Alternativhistoria som övertalningsmedel

Berättelser, det är så vi människor förstår världen. Här är ett exempel jag nyligen hittade. När Alexander Sachs försökte få president Roosevelt intresserad av att lyssna på vad Szilard, Teller och Wigner hade att säga om möjligheten att konstruera en atombomb, då berättade han tydligen följande historia — som är intressant i sig själv.

Allt jag vill är att berätta en historia för er. Under Napoleonkrigen kom en ung amerikansk uppfinnare till den franske kejsaren och erbjöd honom att bygga en flotta av ångskepp, med vilkas hjäp Napoleon, trots den osäkra vindsituatioinen, skulle kunna landstiga i England. Skepp utan segel? Detta föreföll den store korsikanen så omöjligt att han lät skicka iväg Fulton. Enligt den engelske historikern lord Acton är detta ett exempel på hur England räddades av en fiendes kortsynthet. Om Napoleon hade varit lite mer fantasifull och ödmjuk vid detta tillfälle, skulle artonhundratalets historia ha tagit en helt annan vändning.

Citerat ur: Bomben — Ett liv av Gerard DeGroot.

Några intryck från en steampunkig helg

Det här var en helg full av steampunk, för min del, men också av en massa annat.

Förra veckan var så kort och hektisk att jag inte riktigt hann se fram emot långhelgen. Fast jag var nog rädd att den skulle kännas stressad den också. Två dagar i Linköping med familjen, och sen en dag i Gävle bara jag och barnen. Men det blev faktiskt en riktigt skön semester! Jag är inte direkt utsövd, men mentalt vederkvickt kan man nog säga.

Jag hade glömt hur avkopplande det kan vara att bara fara bort. Stänga av vardagen, bara vara.

I fredags skulle jag alltså föreläsa på LinCon, spelkonventet i Linköping, på ämnet ”Vad är steampunk?”. Steampunk var nämligen temat på årets LinCon, och faktum är att det märktes på många sätt. Det var lätt att hitta uppklädda personer, i foajen fanns hatt- och smyckesförsäljare med tydligt steampunktema, och alla skyltar var försedda med kugghjul (sprejmålade kedjekransar från cyklar). Och så fanns förstås höstens evenemang, Steampunk-konvent i Alingsås representerat med ett ”exkursionsläger” på en innergård — ett stort tält, stämningsfullt inrett med plats för minst ett dussin personer runt bordet.

Jag glömde nästan helt att fotografera, och bilderna jag tog blev inget vidare. Den här till exempel föreställer typ dräkttävlingen, med de tävlande närmast kameran och domarna längst bort. Fast som synes vänder sig folk åt fel håll precis när jag får min tröga telefon att ta en bild. Nåja.

Så medan maken och barnen turistade i Linköping tillbringade jag alltså ett par timmar på konventet. Jag hade tänkt hänga i steampunklägret en del, men det blev inte så mycket av det tyvärr. Föreläsningen gick däremot väldigt bra. Det var väl inga horder av åhörare (räknade inte, men det var nog ett dussin ungefär) men det var trevligt. Vi kunde prata lite, istället för att jag bara skulle babbla själv. Fast sen pratar jag på rätt duktigt när jag får chansen, så jag sade en hel del.

Jag ville vinkla det mot vad som finns och händer i Sverige, eftersom det är kul för folk att veta att det finns saker hemmavid, och eftersom det är det jag har ansträngt mig för att kartlägga på senare år.

Men vi pratade väldigt mycket om bredden i steampunk, och jag tryckte på min vanliga poäng: steampunk är spretigt nog för att kanske inte ens vara en enda sak — utan snarare flera olika fenomen som mötts under ett paraply när någon satte ordet steampunk på dem. Kreativitet vidtar!

