Den novell som vann en Hugo 2006 var ”Tk’tk’tk” av David D. Levine. (Du kan lyssna på ”Tk’tk’tk” på Escape Pod.) Den påminner mig om den novell jag läste förra veckan, ”Travels With My Cats” av Mike Resnick, eftersom båda novellerna har samma typ av huvudperson — en medelålders man som håller på att ge upp sina drömmar och ambitioner. Det är lite beklämmande.

I övrigt är den här berättelsen väldigt annorlunda. Den handlar om en människa som försöker ta sig fram som försäljare på en väldigt främmande värld, bebodd av varelser som är mycket svåra för en människa att förstå sig på och ett språk som han kämpar med att behärska. Det är både tragiskt och komiskt, och jag tycker att författaren lyckas få in väldigt mycket både miljö och personlighet på litet utrymme. En bra berättelse. Och jag gillar att huvudpersonen tar tag i sin situation till slut.

Min personliga reaktion på berättelsen färgas förstås av att jag blir så beklämd av berättelser om ensamma och besvikna människor. Jag är inte ens säker på att Walker i novellen reflekterar över sin ensamhet, eller längtar att bryta den. Som enda människa bland massor av svårbegripliga instektoida varelser har han inte direkt något socialt nätverk runt sig, och för mig är det ett rent mardrömsscenario.

Interaction i Glasgow 2005 var min första Worldcon (LonCon i år var den tredje). Jag minns inte om jag röstade för Hugo-priserna då, första gången jag var medlem och hade möjlighet, men jag bör väl ha läst de nominerade som fanns tillgängliga online. Den novell som vann det året kännner jag dock inte alls igen, nu när jag läser om den: ”Travels With My Cats” av Mike Resnick.

Detta är ett exempel på den sortens fantastik som inte känns genrebunden, en novell som jag skulle kunna ge till någon som säger sig inte tycka om science fiction. Den är drömsk och sorgsen, lite bitterljuv, fylld av ouppfyllda längtor och drömmar.

Jag blir lätt fascinerad av konstiga svampar.

Jag blir lätt fascinerad av konstiga svampar.

Jag läste den i tisdags, efter en dag i Stockholm för att vara med och fira att radioprogrammet Vetandets värld fyllde 40 år. Dagen började inget vidare, jag försov mig efter att sömnen blivit förstörd av stress och frustration. Men där i Stockholm, när jag promenerade från Kulturhuset till Radiohuset i den ljumma hösteftermiddagen, där och då var det som om jag rycktes tillbaka till verkligheten. En konstig svamp vid ett träd, en rolig stenfigur på en fasad, rasslet av de första fallna lindlöven kring fötterna. Världen är ju vacker ändå, och det är härligt att vara i den.

Senare på kvällen satte jag mig att läsa den här novellen, om mannen som har lagt alla sina drömmar åt sidan och som egentligen inte har upplevt livet annat än genom den märkliga gamla reseskildringen Travels With My Cats. Det känns så tragiskt, att det bara är genom sin konversation med en död författarinna som han förmår förundras över den tid och plats som han själv lever i.

Just det där med ögonen att se min egen värld utifrån, och återupptäcka det som ligger nära, det tycker jag verkligen är en av de saker som science fiction ofta har lyckats ge mig. En av de saker jag älskar med att läsa om andra världar är att få kontrasten som hjälper mig att se att jag har fantastiska saker omkring mig där jag är.

Jag tycker att det är verkligt sorgligt med mannen i novellen, som bara aldrig riktigt lägger märke till det fina som ändå finns, utan som lever med en tomhet där drömmarna fanns om att uppleva världen och göra saker. Jag hoppas att det är ganska få människor som lever på det viset under en lång tid i sitt liv.

Sedan kanske det är lätt för mig att säga. Jag befinner mig i en så pass privilegierad och guldkantad plats i tillvaron. Bara en sån sak som att jag befinner mig i en position där jag kan göra ett radioprogram om jag vill och lägger manken till, och till och med få betalt för det. Men även i den sitsen är det uppenbarligen möjligt att glömma bort vad jag har, och bara se tråk och stress.

