DSC02837

Vi är tillbaka igen! Nu med det utlovade avsnittet om allas vår H.P. Lovecraft. Vi pratar om Lovecrafts plats i populärkulturen, och sedan gör vi ett djupdykningar i en novell och en rollspelskampanj.

Novellen är alltså ”The Dreams in the Witch House” (länken går till en version från SFF Audio). Vi tar ett litet eget grepp genom att kontrastera denna novell med en helt annan, nämligen ”Infinities” av Vandana Singh, som vi hittade genom Clarkesworld Magazines podcast (textversion här om du föredrar det).

Ladda ner och lyssna här. Välj ett format:

Prenumerera? Det går bra att prenumerera på den här bloggen, för att inte missa nåogt. Vi har såklart RSS för själva podden, och finns på iTunes

Länkar och annat

Herr H.P. var rätt speciell, och på många sätt gammaldags även för sin egen tid. Hans rasism och misogyni och sådana saker är ingenting vi har valt att gå in på den här gången — mycket har redan sagts om det i andra sammanhang. Men däremot har vi lite invändningar mot andra aspekter av hans världsbild.

Den som blir nyfiken på Willem de Sitters föreläsning ”The Size of the Universe” kan läsa den själv (fulltext, i olika format).

En ny grej för detta avsnitt: lyssningstips.

Ante tipsar om The H.P. Lovecraft Literary Podcast. De avsnitt som är mest relaterade till det vi pratar om i detta avsnitt är deras genomgång av ”The Dreams in the Witch House”:
del 1, del 2, och del 3.

Hans andra tips är Yog-Sothoth.com och de podcasts som finns där. Somliga av dem är bara tillgängliga för ”patrons”, prenumeranter — bland dem bland annat de ”actual play”-avsnitt som diskuteras i vår podd.

Åka pratar om The Titanium Physicists.

Och till sist: en sång som nämns i förbigående. Här är den, om du undrar vad vi syftar på.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported Licens.

Vi tipsar gärna också om Freesound.org där vi hittat lite ljudeffekter (vi har hittills bara använt CC 0-licensierade ljud).

Connie Willis igen. Hon vann Hugon i novellkategorin 1994 också. Den här tycker jag bättre om än den förra — det här är en surrealistisk drömskildring av en resa som blir så jobbig som det bara kan bli när människor som känner varandra lite för väl men inte riktigt tycker om varandra ska tillbringa flera veckor tillsammans.

Frågan blir ganska snart: var är de egentligen, och varför är allting så konstigt? Och hur mycket konstigare kan det bli?

Och Döden. Döden.

Jag kommer inte på så mycket mer att säga. Det här är ett stämningsstycke. Den som gillar absurda och surrealistiska situationer och beskrivningar kan nog uppskatta denna novell. För min del kändes det helt rätt. Eller nästan i alla fall, den skulle nog läsas en het sommardag eller en mörk höstkväll för allra bästa effekt.

***

Nu har jag nått fram till slutet av de Hugo-samlingar jag har, som alltså slutar för 20 år sedan. Jag ska försöka pussla och leta och läsa vidare. En hel del av de senaste 20 årens vinnare finns faktiskt på nätet.

technologistsJag tror att det var Paul di Filippo som en gång beskrev technothrillern som science fictions sexigare lillasyster. Sedan jag läste det har jag funderat på vad det ska betyda egentligen. Kanske att technothrillern tilltalar en bredare läsekrets, eller att den som genre spelar mer på sådant som är lättsålt: våld, mysterier, action.

Jag vet inte riktigt. Men nu har jag återigen läst en technothriller som jag hade tyckt hemskt mycket bättre om ifall den hade varit mer som science fiction. I detta fall: mer som rigorös alternativhistoria, plus realistisk hantering av fysik och teknik (som i hård sf, alltså).

Det roliga med The Technologists av Matthew Pearl är att den utspelar sig i Boston 1868 och låter några personer ur den första avgångsklassen från MIT ta itu med de högteknologiska terroristattacker som drabbar staden. Det låter ju underbart. 1800-talsteknik, typ realistisk men tagen till sin extrem. Och så den akademiska miljön, och smarta ungdomar som handskas med problem genom att förstå världen och behärska sina verktyg. Det faller så nära många av mina käraste ämnen, och det borde vara bra.

