Jag köpte precis en novellsamling av Geoffrey Landis, mest baserat på att jag verkligen gillar ”A Walk in the Sun”. Den novell han fick en Hugo för 2003, ”Falling Onto Mars” känns inte riktigt lika helgjuten. Förmodligen för att den är väldigt kort, och lite för att den berättad på distans av ättlingar till de första kolonisatörerna vilket förstås placerar läsaren på ett visst avstånd från personerna det handlar om. (Det är inte nödvändigtvis dåligt, men det blir en annan typ av läsupplevelse.)

I novellen är planeten Mars stället dit myndigheter skickar människor de vill bli av med, sådana som betraktas som ohjälpliga brottslingar utan hopp att kunna anpassas till samhället. Våg efter våg trillar ner på Mars utan grundläggande möjligheter att överleva. Humanitär katastrof, kan man säga.

Det är en ganska deprimerande liten sak, om död och förstörelse. Samtidigt är det en liten reflektion över historieskrivning och vems version det är som blir etablerad sanning.

Novellen finns att hitta lite här och där online, på sidor med reklam på ryska och såna som inte har det.

Michael Swanwick var verkligen i ropet kring sekelskiftet. 2002 fick han återigen en Hugo, för novellen ”The Dog Said Bow-Wow” (fint att många sentida vinnare finns att läsa online).

Den här färgstarka lilla berättelsen ser ut som ett serieäventyr för min inre syn. Jag tror att det mycket är hunden som gör det — i novellen förekommer en modifierad varelse som är en kombination av hund och människa, och det ger omedelbara associationer till Ola Skogäng och så vidare, liksom till rollspelet Mutant förstås.

Det hela äger rum i en balkaniserad värld som tagit form efter att artificiella intelligenser på internet har hotat att ta över världen men slagits tillbaka genom att alla viktiga servrar har satts ur spel. Högteknologin vilar på biologin, och skyr datorer och telekommunikation. Men själva berättelsen handlar om en storsvindel, diamanter och diplomater.

Kort, kul, läsvärt.

*

Det här projektet att läsa alla Hugo-vinnande noveller kom visst av sig lite under sommaren. Nu är jag igång igen, och jag ska väl vara framme i nutid om ett par månader om jag klämmer en i veckan.

Tony och Jessica på filt med en hög fanzines.

Tony och Jessica bläddrar.

– Varför ger vi bort det här! utbrast Johan och höll upp ett nummer av Cry of the Nameless från 1960-talet.

Vi satt i hans och Linnéas trädgård den 5 juli, grillen höll på att svalna och några talgoxar lekte i granen på säkert avstånd från katterna. På picknickfiltarna i gräset öppnades låda på låda med blandade stencilerade och fotostatkopierade skatter.

Som några av läsarna av denna blogg känner till hade Alvar Appeltoffts minnesfond en gång i tiden ett fanzinearkiv, med ett par tusen fanzinenummer från Sverige och utlandet. Undertecknad jobbade (ideellt) på strödda helger under flera år med att katalogisera det hela. Sedan visade det sig att det egentligen inte alls var tillåtet för fonden att använda pengar till att hyra lokal för den här verksamheten, och större delen packades ihop och fraktades iväg till Kungliga Biblioteket, där de bevaras i fullständig glömska.

Det gällde dock bara de svenska fanzinen, och bara ett exemplar av varje nummer. Alla dubletter och alla utländska produktioner blev kvar i fandoms ägo. Nu är ju fandom inte en person, och äger inga fastigheter, så samlingen har legat i diverse källare och varit i vägen. Nu har någon äntligen erbjudit sig att ge hela bunten ett hem i Danmark, nämligen vår vän Knud Larn.

Ante på huk vid hög fanzines på marken.

Ante botaniserar.

– Det är så mycket kreativitet här, utbrast Jessica. Så många mantimmar! Det känns som i Bladerunner: ”all these memories will be lost in time…”

– ”…like tears in the rain”, fyllde Åka reflexmässigt i.

Men så hittade Tony något som hette Kriminalbrott och började läsa högt ur dikter av Jessica.

– Nej! Nej! Det där är preskriberat! protesterade Jessica.