Jag tror nog att det alltid finns någon skönhet och några små underverk i omgivningen att upptäcka för den som öppnar sina sinnen. Jag vill bli bättre på det själv, och är det någonting jag skulle vilja kunna förmedla till andra är det verkligen det.

Det är sådant den här novellen får mig att tänka på.

Några glada figurer bestämde sig en gång i tiden för att det vore en kul idé att låta ett gäng författare skriva Sherlock Holmes-noveller som utspelar sig mot en bakgrund av Lovecrafts Cthulhu mythos, som samla dem i originalantologin Shadows Over Baker Street. Jag är lite tveksam till att själva upplägget, och en mig närstående person som har läst hela samlingen säger att den inte riktigt håller som helhet.

En av novellerna lyckades ändå vinna en Hugo 2004, nämligen Neil Gaimans ”A Study in Emerald” — finns online, layoutad som en ”penny dreadful”. Och den är inte så tokig, får jag säga.

Svagheten är väl samma sak som styrkan i novellen, nämligen är att den hänger väldigt mycket på att läsaren ska känna igen bakgrundsmaterialet och förstå alla syftningar. Det är i alla fall klurigt gjort, så jag kan förstå att folk gillar det. Det gäller att se upp med antagandena, som läsare!

Det finns också ett motiv med monster som kungligheter som jag har sett flera gånger i steampunklitteraturen, till exempel de där utomjordiska ödlorna i The Bookman av Lavie Tidhar.

Helhetsintrycket är att det här är ganska charmigt och lite kul, men inte nödvändigtvis något som griper tag i mig på djupet, om jag säger så.

Lantligt landskap inuti en cylindrisk rymdstation.

Pastoralt som Fylke, near earth orbit som Freeside! Bilden är målad av Rick Guidice för NASA. Klicka på bilden för att komma till den obeskurna versionen på Wikimedia Commons.

Ett riktigt fullmatat specialavsnitt, med anledning av att The Fellowship of the Ring har fyllt 60 år, och Neuromancer har blivit 30. Ante och Åka pratar om Tolkien och om Gibson, men också om cyberpunk i stort. Dessutom avrundar vi med ett hörspel! (Som radioteater alltså. Men vi gillar ordet hörspel.)

Som vanligt kan du välja mellan två olika ljudformat:

Vi har förstås RSS, och så finns vi på iTunes.

Länkar med mera

Jag köpte precis en novellsamling av Geoffrey Landis, mest baserat på att jag verkligen gillar ”A Walk in the Sun”. Den novell han fick en Hugo för 2003, ”Falling Onto Mars” känns inte riktigt lika helgjuten. Förmodligen för att den är väldigt kort, och lite för att den berättad på distans av ättlingar till de första kolonisatörerna vilket förstås placerar läsaren på ett visst avstånd från personerna det handlar om. (Det är inte nödvändigtvis dåligt, men det blir en annan typ av läsupplevelse.)

I novellen är planeten Mars stället dit myndigheter skickar människor de vill bli av med, sådana som betraktas som ohjälpliga brottslingar utan hopp att kunna anpassas till samhället. Våg efter våg trillar ner på Mars utan grundläggande möjligheter att överleva. Humanitär katastrof, kan man säga.

Det är en ganska deprimerande liten sak, om död och förstörelse. Samtidigt är det en liten reflektion över historieskrivning och vems version det är som blir etablerad sanning.

Novellen finns att hitta lite här och där online, på sidor med reklam på ryska och såna som inte har det.

Michael Swanwick var verkligen i ropet kring sekelskiftet. 2002 fick han återigen en Hugo, för novellen ”The Dog Said Bow-Wow” (fint att många sentida vinnare finns att läsa online).