Men det gnisslar en smula. De där teknologiska attackerna, de som borde vara närmast steampunkiga i sitt överdådiga lössläppande av uppfinningsrikedom, de funkar inte. De kunde ha varit häftiga, om de bara hade varit antingen möjliga att alls tro på, eller ännu mer skruvade. Antingen ska tekniska extrapolationer vara helt magiska och överdrivna, så att det blir kul, eller också ska de vara genomarbetade och realistiska. Annars funkar det åtminstone inte på mig.

I början var jag beredd att försöka tro på teknobabblet och de ytliga förklaringarna, och att det skulle kunna finnas någon fungerande förklaring under. Det skulle kanske kunna vara någon typ av väldigt stark elektromagnet som stör ut alla kompasser i hamnen. (Fast … skulle det verkligen leda till den typen av seriekrock och massförstörelse som det beskrivs som? Jag vet inte.) Men det där med att analysera den kemiska sammansättningen av en gas genom att studera hur snabbt den bredde ut sig, det känns lite sådär. Och sen blev det värre, är jag rädd. Jag ska inte gå in på detaljerna i slutuppgörelsen, men jag kan säga att det inte fanns någon vettig fysik i det någonstans.

Det här har uppenbarligen att göra med mitt sätt att tänka. Jag vill så gärna att det ska finnas något intressant djupare tanke med just hanteringen av teknik och fysik. Jag är så att säga präglad på en sådan litterär tradition, utöver att jag är skolad i att tänka på just sådana saker. Men jag tänker mig att andra läsare kanske också förväntar sig något mer än dimridåer.

Personskildringen och miljöerna var däremot riktigt trevliga att läsa om. Författaren har uppenbarligen gjort sin hemläxa ordentligt, och kan 1800-talets Boston. Kärleksmotivet hanterades på ett helt okej sätt, enligt mig som har lite svårt för att engagera mig i romantik i romaner. Och motivet med kvinnorna som på olika sätt försöker ta sig in i naturvetenskapens och teknikens värld, det tyckte jag var intressant. Ellen Swallow, den första kvinnliga studenten på MIT, kändes kanske en smula överdriven som isolerat supergeni, men det kan jag faktiskt leva med eftersom hon utöver det hade mänskliga och roliga personlighetsdrag.

The Technologists är en bok jag trots allt tyckte rätt bra om att läsa. Ändå känner jag inte att jag kan rekommendera den.

Det är lite sorgligt med en bok som får mig att önska att den hade skrivits av någon annan författare.

Connie Willis är en oerhört omtyckt och prisbelönt sf-författare, men jag själv har aldrig riktigt fastnat för hennes författarskap. Det har funnits ett par noveller av henne som jag har gillat väldigt mycket, men inte tillräckligt för att söka upp mer. Den novell som vann Hugon 1993 känns inte heller särskilt överväldigande. Själva premissen är rätt kul — att vrida och vända på förväntningar om vad som är ”normalt” och ”naturligt” och hur det förändras med tillgänglig teknologi.

Och så har ”Even the Queen” en väldigt stark vinkel mot kvinnors liv och villkor, vilket är lite skönt. Det finns tjejer i science fiction.

Så jag vet inte riktigt varför den för mig bara känns som en lite lustifik bagatell. Kanske är det något med tonen, och de smådryga och halvhysteriska personerna. Eller också är det bara jag som inte alls är på humör.

Poster-Gefle-Science-Fiction Undertecknad (Åka) var i Gävle i torsdags. Jag passade på att leka radioreporter, något som jag sällan lyckas ta mig för med nuförtiden. Det resulterade i följande lilla miniavsnitt — ett litet reportage inför en filmfestival som kommer att hållas 4-5 april.

Detta är alltså inte det utlovade specialavsnittet om H.P. Lovecraft, men det är på väg och delvis inspelat. (Hur orkar och hinner folk att podda seriöst varje vecka? Vi gör det när andan faller på och det finns en överbliven stund.)

  • Ladda ner som ogg
  • Ladda ner som mp3

Om du sysslar med sånt kan du prenumerera på vårt RSS-flöde. Och så finns vi på iTunes, sägs det.

Det finns för övrigt mycket kul trivia kring filmen Destination Moon. Jag fick inte riktigt med det där med Hacke Hackspett till exempel — det finns en rolig film i filmen, där Hacke Hackspett används för att förklara raketdrift och månresor på ett begripligt sätt för allmänheten.

Som en liten bonus: här är en filmtrailer.