Det bläddrades också i Kolon, ett fanzine med attityd. Kanske lite väl mycket attityd ibland. Det klagades högljutt på folk som inte var tillräckligt fanniska faans, som skrev om sådant som cyklar och suddgummin. ”Nu har NN gått för långt igen”. Vi skrattade och förundrades över passionen, men också över den hårda stämningen. Det var 80-talet i Sverifandom, en mycket intern grupp av mestadels mycket unga personer som inte var så finslipade. Som det här med att utse årets fugghead.

– Jag tror att det bara var jag som blev utsedd till Fugghead två gånger, konstaterade Tony nöjt efter att ha synat dokumentationen.

Det är också en form av merit.

Johan med första numret av Locus!

Johan med första numret av Locus!

Somliga fanzines såg ut att ha haft som huvudsakligt syfte att vara ett uttryck för skaparens personlighet. Andra ville något annat, och några av dem var mycket ambitiösa. Johan hittade första numret av Locus — wow! Det var en anspråkslös liten sak, men vi känner ju till hur det utvecklade sig. Locus kan numera sägas vara sf-litteraturens branschtidskrift.

Många av de här verken är snabbt och enkelt framställda, men andra är väldigt fina, med massor av snygga illustrationer (de är ofta överförda för hand till stencilen) och arbetade omslagsbilder.

Fanzine med omslag som föreställer en trollkarl med lysande stav under stjärnbeströdd himmel.

Science Fiction Forum är medlemstidning för SFSF. Här nummer 73, med ett fantastiskt fint omslag av Inger Edelfeldt.

Vi hittade ett nummer av SF-Forum där Robert A. Heinlein hyllades av ett flertal av Sverifandoms stora namn, men vi läste också högt ur SF-ären #4 där Dénis Lindbohm var mindre översvallande över samme författare. I det numret av SF-ären fanns också en annons som tydligt visade hur svenska sf-kongresser har utvecklats sedan 1980 (se bilden nedan).

Annons för kongressen SerCon, 1980.

Det var då det började: svensk fandoms fixering vid att ha bar på kongresser. Standarden och förväntningarna har höjts en del! (Klicka på bilden om du vill se den stor så att du kan läsa texten.)

Samlingen innehöll faktiskt förutom fanzinen en hel del annat blandat material. Vi hittade flera personliga brev från Dénis Lindbohm som sprudlade av personlighet, bland annat ett där han entusiastiskt demonstrerade sin nya skrivmaskin. Där fanns också en uppsats av Mats Linder: ”It’s Amazing, it’s Fantastic – But Is it Literature?” The history of science fiction c. 1910 – c. 1945. Utöver det något vi ägnade en stund åt att deschiffrera innan Mikael konstaterade att det nog inte var något obskyrt sf-fanzine med obegripliga referenser, utan något som var skrivet av något galning och som hamnat här av misstag.

Undertecknad plockade slumpmässigt upp ett nummer av Witterhetssällskapet Din Vän FORUM (vilket jag tolkar som ett specialnummer av SF-Forum). Det visade sig innehålla manuset till ett hörspel av Sture Lönnerstrand, kallat ”Expedition Atlantis”. Det vore något att iscensätta! Detta nummer hade också ganska rolig ton i övrigt, bitvis kanske lite studentikos. Någon provläste lite ur en annan text, bara för att ge ett stilprov, och när namnet Korzybski flög förbi sken Mikael upp:

– Phil Dick hade ju rätt!

Synkronicitet. Allt hängde ihop. När en obskyr polsk filosof dök upp i två oberoende sammanhang inom loppet av två dagar, då kunde man tillåta sig att känna hur Dicks ande svävade över sällskapet.

Midsommarsolen dalade inte särskilt anmärkningsvärt, men vi hade suttit där på gräsmattan i timtal. Vi hade tittat på cirka 1/20 av allt i lådorna i garaget, och det var ändå de sorgliga resterna av den mycket större samlingen. Hur skulle vi kunna göra det här materialet rättvisa?

– Om man fryser den är eftermiddagen i tiden och låter den vara några år…

Johan såg lite drömmande ut.

– Vi kan göra det här en gång i veckan, föreslog Mikael. Det kan bli världsarv!