Den här färgstarka lilla berättelsen ser ut som ett serieäventyr för min inre syn. Jag tror att det mycket är hunden som gör det — i novellen förekommer en modifierad varelse som är en kombination av hund och människa, och det ger omedelbara associationer till Ola Skogäng och så vidare, liksom till rollspelet Mutant förstås.

Det hela äger rum i en balkaniserad värld som tagit form efter att artificiella intelligenser på internet har hotat att ta över världen men slagits tillbaka genom att alla viktiga servrar har satts ur spel. Högteknologin vilar på biologin, och skyr datorer och telekommunikation. Men själva berättelsen handlar om en storsvindel, diamanter och diplomater.

Kort, kul, läsvärt.

*

Det här projektet att läsa alla Hugo-vinnande noveller kom visst av sig lite under sommaren. Nu är jag igång igen, och jag ska väl vara framme i nutid om ett par månader om jag klämmer en i veckan.

Tony och Jessica på filt med en hög fanzines.

Tony och Jessica bläddrar.

– Varför ger vi bort det här! utbrast Johan och höll upp ett nummer av Cry of the Nameless från 1960-talet.

Vi satt i hans och Linnéas trädgård den 5 juli, grillen höll på att svalna och några talgoxar lekte i granen på säkert avstånd från katterna. På picknickfiltarna i gräset öppnades låda på låda med blandade stencilerade och fotostatkopierade skatter.

Som några av läsarna av denna blogg känner till hade Alvar Appeltoffts minnesfond en gång i tiden ett fanzinearkiv, med ett par tusen fanzinenummer från Sverige och utlandet. Undertecknad jobbade (ideellt) på strödda helger under flera år med att katalogisera det hela. Sedan visade det sig att det egentligen inte alls var tillåtet för fonden att använda pengar till att hyra lokal för den här verksamheten, och större delen packades ihop och fraktades iväg till Kungliga Biblioteket, där de bevaras i fullständig glömska.

Det gällde dock bara de svenska fanzinen, och bara ett exemplar av varje nummer. Alla dubletter och alla utländska produktioner blev kvar i fandoms ägo. Nu är ju fandom inte en person, och äger inga fastigheter, så samlingen har legat i diverse källare och varit i vägen. Nu har någon äntligen erbjudit sig att ge hela bunten ett hem i Danmark, nämligen vår vän Knud Larn.

Ante på huk vid hög fanzines på marken.

Ante botaniserar.

– Det är så mycket kreativitet här, utbrast Jessica. Så många mantimmar! Det känns som i Bladerunner: ”all these memories will be lost in time…”

– ”…like tears in the rain”, fyllde Åka reflexmässigt i.

Men så hittade Tony något som hette Kriminalbrott och började läsa högt ur dikter av Jessica.

– Nej! Nej! Det där är preskriberat! protesterade Jessica.

Det bläddrades också i Kolon, ett fanzine med attityd. Kanske lite väl mycket attityd ibland. Det klagades högljutt på folk som inte var tillräckligt fanniska faans, som skrev om sådant som cyklar och suddgummin. ”Nu har NN gått för långt igen”. Vi skrattade och förundrades över passionen, men också över den hårda stämningen. Det var 80-talet i Sverifandom, en mycket intern grupp av mestadels mycket unga personer som inte var så finslipade. Som det här med att utse årets fugghead.

– Jag tror att det bara var jag som blev utsedd till Fugghead två gånger, konstaterade Tony nöjt efter att ha synat dokumentationen.

Det är också en form av merit.

Johan med första numret av Locus!

Johan med första numret av Locus!

Somliga fanzines såg ut att ha haft som huvudsakligt syfte att vara ett uttryck för skaparens personlighet. Andra ville något annat, och några av dem var mycket ambitiösa. Johan hittade första numret av Locus — wow! Det var en anspråkslös liten sak, men vi känner ju till hur det utvecklade sig. Locus kan numera sägas vara sf-litteraturens branschtidskrift.

Många av de här verken är snabbt och enkelt framställda, men andra är väldigt fina, med massor av snygga illustrationer (de är ofta överförda för hand till stencilen) och arbetade omslagsbilder.