Kul också att Hans Persson var där, och kunde fylla i vissa detaljer i sf-historia som jag fuskade förbi. Jag blir alltid glad av att få grotta ner mig i sånt. Jag kollade förresten lite på ordet ”cyberpunk”, som vi diskuterade eftersom ”steampunk” myntades som en sorts variation av det ordet. Men varifrån kommer då ”cyberpunk”? Enligt Encyklopedin var det mycket riktigt Bruce Bethke som hittade på det, men där står också att det var Gardner Dozois som populariserade det som beskrivning av en litteraturform.

Jag stannade inte så värst länge efter mitt föredrag, men jag återvände dagen efter, med hela familjen i släptåg. Det var ungefär tio år sen jag var på spelkonvent senast, och då handlade det för min del uteslutande om att spela rollspel. Det är lite annorlunda med barn! Jag hade en liten förhoppning om att kolla in Drakborgen, det legendariska brädspelet som jag hört så mycket om men aldrig spelat. Nästan-fyraåringen var dock inte imponerad. Han blev gladare när vi hittade legoriddare, som han nöp åt sig ett par som han satt och lekte med i säkert ett par timmar. Jag spelade ett par legospel med sjuåringen, men inte själva legoriddarspelet.

Alla blev också väldigt glada av att träffa R2-D2! Det måste vara otroligt tacksamt att ha tillverkat en sån grej, för alla älskar ju den här roboten. Jag tycker faktiskt att det känns lite läskigt att träffa stormtroopers, även om de är snälla, och det tar emot lite att skaka hand med dem. Men robotar, robotar!

En viss telning vågar sig fram till R2 när roboten tittar åt andra hållet.

Sedan reste vi hem till Uppsala igen, för att dagen därpå stiga upp lite trögt och fara till Gävle och järnvägsmuseets familjedag. Där mötte vi ett gäng glada steampunkare som var inställda på att tillbringa söndagseftermiddagen på tåg. Vi skulle nämligen följa med Årgångståget på en tur för att filma lite — det är för vår steampunkfestivals räkning.

Det var så mycket fotande och filmande att jag själv inte just tog några bilder. Det kommer senare!

Vi kom hem långt efter läggdags för barnen, och själv satte jag igång att dona med saker. Idag var jag ganska trött, men känner mig ändå riktigt uppiggad.

För övrigt läste jag ut en bok nu i helgen, för första gången på en månad jämnt. Det har blivit alldeles för lite bokläsning på sistone.

Måste allt vara så märkvärdigt jämt?

– Åååh, jag vill läsa hundra böcker!

Jag sitter på sängkanten och tittade på mina bokhögar och hyllorna runtomkring. Ibland är det ett stressmoment att ha böckerna i sovrummet, inte så bra upplägg för att koppla av och somna. Om jag bodde riktigt stort och kunde välja att inte ha bokhyllor i alla rum skulle sovrummet vara helt bokhyllefritt.

Men den här bokstressen är bara en aspekt på det här med att jag nästan alltid vill så himla mycket och bara har tid med en bråkdel. Säkert är det så att de flesta som har jobb och barn kan känna igen sig, och en hel del andra också. Det blir alltså ett spel med stenhårda prioriteringar, och noggranna att göra-listor.

Bland det som går förlorat är de där spontana infallen, och de oplanerade stunderna. För mig är det helt enkelt livsviktigt att släppa alla listor och längtor ibland, och bara vara. Bara hänga med min man eller nån kompis utan att göra nåt särskilt, eller stjäla mig en stund för att bara strosa i skogen — utan ljudbok i öronen — och låta tankarna vandra. Det här med att utnyttja varje överbliven stund till att komma ikapp med något som borde göras, det är helt enkelt inte en inställning som funkar att ha påslagen konstant. Jag blir överhettad och stänger ner.

Det stör mig att livet ska bli så inrutat, och alla aktiviteter så planerade. Särskilt det där med att umgås. Varför måste att träffa vänner vara en separat aktivitet, som alltid ska vara noggrant planerad och inbokad?