Men vi visste alla att det måste ta slut. Fanzinens öde var att skeppas till Danmark, och vi skulle aldrig se dem igen.

Det är ändå inte helt otänkbart att göra något liknande igen, om vi slår oss samman och gräver upp våra privata fanzinebuntar. En annan eftermiddag, i en solig framtid. Vi ses väl där?

Sen jag upptäckte att Neuromancer har fyllt 30 (födelsedagen var visst den 1 juli men jag kom på det först häromdagen) har jag blivit lite fixerad vid cyberpunk. Vi kommer att prata om det i nästa avsnitt av Gårdagens värld idag igen. Som ett led i detta har jag läst igenom fanzinet Cheap Truth, som gavs ut för att kopieras och spridas och därför var tydligt märkt NOT COPYRIGHTED — och därför också finns bevarat på flera ställen online.

Detta var fanzinet som gick i bräschen för en förnyelse av sf, och piskade upp en het debatt om hur science fiction kunde vara relevant för samtiden. I nummer fem, innan Gardner Dozois hade reformerat Asimov’s och ordet ”cyberpunk” var på allas läppar, diskuterades musikvideo. Vilket fick mig att vilja titta på de exempel som nämns. Och det går ju rätt enkelt nuförtiden. Och bara för att jag kan delar jag med mig av detta nu, tillsammans med relevanta klipp ur CHEAP TRUTH #5.

Läs hela inlägget här »

Du känner väl till David Langford och Ansible?

David Langford är, utöver att vara sf-författare, en sån där äkta gammaldags sf-fan som lever för sf och fandom. Han har gett ut nyhetsbrevet Ansible sedan 1979 (med ett långt uppehåll under en period), först som ett vanligt fanzine och sedermera också online. Det är en bra källa till information om vad som pågår inom fantastikfältet, och en och annan rolig anekdot. (Jag borde läsa Ansible oftare.)

De flesta Hugos som han har fått har varit som ”best fan writer”, men han har också skrivit skönlitteratur och 2001 var det en berättelse av honom som vann i novellkategorin: ”Different Kinds of Darkness”. Det är en fin liten berättelse, som känns lite besläktad med Cory Doctorows ungdomsböcker — den handlar om skolbarn som lyckas gå runt en del av vuxenvärldens försök att kontrollera dem, och på köpet gör en väldigt viktig upptäckt.

Jag är mycket svag för alla historier om smarta människor som överkommer motgångar med hjälp av sin klurighet. Så jag var lättflirtad, kan man säga. Men det här är absolut en novell jag vill rekommendera. Alltså, länken igen: läs ”Different Kinds of Darkness” på Lightspeed Magazines webbplats.

När jag umgås med barn observerar jag ganska ofta hur de snappar upp saker och tar till sig information från mycket diffusa ledtrådar. Det märks förstås mest när de inte riktigt har fattat hela bilden, utan har missförstått någon liten del. (Australien ligger förstås i England, eftersom folk pratar engelska där.) Men ibland blir jag förbluffad av hur mycket barn uppfattar och förstår helt rätt utan att ha fått det förklarat för sig.

Egentligen gör vi vuxna också så här, fast vi har blivit bättre på att kamouflera det. Snappar upp en liten bit information här, en annan där, och ett nytt uttryck där. De flesta ord lär vi oss inte genom att slå upp dem i Svenska akademiens ordbok, utan genom att höra dem i sitt sammanhang och lista ut vad de betyder — och sen testa att använda dem själva och se om folk begriper.

Vi tycker att vi är så rationella och smarta, men i själva verket är mycket av det vi uppfattar om världen en samling rätt så oskarpa hypoteser om hur saker hänger ihop. Allt vi stöter på som bekräftar den första uppfattningen vi har (eller som vederlägger den, ifall det är nånting vi ogillar och inte vill att det ska vara så) gör att den blir lite skarpare och tydligare, och passas in bättre bland våra övriga tankar om världen.

Världsbilden är alltid lite oskarp här och där, men vår uppfattning om att det är en solid verklighet vi observerar gör oss benägna att fylla i luckorna med en illusion av att allt hänger ihop. Som synsinnet. Vi uppfattar ingen blind fläck, utan fyller automatiskt i synfältet så att vi uppfattar en kontinuerlig värld utan hål.