Fanzine med omslag som föreställer en trollkarl med lysande stav under stjärnbeströdd himmel.

Science Fiction Forum är medlemstidning för SFSF. Här nummer 73, med ett fantastiskt fint omslag av Inger Edelfeldt.

Vi hittade ett nummer av SF-Forum där Robert A. Heinlein hyllades av ett flertal av Sverifandoms stora namn, men vi läste också högt ur SF-ären #4 där Dénis Lindbohm var mindre översvallande över samme författare. I det numret av SF-ären fanns också en annons som tydligt visade hur svenska sf-kongresser har utvecklats sedan 1980 (se bilden nedan).

Annons för kongressen SerCon, 1980.

Det var då det började: svensk fandoms fixering vid att ha bar på kongresser. Standarden och förväntningarna har höjts en del! (Klicka på bilden om du vill se den stor så att du kan läsa texten.)

Samlingen innehöll faktiskt förutom fanzinen en hel del annat blandat material. Vi hittade flera personliga brev från Dénis Lindbohm som sprudlade av personlighet, bland annat ett där han entusiastiskt demonstrerade sin nya skrivmaskin. Där fanns också en uppsats av Mats Linder: ”It’s Amazing, it’s Fantastic – But Is it Literature?” The history of science fiction c. 1910 – c. 1945. Utöver det något vi ägnade en stund åt att deschiffrera innan Mikael konstaterade att det nog inte var något obskyrt sf-fanzine med obegripliga referenser, utan något som var skrivet av något galning och som hamnat här av misstag.

Undertecknad plockade slumpmässigt upp ett nummer av Witterhetssällskapet Din Vän FORUM (vilket jag tolkar som ett specialnummer av SF-Forum). Det visade sig innehålla manuset till ett hörspel av Sture Lönnerstrand, kallat ”Expedition Atlantis”. Det vore något att iscensätta! Detta nummer hade också ganska rolig ton i övrigt, bitvis kanske lite studentikos. Någon provläste lite ur en annan text, bara för att ge ett stilprov, och när namnet Korzybski flög förbi sken Mikael upp:

– Phil Dick hade ju rätt!

Synkronicitet. Allt hängde ihop. När en obskyr polsk filosof dök upp i två oberoende sammanhang inom loppet av två dagar, då kunde man tillåta sig att känna hur Dicks ande svävade över sällskapet.

Midsommarsolen dalade inte särskilt anmärkningsvärt, men vi hade suttit där på gräsmattan i timtal. Vi hade tittat på cirka 1/20 av allt i lådorna i garaget, och det var ändå de sorgliga resterna av den mycket större samlingen. Hur skulle vi kunna göra det här materialet rättvisa?

– Om man fryser den är eftermiddagen i tiden och låter den vara några år…

Johan såg lite drömmande ut.

– Vi kan göra det här en gång i veckan, föreslog Mikael. Det kan bli världsarv!

Men vi visste alla att det måste ta slut. Fanzinens öde var att skeppas till Danmark, och vi skulle aldrig se dem igen.

Det är ändå inte helt otänkbart att göra något liknande igen, om vi slår oss samman och gräver upp våra privata fanzinebuntar. En annan eftermiddag, i en solig framtid. Vi ses väl där?

Sen jag upptäckte att Neuromancer har fyllt 30 (födelsedagen var visst den 1 juli men jag kom på det först häromdagen) har jag blivit lite fixerad vid cyberpunk. Vi kommer att prata om det i nästa avsnitt av Gårdagens värld idag igen. Som ett led i detta har jag läst igenom fanzinet Cheap Truth, som gavs ut för att kopieras och spridas och därför var tydligt märkt NOT COPYRIGHTED — och därför också finns bevarat på flera ställen online.