En sak jag önskar mig, som tyvärr är svår att åstadkomma i skokartongen i miljonprogramshuset, är att kunna umgås lite kravlöst samtidigt som jag gör annat. Att ägna mig åt introverta saker som att blogga eller läsa, eller praktiska saker som att städa eller laga cykeln, tillsammans med andra. Inte bara min närmaste lilla familj, även om de är roliga. Det blir ju lite instängt, och jag gillar att träffa fler utan att det ska behöva vara ytterligare något som ska pusslas in och presteras.

Samma sak med andra ”aktiviteter”. Jag gillar sånt som går att göra utan att det ska behöva vara så märkvärdigt och planerat. Som att gå ut i skogen. Det vill jag kunna göra i mina vanliga kläder, utan speciell utrustning, och utan att behöva skriva in det i kalendern tre dagar i förväg.

Därför vaktar jag om de där lata oplanerade timmarna på helgen, eller lediga eftermiddagar som jag har när jag börjar jobba klockan fem på morgonen. Ibland låter jag bli att diska, eller skriva klart det där genomtänkta blogginlägget, och gör vad som faller mig in. För livet blir trevligare då, och jag blir en roligare människa.

Men samtidigt är jag en sån som vill ha saker att hända och sätter igång tusen projekt. Och jag tror nog att jag för nästan alltid lyckas uppfylla mina åtaganden. Men en del saker blir helt enkelt ställda åt sidan, tillfälligt eller på längre tid. Som det där med att blogga för English Bookshop, som faktiskt är mitt dåliga samvete nu. Eller mitt projekt för att blogga i fastan — jag har skrivit varje vecka, men inte tillräckligt klart för att lägga ut här. Och så är det att frosta av frysen, och att bygga klart min steampunk-musikmanick, och diverse elektronikpyssel som legat och väntat rätt bra länge.

Det gör inget. Det finns alltid mer möjligheter än tid. Och så länge jag läser lite varje dag kommer jag nog att läsa hundra böcker i sinom tid.

Ska bara låta bli att tänka på alla olästa böcker när jag istället kan tillåta mig att försjunka i bara en enda, där och då.

Kan steampunk hjälpa fler att begripa sf-fandom?

At its core, Steampunk has the potential to be a very equalizing movement, where creators are also fans and consumers. And it works for books as well as corsets.

Citat av Ekaterina Sedia (som skrivit bland annat The Alchemy of Stone) i The Steampunk Bible.

Det finns för många delar av vår kultur som går ut på passiv konsumtion. Jag gillar tanken att både konsumera — läsa, lyssna, titta — och själv skapa. Och att de som gör saker inte är en helt separat kategori av människor, utan pratar med dem som gillar det. Fansen kan själva vara medskapare, också genom att vara inblandade i en diskussion eller ett samtal med dem som skriver, spelar, filmar, och så vidare.

Precis det här är en av de saker jag allra mest uppskattar med sf-fandom.

Men konceptet är lite udda för många, som har svårt att förstå det här. Deltagarkultur.

Ibland är jag optimistisk, ibland lite mindre så. Det här inlägget om kommentarsmoderering har jag återvänt till gång på gång på sistone, den innehåller så mycket som har bäring på det här med utbyte av tankar. Den påminde mig till exempel om 1-9-90-regeln, som jag inte har tänkt särskilt mycket på tidigare: i varje givet sammanhang online är 90 procent bara lurkare som inte säger ett pip, 9 procent bidrar genom kommentarer eller liknande, och 1 procent står för det mesta av innehållet. Det är väl inte särskilt konstigt, för alla varken kan eller vill bidra lika mycket överallt. På vissa ställen känner jag mig mer hemma och mer involverad, på andra ställen är jag bara nyfiken eller råkar surfa förbi tillfälligt. Men siffrorna får mig ändå att undra: är det också så att det finns personer som aldrig inser att de själva kan vara delaktiga på ett konstruktivt sätt?

