senast? När sällade jag mig till ett twitterdrev av samstämmiga röster om något som jag egentligen inte visste särskilt mycket om? När drabbades jag av ”diffusion of responsibility” och lät bli att gripa in i någon situation för att det fanns en massa andra människor i närheten som skulle ha kunnat göra något?

Men ritualer kan också så lätt bli tomma och innehållslösa. När präster och biskopar och påvar tvättar församlingsmedlemmars förtter på skärtorsdagen borde det vara en kraftfull påminnelse om när Jesus gjorde samma sak. Men om den här ritualiserade fotatvagningen inte fortsätter och förankras i ett grundligt diakonalt arbete utanför kyrkväggarna, då blir det mest en gräll och dissonant påminnelse om hur kyrkan ofta lever väldigt långt från Jesus radikala påbud om att bryta ner hierarkierna.

”Tror gör man i kyrkan” sade somliga lustigkurrar när jag var liten. Det skulle vara någon sorts vitsig respons på vaga ”jag tror det”-svar, fast jag har alltid tyckt väldigt illa om den här formuleringen. Det som görs i kyrkobyggnader blir ganska innehållslöst om det inte är något som berör livet utanför.

DSC02837

Vi är tillbaka igen! Nu med det utlovade avsnittet om allas vår H.P. Lovecraft. Vi pratar om Lovecrafts plats i populärkulturen, och sedan gör vi ett djupdykningar i en novell och en rollspelskampanj.

Novellen är alltså ”The Dreams in the Witch House” (länken går till en version från SFF Audio). Vi tar ett litet eget grepp genom att kontrastera denna novell med en helt annan, nämligen ”Infinities” av Vandana Singh, som vi hittade genom Clarkesworld Magazines podcast (textversion här om du föredrar det).

Ladda ner och lyssna här. Välj ett format:

Prenumerera? Det går bra att prenumerera på den här bloggen, för att inte missa nåogt. Vi har såklart RSS för själva podden, och finns på iTunes

Länkar och annat

Herr H.P. var rätt speciell, och på många sätt gammaldags även för sin egen tid. Hans rasism och misogyni och sådana saker är ingenting vi har valt att gå in på den här gången — mycket har redan sagts om det i andra sammanhang. Men däremot har vi lite invändningar mot andra aspekter av hans världsbild.

Den som blir nyfiken på Willem de Sitters föreläsning ”The Size of the Universe” kan läsa den själv (fulltext, i olika format).

En ny grej för detta avsnitt: lyssningstips.

Ante tipsar om The H.P. Lovecraft Literary Podcast. De avsnitt som är mest relaterade till det vi pratar om i detta avsnitt är deras genomgång av ”The Dreams in the Witch House”:
del 1, del 2, och del 3.

Hans andra tips är Yog-Sothoth.com och de podcasts som finns där. Somliga av dem är bara tillgängliga för ”patrons”, prenumeranter — bland dem bland annat de ”actual play”-avsnitt som diskuteras i vår podd.

Åka pratar om The Titanium Physicists.

Och till sist: en sång som nämns i förbigående. Här är den, om du undrar vad vi syftar på.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported Licens.

Vi tipsar gärna också om Freesound.org där vi hittat lite ljudeffekter (vi har hittills bara använt CC 0-licensierade ljud).

Connie Willis igen. Hon vann Hugon i novellkategorin 1994 också. Den här tycker jag bättre om än den förra — det här är en surrealistisk drömskildring av en resa som blir så jobbig som det bara kan bli när människor som känner varandra lite för väl men inte riktigt tycker om varandra ska tillbringa flera veckor tillsammans.

Frågan blir ganska snart: var är de egentligen, och varför är allting så konstigt? Och hur mycket konstigare kan det bli?

Och Döden. Döden.

Jag kommer inte på så mycket mer att säga. Det här är ett stämningsstycke. Den som gillar absurda och surrealistiska situationer och beskrivningar kan nog uppskatta denna novell. För min del kändes det helt rätt. Eller nästan i alla fall, den skulle nog läsas en het sommardag eller en mörk höstkväll för allra bästa effekt.

***

Nu har jag nått fram till slutet av de Hugo-samlingar jag har, som alltså slutar för 20 år sedan. Jag ska försöka pussla och leta och läsa vidare. En hel del av de senaste 20 årens vinnare finns faktiskt på nätet.

technologistsJag tror att det var Paul di Filippo som en gång beskrev technothrillern som science fictions sexigare lillasyster. Sedan jag läste det har jag funderat på vad det ska betyda egentligen. Kanske att technothrillern tilltalar en bredare läsekrets, eller att den som genre spelar mer på sådant som är lättsålt: våld, mysterier, action.

Jag vet inte riktigt. Men nu har jag återigen läst en technothriller som jag hade tyckt hemskt mycket bättre om ifall den hade varit mer som science fiction. I detta fall: mer som rigorös alternativhistoria, plus realistisk hantering av fysik och teknik (som i hård sf, alltså).