Detta var fanzinet som gick i bräschen för en förnyelse av sf, och piskade upp en het debatt om hur science fiction kunde vara relevant för samtiden. I nummer fem, innan Gardner Dozois hade reformerat Asimov’s och ordet ”cyberpunk” var på allas läppar, diskuterades musikvideo. Vilket fick mig att vilja titta på de exempel som nämns. Och det går ju rätt enkelt nuförtiden. Och bara för att jag kan delar jag med mig av detta nu, tillsammans med relevanta klipp ur CHEAP TRUTH #5.

Läs hela inlägget här »

Du känner väl till David Langford och Ansible?

David Langford är, utöver att vara sf-författare, en sån där äkta gammaldags sf-fan som lever för sf och fandom. Han har gett ut nyhetsbrevet Ansible sedan 1979 (med ett långt uppehåll under en period), först som ett vanligt fanzine och sedermera också online. Det är en bra källa till information om vad som pågår inom fantastikfältet, och en och annan rolig anekdot. (Jag borde läsa Ansible oftare.)

De flesta Hugos som han har fått har varit som ”best fan writer”, men han har också skrivit skönlitteratur och 2001 var det en berättelse av honom som vann i novellkategorin: ”Different Kinds of Darkness”. Det är en fin liten berättelse, som känns lite besläktad med Cory Doctorows ungdomsböcker — den handlar om skolbarn som lyckas gå runt en del av vuxenvärldens försök att kontrollera dem, och på köpet gör en väldigt viktig upptäckt.

Jag är mycket svag för alla historier om smarta människor som överkommer motgångar med hjälp av sin klurighet. Så jag var lättflirtad, kan man säga. Men det här är absolut en novell jag vill rekommendera. Alltså, länken igen: läs ”Different Kinds of Darkness” på Lightspeed Magazines webbplats.

När jag umgås med barn observerar jag ganska ofta hur de snappar upp saker och tar till sig information från mycket diffusa ledtrådar. Det märks förstås mest när de inte riktigt har fattat hela bilden, utan har missförstått någon liten del. (Australien ligger förstås i England, eftersom folk pratar engelska där.) Men ibland blir jag förbluffad av hur mycket barn uppfattar och förstår helt rätt utan att ha fått det förklarat för sig.

Egentligen gör vi vuxna också så här, fast vi har blivit bättre på att kamouflera det. Snappar upp en liten bit information här, en annan där, och ett nytt uttryck där. De flesta ord lär vi oss inte genom att slå upp dem i Svenska akademiens ordbok, utan genom att höra dem i sitt sammanhang och lista ut vad de betyder — och sen testa att använda dem själva och se om folk begriper.

Vi tycker att vi är så rationella och smarta, men i själva verket är mycket av det vi uppfattar om världen en samling rätt så oskarpa hypoteser om hur saker hänger ihop. Allt vi stöter på som bekräftar den första uppfattningen vi har (eller som vederlägger den, ifall det är nånting vi ogillar och inte vill att det ska vara så) gör att den blir lite skarpare och tydligare, och passas in bättre bland våra övriga tankar om världen.

Världsbilden är alltid lite oskarp här och där, men vår uppfattning om att det är en solid verklighet vi observerar gör oss benägna att fylla i luckorna med en illusion av att allt hänger ihop. Som synsinnet. Vi uppfattar ingen blind fläck, utan fyller automatiskt i synfältet så att vi uppfattar en kontinuerlig värld utan hål.

Eftersom det är så här våra hjärnor funkar är det inte så konstigt att vi ibland har lite underliga uppfattningar om saker, var och en av oss. Det som är extra intressant är förstås att en del personer är mer benägna än andra att lita på sina första uppfattningar. En del av dem råkar ha väldigt rätt, andra hamnar på lite mer underliga tankespår. Så föds till exempel konspirationsteorier! Vem älskar inte konspirationsteorier, även om vi inte tror på dem? De är så tilltalande, för att de ger enkla helhetsförklaringar till saker och ting.

Precis när jag skrev detta råkade jag hitta och läsa en text av Damien Walter där han tänker sig att precis den här pusseltendensen kan utnyttjas och bli litteraturens framtid: ergodic fiction.

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Twitter

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 471 andra följare