Det här med att få fler att känna sig välkomna och hemma i sf-fandom har ju alltid varit något jag känner starkt för. Då ingår det ju att inse att det går att få ut mer än att bara läsa böckerna. Det går att diskutera dem, umgås kring dem, prata med författarna till dem.

Så alla olika fenomen som uppmuntrar fler personer att ge sig in och själva vara en del, både kreativt och socialt, allt sånt gillar jag. Det är naturligvis precis den här kreativiteten som först lockade mig med steampunk. Men min första tanke när jag läser det här uttalandet av Ekaterina Sedia är att fandom kan ha glädje av inflöde av mer av den här attityden, just från steampunkhåll. Nu har ju steampunk blivit så mainstream att det är ganska mycket av en handelsvara, men det finns lite punk i det än. Och kanske, kanske är det faktiskt en riktigt bra idé det här med att hålla en sf-kongress på steampunkfestival, som vi tänker göra nästa år i Gävle.

Dr Steel uttrycker det mer allmänt och rakt på sak:

Drabbad av det oväntade

Drabbad av det oväntade, Elisabeth Sandlund, Cordia 2004

Är du en av dem som tyckte att det här med kärlek och romantik var extremt larvigt och töntigt och pinsamt, ungefär fram tills du själv blev kär? Det här är uppenbarligen inte likadant för alla, men rätt många har haft en upplevelse av att deras syn på förälskelse ändrades radikalt och plötsligt när det plötsligt handlade om en egen upplevelse.

Jag har ibland försökt använda det här som en liknelse till religion och religiositet. Eftersom inte alla har upplevt det precis på samma sätt är det inte säkert att jämförelsen funkar så bra, men poängen är just den: det verkar knäppt, fånigt och lite pinsamt ända tills det handlar om en själv.

Den där plötsliga, perspektivförändrande insikten är utgångspunkten för boken Drabbad av det oväntade av Elisabeth Sandlund.

En piga bland pigor

Den här boken har jag letat efter i nåt år på antikvariat, men inte fått tag på. Så jag blev rätt glad när jag såg att den getts ut igen, av Bakhåll. Naturligtvis måste jag läsa den genast!

Det var 1914 som journalisten Ester Blenda Nordström tog plats som piga under maj månad, och sedan skrev om upplevelserna. En skildring av pigornas liv på landet, inifrån. Det är väldigt levande skrivet, jag blir indragen i det hårda slitet och ser för min inre syn korna, de odrägliga barnen, och den skrikande grisen som slaktas.

Jag kan inte låta bli att tycka av och till att hon uttrycker sig lite överlägset, som stadsbo bland bönder, men för det mesta är det en varm och närvarande skildring av just att vara en piga, bland andra pigor.

Just stadstillvaron är också något som är som en klangbotten för den här skildringen. Allting står i kontrast till hur det är att leva i Stockholm. Men i det stora hela är det en underförstådd bakgrund, som nästan inte alls beskrivs. Svenska Dagbladets läsare 1914 visste förstås precis hur det var, och staden skymtar bara i bakgrunden när Ester Blenda Nordström tänker på studenttåg på Valborgsmässoafton, på bilkörning och på tango och maxixe.

Maxixe ja. Jag var ju tvungen att kolla vad det var för en dans. Skulle gissa att den variant man dansade i Stockholm 1914 inte var så lik den som länkas till från Wikipedia. Men nåt i den här stilen kan det nog ha varit:

Både i baksidestexten och i efterordet framhålls att Ester Blenda Nordström var en pionjär i att skriva sådana självupplevda reportage. Men det här var enda gången hon gjorde det på wallraffvis, under taget namn och genom att gå in i en roll. Pionjär var hon, på flera sätt, men jag känner att jag gärna vill ta tillfället att påpeka att hon inte var först i världen med att jobba på det här viset, för Nellie Bly gjorde sitt mentalsjukhusbesök redan 1887. Nästa uppdrag, nu när jag betat av Ester Blenda Nordström: att hitta och läsa något av Nellie Bly!