Eftersom det är så här våra hjärnor funkar är det inte så konstigt att vi ibland har lite underliga uppfattningar om saker, var och en av oss. Det som är extra intressant är förstås att en del personer är mer benägna än andra att lita på sina första uppfattningar. En del av dem råkar ha väldigt rätt, andra hamnar på lite mer underliga tankespår. Så föds till exempel konspirationsteorier! Vem älskar inte konspirationsteorier, även om vi inte tror på dem? De är så tilltalande, för att de ger enkla helhetsförklaringar till saker och ting.

Precis när jag skrev detta råkade jag hitta och läsa en text av Damien Walter där han tänker sig att precis den här pusseltendensen kan utnyttjas och bli litteraturens framtid: ergodic fiction.

Ante med räkmacka, Åka framför bokhylla.

Eftersom vi inte kom på något bra att illustrera det här avsnittet med kommer här ett par bilder på oss. Ante med räkmacka, Åka handviftande framför väggen med rollspel (och lite serier, och NE — men allra mest spel).

Ett kul avsnitt om några saker vi råkade ha i huvudet. Vilken psi-kraft skulle vara bäst att ha? Och hur skildras sådant i litteratur och andra medier! Ante får lägga ut texten om hur motorsport bäst ska avnjutas. Och så ger vi oss ut i multiversum.

En sak är säker: om vi får för oss att spela in utomhus någon mer gång så kommer det inte att bli lika mycket vindljud i mikrofonen! (Vi var lite överoptimistiska, nästa gång ska vi Vidta Åtgärder för att skydda den.)

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

Läs vidare för massor av länkar till saker vi pratar om

Sommar, sommar och avkoppling. Jag har alltså riktig sommarsemester i år, och det stora läsprojektet är det här med att sätta mig in i nomineringarna för Hugo Awards. SF Signal har listan, med länkar till de verk som finns tillgängliga online. Själv har jag ju som medlem i världskongressen i år tillgång till the Hugo voter packet, med många av de nominerade verken — inklusive hela The Wheel of Time.

Jag har hört att det är många Robert Jordan-fans som har blivit medlemmar bara för att kunna rösta på just WoT, men jag vet inte hur det är med det egentligen. Själv känner jag mig faktiskt inte särskilt charmad.

Faktum är att jag har haft lite svårt att riktigt komma igång med läsningen av romanerna. Det tog ett tag bara att plöja de korta kategorierna, och jag har faktiskt ett par kortromaner (novellas) kvar. När det gäller romaner fattade jag beslutet att läsa 100 sidor av varje, och sen bestämma mig för vilka jag faktiskt vill läsa vidare i. Det ser nu ut att bli Parasite av Mira Grant, Ancillary Justice av Ann Leckie, och kanske kanske också Neptune’s Brood av Charles Stross (den kändes lite väl over the top med konstiga grejer staplade på varann, men Rymdolov intygade att den blev bättre efter sidan 130). Just nu känner jag mig alltså väldigt icke-charmerad av Wheel of Time, så den får vara.

Jag har inte mycket tid kvar på mig nu, och flera kategorier kvar att rösta i, så det blir till att fokusera lite! (Och jag är fortfarande ingen snabbläsare.)

En sak jag helt har missat hittills är att lyssna på Sommar i P1. Jag har spanat in några av värdarna, och har för avsikt att faktiskt lyssna. Det har bara inte blivit av att jag har börjat ännu.

Däremot har jag upptäckt och lyssnat igenom Signaler från Zonen, rollspelsfirman Fria Ligans egen podd. Mutant har länge varit mitt favoritrollspel, i den mån jag kan säga att jag har något, så det kändes roligt att lyssna på. (Om nån undrar vilka versioner jag spelat: originalet och M:UA.) Ljudkvaliteten svajar lite, men är aldrig olyssningsbar. Det blir ibland väldigt internt, men de pratar ju för rolllspelare och inte för dem som inget vet, så det gör inget. Jag gillar ändå när de ger sig på det bredare anslaget, som i första avsnittet där de tar ett större grepp på postapokalyps som tema — fast med utgångspunkt i sitt eget spel förstås.