Det roliga med The Technologists av Matthew Pearl är att den utspelar sig i Boston 1868 och låter några personer ur den första avgångsklassen från MIT ta itu med de högteknologiska terroristattacker som drabbar staden. Det låter ju underbart. 1800-talsteknik, typ realistisk men tagen till sin extrem. Och så den akademiska miljön, och smarta ungdomar som handskas med problem genom att förstå världen och behärska sina verktyg. Det faller så nära många av mina käraste ämnen, och det borde vara bra.

Men det gnisslar en smula. De där teknologiska attackerna, de som borde vara närmast steampunkiga i sitt överdådiga lössläppande av uppfinningsrikedom, de funkar inte. De kunde ha varit häftiga, om de bara hade varit antingen möjliga att alls tro på, eller ännu mer skruvade. Antingen ska tekniska extrapolationer vara helt magiska och överdrivna, så att det blir kul, eller också ska de vara genomarbetade och realistiska. Annars funkar det åtminstone inte på mig.

I början var jag beredd att försöka tro på teknobabblet och de ytliga förklaringarna, och att det skulle kunna finnas någon fungerande förklaring under. Det skulle kanske kunna vara någon typ av väldigt stark elektromagnet som stör ut alla kompasser i hamnen. (Fast … skulle det verkligen leda till den typen av seriekrock och massförstörelse som det beskrivs som? Jag vet inte.) Men det där med att analysera den kemiska sammansättningen av en gas genom att studera hur snabbt den bredde ut sig, det känns lite sådär. Och sen blev det värre, är jag rädd. Jag ska inte gå in på detaljerna i slutuppgörelsen, men jag kan säga att det inte fanns någon vettig fysik i det någonstans.

Det här har uppenbarligen att göra med mitt sätt att tänka. Jag vill så gärna att det ska finnas något intressant djupare tanke med just hanteringen av teknik och fysik. Jag är så att säga präglad på en sådan litterär tradition, utöver att jag är skolad i att tänka på just sådana saker. Men jag tänker mig att andra läsare kanske också förväntar sig något mer än dimridåer.

Personskildringen och miljöerna var däremot riktigt trevliga att läsa om. Författaren har uppenbarligen gjort sin hemläxa ordentligt, och kan 1800-talets Boston. Kärleksmotivet hanterades på ett helt okej sätt, enligt mig som har lite svårt för att engagera mig i romantik i romaner. Och motivet med kvinnorna som på olika sätt försöker ta sig in i naturvetenskapens och teknikens värld, det tyckte jag var intressant. Ellen Swallow, den första kvinnliga studenten på MIT, kändes kanske en smula överdriven som isolerat supergeni, men det kan jag faktiskt leva med eftersom hon utöver det hade mänskliga och roliga personlighetsdrag.

The Technologists är en bok jag trots allt tyckte rätt bra om att läsa. Ändå känner jag inte att jag kan rekommendera den.

Det är lite sorgligt med en bok som får mig att önska att den hade skrivits av någon annan författare.

Connie Willis är en oerhört omtyckt och prisbelönt sf-författare, men jag själv har aldrig riktigt fastnat för hennes författarskap. Det har funnits ett par noveller av henne som jag har gillat väldigt mycket, men inte tillräckligt för att söka upp mer. Den novell som vann Hugon 1993 känns inte heller särskilt överväldigande. Själva premissen är rätt kul — att vrida och vända på förväntningar om vad som är ”normalt” och ”naturligt” och hur det förändras med tillgänglig teknologi.

Och så har ”Even the Queen” en väldigt stark vinkel mot kvinnors liv och villkor, vilket är lite skönt. Det finns tjejer i science fiction.

Så jag vet inte riktigt varför den för mig bara känns som en lite lustifik bagatell. Kanske är det något med tonen, och de smådryga och halvhysteriska personerna. Eller också är det bara jag som inte alls är på humör.

Poster-Gefle-Science-Fiction Undertecknad (Åka) var i Gävle i torsdags. Jag passade på att leka radioreporter, något som jag sällan lyckas ta mig för med nuförtiden. Det resulterade i följande lilla miniavsnitt — ett litet reportage inför en filmfestival som kommer att hållas 4-5 april.

Detta är alltså inte det utlovade specialavsnittet om H.P. Lovecraft, men det är på väg och delvis inspelat. (Hur orkar och hinner folk att podda seriöst varje vecka? Vi gör det när andan faller på och det finns en överbliven stund.)

  • Ladda ner som ogg
  • Ladda ner som mp3

Om du sysslar med sånt kan du prenumerera på vårt RSS-flöde. Och så finns vi på iTunes, sägs det.

Det finns för övrigt mycket kul trivia kring filmen Destination Moon. Jag fick inte riktigt med det där med Hacke Hackspett till exempel — det finns en rolig film i filmen, där Hacke Hackspett används för att förklara raketdrift och månresor på ett begripligt sätt för allmänheten.

Som en liten bonus: här är en filmtrailer.