Bloggande i fastan

Nu är det den där tiden på året igen. Tiden då jag avstår från vissa saker. Tiden då jag försöker strama upp mig och fundera på livet och vad det är som betyder nåt. Fastan.

I år tänker jag blogga lite varje söndag fram till påsk, för att försöka bena ut en del tankar kring det här med religion och kristendomen. Jag tänker läsa några böcker, och fundera lite utifrån dem och se vart det leder. Här i startgroparna har jag bara skrivit ner utgångsläget, en ganska personlig text. Läs bara om du ids läsa ordentligt, och känner dig intresserad.

Leker lite

Stannar inne och passar upp på en sjukling i familjen idag. Under tiden har sjuåringen kommit på att hon vill göra leranimationer — jättekul! Så här blev den allra första.

Motivation, stress och steampunk

När jag har ”ångan uppe”, som man säger med en charmig metafor, då är jag väldigt energisk. Får massor av idéer. Balanserar på gränsen till manisk — det är hemskt irriterande att vakna mitt i natten med huvudet fullt av roliga infall om saker jag skulle vilja göra.

Bästa motivationen för mig:

• Saker jag aldrig gjort förut, men som är lagom svåra och lagom omfattande så att de ändå verkar gå att göra.
• Tanken ”å vilken häftig grej, det här är alldeles för bra för att inte genomföra”.
• Människor omkring mig som tänder på samma sorts idéer.

Men det finns ju sånt som kan dra ner motivationen också. Så gammal är jag att jag har lärt mig att det gäller att parera i tid, innan motiga företag får mig att må dåligt. Nu håller jag på att lägga mig till med en massa bra metoder för att handskas med större projekt utan att bränna ut mig. Och så övar jag mig på att vara observant på stress. En del stress är ganska positiv, andra sorter är riktigt, riktigt dåliga.

Värsta stressmomenten för mig:

• Att ha bråttom. Jäkt. Mitt jobb håller på att lära mig att handskas med detta under kontrollerade omständigheter, men jäkt kombinerad med annan stress klarar jag inte så bra.
• Känslan av att människor som inte är nära vänner, men som jag bryr mig om och behöver ta hänsyn till, är arga eller besvikna på mig. (Är jag redan stressad är det alltför lätt att börja noja över att folk kanske kommer att tycka illa om mig. Dit ska jag inte gå.)

Det jag sysslar med just nu är förstås att varva upp — ännu en maskinmetafor — för Steampunkfestivalen i Gävle nästa år. 27-29 juni 2014, reservera de datumen redan nu! Mycket motivation hittills, och inte särskilt mycket stress. (Än.)

Det här ska bli en alldeles speciell händelse, en festival som täcker in alla aspekter av steampunkkulturen, och som samtidigt som en stor komponent innehåller en riktig sf-kongress med alla krusiduller. Alltihop mot en bakgrund av äkta ånglok, för det här är ett arrangemang tillsammans med järnvägsmuseet.

Som en del av förberedelserna för det har jag börjat trappa upp aktiviteten på en av mina andra bloggar, nämligen Steampunk i Sverige, och bland annat gjort ett poddprogram.

Naturligtvis tar jag det också som förevändning att köpa böcker! Några inköp på sistone: Steampunk Bible (nej, jag hade faktiskt inte den tidigare), The Life and Times of Nikola Tesla: Biography of a Genius, och Planesrunner av Ian McDonald.

Nu gäller det bara att ta mig tid att läsa också. Nu har jag börjat jobba igen, efter en kort period av arbetslöshet. Jobbet är kul, men tar ju ofrånkomligen en massa tid.

Jag slår vakt om mina läspauser. Men igår hade jag stora problem med att jag hela tiden blev distraherad av en massa idéer, som fick mig att pausa läsningen och göra minnesanteckningar eller skicka sms. Ack ja, inspirationen.