Häromdagen var det tydligen 9 år sen jag första gången nämnde steampunk på min blogg (föregångaren till denna blogg, den finns inte längre online utan bara på min egen hårddisk).

Jag resonerade då lite kring The Light Ages av Ian R. MacLeod, och länkade till en artikel om steampunk som faktiskt fortfarande finns online — av ingen mindre än Lavie Tidhar. Och sedan hade jag några egna funderingar:

Jag funderar på om det här med magisk teknologi har något att göra med att vi nuförtiden har allt svårare att plocka sönder och analysera tekniken omkring oss. ”Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic” heter det ju (Clarke). Kanske är magi den mest lämpade metaforen för hur vi uppfattar den teknologi vi använder dagligdags.

Det känns igen. Det är en tanke jag tänkt flera gånger sedan dess. Senast häromveckan.

Så jag pratade med Ante om det här med att läsa gamla texter och blogginlägg av sig själv (här är Antes blogg förresten). Ibland känns det som jag känner igen tankar och tycker att det var väldigt smart att jag tänkte det redan då. Andra gånger tycker jag att det är lite trist att jag verkar gå i cirklar och komma tillbaka till samma ställe hela tiden och inte tycks komma på något nytt. Det kanske bara är kontinuitet?

Vi människor gillar ju saker saker vi känner igen, som i den här artikeln som förklarar varför musik blir bättre när vi hört den flera gånger:

Instead of thinking: ‘I’ve seen that triangle before, that’s why I know it,’ they seem to think: ‘Gee, I like that triangle. It makes me feel clever.’

Men det där med teknologi som ser magisk ut, och hur vi förhåller oss till vår teknik, det är sådant som skvalpat i mitt huvud hela livet, och det lär skvalpa vidare. Det är därför jag blir så intresserad av sådana här vändningar, som i Lavie Tidhars artikel

The hero of late 19th-century London is on the cusp between the Renaissance Man and the Corporation—a transformation best exemplified by Thomas Alva Edison and his Menlo Park laboratories. These figures share more than a silly name, for they are—to begin with at least—in control, the modern magicians who can operate the spells of machinery.

Yet what Steampunk narratives repeat again and again is the inevitability of the loss of control, as technology evolves beyond the confines of one person, assuming a mythical force that, echoing the school of Technological Darwinism, shapes and controls narrative causality.

Det var väl också därför jag för cirka ett år sedan plockade upp The Technologists av Matthew Pearl. Jag vet inte varför jag inte har läst den förrän nu (jag läser inte jättefort och har ständigt ohanterliga att läsa-högar). Det här verkar vara en historisk technothriller som spelar precis på de här steampunkiga poängerna. Och det är ständigt aktuella frågor, som kan hanteras på olika sätt men som hela tiden behöver diskuteras. Visst känner vi igen tankarna hos den här fackföreningsmannen i boken, som försöker krossa de nyligen uppfunna elektriska gatlyktorna:

”The machines you gentlemen–and one errant lady, as I understand it–at the Institute create will become so complicated that they will control us instead of us mastering them. Imagine a future when, with a single malfunction of your machines, man will live in the dark without memory of how to light a candle. He will be stranded without ability to transport himself with feet rather than steel rails. The machine is inanimate and heartless. Our unions respect the intelligence of man to act, to make decisions only man is capable of. Otherwise, we become merely tools of our tools.”

Vem som har makten och kontrollen över tekniken, det är vad mycket av samhällsdebatten handlar om omkring oss just nu. Det finns mycket steampunk som inte tycks handla särskilt mycket om just detta. Men det är absolut en av de aspekter av steampunk som jag är mest intresserad av.

1992 var Hugovinnaren i novellkategorin en novell som jag nu känner igen som en av mina gamla favoriter. En rolig sak med det här projektet att läsa Hugovinnarnoveller är att några av dem känns som gamla vänner, andra är helt okända.

Den novell jag läste förra veckan, ”Bears Discover Fire”, kändes litterär och lite mystiskt. Den här novellen, ”A Walk in the Sun”, är istället en rätt rakt berättad äventyrshistoria. Det handlar om Patricia som kraschlandar på månen som enda överlevande från en havererad expedition. Hon har mat, men för att klara energiförsörjningen för de livsuppehållande systemen i sin rymddräkt måste hon hålla sina solpaneler i ljuset tills räddningsexpeditionen kommer. Det blir en hård och påfrestande månad. Patricia måste samtidigt konfrontera ett spöke ur sitt eget förflutna.