Häromdagen var det tydligen 9 år sen jag första gången nämnde steampunk på min blogg (föregångaren till denna blogg, den finns inte längre online utan bara på min egen hårddisk).

Jag resonerade då lite kring The Light Ages av Ian R. MacLeod, och länkade till en artikel om steampunk som faktiskt fortfarande finns online — av ingen mindre än Lavie Tidhar. Och sedan hade jag några egna funderingar:

Jag funderar på om det här med magisk teknologi har något att göra med att vi nuförtiden har allt svårare att plocka sönder och analysera tekniken omkring oss. ”Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic” heter det ju (Clarke). Kanske är magi den mest lämpade metaforen för hur vi uppfattar den teknologi vi använder dagligdags.

Det känns igen. Det är en tanke jag tänkt flera gånger sedan dess. Senast häromveckan.

Så jag pratade med Ante om det här med att läsa gamla texter och blogginlägg av sig själv (här är Antes blogg förresten). Ibland känns det som jag känner igen tankar och tycker att det var väldigt smart att jag tänkte det redan då. Andra gånger tycker jag att det är lite trist att jag verkar gå i cirklar och komma tillbaka till samma ställe hela tiden och inte tycks komma på något nytt. Det kanske bara är kontinuitet?

Vi människor gillar ju saker saker vi känner igen, som i den här artikeln som förklarar varför musik blir bättre när vi hört den flera gånger:

Instead of thinking: ‘I’ve seen that triangle before, that’s why I know it,’ they seem to think: ‘Gee, I like that triangle. It makes me feel clever.’

Men det där med teknologi som ser magisk ut, och hur vi förhåller oss till vår teknik, det är sådant som skvalpat i mitt huvud hela livet, och det lär skvalpa vidare. Det är därför jag blir så intresserad av sådana här vändningar, som i Lavie Tidhars artikel

The hero of late 19th-century London is on the cusp between the Renaissance Man and the Corporation—a transformation best exemplified by Thomas Alva Edison and his Menlo Park laboratories. These figures share more than a silly name, for they are—to begin with at least—in control, the modern magicians who can operate the spells of machinery.

Yet what Steampunk narratives repeat again and again is the inevitability of the loss of control, as technology evolves beyond the confines of one person, assuming a mythical force that, echoing the school of Technological Darwinism, shapes and controls narrative causality.

Det var väl också därför jag för cirka ett år sedan plockade upp The Technologists av Matthew Pearl. Jag vet inte varför jag inte har läst den förrän nu (jag läser inte jättefort och har ständigt ohanterliga att läsa-högar). Det här verkar vara en historisk technothriller som spelar precis på de här steampunkiga poängerna. Och det är ständigt aktuella frågor, som kan hanteras på olika sätt men som hela tiden behöver diskuteras. Visst känner vi igen tankarna hos den här fackföreningsmannen i boken, som försöker krossa de nyligen uppfunna elektriska gatlyktorna:

”The machines you gentlemen–and one errant lady, as I understand it–at the Institute create will become so complicated that they will control us instead of us mastering them. Imagine a future when, with a single malfunction of your machines, man will live in the dark without memory of how to light a candle. He will be stranded without ability to transport himself with feet rather than steel rails. The machine is inanimate and heartless. Our unions respect the intelligence of man to act, to make decisions only man is capable of. Otherwise, we become merely tools of our tools.”

Vem som har makten och kontrollen över tekniken, det är vad mycket av samhällsdebatten handlar om omkring oss just nu. Det finns mycket steampunk som inte tycks handla särskilt mycket om just detta. Men det är absolut en av de aspekter av steampunk som jag är mest intresserad av.

1992 var Hugovinnaren i novellkategorin en novell som jag nu känner igen som en av mina gamla favoriter. En rolig sak med det här projektet att läsa Hugovinnarnoveller är att några av dem känns som gamla vänner, andra är helt okända.

Den novell jag läste förra veckan, ”Bears Discover Fire”, kändes litterär och lite mystiskt. Den här novellen, ”A Walk in the Sun”, är istället en rätt rakt berättad äventyrshistoria. Det handlar om Patricia som kraschlandar på månen som enda överlevande från en havererad expedition. Hon har mat, men för att klara energiförsörjningen för de livsuppehållande systemen i sin rymddräkt måste hon hålla sina solpaneler i ljuset tills räddningsexpeditionen kommer. Det blir en hård och påfrestande månad. Patricia måste samtidigt konfrontera ett spöke ur sitt eget förflutna.

Jag läste den här berättelsen första gången i Nova Science Fiction (tidskriften, saknad!). Det var några år sedan, och nu när jag läser om den tror jag att den i mitt minne har blandats med diverse av Kim Stanley Robinsons skildringar av långa vandringar på Mars och Merkurius. Det är kanske därför den känns rätt kort och lite blek jämfört med mina förväntningar. Men det är fortfarande en riktigt bra berättelse. Jag kommer säkert att läsa om den igen.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Steampunkfestival

Steampunkfestival

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 376 andra följare