Nästa grej jag är sugen att lyssna ikapp på är The Titanium Physicists.

En film vi pratar om i avsnittet.

En film vi pratar om i avsnittet.

Tillbaka igen! Vi kör inte med säsonger, utan fortsätter att göra ett avsnitt då och då när andan faller på. Det här avsnittet har varit under produktion i ett antal veckor: första delen när vi pratar om vår relation till Kina spelades in redan i april. Men eftersom vi tänker oss lyssnare som inte är ute efter aktualiteter så spelar detta inte direkt någon roll.

Denna gång bjuder vi på en blandning av personliga reflektioner, samt ett segment om kinesisk kampkonst, och på det ett samtal — med en gäst, vår konsulterande historiker Lennart Jansson — om filmerna Tai Chi Zero och Tai Chi Hero.

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Vi finns numera också på twitter under namnet @idagigen.

I avsnittet finns ett litet ljudklipp från en intervju med Tang Li Long. Här är intervjun:

Klicka här för bilder, länkar och annan info kring avsnittet

Förra helgen, på Steampunkfestivalen som även var Swecon, hade vi ett litet panelsamtal om poddande. Det var jag, Anders Björkelid från Fantastisk podd och Jonny Berg från Swedish zomcast, och så Maria Nygård som moderator. Jag är rädd att jag lät extremt pretentiös när jag pratade om efterarbete och att få saker att låta bra. Sanningen är ju att vår podd är gjord under väldigt primitiva förhållanden, och därför behöver en massa efterarbete för att alls gå att lyssna på (nån gång ska jag skaffa ordentliga mikrofoner). Dessutom spelar vi in ett litet stycke i taget, så de måste ändå klippas ihop med varandra på något sätt så att de passar ihop. Det är först i tredje hand de roliga sakerna kommer in — ljudeffekter och sånt.

Sen tycker jag förstås, som jag också sade i det där panelsamtalet, att det är en bra sak att inte låta brist på kunskap eller utrustning vara ett hinder. Det är helt okej att bara sätta igång och göra. Det behöver inte vara så putsat i början. Jag gillar metoden att lära sig genom att bara göra halvdåliga och dåliga saker några gånger ända tills det börjar bli bättre.

Ett tips som jag dock glömde ge handlar om det här att spela in podd via Skype — något som är väldigt vanligt men fungerar lite si och så enligt folks blandade erfarenheter. Jag har också testat det, och för att handskas med brus och ojämn ljudnivå och annat använde jag möjligheten att spela in mig och min samtalsparter på olika kanaler. Det blir som ett stereospår med mig på ena sidan och den jag pratar med på den andra. Om jag delar upp det på två mono-spår går det att till exempel klippa bort den ena rösten när vi råkar prata i munnen på varandra, eller reglera volymen på dem oberoende av varandra. (Jag tror tyvärr bara att Skype tillåter en att hantera mer än två kanaler, så om många är inkopplade på samtalet kanske inte det fungerar lika bra.)

Jag använde detta för att klippa bort en del irriterande brus, bland annat, för att det skulle gå bättre att höra rösterna. Sen sparade jag ner det hela som stereo, så att båda monospåren delas lika på båda stereokanalerna — det är lite behagligare än att få en röst i ena örat och den andra i andra örat.

Nån gång ska jag lära mig lite om ljudteknik. Och skaffa bättre grejer. Och då ni, då blir det riktigt bra! (Men det kommer att komma poddavsnitt från Ante och mig innan dess, flera stycken säkert. Nästa avsnitt kommer inom ett par dagar eller så. Det ska bara … putsas lite. Och förses med lite extra ljudklipp och så.)

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

  • @thhmas Inte kul. Det är bara att försöka göra det så kort som möjligt, så att det inte blir kvar i kroppen. Finns inget sätt runt tror jag. Liten anteckning 2 hours ago
  • @thhmas Vår son har aldrig gillat att säga hejdå. Det mest smärtfria är att göra det kort, och inte vänta sig att han ska säga något. Liten anteckning 2 hours ago
  • @thhmas Ja, det är jobbigt det där. Det hälper inte riktigt att veta att han (troligtvis) har det jättebra sen. Liten anteckning 2 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 453 andra följare