Jag läste den här berättelsen första gången i Nova Science Fiction (tidskriften, saknad!). Det var några år sedan, och nu när jag läser om den tror jag att den i mitt minne har blandats med diverse av Kim Stanley Robinsons skildringar av långa vandringar på Mars och Merkurius. Det är kanske därför den känns rätt kort och lite blek jämfört med mina förväntningar. Men det är fortfarande en riktigt bra berättelse. Jag kommer säkert att läsa om den igen.

Som vi flaggat för tidigare kommer nästa avsnitt av Gårdagens värld idag igen att ha fokus på H.P. Lovecraft. Vi tänkte att det kunde vara kul att ge er lyssnare chansen att sätta er in i de berättelser vi tänker prata om. Klurigt nog har vi valt ett par berättelser som är tillgängliga i poddformat.

Först ut är Lovecrafts ”The Dreams in the Witchhouse” (novellen följs av en diskussion, som du också kan lyssna på om du vill).

Vi tänkte ta ett litet eget grepp på detta och kontrastera denna novell med en helt annan, nämligen ”Infinities” av Vandana Singh — textversion här om du föredrar det.

(Det kommer att ta ett tag innan det här avsnittet kommer ut. Jag kommer säkert med ett till sånt här inlägg med tips om övriga verk vi kommer att prata om.)

Ännu en av dessa noveller som blivit mångfaldigt prisbelönt — däribland med en Hugo 1991. Den är lätt att hitta online också, eftersom den nyligen varit med i både Drabblecast #230 och i Lightspeed Magazine, januarinumret i år.

Själv blir jag lite perplex. Det är en mysig berättelse, absolut, men jag är rädd att jag kanske inte riktigt förstår den. Eller, jag förstår inte varför den är så bra. Den är fint skriven, om vardagsmänniskor och vardagshändelser mot en bakgrund av en värld där björnar upptäcker elden. Men något är det uppenbarligen som undgår mig, för jag blir inte alls så tagen som det verkar som om många andra blivit. Jag vet inte om det bara är en smakfråga. Kanske faller det tillbaka på det här med olika lässtilar igen, hur olika man uppfattar samma text.

Har du läst den? Kan du förklara vad som är grejen?

Hur ofta har inte tjejer, särskilt tonårstjejer, fått höra att de måste stå ut med killars tafsande och tråkande, för att ”killar är såna”. Det är ett vansinnigt irriterande fenomen, ett av alla dessa utslag av att män på något sätt anses mindre ansvariga för sina handlingar. Men i själva verket är ju män lika smarta och kapabla att ta ansvar för sig själva som alla andra, och att de ska betraktas som oförbätterliga barnungar är faktiskt oförsvarligt.

I novellen ”Boobs” av Suzy Mckee Charnas råkar Kelsey Bornstein ut för det här. Hon är tidigt utvecklad, och får väldigt mycket oönskad uppmärksamhet. Samtidigt börjar killarna växa om tjejerna i klassen, och Kelsey kan inte längre vinna ett slagsmål. Hon är inte lika snabb och vig som förr heller.

Revanschfantasier finns det gott om i litteraturen. Som sådan funkar den här riktigt bra. Men det är ruskigt och obehagligt också. Jag får Carrie-associationer, även om tonläget skiljer sig en del.

Detta var alltså Hugo-vinnaren i novellkategorin 1990. (Tydligen senast publicerad i The Urban Fantasy Anthology, Tachyon Publications 2011. Fast det går ovanligt enkelt att googla fram den här novellen online i en troligtvis icke-auktoriserad version.)

Mina andra bloggar

Om fysik och sånt handlar det på Stjärnstoft och kugghjul.

Steampunkfanzinet fick uppföljning i form av Steampunk i Sverige.

Steampunkfestival

Steampunkfestival

Twitter

  • RT @realscientists: Thing is, the first question the public want answered is "Why should I care?" Liten anteckning 42 minutes ago
  • RT @realscientists: Ask a scientists about their work, and the first question they answer is "What do you do?" Liten anteckning 42 minutes ago
  • @GeekGirlMeetup Om jag inte känner mig så intresserad av "webb, kod och affärsutveckling" men gillar Make och makerkultur? Liten anteckning 2 hours ago

Arkiv juli 2007 till nu

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 366 andra följare