Idéer som springer ifrån mig, och lite om sf och annat på radio

Det finns en del idéer och tankar som jag gått och idisslat på väldigt länge. Sen, efter att jag grunnat på det hela från olika håll, då kommer någon annan som något väldigt bra med samma grej. Kanske bättre än jag skulle ha kunnat.

Det kan vara ruggigt irriterande. Jag är för sent ute, och har försuttit min chans att vara originell.

Fast helt originell är man ju aldrig. De riktigt bra och intressanta idéerna är förmodligen sådana som växer fram i kulturen som vi är en del av, och kan gå i blom lite varstans ungefär samtidigt.

Så det kan också vara lite som en bekräftelse, att hitta någon som tänker likadant eller på samma saker.

En sån idé som jag haft väldigt länge påminner väldigt mycket om det man nuförtiden ofta talar om som ”evidensbaserad politik”. Det är ungefär samma spår som jag har tänkt på sedan jag läste böcker om humanekologi i högstadiet: att ett sätt att göra samhället bättre är att ta reda på hur människor faktiskt fungerar i olika situationer, och försöka optimera organisationer, bostäder, utbildning och allt sånt på ett sånt sätt att folk ska ha det så bra som möjligt.

Väldigt intressant att se hur andra har tänkt på det här, och faktiskt försöker göra såna saker. Jag har inte satt mig in i det så mycket än, bara läst några få artiklar och en liten bit av The Spirit Level, men det verkar intressant. Fick en länk till det här BBC-programmet med Ben Goldacre, som tyvärr inte finns att lyssna på längre. Jag sparade undan det innan det försvann, men jag borde ta och lyssna på det också.

Jag gör alldeles för ofta så — sparar undan saker, och glömmer bort att lyssna eller läsa.

Science fiction, ”idé-litteraturen”, har sysslat en hel del med lyckade och mindre lyckade spekulationer om att använda vetenskapen som grund för ett bättre samhälle.

OBS hade tema framtiden och science fiction förra veckan — och hur framtidsskildringar kan påverka hur vi ser på vår egen värld. Tre av de programmen har jag faktiskt lyssnat på.

I det här avsnittet talar en författare som heter Niklas Söderberg (nej, jag känner inte till honom, kanske borde) om The Windup Girl och om hur science fiction kan vara väldigt effektiv för att främmandegöra det välbekanta och få oss att se det med nya ögon.

Ja, ja! Det är precis vad jag brukar säga! Är inte det den absolut intressantaste effekten av att läsa sf?

Det här är tankespår och tankefigurer som verkligen är viktiga för mig. Marker där jag trampar omkring och känner mig hemma.

Och så tänker jag en till tanke som ofta kommer tillbaka: jag vill vara där folk pratar om sf. Varför kommer inte de alla till samma ställen? Framför allt: varför dras inte alla sf-läsare till sf-fandom och sf-kongresser?

Precis så känner jag när jag lyssnar på de andra avsnitten. När jag hör Christina Kjellstrand berätta om Nnedi Okorafors Who Fears Death blir jag verkligt nyfiken på henne, som beskrivs som sf-fantast och som verkligen har tänkt intressanta tankar om boken. Henne vill jag träffa!

Fast det är roligt bara att höra också. Intervjun med Nnedi Okorafor själv var en bra grej, jag blir liksom lite entusiastisk över att Sveriges Radio faktiskt tar upp de saker som jag tycker är intressantast i sf-världen. Ett program tog upp science fiction i (och från) Kina, nåt som jag tror kommer att vi kommer att se mer av framöver.

Sånt här tänker jag på.

Egentligen är jag mycket mer intresserad av att vända och vrida på idéer och funderingar, gärna tillsammans med andra, än av att vara originell. Jag har ju hittills inte ens skrivit en enda novell som jag tycker är värd att visa för världen. Så om idéerna springer ifrån mig må det vara hänt.